Världen själv är skriven av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Danielsson har länge forskat om universums grunder med hjälp av matematiken.

Boken är uppfriskande och helt klart en motpol till befintlig litteratur i ämnet då den rör sig i gränslandet fysik, filosofi och livsåskådning. Innehållet gav nya dimensioner till mina tankar som tidigare haft mycket mer matematiskt fokus (mycket på grund av Max Tegmarks böcker Vårt matematiska universum samt Liv 3.0).

Danielsson sätter tydligt ner foten och kommunicerar sina tankar kring liv, fysik och den teknik som vi omger oss med idag. Vi levande varelser är inte maskiner och universum är inte matematik.

Vad avser då Danielsson med att säga att allt är fysik? Jag läser in att det handlar mycket om att ta bort den komplexitet som vi lagt på hur vi ser på vår värld idag. Vi existerar faktiskt och är inte en simulering. Matematiken existerar endast utanför våra huvuden, inte inom oss.

Idag befinner vi oss i en värld där gränser mellan verklighet och fantasi helt kan suddas ut om man önskar det. Vill man så behöver man inte i dagsläget interagera med andra levande varelser.

Här kan jag själv stilla undra om alla av oss ens har behov av interaktion. Pandemin vi nu genomlever ställde allt på sin spets och många av oss har gått in i en ny fas gällande arbetssätt och sociala beteenden. Jag, och många med mig, känner en större inre frid när kraven på social interaktion närmat sig nollpunkten och något av en lättnad när det faktiskt är en självklarhet att undvika alla sociala aktiviteter som kräver fysiska möten.

Själva frågan ”Vad är liv?” tycker jag är spännande. Här resonerar Danielsson runt autopoiesis – självskapelse. Ett helt hermetiskt slutet system som upprätthåller och reproducerar sig själv. Det är här vi levande varelser skiljer oss från robotar, de har inget automatiskt sätt att leva ett liv utan behöver interaktion/träning för att uppnå detta.

Aristoteles fyra orsaker eller förklaringar ventileras också i boken. Aristoteles insikter och synpunkter om att fysik inte bara handlar om helheten utan att förstå sambanden mellan orsakerna – materiella, formella, effektiva/ändamålsenliga och till sist den teologiska är mycket fascinerande än idag. Den sistnämnda orsaken är den mest intressanta tycker jag – vad är meningen med alltihop vi ser omkring oss?

Det leder mig in på – vad är meningen med den här boken? Ena kapitlet var jag djupt fascinerad, andra kapitel undrade jag vart Ulf Danielsson ville komma med sin bok och sina tankar.

Det kanske precis är det som är avsikten. Att utmana vårt synsätt på världen och låta våra tankar vara mer fria än fångade.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Undergången hotar överallt
• Hundra sidor poesi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart

Det är många frågor som finns att tackla, och i Människans spegel vill Hao Jingfang ta itu med några av dem både i novell- och essäform. Sex noveller från ett par decennier in i framtiden, och två essäer som försöker bena ut exakt vad vi kan vänta oss ska hända och hur vi kan hantera det – vad vi vill med en annan intelligens, och vad den kan tänkas vilja med oss.

Det är ingen dum idé; att spekulera över framtiden kräver ju en blandning av både fiktion och fakta. Jag gillade Den hopfällbara staden, Haos introduktion på svenska, och hittar några gånger samma uppfinningsrikedom här i glimtar; den både charmiga och kusliga interaktionen mellan en AI och ett litet barn i ”Qiankun och Ali”, arbetsplatshumorn i ”Var är du?”, den pittoreska old school-SF-handlingen i ”Mänsklighetens ö” som kunde kommit direkt ur något av Sam J Lundwalls gamla zines… Men samtidigt känns det ofta lite för blodfattigt. Frågeställningarna Hao ställer upp är intressanta, men de känns mer som resonemang och tankeexperiment än faktiska berättelser, med platta karaktärer och slutsatser som sällan går bortom resonemang SF-författare har fört i 50 år nu. Då tycker jag t ex Louisa Halls Speak tacklade frågorna med både mer stil och mer eftertanke.

Då är de avslutande essäerna intressantare (om också tyvärr lite slarvigt översatta). Hao spekulerar i vilken tidsrymd vi kan ha att röra oss på, och vad som kommer att hända när det väl klickar till i en molnserver någonstans. Vad är vi idag, och i framtiden, bättre på än de smartaste datorer? Vad behöver våra barn och barnbarn kunna för att leva tillsammans med dem? Vad återstår för att en dator smart nog för att kunna spöa de främsta schack- och Jeopardy-mästare ska lära sig för att faktiskt kunna kallas intelligent? Är det överhuvudtaget möjligt för en virtuell intelligens (eller för den delen en människa som ägnar hela sitt liv åt en virtuell värld) att tillägna sig kunskap och förståelse om en verklighet utanför den?

Jag skulle nog rekommendera att man läser antingen Nick Boström eller Max Tegmark i anslutning till detta, det finns en del frågor som Hao (av nödvändighet på bara 50 sidor) lämnar åsido, men som introduktion till ämnet är det inte dumt. ”Det finns ingen art som kan tillintetgöra vår andliga värld om vi inte ger upp den på egen hand”, skriver hon. Gott så; men vet vi var det beslutet i så fall kommer? Kommer det ett tydligt val, eller kommer det bara en lång rad med aningen smartare lösningar som gör livet lite bekvämare varje gång…?

Jag funderar lite på det här mänskliga att envisas med att skapa mönster och sammanhang. Precis som Hao påpekar att ett spädbarn bara behöver se ett par olika hundar för att förstå konceptet ”hund” medan en dator kan kategorisera i åratal utan att förstå att en chihuaua och en S:t Bernhard är samma sak undrar jag över kontexten här. Skulle novellerna fungerat bättre om de inte ställts upp som frågeställningar essäerna ska besvara? Dödar anspråket på svar fiktionen? Datorer verkar inte kunna leka; jag hoppas att förlaget ger Hao fler chanser att göra det också.

Similar Posts:

• Du levande
• Kan du inte tala…?
• Utmärkt introduktion till Chi-Fi
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid

För att kunna förstå mörkret måste man dock känna till ungefär allt annat i hela universum. Så det försöker Danielsson förklara på ett begripligt sätt för oss. Och jag måste säga att han är ett geni när det kommer till liknelser. I början av boken serverar han oss en kopp kaffe med grädde och socker:

Sockret får svara mot all den kända materia som vi själva och stjärnorna består av. Det ger kaffet lite sötma, och i våra ögon universum dess skönhet, men utgör ändå bara en liten del av koppens innehåll. Grädden får svara mot all den okända materia som vi inte vet vad den består av, den gåtfulla mörka materien. Men den största och underligaste delen utgörs ändå av kaffet självt: den mörka energi som är det avgörande viktiga och ändå helt okända.

Med den liknelsen i bagaget åker vi på en resa genom kvantmekanikens förunderliga värld, en värld som inte låter sig mätas. Här bjuder Danielsson på ett skämt om Heisenbergs osäkerhetsrelationer. Jag ska inte förstöra nöjet för er och återberätta det, men det hjälper oss att förstå kvantmekanikens mätproblem. Vi går också genom standardmodellen som beskriver all materia, och vi inser varför det var så stort när Higgspartikelns existens kunde bekräftas.

Efter detta börjar vi kunna närma oss den mörka materien, och vi blir bekanta med begreppet supersymmetri. Ett tänkt samband mellan partikeltyperna fermioner och bosoner som skulle kunna vara en viktig pusselbit i sökandet efter mörkrets hjärta. Eftersom detta samband dessvärre inte går att bekräfta får man istället tänka att det existerar helt nya partiklar som vi inte ännu känner till. Det är här Large Hadron Collider kommer in i bilden. LHC, partikelacceleratorn på CERN i Genéve. Den skall startas upp igen under 2015, med dubbelt så hög energi som tidigare. Spännande att följa, för även om man inte hittar några nya partiklar så blir frånvaron av dessa en indikation på hur man kan gå vidare i forskningen.

Det finns många olika teorier om mörk materia. Det har också gjorts en hel del mätningar och experiment. Hittills utan egentlig framgång. Men bara det att vi vet vad vi inte vet är ju ett enormt framsteg i sig. Det ger oss ledtrådar till vad för frågor som kan vara relevanta att ställa. Och man ska inte glömma att vi faktiskt vet en hel del. Och att en del frågor kanske inte har något svar.

Detta leder oss in på ett par viktiga begrepp. Det första är den kosmologiska konstanten. En storhet inom kosmologin som uppträder som motkraft till gravitationen. Den skulle kunna förklara varför man observerat att universum expanderar i ökande hastighet. Mörkret upptar alltså mer och mer plats, allt snabbare.

Det andra är den antropiska principen. En antropisk förklaring innebär att saker och ting är som de är eftersom de är så. Att det är meningslöst att ställa vissa frågor eftersom det inte finns någon bakomliggande orsak att hitta. I just detta universum har det helt enkelt bara slumpat sig så att vissa saker kan inträffa och att vissa lagbundenheter råder. En inte helt okontroversiell princip eftersom det kan tyckas vara ett cirkelresonemang, och därför inte vetenskapligt giltigt. Men saken är den att en antropisk förklaring kan hjälpa till att flytta fokus till ett område där det gör bättre nytta.

Religionen och filosofin kan med fördel ägna sig åt att ställa frågor som inte har något svar, men med en antropisk förklaring till vårt fysiska universum kan vi lämna fruktlösa frågor därhän och vända blicken åt annat håll. Antropin får faktiskt som logisk följd att det måste existera flera universa. Och för att återknyta till mörkret, så har den mörka energin i dessa andra universa förmodligen helt olika värden än i vårt eget. För att lösa mörkrets gåta måste vi alltså hitta dessa andra universa. Det är där fysikens fokus bör ligga.

Fysikern Max Tegmark har skrivit om multiversum i fyra nivåer i Vårt matematiska universum. Danielsson är inte riktigt inne på samma spår. Han tycker att det räcker med nivå I och II, och att matematiken är en del av en själv och ens tänkande snarare än en del av en yttre fysisk värld.

Ja, det är hisnande tankar vi får att jobba med i den här boken. Bara kvantmekaniken och strängteorin ger mer än tillräckligt sug i magen. Men författaren fullkomligt häller spännande kunskap över läsaren. Och självklart får vi veta det som är värt att veta om svarta hål. Danielsson har gjort ett fint jobb här, och han kan konsten att berätta om universums fysiska beskaffenhet som den magiska saga det faktiskt är.

Han sår också frön till bisarra fantasier om hur alla dessa olika universa uppstår. ”Kanske skulle man också kunna föreställa sig något slags sexuell förökning där olika universa överför egenskaper mellan sig”.

Kanske inget att börja fundera på när man ska gå och lägga sig att sova.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Undergången hotar överallt
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning

När Max Tegmark nu har skrivit en populärvetenskaplig bok om sin hypotes om ett universum vars yttre fysikaliska verklighet är en matematisk struktur är det årets mäktigaste bok. Men det rör sig om ett ytterst ofattbart ämne, så det blir till att hålla i hatten om man ska hänga med i svängarna.

Han börjar med att redogöra för vad vi vet om rymden och hur vi har kommit fram till det. Vi läser om Big Bang, inflationen och den kosmiska bakgrundsstrålningen. Vi vet att vårt universum är avgränsat på grund av just bakgrundsstrålningen. Vad som är mer spännande är att enligt flera teorier är existensen av liknande parallella universum ett logiskt följdriktigt antagande, och inte en egen särskild teori. Vårt och dessa liknande parallella universum tillhör multiversumnivå I. Det är rimligt att anta att dessa universum finns, men att vi för närvarande inte kan observera dem. Allt som någonsin kan hända händer i dessa universum.

Dessa teorier pekar även på att det finns en annan nivå av multiversum som vi aldrig kommer att kunna observera på grund av rymdens inflation. Dessa universum kan ha andra typer av skenbara fysikaliska lagar, och kan därför skilja sig i sin struktur från vårt och alla andra universum i multiversumnivå I. Detta är multiversumnivå II.

Sedan går vi ned på mikronivå och läser om kvantmekanik: vågfunktionen, som beskriver i vilken utsträckning en partikel befinner sig på olika platser, Schrödingerekvationen, som beskriver hur vågfunktionen kommer att förändras i framtiden och Hilbertrummet, ett abstrakt matematiskt rum där vågfunktionen existerar, är centrala begrepp.

Inom fysiken har man tänkt att vågfunktionen kollapsar när den observeras, vilket gör att partikeln återfinns på endast en plats. Men tänk om den inte kollapsar? Det antagandet gjorde Hugh Everett 1957, och innebär kortfattat att det oupphörligen skapas en nivå av kvantmekaniska universum parallellt med vad vi uppfattar som vårt universum. Detta är multiversumnivå III, och det är här alla utfall på allt som någonsin har skett och sker bildar ett eget, nytt universum. En klon som startar sitt nya varande i varje specifikt utfall.

Okej. Hittills har resonemanget varit logiskt och även förståeligt. Utom kanske multiversumnivå II som känns lite konstigt. Men sedan blir det konstigt på riktigt. Tegmark visar oss vägen till multiversumnivå IV som är (är till skillnad från består av) samtliga matematiska strukturer som motsvarar olika fysikaliska grundlagar. Dessa matematiska strukturer är eviga och oföränderliga: de existerar inte i rummet och tiden, utan rummet och tiden existerar i dem. Denna multiversumnivå kan vi inte observera, utan endast räkna ut matematiskt.

Enligt matematiska universumhypotesen är matematisk existens lika med fysikalisk existens, därför existerar de matematiska strukturerna även fysikaliskt och utgör således multiversumnivå IV.

Tja, det är väl inte riktigt så att jag begriper detta matematiska multiversum till fullo om jag ska vara helt ärlig. Men Tegmark gör sitt allra bästa för att få mig att hänga med i resonemanget. Han förklarar olika verkligheter och för resonemanget viktiga begrepp som jagkännande substruktur och observatörsmoment. Han gör en djupdykning i rumtiden och förklarar varför kvantgravitationen är viktig och vad den upplevda slumpmässigheten har för plats i det hela. Allt detta förstår jag faktiskt hyfsat på grund av hans lysande pedagogiska talang, men multiversumnivå IV är och förblir ett mysterium för mig.

I och för sig gör det inte så mycket att jag inte kan omfamna all den här kunskapen. Själva läsningen av boken är ett nöje i sig, och jag vet definitivt mer om universum nu än innan jag läste den. Jag imponeras också av Tegmarks förmåga att förklara oerhört komplexa ting på ett så enkelt och självklart sätt. Helt plötsligt känns kvantmekanik inte alls så komplicerat, och parallella universums existens känns som gårdagens nyheter.

Tegmark avslutar boken med olika teorier om universums (rimligen förmodade) ände. Det kan se ut på olika sätt, men ligger alla miljarder år in i (det vi kallar) framtiden. Men enligt honom finns det också två mer överhängande risker som vi människor måste se upp med för att inte utplåna vår jord och oss själva i förtid. Det ena är kärnvapenkrig som startas av misstag och det andra är fientlig artificiell intelligens. Det är denna singularitet, maskiner med förmågan att förbättra sig själva, som Tegmark anser vara den största risken, och innan århundradet är slut kommer singulariteten att vara en realitet att förhålla sig till.

Men det är ett helt annat kapitel i en helt annan bok som inte är skriven än. Tills dess rekommenderar jag alla som älskar att fascineras av de riktigt stora frågorna att läsa den här.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Medvetandets roll i universum
• Hundra sidor poesi

Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Mord i ruggig höstskog
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan