Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

I Skellefteå swipar Ewa på sin telefon. Titt som tätt och helst hela tiden. Någonstans i USA befinner sig hennes dotter Matilda på en ytterst oklar resa. Tiden går och kickarna och relationerna avlöser varandra där borta. Livet väntar runt hörnet, i nästa möte, i nästa fylla. Vi förstår att Matilda lämnat den inrutade, kvävande tillvaron hemma i Västerbotten. Men hon har också lämnat mamma Ewa i ett vakuum, i ett tillstånd utan mening.

När dottern slutar svara i telefon driver den nya ensamheten Ewa ut i natten. Där förvandlas hon till någon som vågar och tar för sig. Hon möter den levande taxichaffisen Nils som väcker något i henne. Han som åtrår henne och har en säregen bror som isolerar sig i källaren med sin fiol. Tycker om twisten med den förryckta brorsan i källaren istället för ”The Madwoman in the Attic”, som bland annat syftar på Charlotte Brontës Jane Eyre där Rochesters fru hålls inlåst på vinden. Här vänds saken upp å ner.

I randen av Klippiga bergen jobbar Tyler på det sunkiga motell som blivit hela hans tillvaro. Varje kväll är likadan, tills han möter Matilda, eller Birdie som han kommer att kalla henne. Tillsammans ger de sig ut på en Road Trip mot drömmarnas stad Los Angeles. Det blir en färd som stormar hela vägen över Atlanten och till den karga svenska sommaren där Ewa kämpar med livet och saknaden.

Hennes neuroser och rädslor skildras så starkt och avskalat att det är svårt att inte bli drabbad. Samtidigt mår jag dåligt över mamma Ewas besatthet och vilja att ha full kontroll över sitt vuxna barn. Hennes omtanke förvandlas till en fuktig filt och jag kan förstå att Matildas mående spiller över i självmedicinering av alkohol, droger och sex. Hur hon känner sig kvävd och kontrollerad. Naturligtvis är det mer komplicerat än så och det vore förmätet att tro att allt handlar om Matildas relation till sin mamma.

Det här är en drabbande berättelse med en mor- och dotterrelation i fonden. Men det handlar också om ensamhet och att bryta sig fri. Det är späckat med längtan efter att bli sedd och sug efter kärlek. Det handlar om att våga söka efter mening och om att våga leva det liv man drömmer om. Det är sårigt, svårt och ömsint beskrivet. Och på vägen får vi faktiskt en hel del äventyr också.

Similar Posts:

• Studier av en försvunnen mor
• En berättelse om våld (och litteratur)
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet
• Vasst och varmt om kärlek och vänskap
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?

Halvvägs in i första kapitlet av Per J Anderssons Drömmen om en ö tycks upplägget klart, vår författare älskar öar. Och låter oss följa med på resan. Gott så. Döm om min förvåning när kapitel nummer två behandlar Norra Sentinel, dit ingen lyckats åka utan att bli dödad av en mycket skeptisk lokalbefolkning. (Andersson har som tur var inte hybris och låter således bli att stiga iland på ön, till allas lättnad.)

Min dröm om ön gör mig knappast unik. Så vanlig är den att man skulle kunna kalla den banal. För utan att veta om det är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare. Kolla bara vad resebyråer och researrangörer erbjuder, så inser du att ön har en central plats i våra drömmar om en annan plats.

Drömmen om en ö är en kärleksförklaring till öarna, till det säregna, till ett annat tempo långt bortom fastland och storstadspuls. Reseskildringarna är som en blandning av berättelse, historia och samhällskunskap. Det är en reflekterande berättelse där författaren hela tiden är synlig, något jag uppskattar som läsare. Det blir mer naket, ärligare. De egna reaktionerna och reflektionerna påverkar alltid en författare, det är lika bra att låta dem ta plats och sprida ut sig.

Jag antar att den känslan som fyller mig just nu utgör kärnan i det som brukar kallas exotifiering av det främmande.

Boken tar oss till många olika typer av öar, från El Hierro via Gotland till Amorgon och fler stopp därtill. Närmare bestämt tio öar, en del har besökts många gånger, en del besöker han för första gången. På alla öar får läsaren utöver att lära sig en ordentlig dos historia stifta bekantskap med öborna. Genom möten får vi lära oss mer om hur det är att bo på dessa stundtals avlägsna platser.

Per J Anderssons kärleksförklaring till öarna är ingen bladvändare på det sättet att du läser den i ett sträck, utan passar bra i små bitar åt gången. Jag läser ett kapitel i taget, och blir förskräckligt sugen på att komma ut och resa. Gärna till en obebodd ö med en perfekt solnedgång.

Similar Posts:

• Om världen vore god …
• Oavbrutet fascinerande om kartor och drömmar
• Där tiden inte finns
• Vidsträckt himmel och utsträckt hand
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till formen. Den första delen är en isländsk saga, ”Freydís Eiríksdottirs saga”. Den andra delen utgörs av fragment ur Columbus dagbok. Den tredje är en medeltida krönika med instuckna brev av bland andra Erasmus och Thomas More. Den fjärde är en pikareskroman om pikareskromanens storhet Miguel Cervantes äventyr i ett något annorlunda Europa.

Freydís Eiríksdottir kommer norrifrån, som nordborna ju gjorde, men reser allt längre söderut i Amerika. Hon för med sig hästar och konsten att utvinna järn, men också sjukdomar. Det kommer att få en avgörande betydelse för berättelsens andra del. När Christofer Columbus och hans skepp anländer i slutet av 1400-talet har urbefolkningen större möjligheter att försvara sig, och Columbus blir den sista av européerna att dö i fångenskap på Kuba.

Så är grunden lagd för romanens längsta och mest centrala avsnitt, ”Atahualpakrönikan”. Några decennier senare ligger inkan Atahualpa i krig med sin halvbror. På flykt från dennes arméer kommer Atahualpa till Kuba, där de får höra talas om främlingarna från andra sidan havet, och också får möjlighet att studera vad som finns kvar av deras skepp. Sagt och gjort. Inkan ger sig av över Atlanten och erövrar så småningom Europa, eller, som det kommer att kallas, ”Femte provinsen”, efter de fyra provinserna i inkans ursprungsland.

Perspektivskiftet är smått genialt. Binet vänder upp och ner på invanda begrepp. Gör dem främmande. Så har amerikanerna svårt att begripa alla stridigheter kring detaljer i européernas dyrkan av ”den uppspikade guden”, men lär sig snart att använda deras ”talande blad”. Atahualpa läser Machiavelli, spelar ut furstar mot varandra och trotsar såväl påven som Luther. På kyrkporten i Wittenberg spikas Solgudens 95 teser upp, till den senares stora förtrytelse.

Blir det för den sakens skull ett bättre Europa än det verkliga? För ett tag förefaller det så, men så enkelt gör Binet det inte för oss. För vem kan överblicka följderna, om det förflutna bara varit en liten smula annorlunda?

Civilisationer är ett rasande intressant och läsvärt tankeexperiment. Att det också är så mycket ett formexperiment både vinner och förlorar romanen på. Det är bitvis underhållande, men skapar också ett visst avstånd. Hur hade det varit om Binet skrivit en mer traditionell roman, med större utrymme för känslomässigt engagemang? Med ett klarare fokus, lite mindre spretigt?

Om, om, om …

Similar Posts:

• Undersökningens process först och främst
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Små spoilers driver handlingen
• Lusten slocknar, men jag småler
• Gåtfullt i prästgården

Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis fall handlar det om upplevelsen av att ha trätt in i en ny livsfas. Alla jämnåriga vänner är inne i ekorrhjulet med jobb, barn och bostadslån. Men författaren grubblar om nätterna och tänker på kvinnor som gjort andra livsval. Fram växer ett beslut att hyra ut lägenheten och köpa en flygbiljett för att besöka platserna där Karen Blixen levde.

Att följa den röda tråden i Blixens liv ger mersmak. Kankimäki hittar flera historiska kvinnor som rest sin väg för att upptäcka världen. Oavsett tidens förväntningar har 1800-talskvinnor klädda i svarta långkjolar, vita blusar och korsetter tagit sig till djungler, prärier och dramatiska bergslandskap. Ett av de största hindren i det viktorianska England var ekonomin, kan man kallt konstatera. Var du kvinna tillhörde nämligen alla pengar endera fadern, maken eller brodern. Det är spännande att läsa om hur kvinnorna nätverkar, raggar sponsorer eller ger blanka tusan i om reskassan är skral.

Mellan raderna anar läsaren hur berättaren hanterar sina egna rädslor och drabbas av vankelmod. Då är mötena med nattkvinnorna välgörande. Perspektiven vidgas.

Allmänna reflektioner kring reslust av upptäcktsresande Mary Kingsley (1862 – 1900):

När mina föräldrar dog med sex veckors mellanrum -92 och min bror begav sig österut var jag dödstrött och kände att ingen behövde mig längre, och begav mig ner till Västafrika för att dö. Västafrika roade mig och var vänligt mot mig och intressant ur ett vetenskapligt perspektiv, och ville just då inte döda mig – jag har ingen brådska.

Artemisia Gentileschi (1593 – 1653), som ges utrymme i avsnittet om de italienska konstnärerna under 1500- och 1600-talen, ingjuter annat mod. Nämligen att en konstnär aldrig ska ge efter och pruta på priset för nedlagt jobb:

Priset kan inte ligga under fyrahundra dukater, och ni måste skicka mig ett förskott, så som andra höga herrar brukar göra. [. . .] Jag svär på att jag inte ens till min far skulle sälja tavlan till detta låga pris.

Kankimäki samlar ihop sina efterforskningar och resultatet blir tack och lov aldrig en monoton uppräkning av Wikipedia-liknande artiklar av tio intressanta kvinnoöden. Det personliga sökandet smälter samman med insikter om att människors liv innehåller såväl segrar som förluster. Hennes metod att spegla sitt eget skrivandes mödor mot nattkvinnornas liv innehåller även humor. Hon tampas med packning inför sina resor och jämför med hur man i tidigare århundraden utrustade sig. Kontrasterna är många.

Boken illustrerar på sätt och vis den starka fantasin om hur kämpaglöd kan föra människan framåt. Den enda invändningen jag har är att denna fantasi målas upp med den vita västerlänningens sätt att se på tillvaron. Om reseäventyr av idag (eller böcker som skrivs om äventyrsresor) inkluderar kunskap om de negativa konsekvenserna av västerlandets kolonialism, tycker jag att de blir ett strå vassare.

Till nyfikna läsare vill jag ändå dela med mig av hur roligt det var att läsa om nattkvinnorna och lärdomarna som berättarjaget gör. Runtom i världen hindras människor än idag att följa sin passion på grund av förväntningar, normer och lagar. Men ibland öppnar sig ett fönster och sinnet kan få en uppfriskande påminnelse om att det går att göra något annat.

Similar Posts:

• Vad skulle Märta ha sagt?
• Kvinnohistoriskt pepp-ABC
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Livets kalkyl går inte ihop

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

Jag har stött på träiga texter i mitt liv. Och jag förstår att det blir träigt eller klyschigt ibland. När verkligheten överträffar dikten (Lenas slitna klyscha nr 1) är orden hjälplöst fyrkantiga. Oavsett om det gäller tragiska eller lyckoberusande händelser. Tystnad (eller tomma sidor) kan faktiskt vara det enda som fungerar i förmedlandet av starka känslor.

Fotoböcker som är fint redigerade lyckas ibland bättre med att skildra de vidunderliga upplevelserna i livet. Med andra ord, det ligger en sanning i ordalydelsen ”en bild säger mer än tusen ord” (Lenas slitna klyscha nr 2).

Sådan var min inställning i mötet med boken Jorden runt på 1000 dagar. Bildens styrka skulle överskugga det verbala berättandet, tänkte jag. Främst var jag nyfiken på vilka naturmiljöer den cyklande skribenten skulle vistas i. Möjligen lockades jag lite av att läsa om träningsvärk och adrenalintoppar.

I inledningen berättar Fredrika Ek om hur hon kalkylerar kring vad det skulle innebära att cykla jorden runt. Hur olika människorna i omgivningen reagerar. Flera djupa tankar om att förverkliga en dröm. Väldigt nyansrikt och icke-egoistiskt. Drömmen handlar egentligen inte om att slå någon annans rekord. En del av idén med cykla-runt-jorden-projektet är nog lite outtalad – även för henne själv.

När hon cyklar iväg och lämnar Sverige hoppar glädjehormonerna upp från sidorna. Foton på ett smittande leende. Europa lämnas för Turkiet och därefter rullar hon in på den asiatiska kontinenten. Naturen är väldig. Fredrika möter himlen i all sin utsträckta vidd och hon hör tystnaden. Cykeln blir vännen som hon kallar Mr Bike. Hennes skavsår i händer och rumpa är inget att längta efter. Inte heller de gånger hon blir matförgiftad och kräks timme ut och timme in.

Gång på gång möter hon vänliga människor. Språkhinder göre sig icke besvär – finns det hjärterum finns det stjärterum (Lenas slitna klyscha nr 3). Hennes erfarenheter av hur fördomar begränsar, är en lysande lektion. De rädslor hon har övergår i ett hade, inte bara för henne – utan också för de människor som äventyret leder henne till.

Författarens berättelser om människomöten får mig att famla efter pappersnäsduken. Fast en sak kan jag vänligt påpeka, inte EN ENDA GÅNG tänker jag ”hon är ju bara 24 år”.

Bilderna är fina men den stora överraskningen är den välskrivna texten. Fredrika Eks formuleringar är både mjuka och träffsäkra. Hon varierar valet av ord, hon låter inte texten tyngas av alltför mycket information, hon får in ett melodiöst element som borde göra varje svensklärare (eller musiklärare?) lyrisk …

Reseskildringar av det här slaget är sällsynta. Det är inte kraftprovet eller antal mil på cykel som imponerar på mig. Fredrika Eks lärdomar önskar jag att alla människor kunde få känna på. Att vi människor kan göra så mycket för varandra, gammal som ung. Det som är svårt för mig kan vara lätt för någon annan. Ödmjukt tackar jag för läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Om världen vore god …
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Tam bok om vilda platser
• Oavbrutet fascinerande om kartor och drömmar
• Poesi med en spade

Att skapa en berättelse runt resandet som fenomen är en tacksam grund att stå på. Många är de som idag är vitt beresta. Frågan är – tittar vi resenärer så noga på de platser vi besöker, intresserar vi oss för de människor och kulturer vi kommer i kontakt med? Det är säkert lite olika med den saken. Som kontrast är det utan tvekan en av författarens styrkor att han lyckas sällsynt väl i att skildra skillnaden människor emellan, präglad i en grundklang av nyfikenhet och respekt – som jag uppskattar.

Till det hör att naturbilderna är väl gestaltade, Percival målar upp scenerna omfångsrikt – varierar sig dessutom genom en rik vokabulär som är något ovanlig att se. I det skiljer han sig betydligt från många moderna romanförfattare. Återkommer gör religionen: islam, hinduism, kristendom, teosofi, allsköns ortodoxa och oortodoxa synsätt, ingalunda endimensionella – utan komplexa, färggranna och mångtydiga. Berättelsernas beståndsdelar bildar likt ett större kalejdoskop av betydelser som vittnar om ett bildningsarv som får mig att tänka på Umberto Eco, som besatte ett liknande kulturhistoriskt djup.

Denna kalejdoskopiska effekt kan möjligtvis upplevas krävande. Men; utrustad med en smula ödmjukhet inför mina egna kunskapsluckor, inspirerad av liknande nyfikenhet som berättarjaget tycks ha i överflöd, blir det jag inte kan ett verktyg i läsningen. Jag får uppslag på religionsfilosofi, andra författare och människoöden att ta del av och studera.

Svårare kan jag tycka att det ibland blir av att vi aldrig uppehåller oss särskilt länge vid varje enskild sak. Det är så mycket som ger mersmak, att jag skulle önska att somliga berättelser skulle vara en smula längre. Men det är nog precis så här det är tänkt, att boken ska emulera sin huvudpersons rörelse från plats till annan. Uppbrottet är ju en del av en luffares liv, men om du är som jag och lätt blir vimmelkantig: läs långsamt! Här finns mycket fint och tankeväckande att ta del av.

Ung poet i Orienten är sammanfattningsvis en djupt originell, språkligt vacker och lärorik samling berättelser. Kanske kan den också vara en träning. Hur ser jag världen när jag är på besök någonstans långt borta? Förmår jag öppna ögonen och… söka förstå det jag stöter på? Möjligtvis är detta en av Percivals styrkor, att han fascinerar och visar något av världens skillnader på det att man känner sig rikare efteråt. När jag läser lär jag mig mycket, mycket om det jag inte vet.

Similar Posts:

• Lever vi på en global påskö?
• Tyvärr en viktig bok
• Resans sköna konst
• Mytologisk julgröt
• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”