Det andra tidsplanet är svårare att placera. Det har gått 30 år sedan de tre vännerna lekte. En ny teknik har utarbetats som innebär att forskare kan skanna hjärnan och få fram människors minnen. Både individuella minnen och kollektiva minnen kan visualiseras i tredimensionella hologram.

Lisa, som är chef över institutet är starkt engagerad i den nya tekniken. Simon, som är djupt deprimerad blir patient hos henne. Peter, den tredje barndomsvännen, är berättaren tillika den där mellanhanden som delar med sig av sina reflektioner till läsaren.

Det som inträffade i trions tidiga barnaår kan närmast likställas med övernaturliga händelser. En del händelser som ligger kvar från barndomsåren får ett lycksalighetens skimmer över sig. Andra händelser omformas till mörka och smärtsamma minnen. De här barnen har av naturliga skäl inte alla verktyg för att hantera de situationer som de råkar ut för. I bokens nutidsplan – som inte riktigt är 2019 – bearbetar alla tre sina minnen. De utsätter sig för den tekniskt avancerade hjärnskanningen och låter minnena bli levande igen.

Høeg har en lätt hand när han framkallar detta moderna samhälle. I Danmark ligger alltså ett forskningsinstitut som omges med högsta säkerhetsbevakning för att inte övertas av krafter som vill styra stora människomassor. Gott så. Men vilka motiv har egentligen Lisa?

Huvudpersonerna omges inte heller av så mycket krimskrams. Det är som ett kammarspel. Och jo, stundom känns berättelsen som en Strindbergsk Fröken Julie, där ond bråd död väntar runt hörnet.

Samtidigt är Genom dina ögon en utforskning av vad ett minne egentligen är. Hur bevaras minnen i våra hjärnor? När blir ett minne ett minne? Skapas minnet vid första tillfället när det återberättas – eller när föds det egentligen? Jag som läsare får inte allt förklarat för mig, utan får bara se in genom en liten dörr som står på glänt. I min ögonvrå ser jag också hur händerna börjar vifta av debattlust hos mitt andra jag, som undrar: Visst är väl livet mer än våra minnen från barndomen?

Similar Posts:

• Tråkigt effektsökeri
• Boken som så gärna vill penetrera
• Minnen från 1960-talets Paris
• Att insjukna i minnessjukdom
• Minnesvärt om minnesförlust

Det har nu gått över tjugo år sedan han fick sitt fenomenala internationella genombrott med Fröken Smillas känsla för snö och det känns som att han har haft som ambition att upprepa framgångsreceptet; en postmodernistisk genreupplösare med karismatisk kvinnlig huvudfigur, blinkningar mot det övernaturliga och populärvetenskapliga referenser.

Förbryllad är kanske ordet för att fånga känslan jag får när jag läser hyllande recensioner av romaner. Vad är det andra ser som jag inte ser?

Det här är vad jag ser: en soppa tillagad av endimensionella karaktärer som begåvats med fantastiska förmågor (och karriärer) inkastade i en thrillerhistoria enligt standardformulär fylld med pretentiösa utsagor och kryddad med en diffus kritik riktad mot samhällets toppar.

Om jag säger så här; den här typen av historier brukade förr i världen ha grällare färger på omslaget och sämre papper i inlagan.

Men det kanske inte gör något att vi har sett det förut. Det är inte de originella historierna eller oväntade upplösningarna som thriller- och kriminalgenren lever av.

Vad som är viktigt för att det ska fungera är att vi bryr oss. Vi måste förfasa oss över det de lidande offren utsätts för. Vi måste längta efter upprättelse. Vi måste önska att vår hjälte bringar något slags ordning i kaos eller åtminstone att rättvisa och hämnd till sist drabbar de ondskefulla.

Receptet för att lyckas med det är inte, som kanske en del inbillar sig, att till varje pris dra på mer och mer i våldsskildringarna. (Eller fler och större explosioner om det är på film.) Nej, det viktigaste är att vi bryr oss om karaktärerna och vad som händer dem. Allra mest måste vi bry oss om huvudpersonen. Den som riskerar mest, den som tar på sig ansvaret att frälsa oss ifrån ondo.

Vi behöver inte tycka om henne, vi behöver inte tycka att hon har rätt, vi behöver inte på minsta sätt tycka att hon är beundransvärd. Men vi måste bry oss om henne och hennes mål.

Under loppet av bokens 340 sidor bryr jag mig inte ett skvatt om vad som händer vare sig huvudpersonen Susan eller hennes familj.

Handlingen i korthet är att Susan är världsberömd fysiker, gift med världsberömd musiker och att de och deras två superbegåvade barn hotas med jättejättelånga fängelsestraff i Indien på grund av att de samtidigt begått olika brott (som inte riktigt förklaras vad de går ut på), men blir lovade amnesti i Danmark om Susan får fram ett protokoll från Framtidskommissionens sista två möten. Denna sammanslutning är en hemlig grupp bestående av personer som också har fantastiska förmågor, och som tidigare jobbat på statens uppdrag.

Detta leder till en mängd anslag mot Susan och hennes familj och de får jobba på att överleva och så småningom ta reda på vad sanningen bakom allt hemlighetsmakeri kring Framtidskommissionen innebär. Inte oväntat leder spåren till onda ränker inom samhällets toppskick.

Själva cloun i ploten är dock att människor i närheten av Susan inte kan låta bli att vara fullständigt ärliga. Det är det som är effekten av Susan. Vilken leder till att de håller torra monologer om sina avsikter och innersta önskningar. Väldigt praktiskt för en amatördetektiv men ytterst avtändande för en läsare.

Men kanske har jag bara misslyckats med läsningen? Är det en pastisch eller rent av en parodi på en genre-thriller av sämre sort? Är avsikten att demaskera dess orimliga pretentioner och blottlägga det löjeväckande i dess strävan efter att lägga världen i ordning? Den goda thrillern får oss ju som sagt att bry oss och åtminstone för en tid lägga undan våra tvivel på att detta är möjligt.

Må så vara. Men det räddar den inte från att vara tråkig. Peter Høeg kan bättre än så här.

Similar Posts:

• Minnen som styr
• Det var bättre förr
• Nervkittlande spänning med tråkigt slut
• Zlataneffekten, eller: 2013 års Nobelpris i litteratur tilldelas Ladbrokes
• Ungdomens synder

Jag skrattade gott. 10 minuter senare låg nyheten uppe på flera tidningar, som ropade ut att Murakami nu tagit tillbaka favoritskapet från Aleksijevitj.

Speciellt kul är det ju eftersom DN samma dag körde en smått lysande artikel av Axel Björklund som lyfter fram det alla egentligen vet: att Nobeloddsen är baserade på en lista som brainstormades fram för 10 år sedan, att de är fullständigt godtyckliga, och att så få spelar på Nobelpriset att en enda insats på 200 kronor kan förvandla en outsider till favorit. Kort sagt, att Nobeloddsen är ungefär lika pålitliga, och har lika mycket jobb bakom sig, som horoskopen. Samma dag lägger DN förstås också upp en ”unik kartläggning” där man kan följa hur oddsen på ”favoriterna” rör sig i takt med att bookmakers som inte läser böcker ändrar oddsen i takt med att journalister skriver om att bookmakers ändrar oddsen. Tänk vad man kan göra med modern teknik!

Dagen efter att Nobelpriset går till Alice Munro spelar Sverige VM-kval i fotboll mot Österrike. Sportsidorna har i flera dagar diskuterat spelarnas dagsform, huruvida Rasmus Elm eller Kim Källström ska starta på mittfältet och vad deras respektive styrkor är, startuppställningar, taktik, tänkbara resultat och deras betydelse för lagets chans till avancemang, exakt hur många meter Zlatan kan gå på vatten, etc. Och när matchen sedan väl börjar, så – herregud, vilken grej – följer de faktiskt vad som händer, berättar insatt vem som gör vad och varför, hur lagets taktik (och för all del också oddsen, som flimrar förbi lite bortglömda i nedre kanten av rutan) ändras i takt med det som faktiskt händer på plan och i tabellen, i stället för att bara rapa upp en lista slumpmässigt utvalda namn på fotbollsspelare fram tills slutsignalen tillkännager vinnaren.

