Här nedan hittar du våra recensioner av de tre vinnande böckerna. Alla årets nominerade hittar du här, och samtliga pristagare genom tiderna hittar du här.

Dessutom delades Lilla Augustpriset ut till Nanna Mikkelsen, 19 år, från Södra Sandby. Hennes novell, ”Offret”, går att läsa i sin helhet på Augustprisets hemsida, här.

Svenska Förläggareföreningens Hederspris tilldelades förläggare Per I Gedin.

Lydia Sandgren: Samlade verk
Vänskap, kärlek och ett försvinnande

”Den dag Cecilia försvann var väl som alla andra. Eller? Vad var egentligen det som hände och varför lämnade Cecilia allt? När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat…” Läs mer

Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit
Staten, samerna och tvångsförflyttningarna

”Får jag sörja en plats som aldrig har varit min? Den frågan ställer sig Elin Anna Labba i inledningen till den här boken om 1900-talets tvångsförflyttningar av renskötande samer i Sverige. Det är också en fråga som i hög grad kommer att genomsyra boken i grunden. För ett sekel sedan började den svenska staten alltså att…” Läs mer

Kristina Sigunsdotter: Humlan Hanssons hemligheter
Humlan Hansson

”Humlan Hansson är elva år och går i 5C. Hennes bästis Nour går i parallellklassen. Så var det i alla fall tills nyligen. När Humlan kommer tillbaka till skolan efter att ha haft vattkoppor i två veckor har allting vänts till en KATASTROF. För bästa kompisen Nour har börjat vara med hästtjejerna istället…” Läs mer

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• Humlan Hansson
• Augustpriset 2020
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Augustpriset genom tiderna

Humlan Hanssons faster Fanny är konstnär, precis som Humlan ska bli när hon blir stor. Hon gillar henne jättemycket men resten av släkten tycker bara att faster Fanny är jobbig. När hon läggs in på något som heter Vuxenpsyk hälsar Humlan regelbundet på i hemlighet.

I skolan blir allting värre. På rasterna stänger hon in sig på toaletten för att slippa allt jobbigt. Vilket resulterar i att hästtjejerna ger henne öknamnet Skitungen, som snabbt sprids. Till och med Töntligan, med fnasiga Josefin som pratar så tyst att det inte hörs, anammar det.

Dessutom har hon Vanten i hasorna. Han som är rädd för precis allt, luktar svett och vill bli ihop med Humlan. Och hemma finns mamma med sina suckar. En gång när Humlan hjälper sin mamma att rensa på vinden hittar hon kanske orsaken till mammans suckar?

Humlan Hanssons hemligheter är en ljuvlig historia. För mig innebär den även stor igenkänning från min egen skoltid i den åldern. Att få dyka in i Humlans superhemliga dagbok är en ynnest. Jag bländas av den filosofiska tonen som berättelsen genomsyras av. Alla listor som listas på alla möjliga teman, till exempel ”Psykiska sjukdomar jag inte vill ha”, ”Saker farfar har berättat att man kan dö av” och ”Hemligheter jag bara har berättat för Nour”.

Det är såriga teman som behandlas, utanförskap och psykisk ohälsa. Men det blir aldrig nattsvart och hoppet skimrar genom historien. Jag får vibbar från Barbro Lindgrens författarskap både vad det gäller berättelsen och illustrationerna. Ester Erikssons naivistiska, vildsinta bilder i svart förmedlar både mörker, lekfullhet och närvaro.

Språket är direkt och tonen griper an direkt. Att det är en dagbokstext gör att jag tror på Humlan, och lider med henne när tillvaron går henne emot. Det känns äkta och som jag skrev i början av texten har jag haft mycket av Humlan i mig som ung och antagligen skramlar hon omkring i min själ fortfarande.

Humlan Hansson är en lösningsfokuserad unge. Hon grubblar mycket på hur hon ska få alla att må bra, inklusive sig själv. Mycket gömmer hon inom sig själv, men tackolov skriver hon av sig i sin dagbok. Så jag är inte orolig för henne. Hon kommer att gå långt.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Att ha en längtan i sig
• Världens bästa mamma (nykter)

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Författaren Kristina Sigunsdotter har tidigare skrivit skönlitteratur för vuxna, senast romanen Hundgården som gavs ut 2017 på Skröna förlag. Det dominerande i författarens alster är mörker och svåra livsöden och det finns även i den här barnboken, fast här är det humorn som får styra mer. Boken är illustrerad av Johan Jergner-Ekervik.

Så låt oss kasta oss in i äventyret med en bit från bokens början:

VAGELVÄGEN 8B, SVERIGE, VÄRLDEN, UNIVERSUM

Domedagsklockan tickar. Den är nu två och en halv minut i midnatt. Jorden blir varmare, Antarktis smälter, tropiska orkaner härjar. Apokalypsen närmar sig och idag blev jag tonåring. Fick en dagbok av mamma och pappa som jag ska fylla med det eländiga liv som återstår.
Om några timmar är det skolavslutning. Choko ska komma över innan. Hon tycker att vi ska vara utklädda till solhatande vampyrer. Niorna kommer pissa på sig av skratt. De tycker att vi är freaks. Det tycker hela skolan.

Expect the unexpected,
Edison

Det är alltså Edison och hans vän Choko som är huvudpersonerna i berättelsen. Edison är berättaren och hans farmor, den berömda forskaren Gulli Svensson, är försvunnen. Edison och Choko måste hitta henne! Tillsammans ger sig vännerna iväg på en resa över hela världen med hjälp av Gullis kvarlämnade anteckningsbok som innehåller en karta över hennes resrutt och beskrivningar av de monster hon hittat som kallas ”Kryptomorfer”. Och ja, kidsen kommer stöta på ALLA varelserna på sitt äventyr förstås.

Jag tycker så mycket om de underfundiga beskrivningarna av kryptomorferna. En låter så här:

BONACON (KRYPTUS TAURUS EXCREMENTIS) MAKEDONIEN
LIVSFARLIG KO MED BAKÅTVÄNDA HORN. BOR PÅ TORRA SLÄTTMARKER OCH ATTACKERAR SINA OFFER GENOM ATT DEFEKTERA (BAJSA) SYRA I ANSIKTET PÅ DEM. SÄKERHETSÅTGÄRDER: TRAMPA INTE I SKITEN.

Mycket humor och äckligheter kännetecknar odjuren. Jag kommer på mig själv med att undra vilka av varelserna som är påhittade av författaren och vilka som är lånade, för här finns även klassiska monster som Medusa och Kraken. Jag är tvärsäker på att den fnittriga ”Bungisngis” med sina betar och jätteöverläpp som den kan täcka hela ansiktet med är påhittad av Sigunsdotter. Många fantasifulla och underhållande monster blir det!

Boken är uppbyggd med korta kapitel över äventyret med insprängda beskrivningar med tillhörande illustration i färg av varelserna Edison och Choko möter. Ett fiffigt sätt att få allt att flyta på och jag dras in i berättelsen och vill fortsätta läsa. Den är inte tillkrånglad med för mycket förklaringar till allt som händer och det funkar för det mesta, fast ibland känner jag mig lite förvirrad och borttappad. Men hey, det är ju märkliga varelser och fantasi, så helt ok!

Några klassiska grepp används såsom comic relief när Edison på en sida säger att han INTE tänker sätta sin fot på en kyrkogård för att på nästa sida göra just det. Och här illustreras också hur en av huvudkaraktärerna är drivande och den andra mer försiktigt. Underfundig klassisk dramaturgi!

Jag tror att jag vill läsa boken en gång till, för nu när jag bläddrar i den märker jag att jag inte ordentligt satt mig in i allt som flimrar förbi i berättelsen. Tror att jag läste nånstans om att styra sina drömmar. Jag måste leta upp det! Äventyret fortsätter!

Fast jag kan inte lämna såhär utan att ge er beskrivningen av mina favoritkryptomorfer: Polewikis!

Små pompösa dvärgar som ser till att folk inte slappar på jobbet. Förr i tiden höll Polewikis till på fälten men numera hittar man dem ofta i papperskorgarna i kontorslandskap, där de trivs med att göra livet surt för de anställda. Om de ser en person som till exempel kollar mobilen istället för att arbeta så dödar de den personen. Polewikis hår är gjort av gräs och de har olika färg på ögonen. De hatar färger. Säkerhetsåtgärder: Använd grå kläder. Se professionell och upptagen ut.

Similar Posts:

• Humlan Hansson
• Berättarglad och fantasirik framtidsskildring
• Fasansfullt, gripande och förlösande
• Busig humor och känsloladdat vemod
• Kampen mot järnklon

I nästa scen släpps en man ut från Beckomberga. Han kallas för Vargen och genom hans minnen av ett samtal mellan två personer som han kallar husse och matte berättas att han gjort något hemskt för att bli inspärrad på sjukhuset. Det var när han var barn, nu är han vuxen och måste lämna sjukhuset för att det ska stängas.

En annan av karaktärerna är Hanna, hon är bror till Vargen, och de kommer från samma gård i norra Sverige.
Det är denna gården som Vargen nu ska återvända till. Gården med hundgården där det otäcka hände och hit är även Hanna på väg.

Under sin resa träffar Hanna Edda som liftandes är på väg bort från från en småstad. Det är runt Edda och Hanna berättelsen kretsar. Eller ja, egentligen mest Hanna och hennes historia och ärvda släkthemligheter. Edda blir på ett sätt en väg in i historien för att den ska kunna berättas. Genom Eddas ögon och de hon träffar och pratar om Hanna med. Under en period kommer Edda ifrån Hanna som har försökt skaka av sig henne för att skydda Edda från det hemska på gården som vi får ana genom Vargens berättelse bl. a.

Författaren bygger upp riktigt otäcka stämningar och lämnar ofta läsaren där hängande i luften utan att förklara tydligt och det är alldeles underbart. Som det här:

”Han tror fortfarande ljudet han hör kommer från en stor fluga.”

Jag lockas och ryser av det otäcka men är ännu mer fascinerad av personbeskrivningarna och det sätt som författaren använder ett inifrånperspektiv. Vi som läsare får höra personernas tankar om sig själva och saker de varit med om. Som här med Hanna:

Och nu sitter hon här. Mitt ute i ingenstans. Och hon bryr sig inte ens om Stockholm längre, eller att Jessika tog pengarna. Det kanske inte ens var hon, det kanske var hennes pappa som gjort det. Men det spelar ingen roll. Det var tur att de gjorde det. För om pengarna inte hade försvunnit hade hon inte träffat Hanna.

En annan sak med perspektiv i berättelsen är att vi får se karaktärerna genom olika människors ögon.
När Edda blir beskriven genom en äldre kvinna hon möter vid en busshållplats får vi se något annat än när Edda senare blir betraktad av en man på en bar. Kvinnan ser en flickaktig och slarvig gestalt men det blir tydligt att mannen betraktar henne med en mer sexualiserad blick.

I boken finns en intensiv sexscen mellan Hanna och Edda. Den berättas av Edda och jag blir generad. Inte för att jag som läsare får ta del av den som åskådare utan för att den berättas genom Edda, som att uppleva den med henne. Och på ett sätt tycker jag att den får stå som ett vackert monument och kontrast till flera sexuella övergrepp som berörs i berättelsen, de är hemligheter som det ska tigas om enligt gamla traditioner.

Jag kommer på mig själv med att flera gånger under läsningen tänka ”det här är en riktigt bra bok”. Språket flyter och dansar och jag sugs verkligen in i berättelsen. Jag vill fortsätta läsa och förstå hur allt hänger ihop och varför de olika karaktärerna är som de är. Jag läste Sigunsdotters debutroman, Rovfåglar osv., som jag tyckte väldigt mycket om och denna befäster på ett sätt den upplevelsen och får mig att tänka att det ska bli spännande att se hur nästa bok blir.

Och till dig som inte läst boken än: Jag är grymt avundsjuk på dig som har den här upplevelsen framför dig. Välkommen in i Hundgården!

Similar Posts:

• Kaosmunnen, Hålet och vargungarna
• Bestar och mysterier
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Humlan Hansson
• Alla ensamma pojkar

Huvudpersonen Kristina berättar sin historia i dagboksform med datum och platsangivelser som består av olika gatuadresser i Stockholm och också Kärvet, en lantlig plats dit hon flyr för att få lugn i sitt kaos. Detta kaos verkar komma av hennes borderline och hennes strategier för att hantera ångesten.

Första delen av boken domineras av den destruktiva relationen med S. Förhållandet är passionerat och fyllt av konflikter och när det är som värst hanterar huvudpersonen det genom att skära sig själv. Jag upplever att det är när hon inte har helt kontroll på att hon har S kärlek säkrad som det blir som svårast för henne.

Det är det vackra språket som bär fram det otäcka:

De har lämnat spår på de tomma sidorna, smutsiga skrap från svarta klor. Spåren ser ut som ritningar av någon slags helvetesplats. Som om vargungarna viskar om en framtid där jag är någon annan. Där jag slutat tänka.

Och vilka är vargungarna som dyker upp på flera ställen i berättelsen. Är de barn, hundar? Är de ens verkliga?

Jag kommer på mig själv med att stanna till vid sådana här formuleringar och läsa om igen. För att ta in dem och spara bilderna i huvudet. Som den här om relationen med S:

Även om kärlek kommer gnagas på. Och det som är kvar av oss är ett ben. Ett sådant avskrapat oxben man kan hitta i djuraffären. Det kött som är kvar är hårt och torrt. Det luktar fränt av rutten märg.

Huvudpersonen är både skör och stark i sin besatthet, vilket illustreras bra i den här dagboksanteckningen:

3 oktober, Krukmakargatan

Jag vet varför de blir förälskade i mig. Det är för att jag har tunn hud. De vill åt köttet och då är det så mycket enklare med mig. Jag vill inte vara ensam. Korrektion: Jag kan inte vara ensam. Jag brukade samla på män. Älskare och män som gav mig uppmärksamhet, låg med mig, skjutsade mig när jag behövde. Korrektion: Jag samlar på män.

När den destruktiva relationen med S tar slut inleds en relation med hennes lärare och när det förhållandet svajar börjar berättaren istället knarka män i jakt på bekräftelse för att hålla Kaosmunnen lugn.

Om S skulle se Kaosmunnen så som jag ser den så skulle han förstå att Hålet i mig är tjockt och tungt som en sten. Han skulle veta att jag hela tiden tänker på olika saker som jag kan hänga mig i och att jag inte kan ligga still och att jag alltid är törstig, aldrig blir mätt. Att det kryper och drar i mig. Och han skulle se hur jag hela tiden vickar nervöst på tårna som mormor brukade göra och han skulle förstå att jag menar det när jag säger att jag inte orkar mer.

Och som läsare tänker att jag att jag inte orkar med mer av den här ångesten och självmedicinerandet med destruktiva sexuella relationer, men det gör jag. Så persiennerna får fortsätta vara neddragna för den här boken vill läsas med sitt mörker. Jag fastnade för det vackra språket som bär fram det psykologiskt svåra och tyckte mycket om sättet att namnge svårigheterna som Hålet, Kaosmunnen och vargungarna. Dagboksformen kändes som en trygghet med sin struktur och ger mig som läsare en chans att ta in en bit i taget.

Similar Posts:

• Vad hände i Hundgården?
• Bestar och mysterier
• Alla ensamma pojkar
• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.
• Humlan Hansson

”Till Lyosha och dom andra ensamma pojkarna” står det på sidan innan själva historien börjar. Jag har inte läst något om boken innan och jag undrar vem Lyosha är. Jag tänker på ensamma pojkar och börjar läsa.

Stilmässigt är texten som en imitation av en teaterpjäs eller filmmanus, med scener istället för kapitel och replikerna skrivna under den talandes namn, blandat med mer prosaaktiga stycken, bitar som är lyriska, och ja, jag vet inte om jag ska försöka analysera mer, det är egentligen inte viktigt. Jag läser ändå så fort att jag ingenting märker.

Ja, jag läser fort. Jag måste läsa Sjöpojken fort. För det här är ingen berättelse som berättas på ett vanligt sätt. Det är som en dröm som blir verklighet, bilder som avlöser varandra. Vid första genomläsningen är det mest bara röster som talar till mig. Det jag hör är språket, som är så vackert, ibland hårt, ibland skört, svårt att greppa. Jag älskar rytmen, det är som om jag äter den. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra; förstår jag verkligen det här?

Sjöpojken handlar om en ensam pojke, om Staden där han bor, om Lifterskan som träffar Sjöpojken och den grymma Kungen. Som läsare kan jag aldrig vara riktigt säker på vad som händer och vad som bara är en dröm, en tanke, en metafor. Det är skrämmande och obehagligt och jag kan aldrig riktigt slappna av.

Det är nog inte heller meningen. Kristina Sigunsdotter berättar i en intervju på förlagets hemsida att hon skrivit boken för de ensamma pojkar hon träffat på sina många resor. Sminkade småpojkar i gränsområdet mellan Afghanistan och Iran som går och håller lastbilschaufförer i händerna. Pojkar i barnfängelse. Ensamma pojkar. Att kunna slappna av är kanske inte så viktigt.

Texten riktar sig ibland direkt till ett du, det är nog de bitar jag gillar bäst. Det är så naket och oundvikligt. Bilderna av de trasiga människorna tvingas på mig. Jag vill inte se men måste. Något annat som skrämmer mig är den längtan som jag kommer på mig själv med att känna. Och förståelsen. Fastän varje scen är skrämmande och hemsk, ofta fylld av knark och porrig destruktivitet, så är det som om jag längtar dit, till närheten i de sjuka relationerna mellan bokens karaktärer. Och varje karaktär kan jag förstå. Beskrivningen är på samma gång distanserad och alldeles för nära.

Jag läser fort. För att jag måste få veta mer, men också för att jag är rädd att om jag stannar så kommer jag inte våga fortsätta. Att jag kommer tänka ”Har jag ens rätt att läsa det här, det är ju så långt ifrån min verklighet”. Och jo, det är långt borta. Men jag måste veta.

Stundtals påminner Kristina Sigunsdotters vuxensaga om Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Sammansmältningen av poesi och prosa, av dröm och verklighet, galenskap och friskhet. Det finns också en likhet i motivet, i skildringen av de utsatta, de som utsätter, beroendet och det smärtsamma i närheten.

Jag försöker beskriva vad jag känner när jag läser Sjöpojken, vad jag tänker och vad jag tror. Jag vet inte riktigt om jag lyckas. Kanske borde jag bara säga att jag gråter.

Och plötsligt förstår du. Världen du snart ska födas till är ett hav med en skatt.
Och vad som än händer har den alltid varit din.

Similar Posts:

• Pojkar som får vara små och ensamma
• Hur söta pojkar blir på riktigt
• Stortrollet och andra sagoväsen
• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• Helgon och kroppar

I dag måndag recenserar Oscar en postapokalyptisk zombie serietidning: The Walking Dead av Robert Kirkman. Handlingen är kanske inte helt originell tycker Oscar. En småstadspolis vaknar upp i ett öde sjukhus och upptäcker att världen gått under medan han legat i koma. Men genom att lägga fokus på välbeskrivna karaktärer och undvika skräckfilmsklichéer så blir resultatet utmärkt.

På tisdag skriver Anna N om Sjöpojken av Kristina Sigunsdotter. En mörk, hemsk och vacker poetisk saga. Anna N fångades och fascinerades av boken.

På onsdag har Maria läst Charlotte Qvandts Du ser Draken genom fönstret. Om att förlora sin mamma och själv bli en. Det är en bok som handlar om hur det är när en mamma får cancer. Från början tror man att Charlottes mammas cancer går att bota, men man tvingas sedan inse att så inte är fallet. Maria tycker att det är en ömsint och naken berättelse. Jag har passat på att intervjua Charlotte Qvandt. Det blev ett samtal om både skrivande och sorg.

Går ni och funderar på vad ni ska läsa i sommar? I hammocken eller på klipporna, eller rent av i sängen en regnig dag. Hemma eller i ett fjärran land. På lördag delar redaktionen med sig av sina bästa boktips. Jag vågar lova att där finns något för alla.

Många sköna läsupplevelser önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Att inte kunna ringa
• När det som varit vackert blir skört och brister. Ett samtal om sorg och skrivande med författaren Charlotte Qvandt kring hennes bok ”Du ser draken genom fönstret”
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Postsemestersyndrom
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

1. Releasefest för Kristina Sigunsdotters poetiska debutbok Sjöpojken på Högkvarteret, Närkesgatan 8 i Stockholm. Klockan 19.

2. Livsfarlig romantik – Ett samtal om emos och livsfarligt romantiska böcker med Martina Lowden, Håkan Bravinger och Stefan Ingvarsson. Stockholms Stadsbibliotek, Odengatan 55. Klockan 19.

3. Ingrid Elam möter den irländske författaren Hugo Hamilton på Kulturhuset, Sergels torg. Klockan 19.

Dessutom: Kulturhuset kör fullt program hela dagen med ”Rum för barn”, mystiska boktipsare, lyxhögläsning med mera.

Har du mer tips på vad som händer under dagen och kvällen runtom i landet? Skriv!

Similar Posts:

• Mitt liv som roman
• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• En inte helt obetydlig beundran
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal