atombomben finns

Hiroshima, Nagasaki

Hiroshima den 6
augusti 1945

Nagasaki den 9
augusti 1945

140. 000 döda och
sårade i Hiroshima

ca 60. 000 döda och
sårade i Nagasaki

siffror som står stilla
någonstans i en avlägsen
vardaglig sommar

sedan dess är de sårade
döda, först många, de
flesta, sedan färre, men
alla; till sist
de sårades barn,
döfödda, döende,

många, ständigt
några, slutligen de
sista; jag står i

mitt kök och skalar
potatis; kranvattnet
rinner och överröstar
nästan barnen
ute på gården

barnen ropar och
överröstar nästan
fåglarna
sjunger och överröstar

nästan lövens
viskan i vinden;
löven viskar
och överröstar nästan
med sin stillhet himlen,

himlen som lyser,
och ljuset som nästan
sen dess lite har liknat
atombombens
eld

För någon månad sedan utkom den tredje svenska översättningen av danska Inger Christensens evigt hyllade diktsamling Alfabet. Christensens texter har kallats både tidlösa och mästerliga och många är vi som sörjer att hon tyvärr aldrig hann få Nobelpriset innan hon dog 2009. Men hennes dikt dröjer sig också kvar som influens hos andra nordiska poeter. Ett exempel är Katarina Frostenson, vars samling Flodtid, har en dikt med inledningsraden ”Kanalen i Gävle är blank som metall”, som är hämtad just från Christensens Alfabet.

Tidigare i år släpptes Ida Börjels Ma, som har tydlig utgångspunkt i Christensens bok. Hos Börjel har nutid blivit till dåtid. Christensens ”finns” (findes) har blivit ”fanns”. En obetydlig förskjutning, kan tyckas, men genom tempusbytet blir Börjels bok en påminnelse om diktens presens; dess förmåga att genom små ändringar ständigt hålla sig levande.

Är det något läsaren lägger märke till hos Christensen så är det hur föremål och händelser – aprikosträden, atombomben, kaprisbusken, kärleken, hungersnöden, himlavalvet – hela tiden ter sig nya. Därför känns Alfabet lika ny i Silkebergs och Lindes översättning 2014 som någonsin tidigare.

Skillnaderna från tidigare översättningar är inte alltid stora. Silkebergs och Lindes har dock den fördelen att de har behållit mycket av substantivens bestämda form som är vanlig i originalet. Den bestämda formen ger en särskild närhet till tingen – som om diktjaget redan hade känt dem alla och därmed bär dem med sig, är närvarande i dem. Som om varje enskild växt, varje doft, död och rörelse vore allas vårt gemensamma att uppleva och genomlida. I Alfabet är jaget lika nära sin egen vardaglighet, hemma i sitt eget kök, som barnens lekande ute på gården och kuster på andra sidan jorden: ”…här går/jag ner till det stilla,/ det i kvällen blanka/Öresunds blå, kastar/en sten ut i vattnet,/ ser hur ringarna/ sprider sig, når även/ de mest avlägsna kuster”. Ett stillsamt ljus faller på varje partikel. Det går att känna jagets medvetenhet kring allt som pågår och växer. Dikten i Alfabet gör däremot aldrig anspråk på att vara allsmäktig. Här finns bara en människas vilja att återupptäcka och stå ut med världen, med all den sorg och vördnad som det kräver.

Alfabet är, liksom flera av Christensens senare böcker, spända efter ett särskilt system. I det här fallet är det två; dels det alfabetiska, dels Fibonaccis talföljd. Vid första tanken är det lätt att se systemdiktningen som något som riskerar begränsa och göra diktens uttryck mekaniskt och kyligt. Men den som läser Alfabet, oavsett version och oavsett om det är första, andra eller femtioelfte gången, blir varse att systematiserandet möjliggör ett blottläggande av tillvarons alla sköraste nyanser. Tingens kärna och beståndsdelar blir synliga på ett sätt som i en mer fri dikt bara riskerar att beröras på ytan. Samtidigt är språkliga och talbaserade system, sätt att spjärna mot det redan invanda. Christensen bryter mot sina system, låter dikten flyta iväg, och ordningen bli en annan. Det från början tänkta behöver – och kommer – alltid att brytas. Språket är rörligt. Och är inte dikten alltid fri, oavsett form?

Jag har burit med mig den nyöversatta Alfabet i min väska hela sommaren. Till klipporna på Möja, en blåsig strand vid Atlanten och de västgötska vindkraftverken har jag burit den. Nu är det september; ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken/finns”, med Christensens ord. Jag tror att Alfabet får följa med ett tag till.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Förlusternas alfabet
• Tack för det Modernista!
• Tänk på döden
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

mamma ska komma genom
den döda vinkeln
kväll efter kväll

Börjel skriver fram ett alfabet som inte liknar något annat. Ett alfabet fyllt av patos, ett alfabet som gör att ”universum utvidgar sig”, ett dödens och ett livets alfabet. Tid och rum är påtagligt och samtidigt något som försvinner. Diktsamlingen rör sig från Pangea till en tågkrasch 2004 i Nordkorea. Från flyktingläger i Palestina till Estoniakatastrofen. Från antikens myter till Sala silvergruva. Från Somalias minor till Treblinkas rosa trianglar. Dikterna inger mig en känsla av evighet och universalitet. Börjel sätter den stämningen redan på första sidan då hon citerar Trotzig: ”det som hände, det hände och hände”.

de stulna hjälpsändningarna
åter var till salu
på den lokala somaliska marknaden
där i solnedgången tvingas räkna
de gröna roterande fjärilsminorna
de röda och de blå
de gula stjärnorna, de röda
stjärnorna, de svarta
banden och de rosa
trianglarna
de svarta Treblinka

Diktsamlingen flödar av allusioner; till Trotzig, Frostenson, Christensen, Mayröcker … Ma är krävande läsning; hela tiden får jag slå upp ord och platser som jag inte visste fanns: Jabaliya, Saipan, Ilinx, Quercusia. Hela tiden vidgas mitt universum. Ordet memorandum återkommer; en skriftlig sammanfattning. Ma som memorandum; ett dokument som påminner, en sammanställning av universums katastrofer, förluster. Ett kanske ofrivilligt sammanställt dokument. Ett nödtvunget memorandum:

jag vill inte skriva det här
vill inte förmå mig att skriva
jag äcklas inför ordandet
en våldshandling ordnandet
av döden till ro

Ma är en fantastisk diktsamling. Läs den.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Poesin i poesin vänd ut och in

Det är bokreatider, och sällan har jag väl varit så glad att över att bo i en stad som fortfarande har oberoende bokhandlar. Bortsett från Stockholms många fina antikvariat, är de mindre boklådorna de absolut bästa ställena för att hitta lite vad som helst i litteraturväg. I Söderbokhandeln på Götgatsbacken går det, till exempel, en frusen eftermiddag efter jobbet, att snubbla in ledsen i hågen och komma ut en halvtimme senare med allt från handböcker i trädgårdsodling till den där diktsamlingen du hade glömt att du ville läsa. Nätbokhandel i all ära, men inte mycket slår de spontana läsinfallen som uppstår i de fysiska bokhandlarna och på biblioteken.

Den här veckan började med att Josefine hade läst Alltid för er av Gunilla Lindh. En outsägligt stark berättelse om bli lämnad ensam med tre autistiska barn.

Cecilia skriver om Fredrik Sjöbergs Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Den innehåller konstnärsbiografier över Lotte Laserstein och Olof Ågren. Genom biografierna och deras konst speglar Fredrik Sjöberg sina egna tankar om konstnärslivets våndor.

Tone har läst Ma – Ida Börjels senaste diktsamling. En fantastiskt diktsamling, väl värd att läsa, tycker Tone.

Joel skriver om Höglandet av Steinar Bragi. En isländsk skräckthriller som Joel ger en 6:a i betyg. Läs mer om vad han tyckte senare i veckan.

Annika tar sig an Patrik Wiréns Revolten Rörelsen Refused, som hon till största del upplever som nostalgi.

På lördag uppmärksammar vi Internationella kvinnodagen och Ella skriver om Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0, en antologi om att bli medelålders som kvinna, om förluster och frihet och en del fysiskt klafs. Den bjuder både på befriande skratt och berörande livsvisdom, men hade tjänat på att vässas. Det blir också en del tips ur arkivet!

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Roffare och och andra monster
• Mångbottnad klaustrofobi
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Refused Revisited

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Similar Posts:

• Att göra saker med ord
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Motstånd i språkligt sly
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Intet nytt från lyrikfronten

För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar.

En dåre fri, är boken om Eli och hennes väg från ung, fantasifull tjej i en norsk småstad till 39-årig författare i en lägenhet i Sverige. Med på vägen följer fyra röster, Espen, Emil, Erik och Eugen – som pratar inne i Elis huvud och säger åt henne vad hon ska göra. Rösterna dyker upp som varningssignaler i Elis liv och när de pratar för mycket hamnar hon i psykos.

Beate Grimsrud är född 1964 i Norge men bosatt i Stockholm sedan 1984. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår. Beate Grimsrud har tilldelats Sveriges Radios Romanpris en gång tidigare, år 2000, för barndomsskildringen Jag smyger förbi en yxa.

Även Ida Börjel fick ta emot sitt pris som tillkännagavs redan i december. Lyrikpriset delas ut till ett helt författarskap och inte en enskild bok, Ida Börjels författarskap inleddes 2004 med Sond som hon fick både Katapultpriset och Borås tidnings debutanpris för. Därefter har hon gett ut Skåneradio 2006 och Konsumentköplagen: juris lyrik 2008. Den senaste en djupt samhällskritisk diktsamling samtidigt som den är humoristisk och lätt att skratta till. Ida Börjel fick ta emot priset eftersom hon, enligt juryn, är en filosofisk författare som intresserar sig för det innan dikten börjar.

Grattis önskar vi på dagensbok.com!

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Sveriges radios romanpris
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Från fastbunden och förtvivlad till frigörelse
• Sara Stridsberg en av årets sommarpratare!

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Vad är hav
Vad är garn
Vad är film

Vågor, maskor, vågor.
Allt i ett, ingenstans att gripa tag. Ingen början, inget slut. Ett pågående. Ett fångstredskap. En oändlighet av valmöjligheter och frihet.

Vad är också en vad, ett ben. Vad är även en tävling där alla har en insats. Det är aldrig någon som vinner.

ett vad vadå
en titel, vad för slags produkt tematiskt
svårplacerad vad
håller tal i vad hon undrar garn i chefens
tassar,
spindelhane, liten luden vad
hon undrar över vadet vad som vinner,
ingen vinner,
jag är chefens vad.

Så var det det här med L=A=N=G=U=A=G=E. Ytterbom är en sådan poet, en language-poet. Hon intresserar sig för garnet, en berättelse av garn där varje tråd vävs in i nästa, i alla. Där skriften ligger som imman på ovanglaset och där tv-bilden visar en annan tv-bild. Hon intresserar sig inte för den raka linjen, den enkla kommunikationen, berättelsen med början och slut. Sista sidan i diktsamlingen är visserligen en svart ruta, men innan dess står det: fortsätt nu.

För en vän av ordning och reda är detta kaos. Det går inte att nysta upp denna dikt, hur mycket du än försöker. Lika lite som det går att se en film genom att titta på stillbilder, då är det ingen film. Det går inte heller att definiera vad vad är. Vad är vad.

Trots att Björling på en av sidorna uppmuntrar dig; läs uppmärksamt, så kommer du inte kunna fotografera filmen, fånga havsvågen eller stänga av det pågående. Det du kan göra är att zappa, byta riktning, följa en annan tråd, uppgå i nätet. Nya luftmaskor, nya tomma hål att stirra in i, nya djup.

Vad är det här för dikter egentligen, vad?
De är skummiga och skumma. Det sjuder och forsar om dem ena stunden och i nästa stund, ja då rinner de som ljummet strilregn i handflatan. Ligger som stillbilder och flyter på ett öppet hav. Är mjuka och ludna, är en spindel, är en omöjlig tävling.

En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. är en inte-dikt. Det går att säga allt den inte är, men inte vad. Ida Börjel skriver ett fångstredskap till dikterna i sitt efterord. Hon reder inte ut dikten, men för maskorna vidare till texter ur tidskriften Glänta, till litteraturkritikern Roland Barthes, till filmregissörer, till Freud och till Jung. Det gör frågorna ännu fler. Går det verkligen att läsa dikterna som en film? Är det ett stillbildsmontage? Vad vill dikten säga om den inte kan säga någonting? Är det bra? Är det dåligt? Vad?

Jag fastnade i Ytterboms nät, trasslade in mig mer och mer. Men som Börjel skriver kan ett nät vara både att bäddas in och få mjuk kant, lika väl som att bli stypt. Vad är vad?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• En suggestiv skräckis
• Förlusternas alfabet
• Förbryllande myllrande

att göra poesi
på fientligt språk

Så skriver Johan Jönson i sin senaste diktsamling Monomtrl (uttalas ”monomaterial”). Jönson kom att räknas till den andra generationens svenska språkmaterialister efter sin förra bok Virus (OEI Editör år 2004) tillsammans med författare som Anna Hallberg, Johannes Heldén, Lars Mikael Raattamaa och Ida Börjel. Termen ”språkmaterialism” kan kännas olycklig och begränsande när författare med uppenbarligen olika projekt (som de ovan nämnda) buntas samman till en homogen enhet. I Virus härjade den språkliga sjukdomen likt datavirus och Jönson fungerade som språksampler och textmaskin. Med Monomtrl knyter Jönson an till den svit av böcker som är, i mitt tycke, det absolut främsta han skrivit, nämligen I krigsmaskinen (Maskinen förlag).

Att läsa Johan Jönson är som att lyssna till en domedagsprofet som talar från den definitiva dystopin; Hades på jorden. Det är stundtals som filosofi på amfetamin. Försonelsen står ingenstans att finna. Människan är handikappad kreatur vars meningslösa existens långsamt förs framåt men inte uppåt; på sjukhussalarna, i krigszoner, i det svenska samhället, i världsekonomin, i sömnlösheten om natten. Poeten Mara Lee har i en intervju träffsäkert beskrivit Jönsons poesi som litteratur som gör dig sjuk. Ändå tycker jag om den och slutar inte tänka på den. Johan Jönson är i mitt tycke Sveriges modigaste författare och hans texter är en angenäm plåga som jag ständigt återkommer till.

Nod noll; beskärningspunkt; nollpunkt. Det är i denna mittpunkt, i denna icke-förlåtande tillvaro människor existerar, i en förintande men samtidigt upprätthållen cirkelrörelse; en pacemaker som håller kroppen vid liv: ”[...] havet förstår inte / varför det inte kan dö av sina vågor.” Dagbokspoetiska anteckningar och reflektioner varvas med apokalyptiska skildringar av krigsdrabbade platser. Jönson beskriver nollpunkten som ett tillstånd och den plats människan för närvarande tvingas befinna sig; i ett ständigt pågående krig.

Gick inte ut. Vi befinner oss troligen fortfarande i noll-
punktens kretsar; dess transparenta bestrålande har
muterat tingen, rörelserna och mellanrummen. När det
inte finns någon utväg tvingas man vara stilla.

Texten är skoningslös och den rymmer ingen tröst. Människan är sitt eget fängelse och sin egen fångvaktare. Jönson frammanar illusionen av ett fullständigt uppriktigt bekännande diktjag som inte värjer sig för att skriva om sin fetma och livets monotoni. Människan är här en liten och nästintill betydelselös kugge i ett passiviserande förintande civilisationsmaskineri bestående av krig, materialism, ekonomiskt förtryck, disciplin, kroppskontroll, våld, sexuella övergrepp, sjukdomar och såväl kroppslig som mental invalidisering. Det är ett motsägelsefullt och splittrat diktjag läsaren möter, ett diktjag i ständig polemik med sig själv. I dikterna upprepas och omvärderas bokens teman om och om igen i omtagningar som påminner om mantra som uttalas vid meditation. Monomaterial med stereoeffekt. Dikten pekar ut världens och kapitalismens orättvisor med engagerat raseri. Men en dikt hos Jönson kan också se ut så här (i all sin uppgivenhet), där kroppen utgör en gräns mot omvärlden:

Jag ska inte bli en bättre människa.
Jag ska bli fetare.
Mer sluten.
Tystare.
Inte lyssna alls.

På diktsamlingens nästa sida står att läsa (som ett exempel på textens ombytlighet):

du kan inte
vara en tystnad

innanför
avspärrningarna
kommer du
inte att kunna
se någonting

Diktjagets direkta och personliga tilltal påminner om det berättande jaget i Lars Noréns poesi. I Noréns diktsamling Dagbok augusti – oktober 1975 (som utkom år 1976 på Albert Bonniers förlag) läser jag:

Väcker du mig
efter utplåningen
Kommer du att finna mig
efteråt och tar du
fram mig som jag försvann
sover du inom mig utan
förintelse med tystnadens
andra ansikte

Raderna kunde vara skrivna av Jönson. Se här:

Jag ber om att få vakna när det är dags att dö.
Jag vill erfara den obönhörliga utplåningen.
Jord.
Småkryp.
Mikrober som pågår.

Livet är ingen åtkomlig dröm.

Raderna kunde vara skrivna av Norén. Hos de båda poeterna blir texten ett lugnet-före-stormen, eller kanske hellre, ett efter-katastrofen-tillstånd. I Monomtrl återfinns också, liksom i Noréns dikter, bildfragment från förintelseläger som projiceras på boksidorna; bildserier flimrar förbi som film och självantänder i projektorn, flammar upp och brinner ut framför läsarens ögon. Det är en rasande prosa.

Jönson producerar en i många stycken ”lärd” text som indirekt refererar till Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Hegel och Marx men som också hänvisar till ”populärkulturella” företeelser som på sidan 140:

Meshuggah pågår

Autechre pågår

Merzbow pågår

Textens layout förändras genom boken. Här är det alltså inte frågan om prydligt uppställda dikter. Vissa stycken beskriver sammanhängande berättelser medan andra passager ligger närmare dikts traditionella utseende. Den sista avdelningen i boken består av enradingar som verkar skurna ur större sammanhang genom cut up-teknik. Såväl form som innehåll är under ständig metamorfos och det är detta muterande tillstånd som läsaren möter. Det våldsamma innehållet innefattat av en likaledes våldsam typografisk struktur.

Textvåld; våldet härjar i texten. Historiens krig och oförrätter befläckar litteraturen. Diktjaget görs till förrövare och offer i en skoningslös textmixer; ingen går fri. Det är en utmanande text att läsa, utmattande. Poesi som blivit skriven efter Auschwitz. Frågan är om en författare som Johan Jönson någonsin kommer att skriva en roman och i så fall om den kan skrivas med samma självförbrännande text som i hans dikter? Jag hoppas det. Det önskar jag mig i julklapp. Texten är en bödel.

Europa går inte att försvara. Någon annanstans mosas
kroppar för att jag ska kunna fortsätta bo kvar i min
privilegierade skit jag sitter och svettas vid datorn
böckerna och anteckningsblocket med metaforer montage
och komposition före klasskamp. Vi är radikalt ofria.
Det finns ingen väg tillbaka. Alla kända identiteter
måste utplånas. Ljustvånget Europa måste fortsätta vi
är dömda till upplyst upplysning vårt enda hopp. Jag
vill vara en maskin slippa tänka köttet som plågar.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ja, men vad är det som är queer?
• Augustprisnomineringar 2010