Och jag undrar – finns det inte plats för en sportjournalistik som tar sitt ämne på lika stort allvar som kulturjournalistiken? Därför har jag nu en efterlysning att gå ut med. Eftersom detta är en bokblogg finns det en god chans att du som läser detta inte bryr dig ett dugg om fotboll, och det är just dig jag söker! Vi ska sätta oss och ta fram en lista över fotbollslag och dito spelare inför VM, sätta odds på vilka vi har som favoriter att vinna, bli bästa målskytt, och … jag vet inte, bästa offside eller något. Om det enda namn du kommer på är Nacka Skoglund gör det inget, bettingfirmorna hade Chinua Achebe som Nobelkandidat långt in i september. Lagom till VM kommer vi sedan att isolera oss från omvärlden och börja skicka ut uppdateringar på oddsen i takt med att vi själva ändrar dem. Jag inser att det senare blir den svåra biten, eftersom sport till skillnad från litteratur ju är toppnyheter överallt 365 dagar om året blir det svårt att hålla rätt nivå av okunnigh- f’låt, opartiskhet. Men om vi inte slår det här slaget nu finns risken (de exakta oddsen är 3 mot 1, bestämde jag precis) att sportjournalisternas skamlösa intresse för sitt ämne smittar av sig på landets kulturredaktioner, och att nästa år kan journalisterna inte längre klippåklistra rakt från bettingfirmornas senaste utskick utan måste skriva om vad de olika gissningarna till Nobelkandidater faktiskt skriver om, varför de tror att just den eller den författaren kunde komma ifråga, var litteraturen står år 2014, vad som händer med läsandet i världen, hur många författare som tystas i sina hemländer, poängen med att tänka efter innan man för vidare information som kanske är helt irrelevant, vafan Nobel egentligen menade med ”det utmärktaste i idealisk riktning”, och varför vi ska bry oss … som om litteratur faktiskt betydde någonting annat än en chans att vinna en hundralapp. Är det verkligen en värld vi vill leva i?

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Livet i små scener
• Nobelpriset i litteratur 2015
• Politik och litteraturkritik

Då och då sipprar en bråkdel av papperslös tillvaro igenom, blir löpsedlar och nyhetsnotiser. Oftast bara finns de där – en tyst förutsättning för att vi ska kunna äta och dricka ute, ha det fint hemma, få hus byggda eller snö skottad – till priser som egentligen är ohållbara.

Kedjor av upphandlingar och underleverantörer sopar igen spår som egentligen borde vara uppenbara för var och en som vågar tänka efter. Arbetsgivarna ”vet att vi som jobbar är illegala. Annars skulle det inte kunna vara så billigt”, berättar Carlos, utbildad agronom och diversearbetare. ”Men de betalar mellanhanden för att han eller hon ska ta ansvaret. Om det blir polisrazzia kan de skylla ifrån sig och säga att de ingenting visste.”

Det är en krass och skrämmande verklighet som framträder i Stina Blomgrens Svart notis. Blomgren är utrikesreporter på SVT och till debutboken tar hon med sig något närmast tv-mässigt konkret och personligt. En rad livsöden, sammanfogade av den gemensamma erfarenheten som illegal arbetskraft i Stockholmsområdet, passerar revy. Här finns, bland många andra, Karen som städar på Östermalm och Lidingö, där filippinsk städhjälp är en statussymbol, gärna inackorderad i källaren och ständigt tillgänglig för några tusenlappar i månaden. Här finns Roberto som får tre timmars sömn mellan passen på nya Vällingby City, det ”genuint omtänksamma köpcentrum” där han hanterar asbest helt utan utbildning och skyddsutrustning.

Det är en på alla sätt lättillgänglig och inkännande bok Blomgren har skrivit. Titeln låter som en deckare och omslaget för tankarna till Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö. Deckardriv har blivit det vinnande konceptet i lyckade fackböcker de senaste åren och Blomgren tar det steget längre med ett regelrätt mysterium: jakten på en boliviansk taksnöskottare som ska ha dött i en fallolycka.

Här finns också ett kompletterande bredare perspektiv. Vad är det som får människor att bli ekonomiska flyktingar, att lämna allt välkänt bakom sig och ta så stora risker för att kanske kunna skicka pengar till familjer i hemlandet? Varför har svenska institutioner agerat som de gjort – inte minst fackföreningarna som gav ”internationell solidaritet” så fullkomligt på båten under 1990-talet? Blomgren bjuder inte på några enkla svar. Däremot ställer hon många skriande akuta frågor om orättvisorna i världen och vad vi egentligen är beredda att blunda för.

