Upptäckte jag att du fanns vid exakt samma tillfälle som du upptäckte att jag fanns?

Frågar vi.

Sedan gör vi ingenting.

Eller kanske gör vi någonting, vad som helst, och så gör vi om det på låtsas och upplever skillnaden.

Bokens inledande avsnitt kallas för ”KÖREN” och den avslutande delen för ”TRAGEDIN”. Däremellan kommer det som kallas för ”ANTECKNINGAR OM RÖSTEN” som antar essäns form.

Det är dock knappast någon tungläst essä, trots att den bygger på en lång rad fakta och infallsvinklar. UKONs raka språk utan krusiduller banar väg för tillgänglighet och det underlättas ytterligare av att allt är portionerat i lätthanterliga stycken och även om essän sträcker sig över minst sagt mycket så är de smidiga övergångarna långt fler än de abrupta hoppen. Därför är det lätt att kliva in i essän och sedan bara hänga med. Ja, kanske verkar det enklare än det faktiskt är, så att det är lätt att bara läsa på utan att hinna ta till sig alla de originella tankar som hinner lyftas. Alltså, det är en text som tål omläsning.

Först kommer reflektioner kring röstens koppling till talet och språket, därefter betraktelser av poesirösten, den där särskilda rösten som ofta används när poesi ska läsas (och som det går att ha mycket olika åsikter om). UKON återger minnet av sitt första möte med den sortens aktiviteter, all inclusive med pinsamma tystnader och obekvämt skruvande i bänkraderna. Sedan rör sig essän i en rad olika riktningar, utan att i alltför många steg eller alltför länge lämna kopplingen till poesin.

Många poeter hinner nämnas, framför allt Emily Dickinson och hennes säregna förhållande till omvärlden och tveksamhet till att låta sin röst, sina dikter, nå en läsekrets – men där nämns också Ralph Waldo Emerson, Bob Dylan, Gertrude Stein och många fler. Reflektioner kring citat från olika poeter och tänkare varvas med UKONs egna minnen, som dem om hans egen far som blev döv när UKON var mycket ung.

Trots att essän drar iväg i så många riktningar och omfattar så mycket, känns det ändå aldrig rörigt. Olika tankegångar från olika håll ställs mot varandra och utvidgar på så vis varandra. Boken ställer också många intressanta frågor, både direkt och indirekt. Genom att göra det på ett lekfullt sätt blir det aldrig hotfullt, ens när det sätter saker i gungning. Och i slutändan får vi väl helt enkelt fråga oss:

Handlar allt om oss eller är det vi som handlar om allt det andra?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om litteraturen, språket, livet
• Tvivlet som funktion
• Keep calm and fortsätt rimma
• En kaka är en kaka är en kaka

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Sympatiskt är det sätt på vilket Ukon bygger sin argumentation. Han redogör, problematiserar, kastar fram egna tankar som han sedan nagelfar. Inget huggs i sten. Här finns en beundransvärd förmåga och vilja att vända och vrida på slutsatserna och att se dem från olika håll.

I Nederländerna finns ett boende för gravt demensdrabbade personer. Det är ett eget samhälle, slutet mot omvärlden men öppet inåt. Här finns inga låsta dörrar. De boende rör sig som de vill och kan närhelst de önskar besöka ett bibliotek, gå på restaurang, till posten eller frisören. Personalen ”spelar med” och försöker aldrig argumentera emot eller övertyga någon i strid med dennes verklighetsuppfattning. Med denna skildring som utgångspunkt, för författaren ett resonemang kring identitet och livsmening. Vad är det som säger att en person som tappat minnet och som lever i nuet, i varje ögonblick, inte har ett meningsfullt liv? Är det inte just detta, att leva i nuet, som många tekniker kring till exempel mindfulness och meditation syftar till?

Från det nederländska demensboendet lotsas vi vidare på en spännande bildningsresa – till Freud och andra analytiker, till drömtydning (det är inte drömmen utan berättelsen om den som är viktig), lobotomiexperiment, hallucinationer och minnesförlust, för att bara ge några exempel.

Minne och trauma ges ett särskilt fokus i en belysning av Migrationsverkets språkanalyser där

Underlaget för analysen är en bandinspelning på ungefär femton minuter där den asylsökande fått genomgå en intervju, som i de flesta fall skett på telefon, om ursprung och levnadsvanor, varpå en språkanalytiker från landet ifråga, eller åtminstone regionen, ska avgöra om han eller hon talar sanning. I möjligaste mån är det modersmålet som analyseras, men ofta rör det sig om andraspråket, som nästan alltid är franska eller engelska.

Det bedömda språkets relation till uppväxt, miljö, utbildning och det faktum att många flyktingar kommer från flerspråkliga områden, förbises i analysen. Ukon menar också att berättelsen om ett upplevt trauma inte kan framsägas som om det var en vardaglig händelse och att det påverkar bedömningen av språkanalysen negativt:

När man läser språkanalyshandlingarna framgår tydligt att ett tveksamt sätt att tala, svarslatens, minnesproblem – vilket är precis det som kännetecknar den traumatiserades eller deprimerades tal – regelmässigt tolkas som förställning, alltså försök till lögn.

Med hänvisning till den franske filosofen Bernard Stiegler resonerar författaren om hur marknadskrafter och reklam blivit bärare av identitet vilket har lett till en ”förlust av mening, estetiska upplevelser och omsorg om den andre”. Ett lika vidrigt som upprörande exempel på det, ges i berättelsen om en sjuårig rysk pojke som adopterades av en ensamstående kvinna med ett biologiskt barn i USA. Något halvår senare skickades pojken tillbaka till Ryssland då han upplevdes vara ett ”problembarn”. Bland annat hade han kissat i byxorna under ett besök vid en nöjespark.

I pojkens ryggsäck hade modern lagt godis, kakor och färgkritor för resan. Han själv trodde att han skulle på semesterresa för att återse sitt hemland. /—/ Förlust av förmågan till omsorg är på en och samma gång orsaken och följden av att människor behandlas som ting. Detta sipprar ned i alla samhällets fält, också föräldraskapets, som när den amerikanska adoptivmodern säger att hennes önskan var att hitta ”en liten kompis till min [biologiske]son”.

Som sagt, detta är en bok som spänner över vida fält och som utmanar läsaren. Vi leds runt i en ordens och tankens labyrint, på en fascinerande upptäcktsfärd som kan fortsätta hur långt som helst. Frågan är, kommer man någonsin fram, kan vi alls säga något med säkerhet om identitetens, minnets och språkets innersta gömslen?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om rösten
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Om att lyssna inåt och släppa taget
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa

Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Jag är en enkel människa som vill göra saker i rätt ordning./ Jag är en svensk poet som kämpar för att svenska språket ska/ bli mer spännande och utmanande. / Jag kämpar för Sverige och för den svenska / konkurrenskraften. / Jag är en egenföretagre som kämpar för den svenska kronan./ Jag vet vad jag är värd.

Det går att se UKON läsa sina dikter på Youtube. Då hör man att publiken skrattar. Vad är det då som är så roligt? Det är en absurd och torr, mekanisk dikt UKON skriver. Många likheter finns med Pär Thörns verk som kan handla om till exempel kassaskåp och datorer. Det roliga tycks ligga i den sakliga tonen och den totala värdeneutraliteten. Allting är lika viktigt, eller oviktigt, eller hur är det egentligen?

Barndomstolen är uppdelad i två avsnitt. Det första heter ”Värdetautologin” och här undersöker UKON just värdebegreppet. Olika valutakurser och fotbollsresultat ställs emot varandra, liksom värdet på ett barn. Att adoptera ett barn från Brasilien kostar 127 000 medan de från Etiopen kostar 91 000.

Dom dyrare är både snyggare och av bättre kvalitet så för mig
är valet lätt.

Tautologi är i sig ett begrepp inom den filosofiska logiken liksom ett begrepp inom språkvetenskapen. På filosofispråk är tautologin en formel som är sann oavsett ledens innehåll, till exempel:

Det enda en människa äger är sin kropp

Det enda en människa inte äger är sin egen kropp

I språkvetenskaplig terminologi är tautologi i stället en omsägning av samma sak, en tårta på tårta som man brukar säga. Ofta hör man till exempel människor säga gymnasieskola, fast att gymnasium betyder just skola eller träning och samma sak med basketkorg och chai-te. I Barndomstolen finns också gått om truismer, alltså självklarheter eller plattityder. Emellanåt kan det bli lite väl platt, men oftast blir effekten hisnande och absurd. En strof säger en sak och nästa säger samma, fast tvärtom. Barnsligheten och det lekfulla tänker jag står i relation till bokens titel. Ibland får jag just känslan av ett barns resonemang. Barndomstolen är en mångtydig titel som å ena sidan kan vara en domstol med barn – eller en tripptrappstol från barndomen. På baksidan av Barndomstolen sitter föga förvånande UKON porträtterad på en frånvänd stol.

Som så många andra language-poeter som till exempel Lars Mikael Raattamaa arbetar UKON för att göra läsaren till medproducent av dikten genom ett direkt tilltal eller frågor som; ”Är det med avsikt som du inte förstår mig?” Raattamaa kallar även idén om den utjämnande texten för bokstavskommunism. UKONs diktsamling är ett angrepp både i sin form och sitt innehåll på vårt kapitalistiska värdeinriktade samhälle och byråkratins befängdhet.

I Barndomstolens andra avsnitt ”Barndomen” fortgår tautologierna, lite mindre slagkraftigt politisk – men ändå vackrare och mer sinnligt på något vis. Barnet som kallas ”Det” kan tolkas just som ett barn, men även som en skrivprocess; hur en dikt blir till som i ett kretslopp .

Det här är UKONs elfte bok och inte den bästa, men den har ett värde. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• I minnets labyrinter
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Om rösten
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.