Rosariet, det marina rör sig mellan en tid före du, han, hon, vi, dem och en tid då benämnandet är allt.

släpps
”du”
in
förlorar
jag
mig
i
underordning och blir själv ”du” på reducerande villkor
[…] vi har inte kommit längre det finns inget dialogiskt
”vi”

Küchens dikter ifrågasätter benämnandet och dess makt, hon ingår en allians med bland andra Katarina Frostenson: ”Det är språket som tvingar samman namn med egenskaper, som gör konstant våld på individen genom sin mani att benämna” (Frostenson, Språket och den andra). Küchen skriver om språkets maktstruktur:

”du”
måste
vara
en
lydplats,
något
som
skrivs
fram
av ”jag”

Rosariet,
det
marina
rör
sig
i
havens
djup,
i
språkets
djup.
Uppställningen
av
text
på
sidorna
är
nog
tänkt
att
visa
detta djup.
Och kanske också det som existerar samtidigt men som inte syns: ”text som rör sig strax utanför ditt synfält”. Ibland känns det dock lite för enkelt, inte som djup utan som tomhet.

Küchen drar i flera trådar i diktsamlingen: skapelseberättelsen, rovfiske, språkets makt, benämnandets våld… Det blir så många ingångar att jag tillslut splittras i min läsning. Samtidigt är Rosariet, det marina en uppmaning efter ”SANNING, DIN JÄVEL”, efter sidolinjen. Den är ett konstaterande: ”total frihet är totalt ansvar”. Den är en stilla fråga: får man finnas utan namn, finns man utan att bli benämnd? En viskning ur urhavet, från urdjuret, fisken: ”jag får inte plats”.

Similar Posts:

• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Från platsen och vidare
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

I Arne Dahls novell Migrän drabbas berättarjaget av ett migränanfall i ett, minst sagt, prekärt läge. Anfallet tar över hela karaktärens verklighetsuppfattning, och man sugs som läsare obarmhärtigt in i det. Allt är ångest – ångest över smärtan, ångest över oförmågan att handla rationellt och ångest över att världen genom synrubbningar inte längre går att förstå. Var är han? Vad händer? Varken berättarjaget eller läsaren vet detta.

Har ingen aning om var jag är. Ser den röda dörren stängd inifrån. Röd också inifrån. Blodröd. Pulserande. De borde vara här nu. De borde tränga sig in. Men inte ännu. Tack gode gud, inte ännu. Måste vidare inåt, försvinna, uppslukas. Snubblar inåt, någonting hopringlat nedanför fötterna, den blågula regnbågens fem segment ringlar sig som nyfödda ormar över betonggolvet. Äspingar.

Utan att avslöja något måste jag dock nämna att novellen i mitt tycke faller platt på slutet. Upplösningen innehåller en del billiga poänger och blir tyvärr närmast tramsig.

Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson utspelar sig på en All inclusive-resort i ett land där oroligheter äger rum utanför hotellets trygga murar, men där inget av detta är ‘något som man behöver oroa sig för’. Claire har rest dit med sin syster Barbara, för att unna sig, för att de är värda det, och i viss mån för att visa sin gifta älskare att hon är självständig. Men även i de bland hotellgästerna så hett eftertraktade solstolarna, eller under en himmelsk (och så billig!) massage, befinner sig Claire hemma i Sverige i tanken. Hon tänker på älskaren, som är henne så tacksam över det hon ger honom men också så snål med vad han ger henne tillbaks. Hon tänker på sin exman. Och hon tänker på sin mor som en gång lovat att aldrig dö. Men hur hon ändå gjorde det, med långa förhårdnade tånaglar i en säng på ett sjukhus där man kunde ta kaffe och fralla längre ner i korridoren om man ville. Jag läser Innan allt har blommat ut som en novell om hur människor använder varandra, inte med uttalat försåt, men för att själva må lite bättre för stunden. Och inramningen, den västerländska turistorten i ett land där man underförstått inte ska lita på någon, blir i sin lågmälda gestaltning ändå en skarp kritik mot vårt sätt att se på oss själva som goda i en situation där det egentliga syftet med våra handlingar är egoistiskt.

Hassan Loo Sattarvandi skrev ursprungligen Om himlen smälter för Sveriges Radio, och här publiceras den i en längre version. Novellen är ett brev skrivet av Caspian till Mira, en kärleksförklaring från en tonåring till en annan, men också en förklaring till varför han lämnar henne. Titeln är hämtad från Claude Gustave Rouxiéres roman Vi kommer alltid att dö igen, en författare vilken Caspian skriver ett arbete om i skolan. Vid ett tillfälle citerar Caspian några fraser ur denna roman för Mira som blir hänförd. Utan att förklara missförståndet låter han henne tro att han själv formulerat dessa rader och han låter henne, om än generad, kalla honom sin poet. Hans lilla lögn växer och blir det som han i brevet återkommer till, gång på gång. Att han dessutom sagt liknande saker till sin exflickvän, som fortfarande älskar honom och vill ha honom tillbaka, gör att han slits mellan så väl kärlekskänslor, lojalitet mot gamla löften som skam över att inte alltid lyckas tala sanning.

Av de här fyra novellerna är det Maria Küchens Tiden som verkligen stannar kvar hos mig en tid efter läsningen. En man sitter på verandan vid familjens sommarställe i skärgården. Han är där för att röja undan i sjöboden och förbereda husets vinterdvala, men han spenderar istället tiden med att sitta. Han bara sitter och sitter. Och så spelar han in sig själv på sin iPod, så som de har sagt i terapin att han ska göra. Novellen utgörs av denna inspelning – mannens försök att förmå sig själv att tala om den där händelsen. Den som ägde rum för så länge sedan, men som ändå ständigt finns med honom i form av skuld och skam. Det är otroligt välskrivet och fängslande. Ett stycke monolog utan tydlig adressat, enbart stundtals avbruten av mannens tveksamma tystnad.

Nu vill jag bara stänga av.
- – -
- – -
- – -
Jag är modig som inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
De säger att man är modig om man inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
Tystnaden här ute, man kan nästan dricka den.

Junifyran är som övriga utgivningar av Novellix en liten pärla. Litteratur att bära med sig. Litteratur som berör.

Similar Posts:

• Stark novelldebut 
• Bilden av ett horn
• Skickligt om skilsmässa
• Minideckarjuveler att njuta
• En förlorare i debatten

Idag har jag recenserat Margaux Fragosos drabbande självbiografi Tiger, tiger, som handlar om hennes uppväxt tillsammans med en pedofil. Det är naket, utlämnande, obehagligt men också intressant. En bok omöjlig att värja sig mot.

Och till imorgon har Marie läst nya novellböcker ur Novellixs junifyra. Mest gillade hon Maria Küchens Tiden, som både är väldigt välskriven och fängslande.

På torsdag skriver Anna C om 10 avstånd av Lars Hermansson. Det är en essäistisk diktbok som rör sig högt och lågt med begreppet avstånd som utgångspunkt.

Och mycket, mycket mer förstås, bjuder vi på i veckan, för dig som behöver lästips till playan.

Similar Posts:

• Supersöta sommarnoveller
• Avståndet till allt
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin
• På jakt efter tomrummet

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

I mitten av maj tog diskussionen ny fart i och med Jesper Högströms debattinlägg i Expressen. Sedan har diskussionen förts i flera tidningar parallellt:

———-

Therese Bohman i Aftonbladet 17/4:
Söndra & härska

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 19/4:
Normer är till för att brytas

Therese Bohman i Aftonbladet 20/4:
Mer hur än vad

Hanna Hallgren i Aftonbladet 25/4:
(Sk)riv – för en ny värld

Johan Lundberg i Aftonbladet 28/4:
Alla har fel

Hanna Hallgren i Aftonbladet 2/5:
Gå nya världar till mötes

Viktor Johansson i Aftonbladet 3/5:
Andra normer – nytt att gilla

———-

Jesper Högström i Expressen 18/5:
Epik i kistan

Johan Lundberg i Expressen 22/5:
Poesi?

Mikael van Reis i GP 24/5:
Kritik utan substans

Jenny Högström i HD 24/5:
Svenskt poesikotteri?

Malte Persson i Expressen 24/5:
Onödigt ensidig indignation

Anna Hallberg i DN 25/5:
Litterär konspirationsteori

Ulrika Kärnborg i DN 25/5:
Romanen ligger illa till

Daniel Sandström i Sydsvenskan 25/5:
Kvack!

Jenny Tunedal i Aftonbladet 25/5:
Vad ska poesin göra då?

Lars Mikael Raatamaa i Aftonbladet 25/5:
En litterär explosion

Krister Gustavsson i Expressen 25/5:
Från källarhålet

Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 27/5:
Modernismens förbannelser

Anders Johansson i Expressen 28/5:
Drömmen om en debatt

Johan Lundberg i DN 29/5:
En maktfråga

Daniel Sjölin i DN 30/5:
För lite lek i litteraturen

Jenny Högström i HD 30/5:
Svenskt poesikotteri II

Henrik Petersen i Expressen 30/5:
Kritikerkris i klimatfrågan

Pelle Andersson i Aftonbladet 30/5:
Vad det egentligen handlar om

Sigge Eklund i Expressen 30/5:
Roman ur tiden

Johan Lundberg i Expressen 31/5:
Poesins diktatur

Ingrid P Bosseldal i GP 31/5:
Falska motsatspar

Anne Swärd i Sydsvenskan 31/5:
Litteratur behöver både själ och skäl

Aase Berg och Maria Küchen recenserar två böcker i ljuset av litteraturdebatten i Expressen 1/6:
Debuter i debatten

Johan Lundberg i Aftonbladet 1/6:
Likriktat

Magnus Eriksson i SvD 1/6:
Litteraturdebatten förs utan insatser

Therese Bohman i Aftonbladet 4/6:
Bättre kan det inte bli?

Göran Greider i Aftonbladet 4/6: Nu är jag trött på tjatet!

Carl Forsberg i DN 5/6:
Vi bestiger elfensbenstornet

Malte Persson i Expressen 5/6:
Ergo sum

Jesper Högström i Expressen 5/6:
Mot posörerna

Rabbe Kurtén i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 1

Crister Enander i Aftonbladet 8/6:
Litteraturdebatt – PS 2

Stefan Eklund i Borås Tidning 9/6:
Visst lever den unga litteraturen!

Mohamed Omar i UNT 12/6:
Värstingar i litteraturdebatten

Andreas Jakobsson i UNT 13/6:
Omar missar en viktig aspekt i debatten

Elin Cullhed i UNT 13/6:
Med sommaren kom poesidebatten

Gun Powder i Aftonbladet 14/6:
Dikt om litteraturdebatt

Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet 14/6:
Tjatet har bara börjat

Alexandra Kronqvist i Aftonbladet 14/6:
Ännu har romanen inte funnit sig själv

———-

SAKNAR DU NÅGOT INLÄGG I DEBATTEN?
Mejla tips till redaktionen!

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Extra allt!
• Manifest för 2010-talet
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen

Därför är det synd att så många av berättelserna är så kassa. I Maria Küchens kärlekshistoria med en kvinnlig rymdfartygskapten i huvudrollen visioneras det lite pliktskyldigt om mänslighetens framtid, och läsintresset sträcker sig inte längre än till den gravitationslösa erotiken. PC Jersild börjar på ett traditionellt berättat och behagligt enkelt sätt med en man i väntrummet på en odefinierad mottagning, men upplösningen där mottagningens inriktning avslöjas är ett gravt antiklimax. Att kalla den här texten fantastisk är att töja begreppet. I Gabriella Håkanssons ”Spegelmänniskan” arbetar en sömnlös doktorand på sin avhandling, och upptäcker en parallell dimension allteftersom utmattningen stiger. Novellen försöker och försöker vara kuslig och mystisk, men håller inte alls. Gull Åkerblom berättar om två datanördar som får besöka sin idolfilosof – han vars texter inte finns i bokform, utan göms som hemliga meddelanden i dataspel. Intrigen som följer är förvirrad och svår att ge sig hän åt, men tydligen är filosofen i slängkappan en ond skurk och hans förföriska syster är lömsk.

Ändå finns några belöningar för läsningen, till exempel Aase Bergs historia om en mans återhämtande efter en bilolycka i ett fullt blomstrande juni. Här skapas fantastiken genom språket, i otydligheten mellan vad som är bildspråk och vad som faktiskt är menat att ske. Och en förvånansvärt sansad Joakim Pirinen gör ett kanonjobb i ”Boliden Wonhyo”, berättelsen om legenden om, forskningsarbetet kring och innehållet i en meteorit funnen i västra Australien. Med de termer och det redogörande tonfall som används blir trovärdigheten mycket hög och det är lätt att leva sig in.

Men på det stora hela finns alltså olyckligt få applåder att dela ut. Ingen av de skapade världarna som förekommer är en sån där som man börjar önska att man levde i. Ingen verkar ha orkat gräva särskilt djupt i sin fantasi. Var är de nya könen, uppochnervändandet av naturlagarna, den oerhörda tekniken och samhällsstrukturerna man aldrig kunnat föreställa sig? Nån annastans. Bokens förord utropar att det fantastiska talar svenska, men nog gör Harry Potters översättare en större insats i den frågan. Den här boken är knappt fantastisk, ännu mindre i folklig bemärkelse än i litterär. Synd på ett gott initiativ.

Similar Posts:

• Mörk framtid igen
• Tristess och tupp
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium

You tell me. Var för sig hade de här historierna (förutom kanske det synska, som är väl tramsigt) kunnat fungera som roman, men nu blir det kaka på kaka som aldrig finner maka. Eftersom så mycket ska in på så (relativt) få sidor finns det ingen plats att utveckla karaktärer eller intriger. Det blir som skuggor som svävar runt i en mycket lös inhägnad, där mordet på huvudpersonen Ljungs mamma och det efterföljande mördarjakten är det sammanhållande kittet. Ett kitt som blandats alltför löst med valhänt hand.

Jag läste boken som en deckare. Som sådan är den i vissa delar inte oäven, de mekanismer som driver människor till brott diskuteras och analyseras, och skulden läggs inte på en individ, utan på omständigheter. På Ödet, om man så vill.

Jag läste boken som en relationsroman. Inte så bra. Ljungs vänner och pojkvänner blir tyvärr aldrig mer än skuggor, och det är svårt att känna någon sympati eller förstå varför och på vilket sätt de här personernas agerande påverkar huvudpersonens utveckling, trots att det är just det som är sjäva poängen med relationerna.

Jag läste boken som en finna-sig-själv-som-ung-tjej-roman. Ljungs försök till att slutligen förstå varför hennes mamma plötsligt övergav henne är engagerande och trovärdigt beskrivet liksom hennes kamp för att finns någon slags plattform för att kunna ha normala relationer med män, för att våga lämna ut sig, våga känna något för någon.

Jag läste inte boken som en new-age mumbojumboSaidapryl. Där är faktiskt gränsen nådd för mig. Den är faktiskt så långt bakom mig att jag inte längre kan se den…

Similar Posts:

• Nominerad spänning
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• En ren njutning
• Intet nytt under solen
• Röda Rosa

Harhjärta är invecklad i sig själv. Det är flera parallella historier som så småningom korsar varann. Detta upplägg är väl okej men det känns som om det finns där mer för att en bok måste skrivas på detta sätt än som att det verkligen tillför historien något. Jag skulle gärna lära känna någon av karaktärerna bättre. Nu får man bara ögonblicksbilder av de olika personerna i boken och det känns lite fattigt.

Det som är intressant med Harhjärta är att den väver ihop rasistiskt våld med våld mot kvinnor och Göteborgsdemonstrationerna. Till detta lyckas författaren få med lite new age, cancerforskning och kärlek. Det blir hackigt och ingen av ingångarna blir riktigt tagen på allvar. Allt ryms i denna bok men det resulterar i att ingen av de viktiga frågorna får det utrymme de kräver och därmed blir det inte mer än ett konstaterande av problem för att sedan hoppa vidare till nästa som också bara snuddas vid och så vidare.

Kanske beror det på att jag själv tycker att frågor om våld mot grupper av människor är så avskyvärt och är något som man som människa måste jobba mot, att jag känner mig så besviken på denna bok. Så stora saker kan inte avhandlas så lättvindigt för då trivialiseras de. Göteborgshändelserna är inte bara något som gjorde en ung kvinna desillusionerad och rädd för vart samhället är på väg. Det affekterade många och det bevisade att rättssystemet inte är till för människor utan för makten. Det är behjärtansvärt att försöka sammanföra alla dessa stora problem och hädelser men det blir platt och tunt.

Jag hade hellre sett fyra eller fem romaner där karaktärerna fick möjlighet att komma till sin rätt och där frågorna och resonemangen som måste föras när det gäller så viktiga saker också får plats. Visserligen skulle jag då antagligen inte hålla med författaren i dennes resonemang runt frågorna men då skulle jag i alla fall ha något att reagera emot.

Similar Posts:

• Rörigt om relationer
• En ren njutning
• Supersöta sommarnoveller
• Pannkakans lov
• På jakt efter tomrummet

Boken är inte alls ”new age”-ig. Den handlar mer om att man är sig själv nog när man steker pannkakor och därför med gott samvete kan gå upp i sitt pannkaksstekande utan att behöva tänka på något annat.

Pannkakor är svaret på det mesta för författaren. Det ska alltid finnas saker i kylen så att man kan svänga ihop en smet. Illustrationerna är spretiga teckningar som passar väl ihop med den lite naivistiska texten.

Visst är tomater vackra och potatisar förunderliga men det är inte alla förunnat att köpa den dyrare kravmärkta tomaten och heller inte alla förunnat att hinna studera dem innan de hackas i bitar. Författaren är medveten om sitt privilegium och jag inser väl att alla kan titta på en tomat istället för att titta på TV:n och att det nog kan vara nyttigt för oss alla att stanna upp ibland och se var vi gör med vår tid. Dock har nog de flesta allt för lite tid för att begrunda maten innan den lagas.

Tiden blir inte längre för att jag oroar mig för hur jag skall hinna med allt medan jag skalar potatis. Naturligtvis skall jag skala min potatis och sedan ta i tu med de andra sakerna men när jag skalar potatis så skalar jag potatis, menar Küchen, vilket hon ju kan ha rätt i.

Jag smyggillar den här boken. Inte för att jag inte redan visste att min tid kan utnyttjas smartare och att tomater är vackra men just för att någon har tagit sig tid att skriva ner dessa iakttagelser. Kanske skulle min tid utnyttjas bättre om jag läste något nyttigt på bussen men jag valde att läsa den här boken istället.

Similar Posts:

• 6
• Teoretiska smakupplevelser och imperium
• Svensk Slow Food-bibel
• Varför göra det svårare än det behöver vara?
• Rör inte mitt gräs!

Erik Korsås skriver om varför Internet har passat porrindustrin som hand i handsken; varan de säljer (framförallt bilder) kan produceras var som helst i världen till ett billigt pris, för att sen enkelt säljas direkt över nätet till hugna spekulanter världen över. En marknad som har svårt att hitta hugade modeller i västvärlden kan nu enkelt vända sig till Östeuropa eller andra fattiga länder, och snabbt hitta många unga kvinnor villiga att ställa upp på det mesta för en billig penning. Korsås följer exempelvis porrfilmaren Lasse som anser sig som en välgörare för de möjligheter han erbjuder unga flickor, mot lite fistfucking framför en kamera…

Så samtidigt som sexualiteten genomsyrar samhället, har den blivit kommersialiserad, alienerad från människor. Tydligast visar det här sig i pornografin. Som John Swedenmark skriver i sin essä: ”Att nyttja pornografi är att liera sig med en kapitalism som förvandlar de tre grundmekanismerna – stereotypiskt njutande, sadism, voyeurism – till dödsmaskiner.” Och det är själva pengatransaktionen som är djävulstricket.

Samma sak menar Maria Küchen, som i sitt bidrag till antologin menar att erotiken i dagens läge till stor del liknar kan liknas vid en musikindustri där bara Britney Spears produceras. Britney Spears är lika lite konstnärlig artist som porrskådespelarna. Spears är, på samma sätt som porr, egentligen bara en ”produkt tillverkad för att sälja”; ung och yta. Spears själv kanske inte skulle hålla med…

Också våra kroppar konstrueras. Don Kulick är en antropolog som följt travestis i Brasilien. Travestis, menar Kulick, är en speciell genusidentitet skapad av den brasilianska synen på manligt och kvinnligt. Till skillnad från transvestiten, som kanske uppfattar sig som en ”man” men ändå vill klä sig i kvinnokläder, så identifierar sig travestin också som en kvinna. Men till skillnad från den transsexuelle så genomgår de inte samma könsoperation – män som blir kvinnor (som Kulick följt) opererar inte bort sin penis.

Det här, menar han, beror på att manligt i Brasilien inte förknippas med om en person har en penis, utan om personen ifråga penetrerar en annan. En person som blir penetrerad är därför ”kvinnlig”. Det här gör också att en man som älskar en annan man fortfarande kan anses vara heterosexuell (om han bara penetrerar sin partner, men inte penetreras). Och egentligen, menar Kulick, har travestis väldigt mycket gemensamt med artisten Cher; travestins kropp – pumpad med silikon, matad med hormoner – är lika konstruerad som Chers, eller många andra kvinnor i samma sits. Så varför skulle det vara mer fel?

Den här antologin innehåller också många andra tänkvärda bidrag. För att bara nämna några exempel; Ira Malliks mycket starka essä om blottare hon minns (i alla fall ett par av dem, vilka räcker nog så långt för att hennes poäng ska bli tydlig); Marie Louise Samuelssons funderingar kring vårt behov av lite smussel kring det här med sexualitet eller Mark Grahams tankar om homosexualitetens vara. Ibland må bidragen dra iväg åt lite olika håll, men flera av dem pekar just i en riktning; kroppens och sexualitetens alienation och kommersialisering. Boken ger mer frågor än definitiva svar, vilket kanske inte är så konstigt; det är just tankar, funderingar, trevande essäer. Kombinerat med vackra fotografier av Malin Gezelius är det en intressant bok med många inslag att fundera vidare kring.

Similar Posts:

• Lång väg kvar
• Den som gör eller den som håller?
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• Kampen är din, min, vår, allas