dagensbok.com » Jazz

Ray Celestin "Djävulsvind"

Ingrid Löfgren — Wed, 01 Feb 2023 23:00:43 +0000

Den brittiske författaren Ray Celestin gör det sannerligen inte lätt för sig, då han för varje ny bok i sin ambitiösa deckarkvartett (City Blues Quartet) inte bara byter stad, utan även decennium. Det innebär att den första delen, Yxmannen, utspelar sig i jazzmusikens vagga New Orleans 1919, medan nummer två, Mafioso, tilldrar sig i maffianästet Chicago 1928. I del tre, Gangsterns klagan, skrivs året 1947 och som läsare förflyttas du till metropolen New York.

Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Claes Andersson "Busholmen nästa"

Erik Stenkula — Sat, 28 Sep 2019 22:00:17 +0000

Det finns författare som givit mig bestående intryck. Inte nödvändigtvis för vad de skrivit, snarare för hur jag blivit bemött av dem i levande livet, på en poesifestival eller en bokmässa. Efter en poesiuppläsning i Nässjö i slutet på 1980-talet blev jag och min vän kvar på bibliotekstrappan vid entrén och ut kom snart poeten Sandro Key-Åberg (1922-1991). Han betraktade oss en stund, tog mig sedan på axeln och sa: ”Du ser ut som en som skriver”, innan han gick.

Det är sådant jag blivit glad av sedan, varje gång jag tänkt på det. Eller då Claes Andersson (1937-2019) – min finlandssvenske favoritpoet – i en skrivtipsbok jag bad honom signera på bokmässan absolut ville formulera det mer explicit uttryckta ”Skriv! Ge inte upp!” och inte de mer måhända passiva orden jag föreslagit ”Lycka till med skrivandet”.

Det finns en lyhördhet hos dessa båda herrar, jag som ung skrivande människa har uppskattat. ”Nämen de tror kanhända att jag också kan åstadkomma nåt”.

Jag har bara läst Anderssons poesi tidigare. Busholmen nästa är den första roman från hans penna som jag läser. En bok som lite sorgesamt också blev hans sista. Något som nästan förebådas redan på omslaget: ”Ottos hela varelse och tillvaro präglas av en djup ovisshet och ett gränsvarande; lever han eller lever han inte?”

Och det är också så jag läser denna bok, som en lätt förtäckt memoar över författarens eget liv. Otto är Claes. I författargärningen, jazzspelandet, den politiska karriären, i misslyckandet som pappa till sina döttrar. Claes Andersson kanske kände mer frihet bara att få skriva om det i romanform, istället för en memoar, rätt upp och ner. Det kanske inte kändes lika prestigeladdat, vad vet jag.

Det har kommit ut två tidigare böcker om Otto. Stilla dagar i Mejlans 2016 och Ottos liv: en samtidsroman 2011. Jag har inte läst dem, men läser man om dem, är det mycket funderingar man måhända kan ha i slutet på sitt liv, hur man väljer att sammanfatta det, vad döendet och döden innebär.

Kanske inte så uppmuntrande ämnen, men med den stillsamma och kanske lite lätt ironiska humor Claes Andersson skriver med, åtminstone i denna Busholmen nästa är det svårt att inte trivas tillsammans med hans berättarröst.

I den här romanen har Otto på sin ålders höst flyttat in till en lägenhet i Helsingfors igen, i stadsdelen Busholmen, efter att ett helt mansliv bott i en egnahemsvilla i Esbo. Det innebär vissa anpassningssvårigheter, men till och med den gamle gubbens ilska över unga människors beteende i samma trappuppgång, ler man lite roat åt.

Kapitlet om hans gamla numera döda jazzmusikervänner är värt hela boken bara det. Hans vän, bandledaren Ylle, älskade till exempel ”jazz som svängde som en älg”. Eller gitarristen och den diabetesdrabbade Åke, som Otto ständigt få se till att mata med en sockerbit, för att Åke ska klara hela sitt gitarrsolo utan att få blodsockerfall.

Det som berör mest är dock hur Otto ser på sitt eget faderskap.

Han hade fullt upp med sin fotboll, sina studier, sina planer, sitt begynnande författarskap, sitt vattenbehov, sitt politiska arbete och sitt jazzspelade att han inte ens märkte att alla hans maniska aktiviteter samtidigt urholkade nånting annat, nämligen familjekänslan, tillgivenheten och den kärlek som en gång var så självfallen och osårbar.

Döttrarna kommer senare i livet att ge Otto en mycket hård dom.

Ray Celestin "Yxmannen"

Oscar Rooth — Wed, 09 Aug 2017 22:00:10 +0000

Tisdagen den 18 mars 1919 var det välfyllt på alla uteställen i New Orleans och musiken som spelades var uteslutande jazz. Anledningen till att så många New Orleansbor valde att gå ut just denna tisdagskväll var det brev som publicerats i dagstidningen några dagar innan, ett brev som påstods vara från den massmördare som fram tills dess yxmördat ett tiotal personer i sina hem. I brevet stod det att han skulle mörda igen, just den tisdagsnatten, klockan kvart över tolv men att alla som just då lyssnade på jazz inte hade någonting att oroa sig för.

Det är först när jag börjar skriva recensionen som det går upp för mig att romanen bygger på en verklig massmördare vilket både är en lite klumpig miss och samtidigt en lite intressant twist. Den där ”baserad på verkliga händelser”-etiketten brukar ju få mig att ganska omgående besöka Wikipedia och läsa på. Ibland kanske lite för mycket men nu lästes den i villfarelsen att det var ett spännande scenario skapat av en brittisk debutant (det är dock ingen spoiler, ”verkliga händelser” står faktiskt på baksidan).

Yxseriemördare med mediekontakt kändes kanske lite Hollywood men det fanns ju samtidigt inget som motsade att det inte skulle ha fungerat i New Orleans för ganska exakt hundra år sedan heller. Inte när en författare kan lägga upp det så trovärdigt och är så påläst om stadens historia. Och nu visade ju det sig att det inte bara fungerar väl litterärt utan att det också faktiskt var så det gick till.

Den historiska fonden gör dock knappast Ray Celestins insats sämre. Yxmannen är en rakt igenom lysande deckare som har precis alla de rätta ingredienserna. Miljöerna är fantastiska och man känner den pressande värmen och den höga luftfuktigheten när man i rask takt bläddrar framåt. Huvudkaraktärerna är inte bara utmärkta personporträtt utan har en variation som belyser segregationen och rasismen i den dekadenta men fattiga staden. Polisarbetet sköts inte enbart av New Orleans-polisen via kriminalinspektören Michael Tabot, utan även av den unga Ida, sekreterare åt en privatdetektiv på dekis, och för maffians räkning av Tabots tidigare chef Luca D´Andrea, som precis släppts ur fängelset.

En pusseldeckare där läsaren får ta del av uppslagen från tre olika utredare, vilkas vägar givetvis kommer att korsas. I en tid där man inte har några problem att förstå de tekniska aspekterna av brottsplatsundersökningar (leta fingeravtryck och fotspår) och där efterforskningar sker genom att läsa gamla dagstidningar på biblioteket eller, för den som har tillgång, polisrapporter. Det är praktiskt taget exakt samma tid som Pontus Ljughills romaner Den osynlige och Lykttändaren utspelas och även om miljöerna skiljer sig kraftigt så är metoderna densamma. Eller ja, de tekniska metoderna, för New Orleans-poliserna har ett rejält större våldskapital, om man ska svänga sig med moderna brottsbekämpartermer, än sina dåtida kollegor i Stockholm.

Sammanfattningsvis så får man i Yxmannen dryga 450 välskrivna deckarsidor i en intressant miljö av en påläst författare, där själva brottet inte är fiktion utan något som faktiskt skett. Och bättre än så blir det inte. Eller jo, den har släppts i pocket.

Elisabeth Åsbrink "1947"

Ella Andrén — Fri, 25 Nov 2016 23:00:27 +0000

Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med kriget.

Jo, vi var väl lite fega och undfallande under kriget, och klarade oss i gengäld lindrigt undan, men så fort kriget tog slut var vi ju där med de vita bussarna. Snabbspola fram till 1990-talet, då Sverige tog på sig en ledande roll i uppgörelsen med Förintelsen. När högerextrema krafter i Östeuropa får ny luft under vingarna har vi analysen klar: det beror på att DE inte gjort upp ordentligt med nazismen efter kriget.

Elisabeth Åsbrinks 1947 ger en annan bild. Eller snarare, en mosaik av bilder. De flesta präglas av kriget, som är över och samtidigt inte över. Europas judar, de spillror som överlevt, lever fortfarande i läger. Inget västerländskt land vill ta emot dem, och själva kan de inte längre tro på ett europeiskt liv i frihet och trygghet. Det enda som längre lockar är det heliga landet, Palestina.

Samtidigt pågår rättegångarna mot ledande nazister, men blir de så mycket mer än ett slag i luften? Så många går också fria och kan fortsätta sin verksamhet, inte minst i Sydamerika och inte minst med hjälp av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Vid Nürnbergrättegångarna myntas ”brott mot mänskligheten” och ”brott mot freden”, men ännu inte folkmordsbrottet, trots att termen myntas just detta år.

