Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En familj drabbad av antisemitism
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gosedjur som självklara samtalspartner

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Larja var lärare i byn när finnarna kom. För att kunna fortsätta undervisa (i den numera finska skolan) tvingas hon lämna hemmet och åka till lärarlägret i Finland. Hon ska skolas om. Lära sig den rätta skolan. De rätta läromedlen. Boken tar sin början när hon återvänder till byn för några veckors sommarlov.

Jag ger mina tårar är en stillsam berättelse om hemska saker. Hela tiden närvarande och mänsklig. Hela tiden på katastrofens rand. Det är en berättelse om rötter, familjen och tillhörighet. Det är en berättelse om att vara blåst av nordanvinden. Det är en berättelse om att försöka upprätthålla normalitet och skapa en dräglig tillvaro barnen in byn som plötsligt tvingas in i en ny skola, med ett nytt språk. Det är en berättelse om kärlek.

När Larja kommer hem upptäcker hon att hennes farmor, Matja ligger för döden. Utöver att vara viktig för Larja själv är Matja byns professionella gråterska, som leder byns invånare genom glädje och sorg med sina gråtkväden. I berättelsen om gråten finns också berättelsen om den karelska kultur som existerar oavsett landsgränser och vilken stat som säger sig äga området för tillfället.

Merja Mäkis berättelse ringlar sig långsamt fram genom sommaren, precis som floden genom byn. Den stannar upp i urskogen, lyssnar på vinden, mullret vid fronten och barnens lek på skolgården. Jag ger mina tårar lotsar varsamt läsaren in i den karelska kulturen och historien. Med fantastiska miljöbeskrivningar och personporträtt får vi lära känna inte både Larja utan de personer som är och har varit viktiga för henne.

Efter att ha läst denna är jag glad att jag har första delen kvar, och att ytterligare en är på väg. Jag ger mina tårar är en fristående fortsättning på Innan fåglarna vänder åter, och det går alldeles utmärkt att läsa för sig själv. Det är också del två i en triologi om familjen Alava.

Similar Posts:

• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Hundra år av finskt familjeliv
• Collagebok perfekt för familjens historia
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman

Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Det är 1962 när Sherri väntar sitt femte barn och Neurosedynskandalen briserar. Plötsligt måste Sherri förhålla sig till att barnet hon väntar antingen kommer att dö redan i magen, eller födas med grava missbildningar. Abort är fortfarande förbjudet i USA, men det går att få undantag av medicinska skäl, och det får Sherri. En abort bokas in och där hade det kunnat sluta.

Men Sherri har en plattform. Hon är en känd barnprogramledare i lokal-TV och hon känner att hon har en plikt att använda sig av sitt kändisskap för att varna andra för det farliga läkemedlet. När fallet blir mediesak drar sjukhuset öronen åt sig. Abort är så kontroversiellt.

Ny TV-teknik gör att Sherris fall uppmärksammas över hela världen, och plötsligt kommer hjälp från ett oväntat håll. En svensk journalist hör av sig och tycker att Sherri ska åka till Sverige för att få abort.

Fullt så enkelt är nu inte det heller. Abort är inte lagligt i Sverige heller – svenska kvinnor åker till det kommunistiska Polen för att göra det – men det finns en något mer rationell syn på undantag. I takt med att dörrarna stängs för Sherri och Bob på andra håll så verkar Sverige vara ett av få rimliga alternativ. De åker, utan att veta om de faktiskt kommer att få göra sin abort. Och klockan tickar.

Samtidigt vistas en annan amerikanska i Sverige, och följer diskussionen om Sherris fall med intresse. Det är juristen Ruth Bader Ginsburg, som ska komma att gå i bräschen för fri abort, kvinnors rättigheter och jämställdhet, så småningom som domare i den så centrala amerikanska högsta domstolen.

Det är i denna ände journalisten Emelie Svensson inleder sin debutbok, på ett valmöte 2020, där den sittande presidenten Donald Trump nås av beskedet av Ginsburg avlidit och därmed lämnat sin plats i domstolen till förfogande. Trump tar chansen att snabbt utse en konservativ domare, hans tredje, vilket ger möjlighet att riva upp det domslut, Roe mot Wade, som garanterad nationell rätt till abort i USA sedan 1973. Nu är det upp till delstaterna att besluta om kvinnors rätt till sina kroppar, sin familjebildning och sin reproduktiva hälsa.

Emelie Svensson väver skickligt ihop de olika historiska trådarna, den stora politiken och människoödena som påverkat och påverkas av dem, nu och då. Boken har undertiteln ”Ett reportage om abort” och förmedlar just en reportagekänsla av att vara där, också i de sammanhang där Svensson inte varit det. Det kan skava lite hos mig – kan man verkligen skriva historiska reportage? – och lite friheter måste hon ju ha tagit sig. Samtidigt är det ett gediget material hon har på fötterna, såväl för de historiska avsnitten som i faktiska reportage från alltmer kringskurna amerikanska abortkliniker.

Riskerar aborträtten att bli en historisk parentes? I USA ser det onekligen så ut för tillfället. Men om aborträtten är relativt ung så är faktiskt också abortmotståndet det. Man kanske föreställer sig att den här typen av konservativa politiska ståndpunkter går långt tillbaka i tiden, men fullt så enkelt är det faktiskt inte heller.

Att anse att staten å ena sidan inte ska kunna ta ifrån människor rätten att bära vapen, men däremot ska ta ifrån dem rätten att bestämma om de vill ha barn eller inte, är faktiskt just precis så motsägelsefullt som det låter. Kanske finns det någon sorts hopp i det?

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Min president var svart
• Syns inte, finns inte?

Jans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal var den svenska socialdemokratins starkast lysande stjärnor under förra seklet. De var inte bara ivriga folkhemsbyggare, utan gjorde även glänsande karriärer internationellt, bland annat inom FN och Unesco. Gunnar tilldelades vidare Nobelpriset i ekonomi 1974 och 1982 belönades Alva för sitt nedrustningsarbete med utmärkelsen Nobels fredspris.

Sonens offentliga avrättning av föräldrarna skakade om hela svenska folket och raserade utan pardon deras dittills orubbligt goda rykte. Boken cementerade bilden av dem som iskalla, förljugna och makthungriga. Fallet blev skyhögt och de hämtade sig aldrig. Alva avled 1986 och Gunnar ett år senare. Att Jans båda systrar Sissela Bok och Kaj Fölster ger en helt annan bild av modern i sina självbiografiska böcker Alva: ett kvinnoliv respektive De tre löven:en myrdalsk efterskrift tycks inte gjort nämnvärd skillnad i det allmänna medvetandet.

Eftersom paret Myrdal hade för vana att kopiera avsända brev med karbonpapper är det inte bara Jans brev som bevarats, utan också Alvas och Gunnars svarsbrev. Det var Alva Myrdals uttryckliga önskan att Jans version inte skulle förbli oemotsagd. Utgivningen är ett samarbete mellan Kaj Fölster och Jans son Janken Myrdal, vilka också har skrivit ett för- respektive efterord.

Breven är sannerligen dynamit! De sträcker sig från 1929 och ända in på 1960-talet och förmedlar en allt annat än smickrande bild av Jan. Han ger ett omoget, egocentriskt, överspänt, aggressivt och bortskämt intryck, säger sig hata allt och alla och har fäbless för auktoritära diktaturer. Stalin, Nietzsche, senare även Mao är Jans ledstjärnor. Redan i 17-årsåldern slutar han skolan och flyttar hemifrån.

Jan har siktet inställt på att bli en betydande författare och vägrar ta ett brödjobb, eftersom han anser detta skadligt för hans kreativitet. Han ser konspirationer lite varstans och är förvissad om att han motarbetas av mäktiga krafter. Jans behov av pengar är ett återkommande tema i breven. Föräldrarna bistår sonen med pengar långt in på 1960-talet, även efter det att han gift sig. Alva stöttar också tålmodigt hans skrivövningar i engagerade brev poststämplade i New York, Paris, Genève, New Delhi respektive Stockholm.

Man häpnar över de oändliga listorna med arbetsuppgifter som Jan i en gnällig ton kräver få utförda och begriper inte varför Alva inte satte ned foten, i stället för att slå knut på sig själv för att uppfylla sonens befallningar. När han är i 35-årsåldern fordrar han bland annat att föräldrarna ska köpa ett stort hus åt honom och hans partner Gun Kessle. Han ventilerar sitt missnöje och befaller ändringar när allt inte blir exakt som han tänkt sig. Det ska vara sjötomt, inbyggda bokhyllor, en egen fristående ateljé till Gun och jag vet inte allt. Och Alva biter ihop och levererar.

Man blir heller inte imponerad över Jans egen insats som förälder. Janken föddes 1949 och redan två år senare övergav Jan honom och hans mamma för en ny kärlek. Något underhåll såg de inte röken av, trots att Alva i vanlig ordning ryckte ut och skickade extra öronmärkta pengar, vilka Jan stoppade i egen ficka.

Släkt och familj användes som råmaterial alltifrån hans första roman Pubertet från 1954. Med tiden skulle han erkänna att han tog sig friheter och att bland annat porträtten i Rapport från en kinesisk by inte var helt sanningsenliga. Bosse Lindquist skriver att Jan hatade sin mamma just för att hon hjälpt honom så mycket. ”Genom att bryta och hata gör man sig skuldfri”. Janken hävdar att han i medelåldern skapade en barndom där han kunde komma åt Alva.

Jag tänker mig att den gedigna inledningen, som upptar första halvan av boken (hela 159 sidor), i synnerhet är användbar för yngre generationers läsare, som inte är så bekanta med paret Myrdal. Men texten är – i mitt tycke – väl kompakt och rymmer alltför få andningspauser. Först blir jag lite besviken över att bara få insprängda brevsnuttar till livs. Efter halva boken är det dags att ta del av breven i sin helhet, men då irriteras jag istället av Jans tröttsamma jargong. Som tur är finns Alvas brev där också. Kanske hade det varit bättre om man placerat brevsamlingen först, så läsaren fått ta del av dem utan att styras av Bosse Lindquists kommentarer.

Alvas upprättelse kommer lite väl sent kan man tycka. Flertalet av dem som reagerade på Jans bok är döda och många yngre har nog inte den blekaste aning om vem Alva Myrdal var. Varför väntade man så länge med att ge ut breven? Jan Myrdal gick bort 2020, 93 år gammal. Jag kan inte låta bli att tycka att han hade mått bra av en knäpp på näsan.

Kan inte låta bli att undra ifall sista ordet nu är sagt eller om fortsättning följer.

Similar Posts:

• Kvinnans plats nu och då
• En ny giv?
• I vått och torrt
• Är det synd om kulturbarnen?
• En nationalsocialists minnesfragment

Redan samma kväll kryper jag upp i läsfåtöljen med I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson och finner mig förflyttad till år 1933, en dyster tid av depression världen över. I USA röstar medborgarna fram Franklin D Roosevelt att bli landets 32:a president och i Tyskland lystrar den nyutnämnde rikskanslern till namnet Adolf Hitler. Men det är inte förrän i juni 1934, efter den så kallade ”långa knivarnas natt”, som han förintar all opposition och kan utropa sig till envåldshärskare, Nazitysklands Führer.

Huvudpersonerna i boken är en far och hans vuxna dotter, vars autentiska upplevelser under Hitlers första år som rikskansler lyfts fram i rampljuset. William E. Dodd kliver den 13 juli 1933 nedför landgången till det fartyg som fört honom och hans familj över Atlanten. Han är en sextiofyraårig universitetslärare i historia vid universitetet i Chicago, som genom tillfälligheternas spel halkat in på diplomatbanan. Fast det enda han egentligen trängtar efter här i livet är att få tid att skriva klart sitt historiska verk om den amerikanska södern.

Med sig hemifrån har Dodd sin trogna gamla Chevrolet (som han själv rattar – ingen privatchaufför göre sig besvär). Likt en katt bland hermeliner klär sig ambassadören i billiga kostymer och håller inte så noga på etiketten. Han känner sig mest besvärad på de överdådiga bjudningar som ambassaderna ger. Dodd försöker inpränta sparsamhet hos sina anställda; bland annat begränsar han längden på telegrammen till Washington. Personalens storlek anser han också tilltagen i överkant, inte minst önskar han skära ned på antalet judar. I likhet med många av hans samtida visar han prov på antisemitism.

Dodds fru och i synnerhet hans son är mer eller mindre osynliga i boken och man kan inte låta bli att grubbla på vad de har för sig. Gott om sidutrymme får däremot hans glamorösa tjugofyraåriga dotter Martha, som snabbt får en svans med uppvaktande kavaljerer efter sig vart hon går. Däribland den unge Gestapochefen Rudolf Diels samt Boris Vinogradov, förstesekreterare på den sovjetiska ambassaden tillika rysk spion.

Dodd studerade vid universitetet i Leipzig i sin ungdom och har behållit en romantisk bild av Tyskland. Han är därför ovillig att döma Hitler på förhand. Martha å sin sida är oförställt förtjust. I synnerhet i den tyska ungdomens hänförelse, pompan och ståten och de attraktiva unga männen i uniform. På fester och banketter omsvärmas hon av officerare och charmas av Goebbels och Göring. De våldshändelser som hon trots allt bevittnar avfärdar hon som engångsföreteelser.

Läsaren får följa hur fars och dotters entusiasm stegvis svalnar och övergår i obehag, för att inte säga vämjelse, allt eftersom månaderna passerar. Deras landsmän attackeras på öppen gata när de inte gör Hitlerhälsning, utan att polisen ingriper. Angivare finns överallt. Dodd påträffar avlyssningsapparatur både på ambassaden och i bostaden. Förföljelsen av judar blir ständigt mer systematisk, raffinerad och omfattande. Inget område undantas. Postverket stipulerar exempelvis att man inte längre får säga ”d som i David” när man bokstaverar i telefon, eftersom David är ett judiskt namn.

I Amerika tenderar man fortfarande att betrakta judarnas situation som en intern tysk angelägenhet och man är snål med att bevilja inresetillstånd. Den allmänna uppfattningen är att uppgifterna är överdrivna samt att judarna själva bär skulden för den behandling de får. Tyskland är uppenbarligen känsligt för opinionen i världen, men ändå vaktar man sin tunga, vilket är svårt att begripa idag. Likväl tror nästan ingen att Hitlers regering kommer att bli långvarig. När Dodd väl inser att Tredje Riket är en fara för världsfreden har han svårigheter att få Washington att lyssna. Omvärlden lever fortfarande i villfarelsen att Hitler är uppriktig i sin uttalade önskan att upprätthålla freden i Europa. Fast i hemlighet rustar han för fulla muggar, det uttryckliga förbudet i Versaillesfördraget till trots.

Dodd lämnar Tyskland 1937 och 1941 låter han publicera sina dagböcker från sin tid i Tredje riket. Martha ger ut sina memoarer redan 1939. Det är naturligtvis dessa båda som Erik Larson i stor utsträckning lutade sig mot när han skrev sin bok. Samt en stor mängd andra historiska dokument som samvetsgrant redovisas.

Läsaren sugs omedelbart in i redogörelsen för hur det var att leva i Berlin under tidigt 1930-tal och får uppleva hur skräcken långsamt sipprar in i människornas liv. Författaren citerar Christopher Isherwood för att tillföra Berlinstämning i 30-talstappning. Miljöskildringen lyckas han överlag väl med. Interiörerna är inte sällan överdådiga och persongalleriet omfattande.Texten utgörs till stor del av dialoger och ger ett vederhäftigt intryck. Den omsorgsfulla översättningen står Margareta Eklöf för.

Det är svårt att blunda för parallellerna till vår egen turbulenta tid. Man hade kunnat hoppas att vi blivit klokare och tagit lärdom av det förflutna. Därför är böcker av det här slaget angelägna.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till min boktipsare, som dessvärre inte längre finns ibland oss, men som jag tror skulle varit nöjd med att jag hörsammat hens rekommendation. Jag ska till och med se om jag inte kan lägga vantarna på fler titlar av Erik Larson.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Om kulmen på dårskapen
• Hitlers folkstat
• Worst boyfriend ever
• Beevor bryter mönstret!

I det antika Rom sades det att ”den som önskar fred bör förbereda sig för krig”. Påståendet är inte invändningsfritt. Inom fredsrörelsen brukar det hävdas att resultatet är kapprustning och att riskerna bara ökar. Oavsett vad som är rätt kan det konstateras att Sverige i långliga tider ägnat sig åt krigsförberedelser i syfte att vidmakthålla fred. Och vårt land är det som haft fred längst av alla nationer.
Men vilka förberedelserna är håller man förstås hemligt. Dock öppnas arkiven med tiden. Planläggningen under perioden efter andra världskriget fram till 1980 har studerats av yrkesofficeren och historikern Bengt Wallerfelt i en uppsats som alla kan läsa.

Direkt efter andra världskriget tänkte sig överbefälhavaren att Sverige isolerat kunde bli anfallet av en stormakt. De nordiska länderna diskuterade en försvarspakt, men planerna rann ut i sanden 1949. Med tiden bildades såväl Nato som Warszawapakten. Då växte den så kallade marginaldoktrinen fram inom svensk krigsplanering. Den byggde på att stormakterna och deras block skulle se varandra som huvudmotståndare. Därmed kunde varken Öst eller Väst avdela annat än mindre styrkor till ett angrepp mot Sverige, tänkte man. Många känner nog igen resonemanget att vi ska ha en försvarsmakt som är så pass stark att det ska framstå som orimligt kostsamt att alls angripa oss.

En annan tongivande doktrin var den om neutraliteten. Överbefälhavaren planerade för anfall såväl från Väst som från Sovjetunionen. I verkligheten blev Sverige dock en del av Väst, skriver Bengt Wallerfelt. Samarbetet med USA gav oss tillgång till avancerade tekniska komponenter på samma villkor som övriga Nato-länder för utveckling av vapen och annan militär utrustning.

Man drog nu slutsatsen att Sverige befann sig under USA:s kärnvapenparaply på samma sätt som Norge och Danmark. Att detta samarbete skedde i varje fall med regeringens innersta cirkels goda minne torde vara ställt utom alla tvivel.

Med andra ord tänkte sig politiska och militära ledare att Sverige skulle få hjälp. Det betyder inte att krigsplaneringen någonsin var enkel. Sverige är stort, kusterna är långa och älvarna i norr breda. Industrin ligger i stor utsträckning vid den sårbara ostkusten. Befolkningen är koncentrerad till den sydligaste tredjedelen av landet. Mobiliseringen behövde vara blixtsnabb men riskerade i realiteten att dra ut på tiden.

I den här typen av krass planering kommer sanningar i dagen som det inte är menat att vanligt folk ska ta del av.

Tog en angripare Sydsverige och/eller Norrland var det illa, men förlorade vi Mellansverige med Stockholm, då var i praktiken kriget slut.

Det egentliga Sverige är Svealand, Mälardalen och Stockholm får man förstå!

Planeringen försvårades även av att det inom försvarsmakten rådde oenighet om prioriteringarna och en dragkamp om resurserna. Företrädare för armén, flygvapnet och marinen; de tre vapenslagen, försökte alla få så mycket som möjligt av kakan till det egna ansvarsområdet.

Flygvapnet lyckades nog bäst, om man får tro Bengt Wallerfelt, marinen sämst. Det är talande att lilla Sverige under hela den studerade perioden utvecklade sina egna stridsflygplan till enorma kostnader samtidigt som infanterister skulle förflyttas på cykel dragna efter traktor. I mer avancerade arméer transporterades soldaterna i splitterskyddade pansarfordon. En annan konstig sak var att det förekom mycket lite övningar mellan armé och flygvapen i konsten att samverka.

Bengt Wallerfelts uppsats är initierad. Analysen framstår som klok. Men den är inte populärt hållen, målgruppen var inte allmänheten. Två redaktörer, Olof Santesson och Kent Zetterberg, har anpassat texten till denna bok. Mer bilder, mer grafik och kanske också väl placerade faktarutor hade gjort materialet mer tillgängligt. Troligen finns det dock många specialintresserade som har utbyte av boken.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Nyttigt kritisk blick på USA
• Under en enväldig krigarkung
• Dramatisk dagbok från 1600-talet