Så växer barnet. Språket. Världen.

Först är det mamma och pappa som får namn. Lampan. Katten. Enkla substantiv, men också nya världar att utforska. Lite mer abstrakt: Natt. Dag.

Orden blir fler och fler. Tingen kan tillskrivas egenskaper: Saxen vass.

Som en förlängning av Lotta Olssons alltmer ordrika, uppfinningsrika, charmerande rimmade textrader blir Maria Nilsson Thores bilder mer sammansatta. Inte längre enskilda ting, utan små världar och berättelser.

Barnet växer. Lär sig saker som att ”Finska pinnar går att äta”. Kaka är inte längre bara kaka, utan kan ha en massa olika namn för olika sorter. Regnet kan vara ösregn, duggregn, störtflod eller skur. Hundar pudel, schäfer eller collie; växter pelargon eller yuccapalm. Orden är heller inte längre bara ljud och ting, utan ord på papper – eller med bokstavsklossar – också. Ord som går att stava, jämföra och rimma.

På andra sidan dörren väntar grannar
och granar, grindar, Grönland, Grisslehamn.
(Och GRANNAR blir till GRANAR om man stannar
vid första N:et.) Allting har ett namn.

När man kan läsa öppnar sig ytterligare världar. Här är det bara fantasin som sätter gränser. Faktiskt öppnar sig hela bilderboken, med en extrasida att fälla ut och öppna själva boken i boken, ett uppslag som fullkomligt väller över av fantasiskapelser och möjligheter. Böcker kan besvara alla frågor och ta en till alla tider och platser, också utanför verkligheten.

Där lämnar vi barnet, hopkurat med en bok, i denna ljuvliga bilderbok om språkets utveckling och möjligheter.

Man sitter på sin pinnstol eller pallen
Och tar sig bortom världen bortom hallen.

En väldig värld där andra nätters andra stjärnor blänker,
där man får leva andras liv och tänka som de tänker.
Vår värld är allt som orden lyckas fånga,
och den kan bli oändligt stor – och många.

Similar Posts:

• Pirrigt om att överträda gränsen
• Mitt bland människor
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Anti-astridlindgrenland
• Om att släppa taget

Fartyg, flygplan, vägmaskiner.
Nattåg korsar Öresund.
Truckar glittrar som rubiner
På en rastplats norr om Lund.

Utgångspunkten i Nattvisa är den lilla fågeln nattskärra, som dyker upp på varje uppslag i boken. Här får vi genast anledning att återvända till berättelsen för att leta upp alla ställen där nattskärran finns – en perfekt syssla för barn och vuxen att göra tillsammans och en anledning att dröja kvar en stund vid läsningen. På bokens sista sida finns också ett faktastycke om nattskärran för nyfikna som vill lära sig mer.

Det är inte bara nattskärran som återkommer. Även katten, räven och haren syns på flera ställen, liksom ambulansen, truckarna och båten. Bilderna är dämpade och anpassade efter de nattliga varelsernas blick, ett slags mörkerseende som präglar varje sida. Detaljer ur text och bild smälter ihop och alltings konturer blir vagare, just som det känns på natten.

Tänk om… är tidigare tonsatt av Martin Östergren och vackert insjungen av Nina Persson, vars sång även gick att höra i filmatiseringen av boken. Nattvisa är i sin tur tonsatt och sjungs med dov stämma av Lars Winnerbäck. Sången går att hitta på Spotify och ackompanjerar stämningen i boken på ett lågmält sätt.

Både Nattvisa och Tänk om… har ett visst släktskap med Lotta Olssons bilderböcker, kanske främst med den svindlande, vackra Mitt bland stjärnor. Men där de senare nämnda spänner över hela jordklotet och rör sig i olika tidsepoker och där Mitt bland stjärnor går mot det mer abstrakta, stannar Nattvisa kvar i det som är nära och utspelar sig under en och samma natt. De enkla rimmen berättar också till största del om konkreta händelser, och den fungerar bra att läsa även för lite mindre barn runt cirka två år som vill ha variation och alternativ till enklare småbarnsböcker.

Extra fint är det att boken rymmer yrken och människor som fortsätter att få samhället att fungera medan andra sover. Här finns till exempel ambulansföraren och nattväktaren, liksom servitrisen som ställer undan bord medan en katt föder ungar strax intill. Nattvisa är en sång för många.

Similar Posts:

• Mitt bland människor
• En lysande bok om natten
• En bok att älska om att älska böcker
• Pulserande myller av fakta
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”

Lotta Olsson har också skrivit poetiska bilderböcker för lite äldre barn, men här är det alltså de allra minsta läsarna, cirka 0-3 år, som är i fokus. Samlingen inleds med boken Här är stora näsan, där vi får följa en liten gris och en stor gris genom ett antal vardagsrutiner. Lilla grisen ska få sig ett bad, men oj så mycket spännande saker det finns att göra utanför badbaljan! Man kan till exempel rycka i stora grisens öra. Eller springa iväg med handduken och gömma sig under en stol. Här spelar kroppsdelarna en viktig roll och boken speglar det lilla barnets fascination inför allt det där konstiga som finns på den vuxnes kropp och ansikte. Samtidigt blir det ett ypperligt tillfälle för barnet att upptäcka sin egen kropp. Hen har ju faktiskt alla konstigheter själv, fast i en mindre version. Såhär kan det låta:

Här är lilla kinden: pip!
Stora ögat blinkar.

Stora örat får ett knip.
Lilla handen vinkar.

Den rimmade rytmen störs en aning av att varannan sida saknar text och att det följande rimmet därmed inte kommer förrän på nästa uppslag, vilket är lite synd. Å andra sidan är den varma, kärleksfullt tecknade relationen mellan den stora och den lilla grisen verkligen värd sitt eget utrymme.

Den andra boken i serien – Bilen säger brum, är min personliga favorit. Med ljudhärmande rim förflyttas barnet ut i världen, men bara lagom mycket. Vi träffar humlor som kör bil, tigern som blir väckt av sin väckarklocka och haren som äter en stillsam middag för sig själv:

Bilen säger Brum, brum, brum.

Humlan säger hum, hum, hum.

Klockan säger Rrrr!

Tigern säger Grrr!

Här kommer rimmen på nästföljande sida och tillsammans med Charlotte Ramels poetiskt uttrycksfulla illustrationer blir varje uppslag en berättelse som barnet kan fastna i och härma om och om igen.

I de följande böckerna Alla kläder på, Liten, liten snälling, Mmm äta mat och Trycka knappen är vi tillbaka i barnets hemmiljö igen. Nu får vi följa ett litet barns vardag tillsammans med sin bästa vän: nallebjörnen. Alla kläder på handlar förstås om påklädning, som kan vara nog så intrikat och knepigt. Liten, liten snälling rör sig kring lek och parkbesök och i Mmm äta mat blir måltiden ett helt äventyr av känslor och upptäckter.

Den sista delen i sviten, Trycka knappen, handlar precis som titeln antyder om alla småbarns favoritmoment: att trycka på alla magiska knappar som finns runtom i hemmet. ”Många knappar i vårt hus./Bästa knappen – kommer ljus./Trycka, tända alla tak./Inte trycka sugarsak!” går rimmen. Här faller sig det mesta självklart – såväl rymt, som rim och ordval. För naturligtvis är ”sugarsak” en dammsugare och den plingande ”vällingteven” en mikrovågsugn.

Litenpoesi är en serie småbarnsböcker av samma kaliber som Anna-Clara Tidholms Knacka på-serie. De korta historierna stimulerar både språk och berättarlust, samtidigt som de tar väl tillvara på barnets närmiljö. Om de inte sågs som klassiker innan, hoppas jag att de blir det nu.

Similar Posts:

• Om att komma bort – i världen under vattnet
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas
• En sång för många
• Mammors längtan bort

Här är orden som kan skildra
allt vi ser, förstärka, mildra.
Ord till gräl och poesi,
där de är, är också vi.

Raderna står att läsa i Lotta Olssons och Olof Landströms Mitt bland stjärnor, som hör till några av förra årets finaste bilderböcker. Olsson och Landströms är inte ensam om att ha gett ut en rimmande bilderbok – 2016 kom både Lena Sjöbergs Under ett rabarberblad och Emma och Lisen Adbåges Halsen rapar, hjärtat slår. Två exempel på hur det går att introducera barn till nya språkvärldar, eller rentav förnya de redan bekanta, med hjälp av vers och rytm.

Lotta Olsson har en osedvanlig känsla för precision, och enkelhet i rymd. De citerade raderna ovan svävar lugnt mot en, mörk, stjärnlös, bakgrund en bit ut i rymden. Här är de: orden. De är större än…ja, jorden.

Mitt bland stjärnor viker aldrig av från sitt allvar. Den fungerar som alternativ skapelseberättelse och ödmjuk naturguide och tar läsaren med på resor såväl bland meteorer och kometer som ner under vattenytan där ”Djupt i oceanens strömmar/drömdes någons första drömmar.”

Men Lotta Olsson nöjer sig inte med att visa upp bilder av naturen och jorden, så som de ser ut. Nej, raderna i denna rymliga barnbok bär också på också ett slags perspektivskiften. Små, subtila observationer som säger något om hur vi, mänskliga djur och andra, förhåller oss till varandra och vad våra olika civilisationer egentligen rymmer och är byggda kring. Dessa skiften syns såväl i texten som i Landströms illustrationer, som smidigt växlar mellan olika miljöer och varelser. Alltings samexistens.

Så kommer det sig att jag öppnar Mitt bland stjärnor ungefär ett år efter att den kom ut. Jag öppnar den bara några dagar efter att det har varit ett terrorattentat i staden där jag bor. Jag är inte personligen drabbad, men händelsen har ändå påverkat mig starkt och lämnat mig i en sorts tomhet och brist på formuleringar. Brist på formuleringar, inte så mycket kring vad vi ska göra nu (fortsätta!) som kring hur vi är. Hur människor pågår, i förhållande till varandra. Med alla våra rädslor, all vår lycka och allt som vi tror. Jag slår upp en bild på staden i Mitt bland stjärnor, och läser högt för några barn på biblioteket där jag jobbar:

Här är ilska, rädsla, lycka.
Här är allt som man tycka.
Här är hunger, mättnad, hopp.
Här är sömn och dröm och kropp.

Ja. detta är inte bara en komplett bilderbok, den är också en hållbar tröst under sänglampan, i en tid när det är svårt att få orden att räcka till. När mycket tycks allt för komplicerat fungerar Mitt bland stjärnor som bilderböcker, liksom dikt, gör allra bäst – den förenklar, men den innehåller också allt som behövs.

Vi – i mörka rymden bor vi.
Somligt vet vi, mycket tror vi.
Allt som föds är alltid först.
Allas värld är alltid störst.

Similar Posts:

• En sång för många
• En bok att älska om att älska böcker
• Jag har blivit annan nu
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Vänskap, svek och pastejer

En kvinna väntar och funderar, rör sig i sin lägenhet i Vasastan, låter tankarna och minnena flöda fram i en strid ström. Hon har ett beslut att fatta, ett viktigt sådant, men frågan är om hon inte redan har bestämt sig. På vägen kastar hon ur sig bittra tirader, riktade mot såväl bestämda som obestämda mål. Hon tycks inte vara någon särskilt sympatisk person men det dröjer inte länge innan det står klart hur mycket sorg som ligger bakom och under och det både svider och oroar att gå in i navigerandet bland det stora och det lilla.

Till en början värjer jag mig mot det pladdriga, alla dessa ord som far omkring, samtidigt som jag känner igen så många fragment av dessa tankar – från artiklar, samtal, intervjuer och – mig själv. Gradvis vänjer jag mig vid de avbrutna, uppbrutna tankegångarna, hur det till synes osorterade ändå får en rytm, en ordning och kanske blir det ännu lättare när det visar sig att hon växt upp alldeles i min närhet – min inre minneskarta lägger sig över det som beskrivs, bygger på, fyller ut, fyller på.

Hon skulle kunna vara jag, denna kvinna, och ändå inte. För jag har det hon saknar, den familj vars frånvaro framstår som ett tomrum kring vilket allt kretsar. Valen man gör, besluten man fattar. Viljan att göra rätt, önskan att vara sann. Men hur gör man och hur skulle man ha gjort? Finns det ett vägskäl att återvända till eller är allt oåterkalleligt?

Fram växer bilden av barndomen och vuxenblivandet, växelverkan mellan att göra som man ska och som man vill, önskan att gå sin egen väg men längtan efter att inte röra sig alltför långt bort. Instängd bakom de osynliga stängslen av god smak och skyddad uppväxt, utbrytningsförsök som leder någon annanstans än väntat.

Den röda tråden är ändå kroppsligheten, kvinnligheten, sinnligheten. Lusten, den som måste stillas, skammen, den som hon tog makten över. Livet, livgivandet, det möjliga, och – döden. Men ändå. Och ändå.

Så mycket liv och död och de allt snävare cirklarna. Tankar som avbryts, det hon inte vill erkänna för sig själv. Kvinnan som har orden i sin makt, som saknar barn men förlöser andras texter. Den andra kvinnan också i en annan bemärkelse. Hon som skulle, hon som kunde men i stället blev den trötta redaktören som skriver sina kommentarer, som blir irriterad på vad förlaget ger henne att arbeta med.

Och det är så nu, så hjärtskärande, till bristningsgränsen fyllt av nu. Människorna i hennes närhet, hennes lilla del av staden, de som bor där, hur de bor, som hämtade ur ett inredningsreportage i någon tidskrift, eller kanske Svenska dagbladets artikelserie ”Min helg”. Glasen och grytorna, det ängsliga, babyboomen, barnvagnarna som blivit något mer än barnvagnar, tiggarna utanför Lidl. Allt vi säger, allt vi tänker, allt vi skriver.

Samtidigt som det är så benhårt förankrat i nutiden finns myten också här – Freja, fruktbarhetens gudinna, Vanadis, vid vars plats hon bor. Kanhända blir det en aning för mycket av symbolik men jag tycker ändå att Lotta Olsson lyckas skapa balans i de inslagen, låter liknelserna förgrena sig till ett rotsystem över sidorna.

Om igen återkommer de, den döda modern, den döda katten. Skaffa barn, skaffa katt. Språkmästarinnan rådbråkar ordens valörer, hur de inte är fullt utbytbara mot varandra, hur sammanhanget och associationerna styr. Men ändå ”så säger man väl?”

Och det gör ont, ont att följa henne i spåren, se henne öppna sina motsvarigheter till Pandoras ask och att till sist få svart på vitt det man mer än anat ett tag.

Similar Posts:

• Jag har blivit annan nu
• Anti-astridlindgrenland
• Orfeus 2003
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Sveriges svar på Nalle Puh

För de övergivna leksakerna i Världen på vinden är det själva vinden som är så där sig själv nog, nästan fritt svävande i universum. Ingen av dem minns något annat, något liv dessförinnan. Fast Tella anar ändå. Noterar då och då ljud som verkar komma från det stora Utanföret. Vad finns det egentligen utanför världen? Innan och efter?

Världen på vinden är en filosofisk högläsningsbok – den är till och med stämplad ”Högläsning!” på framsidan – full av småroliga språkfunderingar. Vad händer om man faktiskt tappar huvudet? Är ett träd fortfarande ett träd om man aldrig har sett ett på riktigt och istället kallar det för ”struts”? Skulle man vara densamma om man hade ett annat namn? Om Tella till exempel hette Stella? Eller Josefina Albertina? Eller om man, som den dementa tant Nalle Nelly, inte längre minns sitt eget namn?

Den är lite melankolisk, den där vindsvärlden. Tant Nalle Nelly, som ibland inte ens minns språket utan bara säger ”Uff”, den domedagsfixerade lille Profeten, Ester, som släpar runt på en gammal konservburk, den buttre Uttris, den skrävlande Fajter och McDonald, som ständigt försöker flyga men bara slår sig, är förstås alla Tella känner. Om dem antecknar hon små visdomsord utifrån sin begränsade horisont. Men om världen kan växa kanske vännerna på vinden också skulle kunna växa?

Världen på vinden är illustrerad av en fransk illustratör som Lotta Olsson tydligen samarbetat med tidigare, Benjamin Chaud. Jag är dock inte stormförtjust i bilderna. Jag gillar de mättade färgerna, men tycker leksakerna i längden blir så uttryckslösa (som väl leksaker objektivt sett är, men som bara tråkiga leksaker upplevs). Det är ytterst sällan som bilderna egentligen tillför något till berättelsen, även om det förstås skulle vara en mycket konstig barnbok utan dem. Det finns inte direkt mängder av detaljer att peka på och prata om. Bilderna illustrerar. Punkt.

I texten finns däremot en hel del att prata vidare om. Kanske inte så mycket en spännande handling som just charmiga små funderingar och språkligheter. Säkert kan man skratta tillsammans åt att en elefant kallas Effelanten och upplevs ha en svans i ansiktet, och njuta eller grubbla över de poetiska formuleringarna kring vad ljuden från väggarna eller vattnet från taket kan betyda. Hur stor är världen egentligen?

Similar Posts:

• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Är det verkligen Sjumilaskogen?
• Den allvarsamma leken
• Att ha och inte ha

Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Mord i ruggig höstskog
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan

Det här är alltså jag. Det här är mitt.
Här är min rädsla. Lyckan. Ledan. Livet.
Ett liv som inte speglar sig i ditt.

Ett liv som väntar på att bli beskrivet.
Men väntar världen? Världen tiger still.
Jag talar, men det ekar övergivet.

Jag beundrar Lotta Olsson för att hon slår vakt över versmåttet. För att jag läser att hon löste en massiv skaparkris i och med sonettkransen Den mörka stigen. (Slå upp hur man skriver sonettkrans, och återkom sedan med vördnad.) När jag själv gick på folkhögskolans skrivarlinje stängde jag öronen när läraren började orera om jamber, trockeer, anapester och spondéer. Det kändes omodernt och jag ville kasta mig ut i den fria versen som ut över ängar och vidder. Jag har blivit annan nu. Jag betraktar diktens meter såsom en tunn rad att vila mig mot. Jag vilar mig mot Olssons böljande, ömsom nattmörka, ömsom svävande lätta dikter.

I Himmel i hav återkommer alltså författaren till myten om Persefone som var dotter till gudarna Demeter och Zeus och levde halva året hos sin mor och halva året hos Hades i dödsriket. Det är genom myten om Persefone man förklarade årstidsskiftningarna. Samma myt ligger som fond i sonettsamlingen Skuggor och speglingar från 1994. Jag lånade den då på biblan och minns att jag funderade kring melodin och fattade först senare saker såsom kvinnlig identitetsbildning och kärleken bland orden. Himmel i hav känns dock tyngre. Det kan vara erfarenheter som ålder, men temat och dess utförande byggs mer solitt. Ett diktjag som ekar över i Persefones röst som ibland svarar dikten som små prosalyriska stycken. Jag anar ett modersblivande, ett moderskap. En blick tillbaka på en barndom, hästar! Och ett mörker, en dubbelhet i ljuset sedan. Och passion.

En klang. En ton. En skälvning genom strupen.
En röst som är min egen. Eller din?
En spegling som jag trodde var förlupen.

En sång som du var med och släppte in.
Nu väcks den åter upp och vågar höras.
En sång som bär all smärta som var min.

Inte nog med den skickliga hanteringen av meter, så alla dessa tunga ämnen utan att sjunka! Som småbarnsförälder känner jag även Lotta Olsson som mycken barnboksförfattare med titlar som Morris hos frisören, Zuccini till en tax – en abc-bok och Bilen säger brum i ryggsäcken. Hemma hos mig läser vi dessa flitigt innan sovdags, och det är ofta när barnen sover som jag försjunker i Olssons dikter. Allt hon ger: hon ger!

Ett barn som föds. Och kraften det ska tvinga
Sig ut ur moderns kropp med när det sker.
Den kropp hon förr försökte förringa,

förtränga och förneka. Inte mer.
Nu bär den själv. Och hon. All tyngd ger vika.
Nu upphör hon att ta emot: hon ger.

Similar Posts:

• Orfeus 2003
• Mitt bland människor
• Årets bästa poesi 2012
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna

Till imorgon har Björn läst Hans Falladas Ensam i Berlin. En storartad mångbottnad motståndsthriller från Hitlers glansdagar, som släpps i fullständig svensk utgåva för första gången just när alla bestämt sig för att tröttna på nazister”, skriver Björn.

På lördag gästas vi av Charlotte Qvandt som bjuder på Lotta Olssons senaste diktsamling Himmel i hav, med höstens kanske snyggaste omslag.

Eva har läst Linn Ullmans roman Det dyrbara som gick som följetong i Dagens Nyheter i somras.

Nästa vecka blir det barn- och ungdomsboksvecka som alltid när det är höstlov, med massor av läsning och bokutlottningar! Mer om det senare.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Torsdag på bokmässan
• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.

Anna Liv lyssnade på seminariet ”På tröskeln till tonårsvärlden” där författarna Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso samtalade om sina böcker om tjejer på väg in i tonåren.

Dagen har i mångt och mycket handlat om pengar. Camilla har lyssnat på tre seminarier som har tagit upp olika aspekter av begreppet. Vad innebär det att ha lite pengar, vad har humanioran för roll i dagens samhälle (hur mycket forskningsanslag går till de ämnena) och vad är ett ord värt? Författarförbundet pratade om sin kampanj för att öka anslagen till skribenter och författare.

Även de minsta får plats på mässan. Anna Liv var också på ett seminarium om att skriva poesi för barn.Lotta Olsson och Malte Persson pratade om rim och rytm i språk. På seminariet om bilderbokens poetik öppnade en handfull nordiska bilderboksförfattare och illustratörer för en diskussion om bilderboken som konstverk.

Emelie har pratat hästböcker med Pia Hagmar, Anna Liv har pratat mord med Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist, två deckarförfattare med olika ingång till genren.

Jenny och Lina

Och Lina pratade tillsammans med Jenny Jägerfeld om humor i ungdomslitteraturen. Det var ett samtal som väckte läslust och skratt. Lina avslöjade att hon just nu jobbar på tre romaner samtidigt. Vi ser fram emot resultatet.

Vi var på kvällen på Röhsska Museet, såg en utställning om ond design och lyssnade på Jonas Gardell, Ingrid Carlberg, Linn Ullman och den dramatiska Mikael Niemi.

Camilla, Anna C, Anna Liv och Emelie

Vi har återigen gått vilse på svenska mässan, minglat runt och förbereder oss nu för morgondagen på mässan.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan