När berättelsen tar sin början har det har blivit nutid, och Marianne återvänder till Paris för att söka efter både sig själv och den familj hon aldrig hade i Paris förorter. Hennes barns familj. Yoanns släkt. Den plats där hon existerade i ett vakuum av väntan.

När Marianne kommer till Paris för första gången är hon inte särskilt bra på någonting, inte i skolan och inte heller på det där med sociala relationer. Det enda hon är bra på är franska. I Frankrike fortsätter det sociala att vara krångligt, det räckte inte att komma hemifrån. När hon således träffar Yoann och de blir ett par bestämmer hon sig för att bli kvar. Oavsett vad. Oavsett hotet om våld. Oavsett värmen. Kravallerna utanför i den lilla förorten. Oavsett. För nu har hon hittat någon.

En fransk familj är en sorglig berättelse, en berättelse om att inte passa in. Att lägga sig platt och ge upp. En berättelse om att kämpa på i ett annat land. Släpa matkassar. Jobba hårt. Klara sig. Bli övergiven. Lämnad.

När Marianne kommer till Paris andra gången försöker hon både närma sig och distansera sig från sitt unga jag. Tolka, förstå och kanske förlåta.

Utöver berättelsen om Marianne så är det en berättelse om en fattig förort i Paris, och den gemenskap som finns där. Men också värmen, kravallerna och orättvisorna. Det är något som Sandra Lillebø gärna hade fått utforska mer i boken för att ge den ytterligare kontext och sammanhang. Hon snuddar snabbt vid de orättvisa förutsättningarna och attityderna som drabbar norska Marianne positivt, men hennes grannar negativt.

Similar Posts:

• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Tidsresa till Paris
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Djupdykning i Paris förflutna
• Från Petite till Madame Tussaud

Olivier Norek debuterade 2013 med Kod 93 (2021 på svenska) där han introducerar sin empatiske, beslutsamme, rakt igenom hederlige kommissarie och hans tajta polisgrupp på polisstationen i Malaceny. Även om det gnisslar i samarbetet mellan Coste och den näraliggande narkotikagruppen.

I uppföljaren, Territoriet (2022 på svenska, 2014 i original), får Coste det hett om öronen, då inte mindre än tre avrättningar inträffar på en knapp vecka. Till skillnad från Kod 93, som innehåller en mer ordinär hämndintrig, så uppehåller sig Territoriet bland knarklangare och korrupta lokalpolitiker. En aspirerande knarkkung gör en kupp för att ta herreväldet över knarkförsäljningen i distriktet. Samtidigt kämpar Malacenys kvinnliga borgmästare med näbbar och klor för att slippa lämna ifrån sig makten i lokalvalet som närmar sig.

När en rasistisk ordningspolis trakasserar en muslimsk kvinna i niqab urartar situationen i upplopp. Under de kommande dagarna piskas stämningen upp och polisen har snart ett regelrätt krig på halsen.

Fokus i Olivier Noreks kriminalromaner ligger på själva polisarbetet och nästan tjugo år som polis (till stor del i 93:e distriktet) borgar för att författaren vet vad han skriver om. Man slår inte bara in en dörr i största allmänhet, utan Norek preciserar genom att exempelvis lägga till: ”med en hydraulisk dörröppnare”.

Även rättsmedicinska utläggningar ges stort utrymme. Noreks detaljerade redogörelser för obduktioner är svårsmälta för oss äckelmagade. Detta gäller även tortyrscenerna. Jag blev tvungen att skumma igenom somliga sidor. När en tolvårig gängmedlem tillika psykopat får fatt i en stackars katt anade jag snabbt vartåt det barkade och hoppade helt sonika hela kapitlet. Jag påminns om vad deckarförfattaren Val McDermid (då aktuell med den groteskt råa och gastkramande deckarserien med kommissarien Carol Jordan och psykologen Tony Hill), berättade på ett seminarium på bokmässan för många år sedan. Hon påstod att hon upplevde ett enda tabu rörande våldsbeskrivningar och det gällde djurplågeri. Så fort hon ansatte något stackars djur i text, erhöll hon säckvis med ilskna brev från upprörda läsare. En erfarenhet som jag misstänker att Norek inte delar.

Jag skäms för att erkänna att det är med en lättnadens suck som jag lägger ifrån mig Territoriet för att istället plocka upp Olivier Noreks första deckare i svensk översättning: Ytspänning (2020). På franska den tredje i ordningen. Boken väckte uppmärksamhet här hemma då den nominerades till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Efter att ha fått halva ansiktet vanställt efter en skottskada tvingas huvudkaraktären kommissarie Noémie Chastain att möta människors förfärade blickar. Hennes chefer finner det för gott att förflytta henne från Paris till polisstationen i den fridsamma byn Avalone, där hon får ett så kallat cold case involverande tre försvunna barn, på sitt bord.