En annan svensk, Emil Sandström, blir ordförande i en FN-kommitté med uppdrag att lösa Palestina-konflikten. På Medelhavet tvingas båtlaster med judiska flyktingar att vända om, muslimska ledare formulerar alltmer kompromisslösa linjer och ockupationsmakten Storbritannien är mest less på alltsammans.

Parallellt får Lord Mountbatten, ”Dickie”, i uppdrag att avveckla det brittiska styret i Indien på två år. Han har dock annat att göra, så han satsar på att det ska gå ännu snabbare. Senare, efter blodiga strider och efter att 13 miljoner människor drivits på flykt, kan han bara konstatera: ”I fucked it up”.

Också sådant som inte har med kriget att göra (eller har det det?) inträffar förstås detta år. Christian Dior lanserar sin ”New Look”. Simone de Beauvoir reser till USA och blir förälskad. På en skotsk ö skriver George Orwell det som kommer att bli hans sista bok, 1984, och i USA sprider sig vittnesmålen om ”flygande tefat”. Billie Holiday spelar hembiträde i filmen New Orleans, vars regissör sedan svartlistas i McCarthy-erans jakt på Hollywood-kommunister, och Thelonious Monk utnämns till ”The George Washinton of bebop”.

Det är som ett pussel hon lägger, Elisabeth Åsbrink, ett som saknar slutgiltiga svar. Finns det ett samband mellan alla dessa händelser, människor? Mellan all död, allt våld, all bestialisk uppfinningsrikedom? Mellan kärlek och kamp och framtidsdrömmar?

Å ena sidan är det ett personligt pussel, där den egna familjen är bitar att försöka få fatt i, passa in i mönstren. Å den andra rymmer det kanske en så universell sanning som man kan få till, mitt i detta myller. Så mycket händer samtidigt, stort och smått, gott, ondsint och trivialt. Människans kapacitet verkar nästan oändlig.

Anders Johansson (1962-) "Trumslagarpojken"

Tomas Eklund — Mon, 04 Jul 2016 22:00:31 +0000

Jag minns hur jag som ung hårdrockare i Västerås på 80-talet avundsjukt tog del av supergitarristen Yngwie Malmsteens framfart i USA. Med höga ambitioner och stor talang var det alltså möjligt att ta sig från zero i Stockholm till hero i Los Angeles på några månader! Efter en världsturné med före detta Rainbow-sångaren Graham Bonnets nya band Alcatrazz ansåg sig Yngwie dessutom tillräckligt berömd för att starta en solokarriär på internationell nivå.

Det var då namnen Jens och Anders Johansson började dyka upp på plattorna. Vilka var de där lirarna egentligen? Det här var förstås en tid när det inte fanns något Internet och ingen dagstidning med självaktning skrev om hårdrock med något annat än förakt. (Jo, Vestmanlands Läns Tidning var faktiskt ett undantag!)

Man var helt enkelt tvungen att skaffa sig information genom glättiga tyska tonårsmagasin, engelska Kerrang! eller amerikanska musikertidningar. Så till slut fattade man ju i alla fall att de här killarna var söner till jazzgeniet Jan Johansson (honom hade man hört talas om) – men så mycket mer fick man inte veta.

Ursäkta den här personliga bakgrundsbeskrivningen, men det är något av förklaringen till varför jag läser rockbiografier som Anders Johanssons Trumslagarpojken, med sådant intresse. Handlar de om band som varit stora på 70- eller 80-talet mer eller mindre sträckläser jag dem ofta på mindre ett dygn. Det var ju det här livet jag ville leva – fast talangen och ambitionen inte mitt fall inte räckte till. Äntligen får jag veta hur det egentligen var!

Men som recensent måste jag förstås ställa frågan: är det här intressant för någon som inte diggar ”tung och dieseldoftande rock ’n roll”, för att citera Killing-gängets Sam Spandex-karaktär?

Om vi säger så här: om du tycker det är kul att läsa om rockstjärnors excesser och svinerier nedtecknade av en begåvad historieberättare som var där på första parkett så är det här boken för dig. Value for money är i så fall = 10. Mer detaljer, mer svineri, ja helt enkelt mer av allt än i t ex Ozzys självbiografi I am Ozzy. (Det kan ju vara så att Anders bara minns mer.)

Jag kommer osökt att tänka på Anders Johanssons gamle arbetsgivare Yngwie Malmsteens citat: ”Less is not more. Less is less. More is more.”

Men här finns också historien om en faderslös och fjunig gymnasieingenjör med mycket inneboende ilska som hastigt hamnar i den artificiella tillvaro som ett turnerande rockband utgör. Blir man som i Anders Johanssons fall också regelmässigt lurad på pengar (i alla fall enligt egen utsago, men det är knappast något att tvivla på) så kanske man kan ha en viss förståelse för att något måste gå sönder. Till exempel ett hotellrum.

Det här med excesserna har inte oväntat tonats ned med åren. Nittiotalet innebar för Anders Johansson en något mindre plats i rampljuset med olika kortare samarbeten och studiojobb som sedan avlöstes av en stabil och långvarig karriär med internationellt framgångsrika göteborgsrockarna Hammerfall.

Jag får intrycket av att det är med viss förundran som Anders ser på sig själv och det liv han levt. Vi får knappast någon fullfjädrad psykologisk analys här men det är väl inte heller att begära en sådan från subjektet själv. Istället får vi en hel del ledtrådar till hur rockturnékulturen fungerar – en kultur som utifrån kan te sig lika märklig som fotbollshuliganism.

Egentligen är det förvånansvärt lite utläggningar om musik i boken. Kanske är det lika bra det. Det är svårt att skriva meningsfullt om musikhantverket om det ska bli nöjsamt för den som inte själv spelar.

Däremot får vi oss till livs en hel del annat: till exempel sanningen om 80-talets ubåtskränkningar, Johanssons utlämnande beskrivningar av sina egna fobier och en hel del anekdoter där världsstjärnor som Metallica, Prince och David Lee Roth figurerar.

Det här är historier som Johansson dragit i många år och det är på det sättet boken är upplagd. Vi får sitta ner och höra en ärrad musikernomad dra sin historia från början till nuet. Det är som upplagt för en biopic. Ibland svajar det från ämnet, men det kan man ta.

Så till sist: det finns förstås en massa man kan säga om vad som kännetecknar god uppfostran och hänsyn till andra människor, vilken roll kvinnor spelar i de här berättelserna, vilken slags historia det är hårdrockens estetik i sig berättar och så vidare. Men det är som man brukar säga ”en annan historia”.

Esi Edugyan "Halvblodsblues"

Björn Waller — Fri, 28 Feb 2014 23:00:33 +0000

”Punk är trevligt, jazz är farligt,” var det någon som sa. Det ligger något i det. Punken, hur tyken den än blir, går ofta ut på att gå emot strömmen, medan jazzen dansar runt den. Punken, med sina standardackord, målar i chockerande färger innanför linjerna; jazzen kliver utanför dem. Punken är revolutionär, jazzen är subversiv. Punken säger ”Du är inte ensam”, jazzen säger ”ingen och alla är lika.” Man tar ett tema, sedan spinner man loss på det och bygger sin egen version. Så länge du inte försöker tvinga in det i ett partitur är det jazz.

Tro fan att nazisterna hatade jazz.

Så vad gör ett gäng amerikanska och tyska jazzmusiker när de finner sig fast i Berlin och Paris i början av kriget? Svaret är enkelt: De improviserar. De tar de gamla intryck och melodier de har med sig och försöker spinna ut dem till en oväntad utgång, behålla friheten att inte falla in i samma takt som de andra – vare sig förtryckarnas stöveltramp eller överlevarnas försiktiga tassande. I en övergiven inspelningsstudio i Paris, efter mörkläggning, med läckande tak och förtejpade fönster, står fyra musiker – blås, ståbas, trummor – och försöker gång på gång spela in en motlåt, en protest, visa att de finns här och att de inte har mindre rätt till det. Besvara förtryck med skönhet, likriktning med sväng. Resultatet ”Half Blood Blues” upptäcks efter kriget och de som spelade på den blir legender, speciellt då trumpetaren Hieronymus som självaste Armstrong hyllade som sin arvtagare men som kort därefter försvann på tågen österut, en av miljoner som sopades bort från jordens yta, och att vita musikkritiker i efterhand hyllar honom som ett geni är väl kanske ringa tröst då.

Sedan blir det 2000-tal, och de två mycket gamla männen som överlevde förväntas nu, i vår bekväma nostalgitid när allting var bättre förr, kunna lista ut vad som egentligen hände med Hieronymus, pojkgeniet, den tyske negern. Så iväg bär det på nytt, genom ett Europa där det återigen börjar bli kallt … Gamla teman som tas upp och spelas på nytt, lite annorlunda men ändå samma låt. Allt sett genom ögonen hos en gammal man som inte alltid minns så noga, och som kanske inte vill minnas allt heller.

Att skriva om jazz, tvinga in det i en roman är inte helt lätt. Edugyan försöker klokt nog att inte skriva en ny Gravity’s Rainbow eller On the Road, utan hon hittar sin berättare i den gamle gnällige och självömkande före detta basisten Sid som aldrig blev någon stor musiker och låter honom måla upp minnesbilder över 20-talets apartheid-USA, 30- och 40-talets Europa med mörkläggning och krig, och så den så kallade nutiden där han som gammal relik inte kan göra annat än leva i det förflutna. Det är, fram till det lite snöpliga slutet, en enormt medryckande och förbannad skröna om musik, kärlek och motstånd i skuggan av något så stort att man knappt ens kan se vad det var i efterhand. Hela boken genomsyras av frågor. Vad hjälper musiken mot en känga i ansiktet? Vad hjälper ett pass om man ändå avfärdas på sin hudfärg? Vad hjälper det att hyllas som en legend om man inte kan hålla ihop sin nutid? Men även om Edugyans prosa kanske inte direkt svänger som Charlie Parker, så lever Sid och Hiero starkare i minnena av rökiga källarkrogar, mörklagda lägenheter och dimmiga kullerstensgator än den gamle mannen gör i bokens början, och någonstans är det jävligt skönt att tänka sig att ingenting är farligare för en armé än att försöka marschera i synkoperad takt.

Blow, baby, blow.

Sara Lövestam "Hjärta av jazz"

Christina Skagert — Thu, 02 Jan 2014 23:00:49 +0000

Sara Lövestams Hjärta av jazz är en ovanlig ungdomsroman på så vis att den växlar mellan två livsöden, i två olika tider, som egentligen bara förenas av det faktum att de båda huvudkaraktärerna lever genom jazzmusik.

Vi möter Steffi Herrera som går i nian på en småstadsskola och blir kontinuerligt och brutalt trakasserad och förnedrad av sina klasskamrater. En dag på väg hem från skolan, med Povel Ramel i mp3-spelaren, när hon går förbi det lilla samhällets ålderdomshem hör hon samma musik från ett öppet fönster. Det är så denna förunderliga och trevande vänskap mellan Steffi och en skröplig gubbe med pigga ögon och jazz i hjärtat inleds.

Gubben heter Alvar. När Steffi så småningom tar för vana att hälsa på honom på ålderdomshemmet efter skolan spelar han gamla LP-skivor för henne och berättar sin stora, långa livsberättelse, som hela tiden rör sig mot den dag han, Alvar ”Pysen” Svensson, spelade på scen med den fantastiske Povel Ramel. Alvars berättelse börjar dock någon helt annanstans, nämligen på tåget från Värmland påväg till Stockholm. Då är Alvar tonåring och kastar sig ut i en ny, främmande stockholmsvärld där han hoppas få bekanta sig mer med jazzen och dess subkultur.

Det är så historien vecklar ut sig. Vi får följa Steffi en liten bit, sedan träffar hon Alvar och han börjar berätta, ett kort stycke befinner sig texten i rummet på ålderdomshemmet och återger dialog mellan de båda huvudkaraktärerna, och sedan bryts stycket och textens berättarröst går istället in och fortsätter Alvars berättelse. Detta är ett grepp som fungerar bra och ger texten en dynamisk känsla. Att textens berättarröst sedan ibland avbryts av Steffis frågor till Alvar (för samtidigt som läsaren får Alvars historia beskriven för sig av berättarrösten påminner författaren oss om att detta egentligen är en dialog mellan Alvar och Steffi, det är egentligen i rummet med LP-skivorna som historien berättas) skänker texten uppskattade scenförflyttningar som gör att textupplevelsen påminner lite om att se på film.

Trots att det nästan bara finns goda saker att säga om denna ungdomsroman vill jag lyfta några aspekter som inte är riktigt fulländade. Den första är balansen mellan Steffis och Alvars liv, där jag känner att Steffi ibland hamnar lite i skymundan. Det beror givetvis på att hon använder Alvar och hans livshistoria som en undanflykt från mobbingen i skolan, men vad jag hade önskat är fler detaljskildringar av vad som händer när hon inte är hos Alvar. Sådana skildringar saknas givetvis inte i romanen, kanske är det bara mitt engagemang i den unga huvudkaraktären som får mig att vilja veta ännu mer om hennes vardag än det som beskrivs.

Ytterligare en aspekt som inte riktigt vill stämma är den enda lilla episod där perspektivet skiftar och hamnar hos Karro, Steffis värsta plågoande. Här är skildringen inte övertygande, Karro blir aldrig mänsklig. Läsaren följer hennes elaka tankar om Steffi men hör ingen skillnad på Karros röst mot Steffis egen skildring av mobbingen. Att väva in mobbaren som fokalisator är annars ett grepp som hade kunnat berika berättelsen, särskilt med tanke på det lilla vi får veta om Karros egen livssituation.

Men Hjärta av jazz är trots allt en fin, detaljerad och övertygande skildring av såväl mobbing som fyrtiotalets Stockholm och dess jazzinfluerade subkultur. Det är en ungdomsroman som är skriven med mer precision och nyans än många andra böcker jag läst inom samma genre. Jag rekommenderar den därför.

Charles Mingus "Mingus självbiografi"

David Enemar — Sun, 11 Feb 2007 23:00:00 +0000

Jag tror jag kan spela på den nu. Hur stämmer man den?

När Charles Mingus självbiografi kom på svenska 1981, nästan tre år efter hans död och tio år efter originalet, anmäldes den i de flesta stora tidningar. Den store diaboliske jazzmusikern och orkesterledaren berättade om sitt liv, från en hård och kärlekslös uppväxt i Watts, till den dag han skrev in sig själv på Bellevue Hospitals psykavdelning i slutet av 50-talet. Hans egen historia om sig själv gör ett smått förvirrat intryck och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. En djupt respekterad musiker och kompositör vars musik förföljt mig många år nu, men en skrytsamt usel och självdestruktiv människa. Sånt kräver försiktighet. Jag söker mig till bibliotekets källarvalv.

Magnus Hedlund på DN (81-12-03) fokuserade mest på det berättartekniska i sin minimalistiska (vad annars!) recension. Mingus skriver utifrån tre olika jag: en passiv betraktare, en aggressiv konfliktsökare och en godtrogen och lättlurad svart musiker. Identitetsproblem och en gardering för att kunna spåna, tyckte Hedlund, som också fann dialogen ansträngd, och i stort sett hela boken en soppa av sexliv och koppleri, kryddad med snuttifierade resonemang om yoga och rasfrågor. Han godkände översättningen men föreslog en annan titel: ”Under den utslagne”.

Den enda läsning som Caj Lundgren på SvD (81-12-07) kunde rekommendera var som socialreportage. Några litterära kvaliteter hittade han inte och all dialog fann han tondöv. Därtill reagerade han på den ”machismo” och ”svårsmälta kvinnoförakt” som Mingus ger uttryck för, det handlar mest om hans ”sexuella aptit och fömåga, om trassliga äktenskapsförhållanden och nervproblem, och ett liv bland horor och hallickar i fyrtio- och femtiotalets USA”. Den tunga samhällskritiken och hur Amerika tog hand om sina svarta musiker, fann Lundgren inbyggd i Mingus själva livsföring och aldrig uttalad på annat sätt.

Den kanske mest engagerade recensionen skrevs i mina ögon Sigrid Combüchen i Expressen (81-11-01) under rubriken ”Den offentlige förföraren”. Även hon känner förvirring inför vad hon kallar Mingus kallhamrade Don Juankatalog ”där ständigt utbytbara kvinnor ständigt kvider av oro över att spricka som för trånga handskar när den store Mingus kommer” … Men budskapet är viktigare för henne. Någon negativ kritik syns knappt. Hon söker istället orsakerna bakom Mingus val att skriva sin biografi på detta råa och egensinniga sätt. För henne är musikern Mingus högst närvarande och hon jämför hans förförarkonster med Liszts, Paganinis och Chopins. Med all rätt tar hon ett musik- och kulturhistoriskt grepp om boken. Svart amerikansk jazz var ”natur”, och blev ”kultur” och betraktades som intellektuell först när den kom i kontakt med Europa under 50- och 60-talet. Och just därför låter Mingus sina ”konstnärliga drifter” vara utelämnade till förmån för andra eggelser och instinkter, enligt Combüchen. Vad kunde han göra? Hans vrede mot det vita amerikanska samhället blev här så att säga självuppfyllande. Hon kom att tänka på romarrikets nedgång och den erotiska pekoralen kunde omöjligt vara annat än rå och motbjudande. Den speglade hela Mingus situation.

Jag köper alla tres resonemang. Men idag vet vi mer. Forskningen har gått framåt. Manuset till Beneath the Underdog lär ha varit långt över 1000 sidor. Stora delar skriven i ett slags kreativt rus av medvetandeströmmar, med inspiration från Kerouac och Ginsberg och hela den tidsandan, där ett fritt förhållande till ett biografiskt stoff skulle ligga till grund för det konstnärliga.

Det finns också uppgifter som påstår att hela boken skulle vara en fantasiprodukt, att ingen av de inblandade känner igen sig och att väldigt många händer har petat i texten, flickvänner och gud vet vilka, tillkommen i ett slags workshop över många års tid. Hur som helst med den saken, men det var medvetet från Mingus själv att skapa en myt kring sin egen person. Han ville chockera och på så sätt nå en kommersiell framgång med boken och få jazzmusiker finns det väl så många historier och anekdoter kring. På den punkten lyckades han. Galningen som periodvis led av depressioner och som kunde hamna i slagsmål med sin publik eller sparka musiker direkt från scenen, som själv fick sparken av självaste Duke Ellington, som hånade den vite mannen för att denne inte kunde tillfredställa sina kvinnor och som försökte knulla sig själv till döds med 23 mexikanskor … Verkliga personer lär vara utbytta eller har andra namn och det går inte att veta vilka faktauppgifter som är sanna.

Vilken bild av dig vill du att världen skall få se?

Vad bryr jag mig om vad världen får se, jag försöker bara få reda på hur jag skall känna inför mig själv. Jag kan inte ändra det faktum att allesammans är emot mig – att de inte vill att jag skall få någon framgång.

Boken placerar sig i en tradition av svarta amerikanska musiker som skriver sina liv, en vittnesgenre, där också Billie Holiday och Miles Davis självbiografier befinner sig.

Det är i allt detta, sammantaget, och tillsammans med den högst levande musiken, som man måste förstå den här boken. För sig själv står den mycket ostadigt och faller lätt pladask med en lättnadens suck hos mig som läsare. Om medförfattaren Nel Kings makt över slutprodukten förbättrat eller försämrat resultatet vet jag förstås inte, men bristerna är tveklöst den växlande dialogens otydlighet och förtjänsterna hela bokens idé och gestaltande av ett temperament. Dock är det på sin plats med en nyöversättning för att bättre fånga 40- och 50-talets gatu- och musikerslang, och ett förtydligande förord är mer än välkommet för att fånga just sammanhanget. Men det snygga omslaget får gärna vara kvar.

Charles Mingus dog 1979 i Mexico av en hjärtattack och hans aska spreds i Ganges efter egen önskan.

Johan Fornäs "Moderna människor"

Ella Andrén — Sat, 13 Aug 2005 23:00:00 +0000

En stackars vit musikkritiker, som helt oförberett ställes inför uppgiften att recensera denna tillställning, känner sig ovillkorligen en smula förbryllad och undrar om inte evenemanget egentligen skulle omtalas under avdelningen för eldsvådor och mindre naturkatastrofer. [...] De odefinierbara bölanden han i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer.

Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi [...] visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.

Detta är några röster som på intet sätt hör till undantagen när svenska kultursidor recenserade Louis Armstrongs Sverigespelningar hösten 1933. De ger onekligen en ganska levande bild av kulturell förskräckelse och vardagsrasism i folkhemmets decennier. Den urbane amerikanske musikern kopplas undantagslöst ihop med bilder av vilda, primitiva folkslag och den afrikanska urskogens djuriskhet. Oavsett om det beundrades som naturlighet och musikalisk befrielse – som hos modernismens primitivister och jazzfans – eller fruktades som något farligt, sexuellt hotfullt och moraliskt undergrävande.

Det är ett tacksamt material Johan Fornäs valt att titta på i Moderna människor. Folkhemmet och jazzen. I sångtexter, litteratur, filmer, recensioner, debattinlägg och intervjuer undersöker han jazzens intåg i Sverige under 1920-, 30- och 40-talen. Det blir en mångtydlig historia om både hot och lockelse, som säger en hel del om hur dåtidens svenskar förhöll sig till det främmande både utanför och inom landets gränser.

Fornäs är en av våra mest framstående kulturforskare. Han har uppenbarligen näsa för spännande material, men lider kanske en smula av akademisk övervikt. Det blir så väldigt massivt. Bara noter, hänvisningar och litteraturlistor tar upp hundra sidor. Boken kunde lätt misstas för en avhandling (för all del av den mer attraktiva sorten). Och det är egentligen inte nödvändigt. Svårläst är den på inget sätt, men en viss nedkortning hade den tjänat på.

Upplägget är visserligen lättbegripligt men lite klumpigt. I tur och ordning behandlas jazzen i förhållande till ”Det nya”, ”Det unga”, ”Det låga”, ”Det främmande” och ”Det kvinnliga”. Vissa av dessa kategorier är mer givande än andra, och sammantaget bidrar de till ett visst upprepande. Därmed inte sagt att han inte gör en hel del intressanta iakttagelser.

Exempelvis att jazzen inte från början var någon utpräglad ungdomskultur, men har tolkats så i ljuset av senare tiders tonårsrevolter. Eller att Musikerförbundet först inte ens släppte in jazzmusiker i facket. De sågs som utländsk konkurrens och därmed fiender. Därför finns en hel del av den vassaste kritiken inom musikbranschen själv, liksom den senare splittrade jazzens olika stilar i finkulturellt och folkligt.

Till de mest intressanta hör kapitlen om synen på ”ras” och kön. Samtidigt som det fanns ett visst utrymme för kvinnlig frigörelse i musiken släpptes kvinnor sällan in i branschen eller togs på allvar. Den sexuella dubbelmoralen är slående. Alice Babs förkroppsligar kanske för eftervärlden den äppelkindade svenska folkhemsflickan, men i samtiden kunde hon kallas ”slyna” – ”hon sjunger förskräckligt. Rena negersången” hette det, och ”swingsångerskor böra ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken”.

Moderna människor är föredömlig historieskildring, som både lyfter fram de bisarra, vedervärdiga och komiska citaten och sätter in dem i ett sammanhang. Det handlar inte om att hänga ut historiska människors åsikter även om de inte stämmer med vår politiska korrekthet, utan om att förstå den idévärld de rörde sig i. Det är en omfattande och mycket medveten analys som både ger mängder av konkreta exempel och ser de större perspektiven.

Patrick Neate "Twelve Bar Blues"

Ranald MacDonald — Sun, 15 Jun 2003 23:00:00 +0000

Jag kan inte motstå att tilltalas av enkelheten i vissa romaner. Hur en historia kan ligga och väga på ytan och aldrig doppa mer än foten, möjligtvis knäet. Är det ett skede i mitt liv, är det en miljöpåverkan? Jag menar, kanske är det en snabbt snurrande värld, bruset från tv:n, ekot från radion, flimret från Internet eller svärtan i tidningen som gör att man ibland är redo att dumpa allt från balkongen. Kanske är jag lat, orkar eller vill inte tänka. Har jag blivit en robot för marknaden?

Allt kräver variation för att inte stagnera. Även läsning. En kioskroman befinner sig i detta fall nära Twelve Bar Blues. Boken är kanske något längre. Handlingen något mer komplicerad. Fantasin rör sig i samma banor dvs smått otroligt men underhållande. Och det stundade slutet är kanske inte uppenbar men konturerna anas tidigt.

Hänger ödet, musiken och kärleken ihop på något vis? Ödet kan säkerligen vara något förutbestämt men i själva verket är det historien som spelar oss ett spratt. Den kommer flygande som en rejäl käftsmäll och slår oss med häpnad. Det är något sådant Patrick Neate med Twelve Bar Blues vill sätta under förstorningsglaset: en störtskön historia med ödet som tema. Egentligen kan det liknas vid ett modernt epos som sträcker sig från slavhandeln i Afrika under 1800–talet till det moderna USA. Däremellan studsar vi stundtals ner i 1900–talets början och den unge Lick Holdens framfart i New Orléans. En av den mest talangfulla jazzmusikern, som enligt Netae slår Louis Armstrong, men är tyvärr bortglömd.

Den unge Lick brottas med rasism, fattigdom och fylla i ett varmt och fuktigt New Orléans. Jag känner hur svetten rinner utmed sidorna när jag vänder blad. När Lick spelar sin kornett ekar tonerna i öronen. Han spelar för styvsystern, den som han inte träffat sedan barnsben. De två syskonen har musiken gemensamt. Samtidigt rullar två andra historier parallellt men då befinner vi oss i modern tid. Sylvia en pensionerad prostituerad från England söker efter sitt förflutna tillsammans med globetrottern Jim. En skruvad afrikansk haschrökande häxdoktor, en stamledare och en arkeolog från Staterna blandas in i historien. Allt flätas samman och rör sig mot en gemensam slutdestination: Lick Holden och musiken.

Antar att jag är ute lite och cyklar när jag jämför Twelve Bar Blues med en kioskroman. Vad jag vill understryka är att en roman inte behöver leva kvar i minnet mer än fem minuter efter att man vänt på sista bladet. Trots detta kan den vara minnesvärd. Kanske är det där en del författare snavar och gräver ner sig för djupt innan de fått upp styrfart till sitt skrivande.

Hur som helst rekommenderar jag Twelve Bar Blues som avkopplande sommarläsning.

dagensbok.com » Jazz

Ray Celestin "Djävulsvind"

Similar Posts:

Claes Andersson "Busholmen nästa"

Similar Posts:

Ray Celestin "Yxmannen"

Similar Posts:

Elisabeth Åsbrink "1947"

Similar Posts:

Anders Johansson (1962-) "Trumslagarpojken"

Similar Posts:

Esi Edugyan "Halvblodsblues"

Similar Posts:

Sara Lövestam "Hjärta av jazz"

Similar Posts:

Charles Mingus "Mingus självbiografi"

Similar Posts:

Johan Fornäs "Moderna människor"

Similar Posts:

Patrick Neate "Twelve Bar Blues"

Similar Posts: