Det är svenskt 70-tal i södra Sverige när föräldrarna träffas och deras liv genomsyras av framtidshopp. Det visar sig att de har svårt att bli gravida och till slut väljer de att adoptera från Sydkorea, först Patrik och senare en liten flicka.

Familjen bor i ett litet hus i Sölvesborg och Patriks mamma jobbar som kontorist. Det är inget extravagant men allt är ändå bra. Birgitta jobbar deltid för att hinna med barn och hus och hem, men hon har också ett samhällsengagemang. Hon är aktiv i adoptionsfrågan och skriver en debattartikel.

Pappan däremot blir alltmer frånvarande, tills han en dag väljer att lämna familjen, och det är då problemen börjar hopa sig. Till en början i form av en något ansträngd ekonomi, men med tiden blir det allt tuffare.

Det är inte bara i Patriks liv som pappan är väldigt frånvarande, han är även frånvarande i boken. Jag läser och undrar vad författaren egentligen har för känslor gentemot pappan. Visst dyker han upp på en och annan födelsedag och det händer att han stöttar Patrik och systern ekonomiskt, men framför allt verkar alla tycka att det där avståndet han håller är rätt så bekvämt. Pappan har gjort sitt val och så är det med det.

Den stora känsla av besvikelse som genomsyrar boken riktar sig istället mot samhället som utvecklats i en sådan riktning att en person som mamman, en ansvarsfull förälder som sköter arbete och hem och barn, långsamt kan brytas ner tills hon inte har något kvar, inte ens sig själv.

Jag är bara några år äldre än Lundberg och känner så väl igen mycket av tiden han beskriver. Ändå är det inte det som fångar mig allra mest i boken, utan det är snarare författarens fenomenala förmåga att hantera text. Det är helt enkelt väldigt, väldigt välskrivet. Boken använder ett ovanligt tilltal genom att genomgående vända sig direkt till mamman som ”du”. Det är en rak och ärlig kärleksförklaring som inte skyr det komplicerade eller fula. Och inte någonstans skrivs läsaren på näsan. Bara en sån sak.

Similar Posts:

• Utanpå och inuti
• Värdet av ett liv
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Längtan, lera och luft
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Till skillnad från många andra tror jag inte på talang som en x-faktor. Alla har olika förutsättningar, men bara en sak är säker: Ingen kan vila sig i form.

Asch då. Det var ju det jag hade hoppats på. Själv har jag tappat det där flödet, fått skrivkramp helt enkelt. Förr i världen skrev jag alltid. Det spelade liksom inte så stor roll vad, skrivandet hjälpte mig att tänka. Men nu är det stopp.

Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja.

Jo, det var just det.

I de flesta skrivböcker får man också tipset att flödesskriva först och redigera sedan. I det ingår att skriva helt okritiskt först och sedan redigera med det kritiska ögat. Men jag kan inte komma bort från det kritiska ögat, mitt eget kritiska öga. Det vill jag ha konkreta tips på, hur gör man för att blunda med det kritiska ögat?

Någon konkret hjälp att bota min skrivkramp får jag alltså inte av Lundbergs bok, men det var ju inte heller syftet med boken. Syftet är att ge en handledning till hur man skriver krönikor. Lundberg arbetade sig in i rollen som krönikör genom idogt skrivarbete och genom att plugga, i Facit berättar han hur den som vill bli krönikör kan gå till väga.

Lundberg inleder sin handledning med tre alternativa förord. Det fungerar både som en presentation av en bokidé och som ett sätt att visa på olika sätt att säga samma sak. Det är en smart inledning och som läsare kan jag redan här börja fundera över vilken stil jag gillar bäst, och varför. Själv gillar jag bäst det förord där han genast går till pudelns kärna och berättar om hur han första gången förstod vad kvalitet innebär.

Facit är uppdelad i fem delar. Den första delen, ”teori”, är den längsta och innehåller flera olika element. Allt ifrån hur man bygger upp sin egen textpersona till etiska riktlinjer inom journalistiken.

Den andra delen, ”gestaltning”, innehåller flera övningar.

Den tredje delen, ”stalltips”, innehåller intervjuer med flera kända krönikörer. Dessa intervjuer är lärorika eftersom jag som läsare inser att alla angriper sitt skrivande på olika sätt. Här läser jag bland annat att Sara Lövestam, som intervjuas i boken, berättar att hon redigerar samtidigt som hon skriver. Hon använder det kritiska ögat från början och lämnar inte en mening förrän hon är nöjd. Aha, så kan man alltså också göra?

Boken avslutas med kapitlen ”ebb” och ”flod”. ”Ebb” innehåller exempel på dåliga krönikor och ”flod” på bra dito med kommentarer till varför Patrik Lundberg anser att de är bra respektive dåliga.

Summa summarum är detta en mycket matnyttig och trevlig skrivbok med flera konkreta och bra råd för den som själv vill skriva krönikor.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• En byggledare i konsten att skriva en roman
• En bok att älska
• Det goda hatet. Vad är en människa värd?

När ska vi hinna läsa böckerna? Tänker jag ibland, inte så lite stressat. När bokhögarna invid sängen växer över sina breddar, samtidigt som jag skriver upp ännu något utgivet som verkar intressant efter en läst intervju eller sett författarsamtal. Läsande kräver ju tystnad och egna rum. Är motsatsen till mediebruset.

Bokmässan är ett bra ställe för författare med social kapacitet och scenvana att ta plats. Även mindre vana kan förstås dras ur intressanta tankegångar med hjälp av en skicklig moderator. När jag i efterhand läser mina anteckningar får det mig att fundera just över författaren i rampljuset, och hur olika de tio, tjugo eller fyrtio minuterna där kan hanteras.

foto: Lina Arvidsson.

Tove Folkesson är van vid att ta hela scenen själv. Precis som Eva i hennes böcker, har Folkesson en parallell karriär som musiker och estradör. Helt utan moderator ställer hon de vanligaste frågorna till sig själv, hon kan dem utantill nu. ”Kalmars jägarinnor, varför skrev du den boken?” ”Vad ville du säga?” Folkesson pratar eftertänksamt och välartikulerat. Orden flyter på som ett förberett manus, men utan att för den skull kännas stelt eller stapplande. Hon har en närvaro som flyter in i varje bit av lokalen, ”se på den som sitter bredvid er”, uppmanar hon vid ett tillfälle. ”Ni är inte så olika egentligen.”

När det gäller de uppfordrande frågorna, vänder sig Folkesson emot dem, säger hon. I efterhand kan man visst hävda att Kalmars jägarinnor handlade om feminism. Det går att tala om klasskamp mellan jägarinnor och handbollstjejer, det går att tala om en vilja att skildra utanförskapet. Men hon tror att de flesta författare skriver för sin egen skull. ”Vad ville du veta?”, så tycker Folkesson att frågan borde ställas.

Hon talar om tonårstiden som ett Totalt Jävla Mörker. ”Det låg en hotfull dimma över villaträdgården.” Och samtidigt kan det vara skönt att smyga dit i efterhand, menar hon. Pratar om vikten av svensklärare som tar språket på allvar. Hennes egen var inte allmänt peppande, utan tvärtom sträng: ”inte ett kommatecken skulle sitta fel”. Vilket gjorde Folkesson rädd. Men senare också nyfiken. ”Alla barn håller på med konst”, säger hon. ”Sedan händer något drastiskt där i tonåren, och sen är det plötsligt bara vissa utvalda som får syssla med det.” Mot slutet kommer hon in på en önskan hon närde, om att delta i en musikal, när hon gick på högstadiet. Skolan skulle sätta upp Den lilla sjöjungfrun, och Folkesson kunde ”varje stön Sissel Kyrkjebø gjorde”. Det skulle hållas audition, och hon var så förberedd som hon bara kunde bli. Men bangade ur i sista stund. Vågade inte. ”Men!” säger Folkesson plötsligt. Tittar ut över lokalen med en glimt i ögat som får en att förstå att nu kommer det att hända grejer. ”Vi går inte på högstadiet längre, eller hur? Nu är vi här, på den här fina bokmässan…” Hon går helt sonika ut, tar på sig en lockig röd peruk, kommer in igen och sjunger ”Hela min värld”. Några år för sent, men här kommer trettonåriga Toves audition. Inte ett öga är torrt.