För egen del är jag full av beundran för var och en som i dessa orostider mäktar med att kliva över tröskeln till det 93:e distriktets bistra verklighet. Det är läsvärt, skrämmande, hårdkokt, stundtals galghumoristiskt, obehagligt, välskrivet, realistiskt och i högsta grad aktuellt och angeläget. Norek skildrar ett antal samhällsproblem som vi dessvärre inte heller är förskonade från här hemma.

Similar Posts:

• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Djupdykning i Paris förflutna
• Maigret löser brott i jultid
• Pest, mord och intuition
• Raljerande barmonolog

Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som jämbördig med Velazquez. Men konstkritikern John Berger visar i denna klassiska essä hur Picassos skapande inte företer någon utveckling, hur han genom sitt liv är beroende av mysteriet kring underbarnets kreativitet. Det finns dock ett självlysande undantag: perioden 1907 till 1914, tiden för kubismens genombrott och mognad.

Det är ofta traderat att den berömda målningen Flickorna från Avignon från 1907 är det första kubistiska verket. John Bergers analys ger snarare vid handen att målningen utlöser den rörelse som redan var i vardande. Från den bilden och fram till första världskrigets utbrott 1914 ingår Picasso för första och enda gången i sitt liv i en grupp, en konstnärlig rörelse. Georges Braque beskriver det som att han och Picasso klippklättrar ihop med ett rep emellan sig.

Kubismen är enligt John Berger en av konsthistoriens mest betydelsefulla revolutioner. Detta av flera skäl. Kubisterna befriade konstnärerna från kravet på ”ädla” motiv som den döende hjälten eller det sublima landskapet. I stället kunde de, om de så valde, måla massproducerade ting som en stol eller dagstidning. Kubisterna introducerade kollaget och mixed-media. Dessutom, och kanske mest fundamentalt, komplicerade kubisterna människans sätt att se på seende. Bara genom att växelvis blunda med ena och sedan andra ögat, förändras synvinkeln vid betraktandet av något. Genom att röra sig runt ett objekt får betraktaren olika synintryck. Dessa naturliga fenomen prövade kubisterna att fånga i sina målningar och skulpturer.

John Berger är materialist och marxist och värderar kubismen betydligt högre än exempelvis den abstrakta konsten. Han anser att kubisterna var de sista optimisterna i västerländsk konst. Kubismens framåtskridande utveckling får ett abrupt slut i och med krigets utbrott då de franska konstnärerna blev inkallade och andra länders medborgare fick lämna landet. Pablo Picasso återgick till det, huvudsakligen, ensamma skapandet.

Därefter fick Picasso kämpa med den roll som det borgerliga samhället tilldelar konstnären, anser John Berger. Essän gör en utflykt in i Jean-Jacques Rousseaus idévärld. Pablo Picasso har accepterat rollen som den ”ädla vilden”, en romantisk figur som påminner om ett förflutet, mera äkta tillstånd. Picasso har tvingats bli sentimental och i sitt motivval härmande. Till slut har han ätits upp av sin egen popularitet. John Berger visar hur den enda dramatiken som existerar i vissa bilder är den att det är Picasso som har hållit i penseln.

Picasso levde i exil från sin barndoms Spanien. Han tillhörde ett förgånget århundrade, resonerar Berger.

Han idealiserar det primitiva i sin egen genialitet för att kunna fördöma sin korrupta samtid. Men för att bevisa sig för sig själv måste han ständigt arbeta. Detta i ensamhet. Men vad ska han måla? Frågan måste Picasso besvara på egen hand. Till slut vet han inte vad han ska måla. Motiven tar slut.

Så skissar John Berger på kärnan i Pablo Picassos misslyckande. John Bergers kritik kan framstå som paradoxal. Picasso var en mycket flitig konstnär som lämnat efter sig en stor produktion. Men med text och bild driver John Berger sin tes. Essän gör spännande exkursioner till det feodala Spanien, den borgerliga revolutionen och till realpolitikens första världskrig.

I sin avslutning diskuterar John Berger varför den enskilda, geniala konstnärens misslyckande är allas vår angelägenhet. Gåvorna som de bästa konstnärerna kan bära fram åt sin samtid är ovärderliga, nästan som fantastiska uppfinningar. Men det borgerliga samhället har behövt sitt mystiska geni. Picasso kollrades bort från chansen att utvecklas fullt ut.

John Bergers essä publicerades på engelska 1965 medan Pablo Picasso fortfarande levde och åtnjöt omåttlig popularitet. Den är inopportun och modig. Dessutom trotsar John Berger den gillrade fällan att hamna i samma läger som konservativa och reaktionära belackare av all slags modernism. Det löser han genom vältalig och med bilder underbyggd analys som står på egna ben. Ibland ställer han bara två målningar mot varandra och läsaren förstår poängen. Brombergs gav ut essän på svenska 1989.

Similar Posts:

• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Motarbetad av teologer
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Salongskvinnor i skuggan
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Om kulmen på dårskapen
• Jag är en syltmunk!
• Er ist ein Berliner
• Ser inte skogen för alla träd

I den senaste romanen heter mannen Paul. Som så ofta med Houellebecqs huvudpersoner präglas denne parisare av en allmän vantrivsel med tillvaron. Även människor emellan är det kärvt. Därför breder ensamheten ut sig. Paul lever parallella liv med sin fru Prudence. Inga barn, separata sovrum såväl som badrum är bara några aspekter av det. Han har inte heller något umgänge med sina syskon eller sin pappa som är änkling. Allt detta ska dock komma att förändras när pappan blir sjuk och hamnar i okontaktbart skick på ett äldreboende. Plötsligt behöver Paul frottera sig med sina syskon och deras äkta hälfter samt med deras mobilspelande avkommor.

De förlorade traditionerna är en annan viktig tematik vid sidan av ensamheten. I en belysande scen ska Paul hämta en flaska rött ur den frånvarande faderns välfyllda vinkällare. Men han går bet.

Efter några minuters irrande mellan Puligny-Montrachet och Château Smith Haut-Lafitte fylldes han av missmod och bestämde sig för att ropa på Hervé

Inte heller Hervé lyckas. Att som fransman inte kunna sina viner och ändå vara alkoholist är förstås ett ordentligt misslyckande. Att en vinintresserad far i den övre medelklassen inte förmått förmedla lite basalt självförtroende åt sin förstfödde säger dessutom allt om förflackningen i dessa postmoderna tider.

På romanens andra berättarplan följer man Paul i anställningen som något slags intellektuellt bollplank åt Bruno Juge, en toppolitiker som kanske ska kandidera i det kommande presidentvalet.

Förinta är skriven och publicerad innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina gick in i sin nya fas i februari 2022. Men det händer så pass skumma saker att det känns som nu. Gigantiska containerfartyg sjunker mystiskt ute på de sju haven, något som myndigheterna behöver tysta ned. Bruno blir utsatt för en märklig hatkampanj skickligt iscensatt av anonyma hackerssom sänder kryptiska meddelanden. Det ska också pareras. Allt sker mot en bakgrund av nyliberala reformer som alldeles spårat ur. Möjligen kan man ställa sig lite frågande till att Paul, som mobiliserar så pass lite energi, anses ha något att bidra med till den som ska försöka nå framgång i en valrörelse.

Michel Houellebecq har som sagt en ansenlig lista deprimerade manliga huvudpersoner vid det här laget. Men Paul är lite mer självreflekterande än de övriga. Allt kan inte vara muslimernas, feministernas och bögarnas fel. Nej, Paul anar sin egen agens, att han själv hade kunnat göra annorlunda och att det hade haft verkan. Överraskningseffekten av detta är bedårande. ”Double plus good” hade det hetat i 1984.

Similar Posts:

• Självömkan hos den som har allt
• Outforskat tankeuniversum
• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• An island never cries

Det är denna lycka vi söker. Vi är olydiga. Vi förtjänar att straffas. Men vi låter ingen straffa oss. Vi straffar varandra, blinda inför oss själva. Vi är omöjliga att se. Genomskinliga. Jag kan inte sova, ansiktet värker. Hans händer, hans kyssar, det salta i hans tårar, det räcker inte. Ingen hör oss.

Kärlekens exil av Sandy Harry Ceesay är en smärtsam poetisk berättelse om migration, kärlek, hat och familj. Det är en berättelse om rötter som kapas, om syskon som bara har varandra och en sorg som är så stark att den äter sig in överallt. En sorg som äter upp allt, och lite till. Det är också en berättelse om det drömska Paris. Om det salta havet, ändlösa somrar och att lära sig simma. Det är en berättelse om att våga älska. Trots omvärldens kritiska blickar, trots risken att bli förskjuten av de man älskar. Det är en berättelse om att vara rädd. Trots att man försöker låta bli.

När Kamil och Peti är barn lämnar hela familjen Sverige för ett nytt liv i Paris. Kärlekens stad, älskad av deras gambiska pappa. Men livet på 2 rue Lamarck slås sönder när mamman dör. Till slut flyr systern till havet, och kvar blir Peti. Och deras tyste far.

Under ytterligare en oändlig sommar träffar träffar Peti den jämnåriga Lamin, döpt efter floden som som tog Petis farfars liv där borta i Gambia. Deras berättelser möts i exilen. Långt bort från ett land som aldrig var deras.

Berättelsen rör sig någonstans i gränslandet mellan en dikt och en roman, men knyts ändå ihop till slut. Alla lösryckta ögonblick passar in i en helhet, en berättelse, en känsla. Språket är bland det vackraste jag läst på länge, det är omöjligt att inte ryckas med. Att inte gråta när huvudpersonerna gråter. Åt trasiga relationer, tystnad och sorg.

”Kärleken” sa han. ”Den har gett sig av.” Han var så ensam, när skymningen fann honom. Tystnaden hade satt sig som en sur lukt i honom. Trängt in i hans kläder, hans hår, lagt sig under huden, i ögonen. Lukten letade sig in i hans huvud tills han var fylld av den. Han blev lugn till slut. Stilla.

Att hitta citat till den recensionen är ingen konst, jag behöver bara slå upp en sida för att välja och vraka. Utmaningen blir att inte skriva av hela sidor, för ni får faktiskt läsa boken på egen hand i lugn och ro. Utan att jag ivrigt pekar på stycke efter stycka. Boken är Sandy Harry Ceesays debut och jag hoppas innerligt att det kommer många många fler.
 

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Livet, relationerna och döden
• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Anrop från den andra sidan
• Spår efter en familj

Litteraturen återkommer ofta till berättelser inifrån mentalsjukhusen, och framförallt de för kvinnor. Det är något fascinerande med berättelserna, hur trender i diagnoser gärna drabbar kvinnor som på olika sätt sticker ut. De blir hysteriska eller är allmänt lösfotade. Helt klart är att de rubbar ordningen i samhället och behöver spärras in.

På Salpêtrière håller läkaren Jean-Martin Charcot hov och bjuder in till uppvisningar där han under hypnos framkallar hysteriska anfall hos sina (unga) kvinnliga patienter. De unga kvinnorna lockas av möjligheten till berömmelse, eller bara något som bryter de monotona rutinerna på sjukhuset.

Även jag återkommer ofta till böcker om kvinnor som spärrats in för att de på något sätt är opassande att ha ute i samhället. De belyser så tydligt hur normer och patriarkat samspelar, hur kvinnan är den som ska tuktas, hämmas och låsas in, gärna av sin egen familj. Victoria Mas konstaterar att de som låser in kvinnorna bakom sjukhusens murar allt som oftast är deras egna fäder, bröder eller äkta makar.

I De galna kvinnornas bal får vi följa flera olika personer, både innanför sjukhusets murar och utanför, och de som kan röra sig emellan. Geneviève är sjuksköterska och lever ett inrutat liv i skuggan av sjukhuset, och sin systers död. Hon styr över sjuksköterskor och patienter med järnhand, uppfyllt över äran att få arbeta under den genialiske Charcots ledning.

Eugénie är en av alla de som plötsligt körs till sjukhuset av sin far, hon har råkat anförtro sig åt sin farmor att hon kan tala med spöken. Och på den vägen är det. Hon måste försvinna ur familjens åsyn. På sjukhuset möts de båda kvinnorna, och sen blir ingenting sig likt igen.

Galna kvinnor är ett återkommande tema i litteraturen, vi tycks lika fascinerade som den franska societeten att betrakta kvinnorna och deras egenheter. Språket i De galna kvinnornas bal faller dock lite platt, jag vet inte om det är översättningen eller om det är hur det är skriven på originalspråket. Den känns på något sätt lite förenklad, inget lämnat till läsarens fantasi, vilket är lite synd. Berättelsen hade mått bra av ett visst mått mystik. Dock helt klart läsvärd, och lättslukad. En perfekt bok när man inte orkar något alldeles för avancerat, men kan tänka sig en bal på mentalsjukhuset.

Similar Posts:

• Raljerande barmonolog
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Ojämnt från Auster
• Paris Is A Punk Rocker

Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Det går att uttyda på flera sätt. Det kan finnas en, särskild person som inte fick stanna i Sverige efter det som kommit att kallas ”migrantvågen” eller ”massinvandringen” 2015. Det finns många, många tusen som inte fick stanna. Och var och en av dem är såklart specifik.

I romanen handlar det om Salar, en av alla ensamkommande afghaner som inte ens varit i Afghanistan, men ska skickas tillbaka dit. Salar är hazar, en förföljd minoritet, som levt på flykt i Iran innan han lyckats ta sig genom Europa, till Sverige.

När romanen tar sin början står Salar på Malmö centralstation. Där minns han förra gången han var där, för tre och ett halvt år sedan. När han trodde att han kommit fram. Att han skulle få stanna. Sedan dess har han lärt sig språket och fått en familj, Karin och Albin. Dem har han lämnat nu. Stuckit. För han har också fått tre avslag på sin asylansökan.

Så han flyr igen, den här gången från Sverige. Sverige som blivit hans hem, hans språk och hans familj. Sverige som vill skicka honom till Afghanistan. Från Malmö går resan till Danmark och Tyskland, vidare till Frankrike. Till Paris, där det sägs att det ska vara lättare att få stanna. Där svensktalande afghanska killar samlas hos Svenska kyrkan, för att börja lära sig franska, stötta varandra och få en kopp kaffe och en bulle i ständigt hungriga magar.

Det är en utsatthet som är vämjelig, men som också rymmer ljusglimtar. Det finns människor som är beredda att utnyttja unga, sårbara människor å det grövsta, och det finns de som är beredda att hjälpa. De som tar av det lilla de har, och delar med sig. Sådan är Najib, som hjälper Salar tillrätta i tältlägret i Paris-området Porte de la Chapelle. Det är han som hittar på det där med ”prinsen av Porte de la Chapelle”. Själv är han sultanen av detsamma.

Det är en enkel, direkt och mycket drabbande berättelse Annelie Drewsen har skapat, och det märks att hon vet vad hon skriver om. Människorna och platserna hon har besökt och lyssnat på, och som tackas längst bak i boken, är många. Prinsen av Porte de la Chapelle är, som hon skriver i efterordet, ”en fiktiv berättelse som bygger på verkliga omständigheter”:

Det finns inte en Salar i verkligheten, utan tusentals.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Att läsa högt om det svåraste
• Om livet på ett HVB-hem
• Vad väntar vi på?
• Läses mellan raderna

Trots att Jean tidigt stöter på en av Noëlles vänner och genom honom får en del information, kommer han inte särskilt långt i sitt sökande och snart bestämmer sig hans chef för att lägga ner fallet. Men av någon anledning kan Jean inte släppa frågan om vad som egentligen hänt Noëlle, utan det blir ett mysterium som följer honom – eller kanske snarare: som han följer – under flera decennier.

Allt Jean har till sin hjälp är de få uppgifter som chefen förmedlat, vad vännen berättat, ett brev som skickats med poste restante till Noëlle samt några korta anteckningar i en almanacka som Jean lyckats hitta. Men varje ledtråd verkar egentligen leda till fler frågor än svar.

Man ska aldrig lita på vittnen. Deras så kallade vittnesmål om människor de tror sig ha känt är för det mesta otillförlitliga och skapar bara förvirring. Ett livs tilldragelser drunknar i allt detta brus. Hur skilja sant från falskt om man betänker att en människa lämnar så motsägelsefulla spår? Och vet man så mycket mera om sig själv, undrar jag med tanke på mina egna lögner och underlåtenhetssynder, eller ofrivilliga minnesluckor.

Allt slags minne visar sig både undflyende och opålitligt – det mänskliga minnet, de nedskrivna noteringarna, vittnesuppgifterna – inget går att fullt ut lita på.

Det är många frågor som aldrig ställs: Vem var egentligen Noëlle? Kan hon ha velat försvinna frivilligt eller har hon försvunnit mot sin vilja? Och vad har klienten som vill hitta henne egentligen för motiv att söka efter henne?

Idag påbörjar jag den femtiosjätte sidan i denna bok och konstaterar att Internet inte är mig till den ringaste hjälp. […] Enligt webbläsaren finns det några Noëlle Lefebvre i Frankrike, men ingen av dem stämmer in på den person som fick brev till poste restante.

Så mycket bättre, för annars skulle man inte längre ha anledning att skriva en bok.

Jeans genom åren sporadiska sökande efter Noëlle verkar närmast handla om en önskan att ha ett mål och en drivkraft snarare än en önskan att gåtan kring Noëlles försvinnande ska lösas. I de sista kapitlen byts dock plötsligt berättarperspektivet, och gåtan får en upplösning som kanske är lika oväntad för Jean som för (i alla fall den här) läsaren.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Minnen från 1960-talets Paris