Igår kom en ny syster.
Det var så där.
-Kan vi byta till en häst, undrade Maja.
-Men Maja, sa mamma.

Så börjar bilderboken Maja rymmer där Maja får en Kräkbajskorv på halsen. Jag hörde en gång att få syskon det kan jämföras med att ens partner kommer hem med en älskare och prompt meddelar att den från och med nu också ska bo under samma tak.

Majas lillasyster skriker, kräks och luktar bajs. Trots det får den nya syrran full fokus. Men när Maja skriker blir alla arga. Först är hon på sitt rum och funderar. Sedan packar hon ryggsäcken med muffins och bananer. Maja beger sig in i skogen som befinner sig runt knuten. Skogen är enorm, den verkar aldrig ta slut. Längst in i den djupa skogen möter Maja en mumsande häst. Hästen är perfekt stor, kan prata och bekräftar Maja. Snabbt växer en ömsesidig vänskap fram där Maja och hästen hjälper och tar hand om varandra.

När Maja hoppar upp på hästens rygg går det superlätt. På bilden ser vi hur Maja stolt står som en akrobat på hästens rygg medan hästen forsar fram i galopp. De delar tystnad och en muffins tillsammans och betraktar solnedgången från en bergstopp. Det är vackert och sorgligt på samma gång inser Maja. Då brister det för Maja och storgråten kommer. Hon berättar allt för hästvännen. Det rinner ur henne. Kräkbajskorven, skriken och alltihop. Efteråt sitter de tysta en lång stund.

-Vad bra, sa hästen sen.
-Vadå, sa Maja.
-Att du sa det där, sa hästen.
-Tycker du, sa Maja.
-Ja, sa hästen.

Jag tycker mycket om att något som kan vara så förlamande svårt kan bli lättare att bära om man pallar att prata om det. Och hur det här beskrivs på ett enkelt och självklart sätt. Hästen blir en slags terapeut men samtidigt så stöttar de varandra där i skogen. Det är väldigt vackert.

Elisabet Ericsons illustrationer täcker hela bokuppslagen och har texten integrerad i sig. Bilderna är naivistiska, lekfulla och målade i harmoniska färger. Majas och hästens samspel och vänskap förstärks förbannat fint med miner, gester och kroppsspråk. Här har vi ett praktexempel på att text och illustration tillsammans höjer varandra.

Språket är på samma gång poetiskt, självklart och modigt enkelt. När jag slår ihop Maja rymmer är jag fylld av både vemod och förhoppning precis som jag tycker man ska vara när man läst något riktigt bra. Det här är en omvälvande berättelse där en stor livsförändring beskrivs på ett genialt vis.

Similar Posts:

• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Syskonlängtan
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sagor med tradition
• Privat- och piratgrejer

Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Ögon är bra att ha två av. Öron är bra att ha två av.
Men kräkmaskiner? No fänk jo.

Shirin har alltid velat ha ett småsyskon. Hon har längtat, tjatat och väntat. Sedan fick hon två! Tvillingbrorsor. De skriker, röjer, dreglar och tar fokus. Shirin får svårt att göra det hon älskar mest, nämligen att spana på filmklipp på parkourtrick. Helst misslyckade trick där det är irriterande och väldigt, väldigt jobbigt. Dessutom är hennes föräldrar helt utlakade och somnar när de nattar småbrorsorna så Shirin får ingen godnattsaga. Så irritationen förbyts till ledsenhet som blir till ilska. Terrortvillingarna måste bort, och plötsligt vet hon hur.

På förskolan har de pratat om återvinning, och det är det som är lösningen. Dessutom känner Shirin faktiskt två sopgubbar. De är till och med hennes vänner. Inte bästisar men i alla fall kompisar sedan de räddade hennes Ninis från att bli till kaninpannkaka när den lekt kurragömma i soppåsen. Hassan och Bosse ska få äran att hjälpa Shirin att återvinna bebisarna bestämmer hon.

Bebisåtervinningen är en dråplig berättelse där skrattet bubblar både i text och bild. Samtidigt finns där en underton av allvar. Att få småsyskon är att inte stå i centrum längre. Det är att få lära sig att dela med sig av utrymme, leksaker, tid och föräldrar. Bland annat. Att behöva anpassa sig, bli besviken och avbruten. Svinjobbigt, men det drabbar alla storasyskon. Själv är jag storasyster till fem stycken.

Berättelsen innehåller ganska mycket text, men den flyter på bra och är åt det talspråkiga hållet.

Nästa morgon är det dags. Vagnen är
lite jobbig att få ut, men det går till slut.
Tvilllingarna jollrar i den kyliga morgonluften.
Det knottrar sig på Shirins armar.
Nu är det bara att vänta.

Att Shirins föräldrar består av pappa Johan och pappa David läggs det inget fokus på, och det har ju faktiskt ingenting med terrortvillingarna att göra. Det bidrar istället till att normalisera att två killar kan ha barn tillsammans. Utan att de delar föräldraskapet med någon annan.

Illustrationerna är humoristiska och fulla av detaljer att prata om ifall andan faller på. Det jobbas med karaktärernas miner, hållningar och gester vilket samspelar fint med bildtexten. Färgerna är milda för ögat och jag tilltalas av att det är lite skevt och stökigt. Såsom det ofta är i det verkliga livet.

Det här är en fin debut som tar upp ett tema som de flesta med småsyskon kan känna igen sig i. Jag läst boken för barn flera gånger. De uppskattar den minst lika mycket som jag.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Omvälvande om att motvilligt bli storasyster
• Lång väg till familjelycka
• Bebisar och slumpen

Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Påskafton, eller snarare påskdagen, 1989 försvinner en femtonårig pojke. Efter midnattsmässan har Erik och hans kompisar cyklat till Sanningsberget men medan de andra kommit hem har han inte gjort det. Polisen hittar inte ett spår och förhören med kompisarna ger ingenting.

Kvar finns föräldrarna och den yngre systern Hanna. Hon saknar sin bror men hon avskyr att förlusten av honom är det som definierar henne i andras ögon och har svårt att hitta sin plats bland de jämnåriga, bortsett från Marcus, som hon lärde känna som femåring. Deras relation har alltid varit något särskilt men nu blir den alltmer symbiotisk.

Therese Bohman skriver återhållet om stora känslor men spänningen är en intensiv underström. Läsaren undrar nästan lika mycket som Hanna: vad var det egentligen som hände? Och jämte det mystiska och poetiska pågår det ytterst vardagliga, en sorts upprepningens tröst.

Det finns ett mysterium kring ett försvinnande men mest finns de som är kvar och deras sätt att hantera – eller inte hantera – sin förlust och sin sorg. För Hannas del blir konsten vägen framåt men det är inte någon enkel vandring hon har givit sig in på. Motgångar och omvägar travas innan hon ens kommer igenom konsthögskolans nålsöga och väl där får hon en handledare som stryker mothårs och ifrågasätter – en obekväm katalysator.

I Therese Bohmans förra roman, Andromeda, var det litteraturen som huvudpersonerna tog spjärn mot och levde delvis genom, här är det konsten som får inta en liknande position. Och i båda fallen slingrar sig ett idealiserande av konstformerna om en kritik av branscherna och de som verkar i dem.

Det är många år som passerar på relativt få sidor genom intensiva nedslag i de väsentliga händelserna och de olika decennierna känns väldigt väl fångade; 1980-talet är väldigt 1980-taligt och på samma sätt är det senare. Markörerna är tydliga men ändå smälter de väl in i helheten.

Stämningen stannar kvar hos mig länge efter läsningen. Sorgen och vemodet men också något vackert. Det var mycket som tog slut den där påsknatten men också mycket som inte gjorde det.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår
• Drömmen om det lite bättre
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Hemma i byn nära skogen har livet ett annat tempo. Fanny både andas ut och andas in. Hon kan förundras över de nya stora husen där unga familjer bor samtidigt som hon knappt ser några människor. Men de finns. I stugor och radhuslängor hälsar Fanny på. Hon kör runt i trakterna och gör intervjuer. På den lokala bensinmackens kafé sitter gubbarna, ett sorts landsbygdens dagis för daglediga äldre, ofta udda män. Barndomsvännen Klaus med sina skrotbilar och sitt skiftesarbete visar sig vara en fiffig och mogen människa som dessutom blir en ställföreträdande fadersgestalt för Sam.

Fanny ordnar och donar. Saker och ting faller på plats i en ny vardag. Väninnan Nettan kommer resande från Helsingfors – den väntade kulturkrocken uteblir och istället föds en genuin fascination – och de går på fest med lokalt band på hemmagjord utescen i trolsk sommarnatt. Bil ordnar Klaus, de går tillsammans på en flummig kurs i ryggymnastik och Sam lär sig köra moppe längs vägar i skogen.

Men allt oftare överväldigas Fanny av minnen. Ånger och dåligt samvete. Pappa Olof, som börjar smått tackla av, är trygg och välmenande men vill inte tala. Minnena av den milda mamma Anja sjuk i cancer plågar henne. Någon säger att döden har cancern i släptåg.

Fanny blir alltmer upptagen av sitt enda syskons, den yngre brodern Mats död i en smitningsolycka på byvägen. Ett trauma som tvingar Fanny att börja nysta och fiska efter ledtrådar. Den (o)skyldiga lever helt nära dem. Eller? Men när sanningen verkligen avslöjas och ord uttalas, blir det andra obehagliga överraskningar. Vad ska Fanny göra? Sanningen i all sin ynkedom befriar inte. Det blir för mycket. Fanny bokstavligen duckar och tyr sig till en falsk tröstare som så många andra före henne. Hon stänger in sig, sjukanmäler sig, intar sängläge. Fanny försöker upprätthålla ett sorts sken inför Sam men under sängen växer mängden tomburkar …

Men i byn där årtiondenas skuld och skam blivit varbölder och förrödda liv, finns också hjälpande händer och stöd. Fanny behöver inte göra allt; andra tar mått och steg som måste tas. En dag stiger hon upp och tar tag i sin dag. Hur det sen än blir så skipas rättvisa och Fanny (och Sam) kan gå vidare på sin livsväg.

Handlingen innehåller många paralleller. Det är syster och bror samt bror och bror. Det är mamma Anja och Fanny men också Fanny och Sam. Ensamt liv – självvalt eller påtvingat. Det är Fannys barndom och Sams. Fannys som inte vill tala med Sam, fadern som inte vill tala med Fanny. Vägen där Mats dog, samma väg som Fanny nu bor vid och rör sig på dagligen. Skogen som trygghet och skydd, andra gånger insnöad och ogenomtränglig. Då för länge sen kunde den gett skydd. Om, om inte vore.

Genom de många dialogerna matas händelserna fram. För det mesta skrivs replikerna på normsvenska men vissa ord på dialekt. Den inre monologen pågår ständigt hos Fanny som registrerar när någon överdriver sin dialekt för att kanske göra sig exotisk, hur förädrahemmet är fyllt med mängder med prylar, kläder i skåp och lådor eller hennes lilla irritation över att kaffet hos pappan smakar för svagt, närmast surt. En värme mellan Fanny och fadern kommer fram med enkla medel: till exempel att de krokar arm längs isig vårväg eller faderns egenhändigt gjorda goda kåldolmar och köttgrytor. Överlag är Ulrika Hansson skicklig på att skildra relationer över tid inom familj och släkt. Och by.

Fannys väg är en roman som jag tänker länge på efteråt. Språkbehandlingen och de noggranna detaljerna vad gäller människor och miljöer ger handlingen trovärdighet och äkthet. Det har skrivits om (österbottnisk) landsbygd på 2020-talet tidigare men Hansson tecknar fram hur det verkligen ser ut numera med tomma affärslokaler och nedlagda industrier. Grillen, pizzerian och gubbarna överlever längst.

Det finns många vägar. Vägar man aldrig velat ta, ångrat att man tog. Vägar kan vara farliga men som man ändå måste ge sig ut på. Vägar leder alltid vidare. Fanny går sin väg.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Brev och svek
• Ved och potatis
• Längtan, lera och luft

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.

Similar Posts:

• Att välja och skriva sitt liv
• En våldsam mor
• Livets vägar
• Brev och svek
• Mamma mia – att förstå en mor