Marie Hermansons författarskap har följt mig sedan syster Y introducerade mig till Tvillingsystrarna (1993) om en förvirrad mans kärlek till den ena av två symbiotiska systrar. Jag blev såld, och lånade raskt de två tidigare böckerna på biblan. Därpå följde genombrottet, den Augustprisnominerade Värddjuret, som även spelades på Teater Pero. Den pjäsen såg naturligtvis jag och syrran. För ett par år sedan filmatiserades Mannen under trappan (2005) och visades på svt. Och det är inte konstigt, för Marie Hermansons böcker är som gjorda för att dramatiseras och filmatiseras. De har alla en spännande, kuslig ton som hela tiden balanserar på gränsen till sagan. Himmelsdalen är roman numero nio och det märks. Hermanson har blivit trygg i språket och stilen, och jag kan redan nu säga att även denna bok är värd att filmatiseras.

När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.
Det var ett tjockt kuvert av gulaktigt, grovfibrigt papper. Det fanns ingen avsändare, men Daniels namn och adress var skrivna med den slarviga, nästan oläsliga versaltextning som kännetecknade hans brors handstil. Som om raderna nedkastats i stor brådska.

Och givetvis stod det inte Helvetet på frimärket, utan Helvetia.

Daniel åker till Himmelsdalen för att hälsa på sin tvillingbror Max. Han får resa så långt som till Schweiz men eftersom Daniel får biljetten betald och hankar sig fram som lärarvikarie känns det som en välbehövlig semester. Trots att han de senaste åren haft dålig kontakt med sin bror tänker han använda resterande dagar till en lagom ansträngande vandring i det vackra landskapet. Det visar sig dock att broder Max har andra planer. Kan Daniel tänka sig att i hemlighet ta hans plats i ett par dagar? Motvilligt ger Daniel med sig. Ett par dagar på ett naturskönt hälsohem är väl ingen fara? Men dagarna går och Max kommer inte tillbaka. Dessutom verkar inte Himmelsdalen alls vara så trygg som Daniel först trott.

Detta är en mörk, spännande och samhällskritisk historia med paralleller till Dennis Lehanes Patient 67. Vem är egentligen frisk och vem är sjuk? Det är också en historia där inget är vad det först verkar vara…

Gisela Obermann reste sig och gick bort till skrivbordet. Hon knappade på tangenterna och studerade dataskärmen under tystnad.
>>Hmm<<, sa hon sedan. >>Din bror kom söndagen den femte juli. Han reste härifrån tisdagen den sjunde juli.<<
>>Jag kom hit den femte juli. Max reste härifrån den sjunde juli. Han satte på sig ett lösskägg från teatern och jag rakade av mig mitt skägg. Otroligt enkelt, som i en operett, eller hur? Jag hade aldrig trott att det skulle fungera. Men eftersom vi är enäggstvillingar…<<
>>Ni är inte tvillingar överhuvudtaget<<, avbröt Gisela Obermann och snurrade runt på kontorsstolen så att hon satt vänd åt Daniels håll.