T-shirts så svarta att de slukar sol, slukar hela sommarlovet
Jag slösade livet på att springa längs stranden och hala en drake.
Man får känslan av att befinna sig långt, långt.
Jag läser antagligen Viktor Johanssons andra diktsamling fel, inte för att jag tror att det finns något rätt eller fel sätt att läsa diktsamlingar på. Men ändå. Jag börjar mitt i någonstans, bläddrar lite, läser en dikt här och en dikt där, fascineras av en ickekronologi som jag skapar själv. Så jag irrar runt bland pojkrum och barndomsnostalgi, den begynnande sexualiteten, rädslan för att bli vuxen och älskar det. Jag känner igen och vet precis för att jag har varit där själv. Samtidigt är det att vara uppvuxen i samma tid men ändå ha helt olika upplevelser, minnen.
Jag har läst den här boken förut, den om att vara uppvuxen på 80-talet och att förhålla sig till det, Matilda Roos har gjort det, Ida Säll, Anna Jörgensdotter. Men det har alltid varit flickornas berättelser, deras blickar. Jag menar inte att flickor och pojkar i regel behöver ha olika syn på sina uppväxter, men under 80- och 90- talet var pojkar och flickor fortfarande åtskilda av könsroller, förväntningar och saknade ofta tillträden till det andra könets världar, därför har jag längtat efter den här diktsamlingen.
Min ickekronologiska läsning resulterar i att jag läser vissa dikter flera gånger om och jag tycker om det, som att jag på något sätt kommer hela diktsamlingen närmar då, för att jag börjar hitta i den. Dock riskerar jag ju att missa dikter med det läsandet och jag funderar på hur jag ska komma runt det, om jag ska göra en markering bredvid dikten för varje gång jag läst den, men jag skriver sällan i mina böcker och vet inte om jag vill göra läsandet till något matematiskt. Kanske är det en risk jag får ta.
När kapitlen dessutom bär namn som De hemliga, Flyttfåglarna, Önskepapporna och Ballerinorna, smälter jag genast och förbannar samtidigt min förutsägbarhet. Viktor Johansson har ett språk som känns som en lek. Det är fritt, bjuder in, öppnar, erbjuder andra utvägar.
Kittlade mellan benen när vi kutade från platsen,
som när man gungar nära loopar, som barnorgasmer.
Det unika ljuset från snutlyktor mellan varuhusen,
du skrek five-O som på alla rapskivor och smet, förändrades.
Växte ur dina pojkhänder,
klisterhandskar sprack och slutade hålla min hand i smyg.
Dina skor lyste alltid så rena,
Nike Air max 95 vita som vingar när du sprang,
såg ut att sväva ovanför marken.
Du berättade att de var fyllda av luft.
Samtidigt är det en våldsam diktsamling med krig, barnsoldater, nedbrända skolor, värdetransportrån, störtade flygplan och död. Som rör sig så långt ifrån tjuvrökning, krossande av busskurer och snatteri i kiosken. Det är här jag hittar det som är så främmande för mig, det som jag har svårt att få ihop med att springa över fotbollsplaner, spela dataspel, treva efter någons hand. Men liv och människor är komplexa och gränserna mellan verklighet, lek och fantasi överskridande, därför förenas det ändå.
Ni rånade en värdetransport,
när färgampullerna detonerade i din hand
sköt du föraren.
Du är rädd för åska,
gnider fingertopparna när vi pratar, för att få bort spökbläcket.
Pojken ute i regnet med draken i en blöt lina mot åskmolnen,
ska leda ström ner i vaggan.
Som vanligt får jag känslan av att vara oövervinnerlig när jag läser Viktor Johansson, en känsla som förmedlas genom hela författarskapet. Game over känns som en fortsättning på novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Brevnoveller gav ut under sin första säsong. Game over är äkta på ett sätt som känns befriande efter Eternellers konstruerade science fiktion -verklighet, en tematik som Game over också fångar upp.
Game over är en bok att känna igen sig i och att känna sig främmande inför, därför kan jag inte annat än älska det.
Publicerad: 2010-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2010-11-09 12:34
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).