Jag har lite svårt att förstå vad Küchen vill med den här boken. Är det en deckare, eftersom den handlar om ett mord och en efterföljande mördarjakt? Är det en relationsroman eftersom den handlar om en tjej och hennes relationer till män, mamma, vänninnor? Är det nån slags new-age mumbojumboSaidapryl eftersom det handlar om en synsk tjej och hennes galna morsa, vilken först drog till Asien och fann sig själv i ett moln av rökelse och sedan blev spåkärring? Är det en finna-sig-själv-som-ung-tjej-roman, eftersom det är just det den unga tjejen i boken gör?

You tell me. Var för sig hade de här historierna (förutom kanske det synska, som är väl tramsigt) kunnat fungera som roman, men nu blir det kaka på kaka som aldrig finner maka. Eftersom så mycket ska in på så (relativt) få sidor finns det ingen plats att utveckla karaktärer eller intriger. Det blir som skuggor som svävar runt i en mycket lös inhägnad, där mordet på huvudpersonen Ljungs mamma och det efterföljande mördarjakten är det sammanhållande kittet. Ett kitt som blandats alltför löst med valhänt hand.

Jag läste boken som en deckare. Som sådan är den i vissa delar inte oäven, de mekanismer som driver människor till brott diskuteras och analyseras, och skulden läggs inte på en individ, utan på omständigheter. På Ödet, om man så vill.

Jag läste boken som en relationsroman. Inte så bra. Ljungs vänner och pojkvänner blir tyvärr aldrig mer än skuggor, och det är svårt att känna någon sympati eller förstå varför och på vilket sätt de här personernas agerande påverkar huvudpersonens utveckling, trots att det är just det som är sjäva poängen med relationerna.

Jag läste boken som en finna-sig-själv-som-ung-tjej-roman. Ljungs försök till att slutligen förstå varför hennes mamma plötsligt övergav henne är engagerande och trovärdigt beskrivet liksom hennes kamp för att finns någon slags plattform för att kunna ha normala relationer med män, för att våga lämna ut sig, våga känna något för någon.

Jag läste inte boken som en new-age mumbojumboSaidapryl. Där är faktiskt gränsen nådd för mig. Den är faktiskt så långt bakom mig att jag inte längre kan se den…