Välkommen till min värld, säger hon, kvinnan på omslagsbilden. Välkommen in men på mina villkor. Det bjärt gröna med rosa detaljer, en synlighet inte alla skulle trivas med – och kanske inte heller hon, om det inte vore för att också det är en roll (kanske).

För även om man kanske främst i barndomsskildringen och dagboksanteckningarna kommer nära Suzanne Osten är det med många distanserande lager, med benämningar som autofiktion och förbehållet:

Bara tanken på en 77 år lång livshistoria som en enda sann berättelse är en omöjlig uppgift för en dramatiker.

Undertiteln ”en självbiografi i tre akter” är inte bara en liten anspelning på den teater som genomsyrat hennes liv utan mycket mer än så. Här finns det en prolog och sedan tre akter – kapitel – betitlade Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Här finns rollgallerier och replikskiften, scenanvisningar och kommentarer från andra håll. En livets teater som gör allt till föreställning och förställning för att på så sätt säga något annat, något mer än en ordinär biografi.

På samma sätt är det grafiskt egensinnigt och expansivt. Fetstil och versaler, vita textavsnitt mot skarpt cerise botten, tidslinjer och bilder, bilder, bilder.

Här presenteras andra människor ofta bara med pronomen, yrkestitlar eller epitet, vilket även om det kan vara lätt att förstå vem det är som avses samtidigt skapar en lätt förvirring. Skeendet får en större allmängiltighet samtidigt som skildringen framstår som än mer subjektiv då den andra inte ens har ett namn.

Jaget är oftast hon, formuleringarna både prövande och drastiska. Lek och blodigt allvar dansar tango över sidorna. Barndomen som är en dröm, en saga med hjältemod och mystik men också hjärtskärande brist och fara när moderns psykiska sjukdom tar över, upplevelser hon sedan skapat såväl pjäser som filmer utifrån, verk som skapat debatt och kanske räddat liv.

Skapa debatt och rädda liv – ja, det är där hon rört sig, på gränsen till vad man kan göra teater om, får göra teater om. Privata och konstnärliga revolutioner (friheten, jämlikheten och broderskapet, märk väl, inte någon förändring till systerskapet, trots starka feministiska ställningstaganden).

De blixtrar förbi, föreställningarna, turnéerna, teatrarna, skådespelarna, kollegorna. Ett kalejdoskop som visar ett teaterliv. Korta, korta nedslag och så längre, när det bränt till eller blivit för mycket.

Men ilskan blandas också med trötthet. De professionella motgångarna som kröns av förlusten av en teater, ett livsverk, något hon skrivit om tidigare. De personliga – svek och våld i de närmaste av relationer. Och ändå reser hon sig som en Fågel Fenix ur askan, igen och igen.

Det är en självbiografi som ingen annan, en hisnande resa genom ett liv som i sig är teaterhistoria.

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Uppdaterad genikanon
• Går du på teater?
• Ett nytt sätt att leva?

Möjligen att Gunilla Woldes Totte och Malin var ett höjdpunkt när jag var 6, för där fick man åtminstone se hur Malin såg ut naken.

Därför blir jag snabbt mätt när jag börjar läsa Nyliberal ordlista, och tanken är kanske inte heller att man ska läsa den från pärm till pärm, som jag gjort, utan mer använda den som ett uppslagsverk när de vänsterpolitiska argumenten tryter. Och för en recensent som jag är, frestar det att börja med ordet åsiktskorridor.

Ordet myntades av statsvetare Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 får jag veta. Han definierade den som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Hoppas jag är tillräckligt frisk då, för att få fortsätta tycka till om böcker.

Naturligtvis kan jag hålla med om att boken är viktig. Redan i förordet presenteras själva syftet

Den här samlingen texter och urvalet till en ordlista vill visa på hur språket formar våra tankar, värderingar och är ett maktverktyg under ständig förvandling /…/ Sedan 80-talet har nyliberalismen influerat det svenska språket i såväl skriv- som talspråk. Se till att ni har ”plus på kärlekskontot” sa familjeterapeuten i all välmening.

Det är Hanna Alvhage som står bakom själva ordlistan. Den varvas med dikter av till exempel Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari, och det greppet kanske är nödvändigt för att en stridsskift mot kapitalism och EU, ska bli lite mer läsvänlig. Lite som när jag ser en god köttbit i charken på Konsum.
Den måste ha lite fettränder i sig (poesin i den här boken) för att den överhuvudtaget ska få lägga sig i min stekpanna.

Men visst har jag strukit för och ringat in angelägna ord i denna lista. Under ordet Effektivisera går det att läsa att det är ett verktyg inom industriell produktion för att mäta hur man snabbast och billigast kan tillverka en produkt utan att den förlorar i kvalitet. Under 80-talet när det marknadsliberala systemet new public management infördes i svensk offentlig sektor, började man på samma sätt tänka kring effektivitet inom vård, skola och omsorg. Utvecklingen har sedan dess drivits på av såväl socialdemokratiska lobbyister och borgerliga regeringar.

Mot detta läggs tanken om likvärdighet, och i en citerad SNS-rapport, plockas argumentet att reducerad byråkrati till förmån för privata alternativ inte alls ökat kvaliteten i välfärden. I rapporten kritiseras de politiska besluten för att inte ha tagit befintlig forskning i beaktade, gällande effekterna av konkurrens inom välfärdsektorn.

Det berör mig, som till vardags sitter i den offentliga sektorn, djupt. Och gör mig än mer förvirrad när jag den första söndagen i september i år, kommer att rösta. Om inte ens det röda blocket gjort något för att förhindra denna utveckling: vem kan jag då lita på?

Den stora risken är ju att stora skaror av bittra och trötta arbetskamrater i min sektor, kommer att rusa rakt i famnen på missnöjespartier som Sverigedemokraterna.

Så javisst, denna bok är viktig, men med lite mer humor och vass ironi, kunde den fått mina nackhår att resa sig ytterligare.

Ska du köpa denna bok, tycker jag du ska göra den för Aase Bergs skull, som har skrivit om begreppet ”vi”. Där som först, på sidan 165, får du det jag längtat efter boken igenom. Ett underbart egensinne av Norén-mått, som får dig att le igenkännande och svart.

Similar Posts:

• Solidarisk eller kåt på makt?
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Oinspirerande skildring av lek
• Politisk brännvidd i poesin

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Hos uppföljaren är konceptet detsamma och som förra gången är boken knappast så fokuserad som titeln utlovar. Människor som gått till överdrift kunde lika gärna ha hetat ”Människor vars namn jag använder som kapitelrubriker för att göra något slags komisk poäng kring en mer eller mindre löst knuten omständighet”.

Läsvärd är nedmonterandet av Steffo Törnquists outhärdliga dyr-njut-mysiga framtoning. Att framhålla att Maud Olofsson i en intervju valt formuleringen att Hitler gjorde ”tokiga saker” har väl också sin tid och sin plats, och varför inte här. Och uppgörelsen med de underliggande normerna i Elsa Beskows och Alice Tegnérs ”kryptofascistiska” sånger når härligt långt i träffsäkerhet:

Elsa Beskows bilder är lika vattenkammade. Barn är käcka och raska och muntra och har sin bästa stund i livet när en grannfru bjuder på äpplen. Tanterna Brun, Grön och Gredelin har klänningar som är så stora och obekväma att de aldrig skulle orka med att dra av dem för att leka regnbåge med farbror Blå. Solen skiner i gamla mäns pomada och på den här tiden blev man gammal efter konfirmationen och det största hotet mot ordningen är att nån slyngel i golfbyxor klottrat på målarmästare Larssons plank.

Punktvis är det precis så välskrivet och pricksäkert. Emellertid inte lika ofta som hos föregångaren. Så himla tokigt är det väl inte att Suzanne Osten och Margareta Garpe fått barn med samma man? Det blir lite sensationssökande och insparkande av öppna dörrar.

I väntan på kommande verk får man hoppas att Människor det varit synd om inte bara var en one hit wonder. Jag tror på Kalle Lind. Jag tror att han utifrån sitt obskyra vetande kan leverera det där kvalitetsgarvet och dessutom säga något vettigt om oss som människor och vår besynnerliga värld. Tills vidare håller i alla fall hans blogg måttet.

Similar Posts:

• Skadeglad i själen
• Udda kulturhistoria
• Humor och sammanhang
• Ny vecka på dagensbok.com
• Gravvnojja 1973

Det magiska årtalet 1968 kastar förstås en hel del strålglans över skildringen. Det är fredkonferenser med Sartre och de Beauvoir; det är affischkonst från majrevoltens Paris; det är Grupp 8-möten, Suzanne Ostens och Margareta Garpes Jösses flickor och titlar som Alexandra Kollontajs Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det är alternativa barnböcker som Kamrat Jesus, Varför jobbar Chand? och När barnen gick i strejk. Ronny Ambjörnsson beskrev den moderna klädindustri i en parafras på Pelles nya kläder. Katarina Taikon lyfte fram romerna i sina Katitzi-böcker. Yasar Kemal introducerades och tippades för Nobelpris. Peter Bratts bok om IB-affären renderade författaren fängelsestraff, boken politiska krav på förhandscensur och förlaget diverse kvasikafkaeska påhälsningar från säkerhetspolisen.

Illustrationerna i Ett litet bokförlag kommer till stor del ur privata fotoalbum. Dessutom finns en hel del omslagsbilder, vilket är riktigt kul. Formgivningsidealen har ju varierat över tid, och mig veterligen saknas det där underbara bildverket över detta. Här får vi i alla fall ett smakprov.

För den förlagsintresserade ges fina inblickar i förlagsvardagslivet på 60-talet och i den enorma tekniska utveckling och de förändringar i bokproduktionens förutsättningar som skett de senaste decennierna. Den unge Krister praktiserar på tryckeri och plockar blytyper, det klipps och klistras och gnuggas innan bokformgivningen slutligen flyttar in i datorerna. Här hänger Ett litet bokförlag samman med Krister Gidlunds senare Släpp skrivandet loss! Bokutgivningens nya villkor. Den är en mer koncentrerad och debattartad bok, där en del av texterna också återanvänds. Inget fel i det, de funkar bra i båda sammanhangen.

Möjligen är hela sammanhållningen i boken lite spretig. Det stör i allmänhet inte, men någon gång tycks händelseförloppen underförstådda på ett sätt som gör det svårt att hänga med. I ett kapitel berättas om en imponerande malisk författare, Yambo Ouologuem, på besök i Stockholm. Så får de höra att han i Frankrike anklagas för plagiering. ”Vad var detta? Vad hade vi gett oss in i för yrke?”, skriver Gertrud. Och så slutar det där. MEN HUR GICK DET DÅ? Kanske förväntas läsaren veta?

Men vad boken förlorar i spretighet – och spretighet kan vara rätt charmig också – vinner den i inspirationspotential. Man lägger ner den med en vag och trivsam känsla av att allt är möjligt. Och det är ju inte den sämsta känsla man kan ha.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• De fortsätter att sälja som aldrig förr
• Övergripande bok om förlag
• Konkret och peppande om vägen till publicering
• Nördig utflykt i typografin

Suzanne Osten däremot glömmer inte dessa aspekter. Hon har, inte minst som konstnärlig ledare på Stockholms stadsteaters scen Unga Klara, envist lyft fram barn och kvinnor, svaga och ”besvärliga”, och ifrågasatt samhälle, maktstrukturer, könsroller och normalitet, och väjer varken för det obekväma eller för just samtal. Samtal mellan regissör och skådespelare, mellan skådespelare och publik, och mellan teater och samhälle.

Då kan det kanske verka lämpligt att Tiina Rosenbergs bok om Suzanne Osten bygger just på samtal. Intervjuboken är emellertid ingen oproblematisk form. Osten citeras eller refereras och blandas med mer teoretiska resonemang och bakgrundsteckningar som är intressanta, men svåra att placera. Var slutar Suzanne Ostens tankar och var tar Tiina Rosenbergs vid? Det är en smula oklart. Och även om Osten är en ovanligt välartikulerad person uppstår ibland en lite underlig kontrast mellan hennes talspråkliga samtalston och Rosenbergs teoretiska utläggningar.

Har man dessutom inte sett de pjäser, framför allt på Unga Klara, som samtalen kretsar kring kan det också vara svårt att göra sig en bild av dem. Men har man sett dem, ja då är det förstås spännande att få veta mer om tankarna bakom. Sin titel lånar boken från mastodontprojektet Besvärliga människor som förutom pjäsen blev en dokumentär om ensemblens improvisationsbaserade sätt att arbeta. Idén bygger i sin tur på en reklambroschyr för en kurs i konsten att hantera ”besvärliga” människor. De där som alltid tar lite för mycket plats, som inte glider förbi sådär smidigt som de förväntas.

Vad som är spännande med Osten är hennes kombination av nytänkande och kontinuitet. Tesen är att om man vill lyfta fram de som vanligtvis marginaliseras måste man också arbeta på ett nytt sätt. Där finns en kontinuitet från teoretisk/politiska ställningstaganden till arbetsmetoder till pjäsinnehåll. Men också i att arbeta från samma institution i 30 år, med samma ideologiska ledstjärnor och samtidigt vara beredd till ständig omprövning. Från Grupp 8 1968 till queerteori 2002.

Att ämnet, Suzanne Osten i teori och praktik, är så mångsidigt, spännande och inspirerande är den här bokens stora styrka. Att den dessutom fungerar som introduktion till bland annat Unga Klaras repertoar, queerteori, feminismen, och teaterteoretiker från Brecht till Keith Johnstone och Mike Leigh är inte heller fel, men bidrar till det lite röriga intrycket. Suzanne Osten är mycket, och Tiina Rosenberg vill gärna skriva om allt på en gång. Då blir det lite diffust och hoppigt. Å andra sidan är det kanske meningen? Att också boken ska vara en smula besvärlig?

Similar Posts:

• En självbiografi som ingen annan
• Ett nytt sätt att leva?
• Uppdaterad genikanon
• Queer för nybörjare
• Det personliga och politiken