Similar Posts:

• Vem städar ditt jobb?
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?

Marie Hermansons debut, novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten, var en aha-upplevelse för mig när den kom. Kunde man skriva så vardagligt och magiskt på samma gång? Göteborgsmiljöer och magiska väsen och, i alla fall i novellen Honungsmåne, ett stilistiskt fulländat språk.

Värddjuret om en barnlös kvinna vars ben får agera värd åt fjärilsägg, Snövit, en vuxenversion av sagan, och även den storsäljande Musselstranden om en autistisk flicka som blir kidnappad, hade sina egna mörker och suggestiva stämningar. Djupt symboliska och trolska utan att sväva ut i vaga drömlandskap.

Svampkungens son har förutsättningen att vara precis så magisk som man skulle kunna förvänta sig av Marie Hermanson. Svamp är i sig omgärdat av myter och mystik. Giftsvamp, hallucinogen svamp, hemliga kantarellställen, somliga omöjliga att odla, somliga i symbios med träden.

Svampkungen i berättelsen är en ful och trolliknande man som med sin karisma och svampkunnande ändå lyckas förföra kvinnor på löpande band. Hans son däremot, Gunnar, som egentligen ser bättre ut, är en försagd hemmason som försvinner in i osynlighet och får nöja sig med utvikningsflickor han rivit ut ur tidningar. Det är Gunnar som berättar på sitt lite lillgamla och naiva sätt.

I centrum står alltså den misslyckade sonen och den dominanta fadern. En vacker kvinna, som båda blir förälskade i, träder in i handlingen, och det blir aktuellt att prova svamparnas magiska effekter, med ett ohyggligt resultat. Men Gunnar lyckas frigöra sig från pappans mörka skog och söker upp mammans öppna havslandskap och kan till slut göra egna val och mogna som människa.

Det här är alltså lite deckare, lite utvecklingsroman och lite mer "overkligt" än den genomsnittliga svenska romanen, även om magisk realism vore att överdriva.

Men av det gamla mörkret och mystiken från Hermansons tidigare verk finns inte mycket kvar. Här finns ond bråd död, men ändå är det något okomplicerat och tokroligt över alltihop som gör att man inte kan ta det på allvar. Det är mer Viveca Lärn-mysigt än Inger Edelfeldt-mörkt.

Berättelsen fångar mig inte riktigt. Här finns inget att fundera vidare på när sista sidan är läst. Karaktärerna är lite för överdrivna, intrigen lite för förutsägbar, Gunnars utveckling lite för Mitt Livs novell-aktig.

Sen ska jag inte förneka att Marie Hermansons böcker fortfarande är genomtänkta och unika och om jag bara kunde låta bli att jämföra med annat hon har skrivit skulle jag nog tycka om Svampkungens son. Det är roligt att läsa om svampar (komplett med små svampbokscitat i början av kapitlen) till exempel. Miljöskildringen är ljuvlig med sina stora kontraster mellan pappans manliga skogsvärld och mammans öppna havslandskap. Som läsare riktigt känner man att luften blir lättare att andas i slutscenerna vid kusten. Om man säger såhär: hade Svampkungens son varit min första Marie Hermanson-bok hade jag förmodligen blivit intresserad av, och läst, hennes tidigare produktion. Som det är nu nöjer jag mig med ett surt "Det var bättre förr".

Similar Posts:

• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Bära fjärilar i låret
• Medioker mordhistoria

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla Kapslar.

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?

Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i Kapslar. Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa Kapslar.

Om eftervärlden ska vara ett barn av/ vår tid måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.

Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen – att vilja gråta.

Similar Posts:

• Lättillgängligt oåtkomligt
• Grattis Elsie Johansson
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Jag läser mest kvinnliga författare vilket möjliggör identifikation. Det händer att jag identifierar mig, det händer att jag upplever berättarinnan som främmande, men frågan är alltid: skulle detta kunna vara jag?

I mötet med en manlig författare är dynamiken en annan. En manlig författare är per automatik den andre, någon som aldrig till fullo kan göra glidningar in över mitt eget jag.

Men hos Peter Høeg har jag känt att jag vill vara ändå. Hos honom finns inga främmande gränser, utan tvärtom, en främmande gränslöshet, där tanken dyker ner till botten i vilket ämne som helst, där ingenting är förmildrat eller inställsamt eller omöjligt. Han är den andre, men på ett sätt som närmar sig förälskelsen.

Efter tio år av tystnad kommer Den tysta flickan och jag vågar först inte läsa den. Men när jag börjar är den märkvärdigt lik Fröken Smillas känsla för snö:

Kasper är en ensam clown med enorma skatteskulder och en sällsynt välutvecklad hörsel. Han kan urskilja varje människas speciella ton och klang, vilket gör honom nästan synsk. Så träffar han flickan KlaraMaria som inte har en ton, ett allvarligt barn som han fäster sig vid. Men KlaraMaria blir kidnappad och boken rör sig kring jakten på henne och hennes gåta. Är KlaraMaria klärvoajant och hur kan hon i så fall utnyttjas, och av vem? Och hur spelar jordbävningar in i det hela? Parallellerna med Smillas jakt på Esajas mördare och hemlighet är tydliga, det är barnen och geopolitiken än en gång, samma blandning av spänning och filosofi, men Smillas kunskaper om snö och is är här utbytta mot kunskaper om ljud och jordbävningar. Där Fröken Smillas känsla för snö var visuell är Den tysta flickan auditiv.

Men Den tysta flickan är också som en parodi på Fröken Smillas känsla för snö. Tempot är uppskruvat till actionfilmsnivå som om en Hollywoodfilmare blivit inspirerad att skriva en grabbig uppföljare till Fröken Smilla, med ett myller av människor, miljöer, händelser, konspirationer och våld, överdrifterna är större än någonsin:

Sedan James Stewart den äldre i mitten av 1800-talet hade låtit sig giljotineras i Paris, och därefter plockat upp sitt avhuggna huvud och lämnat Cirkus Medranos manege under apokalyptiskt bifall, fanns det ingen som hade kunnat ta in döden på scenen, det var det svåraste av allt.

Framför allt är Kasper en gubbsjuk mansklyscha med sin superhjältehörsel, sin fallossymbol till reservoarpenna, sin förmåga att kämpa vidare trots att han är skjuten, sin raljerande svada och oövervinnerlighet, sitt raggande på unga kvinnor ("Många av de stora har varit bra på unga flickor, sa Kasper. – Elvis. Kierkegaard. Regine Olsen var tretton. Priscilla fjorton."). Hans stora kärlek lämnar honom efter att han gett henne blåmärken och det är svårt att ömka honom.

En huvudperson behöver inte vara sympatisk, men när även den allvetande berättaren kommer med kommentarer som "Män vill inte dela kvinnors uppmärksamhet med andra män, det betyder ingenting om kvinnorna är över sjuttio eller under tolv, vi vill ha dem helt och hållet för oss själva" blir det obehagligt.

Var det det här han höll på med i 10 år? Eller är han ironisk, vill han skildra Kasper som fångad i en mansroll som han försöker intala sig själv är biologisk, inte kulturell?

Men Peter Høeg är fortfarande en av mina favoritförfattare. Läs textutdraget så förstår du att han aldrig kan få ett lägre betyg än så här.

Similar Posts:

• Originellt och fascinerande
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik
• Vår tysta förutsättning
• Översättningens dubbla landskap
• Hårdkokt Erik växer upp till man

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Man skulle kunna tro att allting mister i översättning. Eller att man som svensk förlorar för mycket genom att läsa på ett språk som inte är ens eget, om man väljer att läsa en bok på originalspråk.

Ändå känns det tvärtom. Just för att språket är främmande blir det nyare, mer unikt. Svenskan är svår att variera, det är lätt att falla in i uttryck och nötta ordvändningar. Men i filtret mellan ett annat språk och svenskan, oavsett om det sker i det egna huvudet eller i en översättares, uppstår nya glidningar. Vissa sammanhang blir oklara, går inte att översättas, tematiken kan kännas främmande, ändå finns en spänning som saknas i texter som skrivs och läses av samma grupp. De texter som aldrig byter språk.

I en översatt bok kan engelskan ofta spåras. Mitt i ett replikskifte märker man att man översätter tillbaka till originalspråket. Man ser båda replikerna, den svenska och den engelska, liksom parallellt. Som i Den hemliga historien: "Vi är bara ute och letar ormbunkar, sa Henry" jämfört med "Why, looking for new ferns, said Henry". Man jämför tonen i dem, innebörden, vad som gått förlorat och vad som kommit till. Ingen översättning kan någonsin bli exakt. Det blir som att läsa en tolkning av repliken, en analys av variationen, som fördjupar upplevelsen av boken.

Ibland måste man försöka att läsa på engelska. Som Jeanette Winterson, som skriver en poetisk prosa, med inrim, allitterationer och ordlekar. Jämför inledningen på lighthousekeeping: "My mother called me Silver. I was born part precious metal, part pirate." rytmisk och full av allitterationer med översättningens (Fyrväktaren, bara titeln är en stympning av originalet!) "Min mor kallade mig Silver. Redan vid födseln var jag hälften ädel metall och hälften pirat". Här går onekligen något förlorat.

Men Joyce Carol Oates blir nästan bättre i översättning. Här uppstår ofta den dubbelhet som jag älskar. I En författares övertygelse skriver Oates om hur hon alltid sprungit, och att hon som barn blev utpekad som en av de snabbaste på skolan: "Joyce springer som en hind." säger killarna, och inom mig ser jag originalet strax intill som måste ha varit: "Joyce runs like the wind.". Båda meningarna är vackra, dessutom rimmar de. Man får på så sätt både vindens hastighet och hindens gänglighet i samma mening.

Peter Høegs danska översätter sig lika väl trots att mina danskakunskaper är begränsade. "En förändring kommer inte till stånd" står det och orden ligger ovana i munnen, men ändå rätt. Gammeldags, liksom utländska ligger de där; man läser ett annat språk trots att det är svenska. Och i Tarjei Vesaas Isslottet, översatt från norskan böjer sig meningarna lika exotiskt, grammatiskt korrekta men ändå främmande: "Hon skulle gå bort till den halvt okända flickan Unn, för första gången, till något som hon inte kände till och därför var det skrämmande."

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Den amerikanska mardrömmen
• Motvilliga memoarer eller en lek med genren?
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik

En författare som angriper ett likartat tema är Dermot Bolger i Sången från Donegal som precis kommit ut. Till skillnad från Smilla är det här en alldeles utmärk bok. En ung kvinna – Tracey – ger sig in i en relation med en något äldre och betydligt mer gift man – Luke. Mannen kommer från en familj med täta och givande kontakter med Dublins undre värld. Mannen är rejält duktig på att manipulera sin omgivning och ett tu, tre vet Tracey inte om de handlingar hon utför beror på hennes egna val eller om det är någon maffiaboss som drar i trådarna. Men Luke försöker också hjälpa flickan – eller försöker han göra något annat? – återfinna sin far som varit försvunnen ur hennes liv de senaste 20 åren. Flickans pappa är en vandrande fiolspelare någonstans i Donegal, långt ut på den irländska obygden.

Det som gör boken till en pärla är inte bara den förtätade handlingen i thrillern utan också den psykologiskt trovärdiga beskrivningen av strategier för överlevnad som människor i pressade situationer tar till: den irländska mormodern som är mer engelskt fördomsfull mot irländare än engelsmännen själva, strebern som till varje pris måsta samla på sig en förmögenhet oavsett på vilket sätt det görs, bröderna som låter sig utnyttjas för att få det lite bättre, flickan som skär sönder sina armar som ett skrik på hjälp.

Vill ni läsa mer om Dermot Bolger och hans författarskap så rekommenderas en bok om de nya irländska författarna Joyce bor inte här längre av Stephen Farran-Lee och Ola Larsmo som kom härom året.

Similar Posts:

• Fröken Smilla 2.0
• Originellt och fascinerande
• Översättningens dubbla landskap
• ”Vad jobbar din pappa med?” – Arbetarklass, irländsk kultur och identitetsgrubblerier
• Hårdkokt Erik växer upp till man