Detta är proffsigt, skriver jag i min anteckningsbok. Det här är ett riktigt föredrag. Jag vet inte vad alla de andra sakerna jag går på har varit. En redovisning i femman? Förlåt, men Tove Folkesson brädar dem alla, hänsynslöst. Har ni någon gång chansen att se henne live, gör det.

foto: Martin Stenmark.

Jonas Hassen Khemiri är överallt, precis hela tiden, jag vet. Alla blir kära i honom. Dels för att han är så vacker. Och ödmjuk, inte kaxig. Men dels för att han pratar så bra om skrivandet. Det måste vara det. Varje intervju jag läser eller ser med honom skiljer sig faktiskt från den förra. Han har helt enkelt hur mycket som helst att säga. Och en slags närvaro i stunden, som lyser. Samtalet Priset för att leva tillsammans inleds med Eric Schüldts väldigt långa anförande, första frågan till Khemiri kommer en kvart in, känns det som. Det skrattar Khemiri åt, ”vad är det här”, säger han, ”nån sorts terapirum på autopilot”? Medan Schüldt skämtar tillbaka om att han bara försöker husera med tiden. Bygga upp en stämning. Som Khemiri nu brutit.

Vidare pratar de om hur minnen egentligen skapas. Att de kan se så olika ut för varje person, även när de varit med om samma sak. Samuel i hans bok, säger Khemiri, jagar hela tiden upplevelser till Erfarenhetsbanken. Han hinner aldrig stanna upp. Det blir som en bild av nutidsmänniskan, en tomhet skapas, där vi förlorar förmågan att vila i något (ungefär som jag på bokmässan, tänker jag. Egentligen är det rätt skönt att komma hem till en hänsynslös förkylning, som tvingar en till säng. Och bok. I dagar.).

Minnen kan också vara bedrägliga, säger Schüldt, och pratar om hur han trodde han gick runt i en skog som ung. Han kan ju se det så tydligt framför sig. Men det fanns ingen skog där han växte upp. Snarare var det ett exempel på hur man som bokslukare kan leva genom litteraturen. ”Jag läste helt enkelt väldigt mycket fantasy.”

För att återvända till tidigare tråd; även Khemiri och Schüldt är inne på ”vad ville du säga med detta”-spåret. Förmodligen för att det lämpar sig så bra för intervjuformatet. Eller hur? Att veta vad man vill säga med det man skriver, det verkar ju smart. Vi lever i en politiserad tid, men också i en ytlig tid, där allt behöver förpackas och snabbt och lätt begripas. De långa samtalen på bokmässan har just förmågan att röra sig utanför det. Roman är dessutom en konstform som arbetar med det större perspektivet. Det är många trådar, mycket att ”vilja säga med det här”. Inom en roman, en bra roman, ryms ju många olika spår och tankegångar, och för att tillgodogöra sig måste man just… läsa den.

Ändå påverkar det, jag kan ju också märka av det. Hur jag i mitt intervju-skadade huvud går runt och funderar över vad jag kan tänkas säga om den här boken, som jag håller på med. När den kommer ut. Om den kommer ut. För att sälja förstås, men också för att samtalet om skrivandet och om boken (och om författaren, som ju också har blivit en kändis), idag konkurrerar med den faktiska läsupplevelsen. ”Lolita är genial för att den illustrerar patriarkatet”, säger Khemiri. ”Det är ju inte det den vill. Men den gör det.” Det är smart sagt. För hur gärna vi än vill analysera, och hur många intervjuer vi än läser, så kan det ibland vara andra än just författaren som sitter inne med svaret till vad en bok vill säga. Det handlar om tid, och trender. Kulturjournalism. Och inte minst: läsaren själv. En bok har nytt liv när den lämnat författarens händer. Vad är viktigast för dig? Vad författaren ville säga, eller vad du tolkar in när du läser? Vad du behöver suga åt dig, just då?

Khemiri är som sagt också ödmjuk, och det är befriande att höra honom prata öppet och ärligt om långa romanprojekt som aldrig blev klara. Att skriva en roman är en stor process där mycket blir fel på vägen, och slutresultatet är sällan eller aldrig som man tänkte sig när man började. Men det pratas det sällan om, eller hur? Var kommer orden ifrån, frågar Schüldt, och Khemiri svarar att han inte vet. ”Men det är en läskig tanke att de kommer någonstans ifrån, för det betyder att de kan ta slut. Imorgon.”

Det finns en motpol också förstås, till att älska Khemiris storhet. Det är att starkt avundas den. Patrik Lundberg skrev en rolig krönika som en pastisch på Beatrice Ask-texten, om ni inte läst den är det nästan ett tvång.

I seminariet Oförnuft och känsla samtalar Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson om sina böcker, som alla kretsar kring kärleken till män, i Ramqvists fall en kriminell, i Boëthius och Anderssons fall den numera väl omdiskuterade kulturmannen. Det är ett roligt samtal att lyssna på, jag skrattar mycket. Kanske främst Andersson har den där osvikliga komiska tajmingen. Liksom Khemiri är hon ett bra intervjuoffer, full av nya infallsvinklar. På två till synes redan gravt uttjatade romaner. Boëthius och Ramqvist har jag inte läst, men samtalet gör mig sugen. ”Man söker efter en förhöjd känsla av verkligheten”, säger Ramqvist, om sin huvudkaraktär Karin, som i Flickvännen lockas in i förhållandet med Johan. En relation som först är sus och dus och stor rikedom tack vare stulna pengar, för att sedan bli alltmer klaustrofobisk i Den vita staden, där Karin fått barn och det börjar gå utför, kronofogden knackar på dörren.”Hon längtar efter känslan av att dras med av något.”

foto: Ulla Montan.

Anderssons Ester är analyserande och klok, men ”de hon faller för är ologiska människor”. Boëthius menar att båda dessa karaktärer verkar tänka så mycket, medan hennes egen, Anna i 70-talsromanen Ofri, ”är mer ‘plums ner i sexet’”. Andersson: ”Hon skjuter upp analyserandet till sen?” Boëthius: ”Ja, det kommer först efter boken.”

Detta är tre olika typer av feminister, sitter jag och tänker. Lena Andersson är av möllanskolan. Hon klär hellre ner sig än upp sig, manliga attribut framför kvinnliga, skulle aldrig göra sig till med smink. Utstrålar pondus och makt med sina roliga, intellektuella svar. Medan Karolina Ramqvist tillhör de snygga feministerna, med röda läppar och oskuldsfull uppsyn. Som pratar om kvinnligheten som en förbjuden önskan om underläge. Drömmen om att bli ”åtrådd, begärd, omhändertagen”. ”Varför älskar kvinnor svin?” säger hon, och menar att detta är en kvinnofråga. Att det handlar om en orationell syn på sex och attraktion. ”‘Varför kan jag inte välja den där snälla mannen?’ Men välj den snälla mannen då!” Medan Andersson då genast kontrar med: ”Men han är för tråkig!”

Och Boëthius då? Hon pratar om en feminism som fanns på 70-talet, som inte ser riktigt likadan ut idag. När p-piller är något vi vant oss vid, och snarare kritiserar. I min anteckningsbok finns det inte lika mycket nerskrivna citat av henne, hon kommer sist i citattävlingen så att säga. Kanske säger det något om de olika tidernas författarroll? Boëthius är främst dramatiker, och kanske van vid att stå nedanför scenen, inte på den. Dock ett intressant citat, som jag tycker sammanfattar bra: ”Jag ville ju skapa ett par som bråkar hela tiden, jag vet inte, på nåt sätt gör det mig upphetsad.” För ja, utan komplikationer hade dessa böcker inte kommit till. De handlar ju om komplikationer, vill man läsa en alltigenom okomplicerad lycklig kärlekssaga så finns det också, men inte här.

Tråkigt nog känner jag igen mig och blir lite nedstämd efter seminariet. ”De är intresserade för att hon är intresserad”, säger Andersson om kulturmännen. ”Om det vore en kvinna skulle hon kallas lätt på foten.” Och om det obefintliga regelverket inom känslornas värld: ”Om vi gjort det här kan det betyda något, det är vi nog båda överens om. Men då kan man välja att strunta i det.” Kärleken och vad vi är beredda att utstå för att få den är helt enkelt alltid fascinerande. Hur mycket svart humor och dräpande kommentarer det här seminariet än innehöll så rörde det vid något som jag innerst inne vet är sant. Och lite för många gånger verkar ha upplevt.

En sak jag också uppskattar var att man pratade så mycket om karaktärerna, det var de som diskuterades. Böckerna kom i fokus. Inte författarna.

foto: Lina Arvidsson.

John Ajvide Lindqvist satsade på att bli trollkarl under en stor del av sitt liv. Uppklädd i väst med grönglansig sidenrygg drar han upp en liten näsduk ur fickan. Trolleri handlar liksom skrivandet, säger han, om att lura åskådaren att tro att detta är verkligheten. När du trollar står du framför spegeln och nöter in olika handgrepp för att få dem att se naturliga ut. ”Många gömmer den i skjortärmarna. Så därför ska jag göra så här”, säger han, och kavlar upp dem. Pratar vidare om att sätta fast näsduken i luften. Och plötsligt är den borta, handen vecklas ut och är tom! ”Och sen finns den ju där”, fortsätter Lindqvist, ”bara att hämta upp den igen”. Och han öppnar som en flik ur tomma intet, och drar tillbaka näsduken från var den nu befunnit sig, in i verkligheten så att vi ser den igen. ”Det finns två olika sätt som folk reagerar på”, säger han. ”Barnslig förundran är det första. Det upplever alla i någon sekund, men vissa kan hänga kvar i det längre. Som ett sorts neverland, en känsla av att verkligheten blev annorlunda.” Andra går mycket snabbt över till den skeptiska försvarsställningen. ”Och hur gjorde du det där då?” härmar Lindqvist, med lustigt förolämpat tonfall.

Jag tänker på när jag läste Människohamn. I den starkt överdimensionerade vita säng jag låg i på den tiden, fönstret som blev en svart och hotfull spegel om kvällarna, jag var inneboende och inget här var egentligen mitt; kanske bidrog det. Jag kunde inte sluta läsa. Och sen kunde jag inte somna. Och sen kunde jag inte sluta läsa. Fortfarande är det för mig hans bästa bok. Den, där tricket genomförs på bästa sätt. Det skapas en stämning då, som ligger kvar även när jag slagit igen boken. Trots att det är flera år sen, och jag länge velat läsa om den, samlar jag fortfarande kraft för att våga. När skräckvärlden griper tag i mig med sina klor sugs jag upp fullkomligt, och vill göra det! Lindqvist pratar vidare om sin nya bok, och visst låter det spännande, men jag är fortfarande kvar i neverland. Det är det som är seminariet för mig. Alla författare är trollkarlar, det var en bra liknelse. Fast vi är olika bra på att inta en scen. Lindqvist har sin väst, Folkesson sitt långa pärlhalsband. Ramqvist sina röda läppar. Scenkostymer, tänker jag. Fake it til you make it, öva framför spegeln, intervjua dig själv.

Men våga också fly undan förväntningarna. Våga vara ärlig och lite svag. ”Karin Fossum planerar och sen skriver hon precis som hon tänkt”, säger Lindqvist. ”Jag vet oftast att ett visst antal saker ska hända. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit.”

Flera av bokmässans semiarier och samtal finns filmade och går att se på UR Play.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Ingenting var en klyscha för jag levde mitt i den”
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin

I Lundbergs andra roman, Onanisterna, följer vi Kim och Simon som går från att vara kungar i skolkorridoren till att vara nollor på Komvux. Ingen skrattar längre åt deras banala könsordsvitsar och brudar vill sällan ligga med killar som har mamma i sängen bredvid. Huvudpersonen Kim tar ett jobb som tidningsutdelare och slits samtidigt mellan sitt gamla fotbollsgäng och den nya kulturella kollektivboende skaran i Malmö. Han drömmer om att få skriva i stora tidningar och när barndomskärleken Nora visar sig bo i kollektivet blir det än svårare att hålla fasaden uppe hemma i Sölvesborg. För vad skulle de säga om han plötsligt börjar beställa vegetarisk pizza på söndagarna?

Kvällen efter gör vi samma saker, men byter chilin mot linsgryta och teveserien mot kultrullen Gökboet. När den klassiska basketscenen utspelar sig och vi viker oss av skratt får jag ett meddelande från Nora. Det är en selfie på henne i beige trenchcoat med en bildtext.
Jag har ingenting under
”Hur sjukanmäler man sig?” säger jag till Robin.
”Mår du dåligt?” säger han.
”Tvärtom, men jag kan inte jobba i natt.”
”Det är bara att ringa Bernst-Gunnar.”
”Tack, jag måste gå nu. Ses i morgon!”
Jag kastar mig på cykeln och trampar hem. Sjukar mig, duschar och klär på mig. Ser i telefonen att sista tåget har gått.
I stället halsar jag två energidrycker, sätter mig i bilen och kör genom natten.

Den här historien tar inte tag i mig lika starkt från början som Lundbergs förra, men så är det också svårt att bräcka handlingen i Gul utanpå: en adopterad son söker sina rötter.

Jag är ändå snart nog totalt intrasslad i Lundbergs snyggt gestaltade persongalleri. Jag läser mellan glesa fingrar när de är på väg att göra bort sig, får ont i magen när någon visar sig leva i hemlig misär, rodnar när någon annan förlorar oskulden.

Jag sträckläser återigen och andra-boken kommer även den att bli en gå-bort-present. Om än kanske till lite mer specifika värdar. Som unga killar jag vill ska börja läsa till exempel. Här finns rapp dialog, fotbollsmiljö, musikreferenser och kärlek, kärlek, kärlek. Och en lika medveten som genial passning till Bukowskis bästa bok.

En timme tar en vecka här. Och det är sex nätter till lördag.
Jag önskar att jag kunde göra revolt på jobbet. Överraska kollegorna, få dem att blomstra. Kanske bjuda in till fest eller hyra in en stå upp-komiker. På två veckor har jag knappt sett någon annan än Ulrika le, nu när bokhandeln har konkat rör hon inte en min.
Dekadensen, vem tillät den att ta över? Eller har det alltid varit så här?

Similar Posts:

• Utanpå och inuti
• Vecka 9 på dagensbok.com: övertygande fantasy, blodsmagi och bilderböcker
• Att vara ung och alert mitt i det jävla rövlivet
• Rörigt och distanserat
• ”Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja”

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Patrik Lundbergs debutbok Gul utanpå handlar om adoption. Patrik växer upp i Sölvesborg, blir kallad kinesjävel, får frågan om varifrån han kommer egentligen, från början. Det syns ju liksom på utsidan att han inte kommer från Sölvesborg. Och Patrik vet att han är adopterad. Från Korea. Men Korea har varit en blank fläck, något som egentligen inte berört honom. Så befinner sig Patrik stupfull på en fest och hans kompis, också adopterad, skriker: ”Åk hem, gulingjävel!” och Patrik svarar: ”Okej, jag gör väl det då din dumme fan.” Sen åker han, som utbytesstudent till ett koreanskt universitet, och söker samtidigt upp sin biologiska familj.

Det handlar om identitet – om vem som har en identitet, vem som har flera identiteter, och vad som definierar en persons identitet. Patrik har under hela sitt liv anpassat sig, smält in i olika miljöer. Men ändå aldrig varit en riktigt hel del av någonting. När han kommer till Korea blir han omtyckt, the awesome guy – samtidigt som det blir problem när ingen förstår att han är svensk. Genom gestaltningen av Patriks upplevelser väcks frågor om vem som är svensk, vem som är korean, vem som är kines (vilket Patrik i en västerländsk kontext alltid blivit kallad). Vem som har rätt till ett land – och vilket land som är ett hemland, vem som har ett språk och vilket språk det är (Patrik kämpar, men lyckas aldrig lära sig koreanska, vilket gör honom frustrerad, som om han blir stum i den miljö som välkomnar honom). Om vad en blir betraktad som, om vem som ses som invandrare, som blatte, vem som inte blir det. Helt enkelt en problematisering av det som syns, och hur stereotyper och fördomar skapas utifrån detta synliga.

Resan till Korea öppnar också upp för funderingar om kulturkrockar. Om kulturimperialism, om hur gemenskaper skapas. Korea är så annorlunda. Patrik blir frustrerad. Till exempel över genusfrågor, över att homosexualitet betraktas som en sjukdom, över alla artighetsfraser som han tvingas ösa över äldre släktingar. Skildringen av resan till Korea är som en vandring på gränsen mellan lycka, känslan av gemenskap, frustration och olycka. Det finns en kluvenhet som genomsyrar alltihop. Och frågan om hur en ska förhålla sig till sig själv, till omgivningen, till normer, värderingar, och till världen.

Förutom adoptionstemat finns flera sidoteman, eller kanske är det ett slags underteman, som kan ses som kopplade till adoptionen, samtidigt som de på sätt och vis gestaltas fritt från den. Om alkoholism och dysfunktionella familjer. Om sexualitet, om kroppen. Den allmängiltiga identitetsproblematiken som ställs på sin spets och rotlösheten som skapar otrygghet.

Patrik Lundbergs bok är personlig. De känslofyllda sidorna, detaljerna, historien, berättelsen om festerna, bråken, kärlekarna, gör att texten handlar om en person, inte om en grupp. Lundberg säger sig inte tala för ”alla adopterade” – och det är väldigt tydligt. Det är en personlig berättelse. En individ, en individualiserad historia. Samtidigt är det en berättelse om en grupp (eller flera grupper). Om att bli grupperad, klassificerad. Om att välja att hänga med andra adopterade – eller vägra göra det. Om att hitta gemenskap i erfarenheter. Det blir en beskrivning av hur en påverkas av grupptillhörighet, av att bli klassificerad.

Det är en av de infallsvinklar som gör romanen politisk. En annan kommer fram i slutet, när Patrik, tillbaka i Sverige, blir aktiv i adoptionsdebatten. Här ställs den politiska frågan på sin spets. Vad är egentligen adoption? Är det ett sätt att tillgodose västerländska vuxnas behov av barn, eller en möjlighet att ge dessa barn ett bättre liv. Lundberg ställer sig tydligt på barnens sida, påminner om deras rättigheter – ett ställningstagande som också innebär att välja sida i den (post)koloniala debatten.

Som läsare översköljs jag av känslor. Först Patriks känslor. Känslorna inför Sverige, den svenska familjen, svenskheten, inför Korea, den koreanska familjen, inför kluvenheten, dubbelheten, kärleken, det sociala spelet. En kort sekund undrar jag om det är en snyfthistoria och om det skulle göra den sämre?. Men det känns inte som det. Det är för komplext.

Sedan av mina egna känslor. Jag är inte adopterad. Jag är född i en liten stad, i Sverige, av vita, svenska föräldrar. Kan jag känna igen mig? Är det möjligt att litteraturen har en sån kraft, att jag kan förstå det jag aldrig upplevt? Eller är det jag tror är förståelse bara en sån där vit-människa-som-tror-att-hen-fattar-allt-känsla? Jag som aldrig behövt bekymra mig om vad jag ska kalla hemland/-stad/-ort, inte det minsta, som aldrig ifrågasatts, vars enda tanke om Korea handlar om K-pop à la Gangnam-style. Jag tänker på skuldkänslor, på hur jag ska förhålla mig till en sorts fascination, på hur den här läsupplevelsen har (eller hur den borde ha) förändrat mig. Finns det något svar? Finns det något rätt (de koreanska tentorna består av fyra-alternativs-frågor, där en får använda böckerna till hjälp, det finns inga diskussioner, kanske önskar jag att det ska vara så – eller så önskar jag verkligen inte det).

Jag läser boken som en självbiografisk bok, även om ordet självbiografi inte finns med någonstans. Det är såklart vanskligt att göra det, men jag gör det ändå. Och jag funderar på om det självbiografiska, det autentiska spelar någon roll och är viktigt. Jag tänker att det är det. Till viss del i alla fall. När det handlar om kroppar, om identitet, om normer så ja, då kan det kanske vara det. På ett konkret plan påverkar det självbiografiska på sätt och vis dramaturgin. Det blir inga happy endings, eller något verkligt tragiskt. Och det känslosamma och därigenom dramatiska blir på så sått icke-dramatiskt. Kanske gör det att jag mot slutet tänker att det på det där känslomässigt dramatiska, liksom skönlitterära sättet blir mindre intressant. Men fortfarande minst lika viktigt.

Jag undrar också om det här är en ungdomsbok. Den beskrivs som en sådan. Den ges ut av ett sådant förlag. Och det handlar om en ung människa. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den riktar sig till alla. Och att alla berörs.

Hösten 2012 var kanske hösten då rasistiska stereotyper blev ett diskussionsämne. På ett annat och synligare plan än tidigare. Patrik Lundbergs röst var en av de röster som hördes, och hörs. Som journalist och debattör. Med Gul utanpå fördjupas diskussionen. Kanske blir den mer begriplig. Det är väldigt viktigt. Väldigt, väldigt viktigt, och väldigt bra.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Vem är du, och varför?
• Vecka 9 på dagensbok.com: övertygande fantasy, blodsmagi och bilderböcker
• Uppfriskande triangeldrama
• Att inte kunna sluta fantisera och planera

Imorgon tisdag skriver Ellie om Läsandets lust och magi – en antologi om litteraturen i skolan och relationen mellan lärare och elever… En fin liten bok som verkligen sprakar av läslust!

Ella skriver om John Greens välförtjänt mycket hyllade Förr eller senare exploderar jag, en rolig, hjärtskärande och kanske lite ovanlig roman om unga människor med cancer. Dessutom blir det bonusrecension av samme författares Paper towns, och av Lauren Myracles mörka sydstatsmysterium Shine.

Anna N har läst Patrik Lundbergs debut Gul utanpå, om vilken hon skriver såhär:

Som läsare översköljs jag av känslor. […] Känslorna inför Sverige, den svenska familjen, svenskheten, inför Korea, den koreanska familjen, inför kluvenheten, dubbelheten, kärleken, det sociala spelet.

På fredag kan ni läsa en intervju med Marta Hedener-Hagman utgivningsansvarig på B. Whalströms. Dagensbok har frågat henne varför vuxna läser ungdomsböcker, om kommande trender inom ungdomsutgivningen och om killars och tjejers läsning.

På lördag blir det bilderböcker, bland andra Mamma borta om en uggleunge som faller ur boet och kommer bort från sin mamma, fina illustrationer i annorlunda färger.

Till på söndag har Emelie läst Familjen Bliss magiska bageri av Kathryn Littlewood, en bok för åldern 9-12. Rose familj driver ett bageri, men där bakas inte bara vanliga kakor och bullar utan även magiska sådana, kakor som får folk att tala sanning och muffins som gör en förälskade. Alla recept samlas såklart i en magisk kokbok med ingredienser som ägg från kärleksfåglar och en trollkarls tårar.

Ni får också chansen att tävla. Under veckan skriver Camilla om Tessa Grattons Blodsmagi och de två första som kommenterar recensionen får boken skickad till sig. Håll utkik!

Similar Posts:

• Magi utan spänning
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Sista boken ingen bladvändare