Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

I förordet till översättningen skriver Harding ganska långt om Whitman, och det är en mycket intressant läsning för mig som nästan inte alls tidigare varit insatt i Whitmans liv och verk. Han påpekar att Whitmans litterära världsrykte grundar sig på diktverket Leaves of Grass, som han ständigt omarbetade och utvidgade. Sju upplagor kom ut av denna oerhört nyskapande, inflytelserika och kontroversiella diktsamling – till slut omfattande samlingen 383 dikter. Den självbiografiska Specimen Days utgör ett viktigt komplement till diktsamlingen. Det är dock svårt att definiera vad verket egentligen består av, skriver Harding:

Om Leaves of Grass var svår för samtiden att uppfatta som poesi så är Specimen Days ännu svårare att genrebestämma också för en nutida läsare. Är det memoarer, dagbok, prosalyrik, meditationer? Kanske allt detta på en gång och ingetdera […]

Det går att berätta mycket om Walt Whitman, men jag rekommenderar läsning av t ex Hardings förord. Eller om man vill ha en bra, men extremt kort introduktion (vilket ligger i tiden – det korta och snabba) så är det bara att söka på Youtube: Mini BIO Walt Whitman.

Specimen Days (och Utvalda dagar) består av tre huvudavdelningar. Den första delen består av berättelser om Whitmans uppväxt i Brooklyn och Long Island, familj och yrkesliv. Följande avdelning innehåller vittnesskildringar från amerikanska inbördeskriget, som utkämpades 1861-1865. Whitman stred inte i kriget, han var 42 år när kriget startade, men var delaktig genom att han frivilligt hjälpte till på fältsjukhusen i Washington. Från denna tid skildrar han möten med sårade och döende soldater. I den tredje delen av Specimen Days, som är skriven under senare delen av 1870-talet fram till 1882 då boken gavs ut, och då Whitman var i sena 50-årsåldern och slutligen några år äldre än 60, skildrar han hur han tillbringar mycket tid i naturen. Han skriver anteckningarna utomhus. Hans hälsa är inte den bästa, men naturen har en läkande kraft: ”Sittande på trädstammar eller stubbar, eller lutad mot gärdsgårdar, har jag krafsat ner nästan alla de följande minnesanteckningarna.” Han har funnit att naturen är en läkare, som stärker och ger näring åt kropp och själ. Han drog långtgående slutsatser av sin vistelse i naturen, där han också tyckte om att vara naken:

Sedan man har uttömt ämnen som arbete, politik, mänsklig närvaro, kärlek och så vidare – och funnit att inget av dem slutgiltigt ger tillfredsställelse, eller varaktigt håller – vad återstår? Naturen återstår; att driva ut mannen och kvinnan ur deras dunkla skrymslen för att uppleva samhörigheten i fria luften med träden, fälten, årstidernas växlingar – solen om dagen och himlens stjärnor om natten.

och

Naturen var naken, och det var jag också. Allt var för lättjefullt, rogivande och fyllt av en stilla glädje för att ge upphov till spekulationer. Ändå tycks jag ha tänkt ungefär så här: Kanske kan den inre aldrig förlorade samhörigheten vi har med jorden, ljuset, luften, träden etc, aldrig förnimmas enbart genom öga och tankar, utan genom hela vår kropp, och den vill jag inte ha omlindad och förblindad lika litet som ögonen.

Det jag huvudsakligen tar med mig in i nutiden från denna, i sin helhet mycket historiskt intressanta, tänkvärda och inspirerande 1800-talsbok, är att de flesta människor lever felaktigt, eftersom så många av oss tillbringar upp till 90 procent av vår dag inomhus (enligt Europeiska miljöbyrån). Under den tid vi vistas utomhus befinner vi oss inte heller så ofta i just naturen. Om en större del av vårt liv skulle levas utomhus i naturmiljö, skulle det säkert få alla att må bättre både psykiskt och fysiskt.

Walt Whitman var samtida med en annan amerikansk naturdyrkare, författaren, naturvetaren och filosofen: Henry David Thoureau. Om på vilket sätt de påverkat varandra eller på vilka punkter deras åsikter och livsinställning skiljer sig från varandra måste det ha skrivits väldigt mycket. T ex som när Gunnar Harding jämför de båda författarnas förhållande till naturen och menar att ”Whitmans förening med naturen var ännu mer intim, nästan handgriplig, när han brottas med ett träd för att få dess livskraft att strömma genom hans egen kropp, och till och med kan tänka sig att denna omfamning kan få trädet att genomströmmas av hans egen personlighet.” Men istället för att försöka gå till botten med dessa författares likheter och olikheter, ett ämne för en längre uppsats eller akademisk avhandling, låter jag Walt Whitman avsluta med följande visa ord, vilka också är de sista orden i översättningen Utvalda dagar:

Kanske har alla poeters, alla föregångares, religioners, litteraturers, alla tidsåldrars strävan varit, och kommer alltid att vara, i vår tid och i kommande tider, i grunden densamma – att återföra människor från deras evinnerliga kringirrande och sjukliga abstraherande till den kostnadsfria vanligheten, det gudomligt och ursprungligt konkreta.

Similar Posts:

• Frihet, självförtroende, glädje
• Poesin och den stora Nationen
• SR:s Lyrikpris går till…
• ”I stop some where waiting for you”
• En filosofi för 1800-talet

På bokmässan sa Gunnar Harding att ”romantiken är djupt integrerad i poesins egenart.” Bra sagt. De pratade om en poets liv – hans liv – finns det definitioner? ”Fattigdom och opraktiskhet?”, vilket många skrattade gott åt. Harding menade nog allvar. Jag med.

Frédéric Louis Sauser, blivande Blaise Cendrars, föddes i Schweiz 1887.
Sedan dess resande, kan man säga. Han flyttade till Sankt Petersburg, sen lite hit och dit, till New York och till slut såklart: Paris. Det var där man hungrade som konstnär på den tiden. Första världskriget bröt ut, och Cendrars förlorade sin högra arm i strid. En granat. Skrivarhanden. Lite ödesmättat, men förmodligen inte – han började i stället skriva med vänstra. Sen på skrivmaskin.

”Brev”
Du sa att om du skriver till mig
Skriv inte allt på maskin
Lägg till en rad för hand
Ett ord en bagatell äh något litet
Ja ja ja ja ja ja ja

Min Remington är ändå vacker
Jag älskar den och arbetar bra
Min stil är tydlig och klar
Man ser direkt att det är jag som skrivit

Det finns blankrader som bara jag kan göra
Se vad snygg min sida är
Men för att göra dig glad lägger jag till
Två tre ord med bläck
Och en stor bläckplump
Så att du inte kan läsa dem

Det.
Finns mycket man kan berätta om Cendrars. ”När du älskar måste du ge dig av”. Resan som hela nöjet. I alla fall så tar han båten från Paris till Brasilien 1924. ”När du älskar måste du ge dig av”, ja här är Cendrars inte helt konsekvent som person, men som konstnär är han mer eller mindre konsekvent. Inte helt, ibland tröttnade han på sina ambitioner. Vilket gör honom lite udda, men en förlösande och tröstande annorlundahet. En intressant person, behärskad och svärmisk. I alla fall i hytten där han skrev en stor del av diktsamlingen. På sin fina Remington.

Läs skillnaden mellan: ”Vår existens finns någon annanstans” (Det första Surrealistiska manifestet, 1924) och ”Vi vill inte längre vara sorgsna” (Blaise Cendrars, 1924)

En modernist som förmodligen inte helt köpte Freud, där surrealismen och den begynnande dadaismen tog språng på jakt efter det undermedvetna. En inre jakt. Mot Cendrars yttre flykt. Så han höll en viss distans, eller snarare bröt radikalt mot flummeriet.

”Nu
Har de förenklat sitt liv och är fulla av barnsligheter …”

Dikterna känns dokumentära, men från ett frigörande öga, humoristiskt i sin nakna harmoni. Inga skiljetecken. Det undermedvetna följer med i hans ordval och associationer – men framförallt är Reseanteckningar ett stort omfång vackra beskrivningar – små tidsdokument. Från en resande.

”Porto Leixões”
Vi anländer sen och det är söndag
Hamnen är en rasande flod
De fattiga emigranterna som väntar på att passmyndigheterna ska komma ombord kastas omkring i eländiga små båtar som klättrar på varandra utan att sjunka
Hamnen har ett sjukt öga det andra utstunget
Och en enorm lyftkran vinklad som en långskjutande kanon

Kanske var det i resande – till någonstans, till Brasilien eller på väg tillbaka till Paris – som han trivdes. I sin lilla hytt, med sina silkesapor, och fåglar – han skrev ibland bara för att underhålla aporna som fann nöje i skrivmaskinens plingande – ny rad. Hur sympatiskt är inte det?

1924, samma år som poeten André Breton kom ut med det första surrealistiska manifestet. Då satt Cendrars på en båt och trivdes bra på havet, på skeppet Formosa, i sin hytt och skrev. Hans dikter var väldigt långt från nya tankar om automatisk skrift, frånvarande förnuftskontroll och en toalett som konst.

Där på båten fick han kanske en behövlig distans till Paris helt enkelt.

”Landskap”
Jorden är röd
Himlen är blå
Växtligheten har en mörkgrön ton
Detta landskap är grymt hårt dystert men den oändliga variationen
i växternas former
Trots palmernas lutande grace och de prunkande dungarna av höga
vårblommande träd

Är det inte så jäkla briljant?
Soluppgång och nedgång – havet, medresenärer – små hamnstäder beskrivna från distans, obebodda vildvuxna öar – från skeppet Formosa – en kravlös plats.

Han liksom många européer på 20-talet idealiserade ”det ociviliserade”. En del dikter innehåller utfall av exotiskt svärmeri för det vilda, för vilden, den ädla. Även en längtan till den orörda naturen, det obebodda.

”Öar”
Öar
Öar
Öar där man aldrig kommer att lägga till
Öar där man aldrig kommer att gå i land
Öar täckta av växtlighet
Öar hopkrupna som jaguarer
Öar tysta
Öar stilla
Öar oförglömliga och utan namn
Jag kastar mina skor överbord för jag skulle gärna vilja komma till er

I Brasilien var han 1924 den stora modernistiska hjälten. Vilket också är anledningen till att han reste dit. Totalt fyra gånger i sitt liv, fram och tillbaka. Resorna finansierades av en mecenat i Brasilien som tydligen uppskattade hans diktning. I Paris levde han i armod. Djup fattigdom.

Från armod till existensminimum, ja större ekonomisk framgång nådde han aldrig. Däremot nådde han stor konstnärlig framgång, i Brasilien var han nästan kändis. Men fattigdom.

Är inte det då än mer beundransvärt? Hans litterära gärning? Sin säregna egenhet – i en reaktionär tid som bekant resulterade i två världskrig.

”Om Styrbord”
En fregattfågel svävar i luften
Den är en fågel med överlägsen elegans vars strömlinjeformade vingar kan vinklas som på ett segelflygplan
Två stora fjälliga ryggar kommer upp ur det dyiga vattnet och försvinner i gyttjan igen
Bananklasar driver med strömmen
Sedan vi kom hit har tre nya lastfartyg dykt upp bakom oss tysta och trötta
Hettan tynger dem

Det som förstärker det egensinniga och unika med Reseanteckningar är givetvis översättarens passionerade och, ja språkliga rikedom. ”… den oändliga variationen”. Om man kan uttrycka sig så enkelt. Men en översatt diktsamling av Blaise Cendrars sista verk som poet var inte ekonomiskt intressant nog för ett svenskt förlag att förlägga.

Men, här kommer passionen in: det var av kärlek viktigt nog för ett finlandssvenskt författardrivet litet förlag i Finland. Ellips Förlag.

För det finns en konstnärlig ambition som otvivelaktigt drivs av kärlek, passion. Ja det är klart man vill ha betalt – men Kennet Klemets trivs inte i ett så taffligt språkbruk – klart han vill ha betalt – ge honom betalt. Men översättningen är djupt kärleksdriven. (Läs intervjun, där berättar han mer.)

Och det märks. I hur hur jäkla bra det blev, givetvis. Ett konkret exempel är avslutande delen ”Sydamerikanskor”, endast en handfull dikter – men där man inser vilken grundlig och lustfylld översättning Klemets har gjort. Den visar skillnad – Cendrars föränderliga språk. Klemets leker enkelt fram en svårgripbar men tydlig skiftning. Språket förändras genom hela diktsamlingen men syns tydligast i skiftet till ”Sydamerikanskor”.

”I”
Vägen slingrar sig uppåt
Bilen klättrar bryskt och stark
Vi klättrar i ett vrål likt ett flygplan som närmar sig maximihöjd
Varje kurva kastar henne mot min axel och när vi svänger i tomma intet klamrar hon sig omedvetet fast vid min arm och lutar sig över avgrunden
På serrans topp tvärstannar vi framför den jättelika förkastningen
En kolossal och helt nära måne stiger upp bakom oss
”Lua, lua” viskar hon
I månens namn, min vän, hur rättfärdigar Gud dessa gigantiska arbeten som tillät oss passera?
Det var inte månen, älskling, utan solen som genom att störta ner dimman gjorde denna enorma spricka
Se på vattnet som rinner därnere bland stenblocken och susar in i fabrikens ledningar
Denna station skickar elektricitet ända till Rio

En diktsamling som är lika ordrik som artrik och poetisk sprängfylld av litterära, mänskliga uttryck. Ett fascinerande författarliv.

”Varför skriver jag”
Därför att …

Översättaren är själv poet, ja det vet vi – men herregud vilken insats!

En bok som bara kan bli till glädje.

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Doras röst

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.

Similar Posts:

• ”men den oändliga variationen …”
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Hjärnhalvorna klingar emot varandra

Jag kan börja var som helst
i vilket rum eller vilken perrong som helst
ta in på en ny landsväg i handflatan
Men,
var jag än är, står jag ständigt i gräset i Brommaplansrondellen
till Drottningholm? Spångafolkan? Apoteket? Tillbaka hem?
Eller ligger jag kvar i rondellen utanför Roskilde?
där jag somnade under liftandet till Odense

Åtta avtagsvägar, men väljer gräset och Watching the wheels
dagen då sommaren inföll en måndag, dagen då juni fölade
och juli gick rakt genom väggen
föll och blottade tidens stora tanke
tom
het

En redan sönderläst bok. Ett konstverk och ett poetiskt vildverk. Två konstnärer som låter den svenska poesin få andas ut och in, en konstskatt och värdeskapande poetisk skulptur – som gör mig fullständigt avväpnad. Så det är inte enbart av lathet som jag hänvisar er till att köpa boken. Köp eller sno den. Köp den, upplev den.

Min går inte att låna ut, låna inte min. Sönderläst.

Johan Nordbeck hade jag som lärare när jag gick på Ölands skrivarskola. Men lärare är fel ord – snarare en poetisk skepnad av innerlig mänsklighet. Jag var 20 år – vad visste jag om livet, konsten, livet som konst och konsten som liv? Nordbeck hade större koll. Ödmjuk vägledning.

Slutet har inte slutat än

Punkten jag nu sätter
en vit kopp
svart kaffe
sedd uppifrån

En smula
ett sesamfrö kvar på tallriken
ett början-till-slutet-frö
slutet i sin hinna

Innan den basiska smaken av sesam öppnar dig
mot dansen, dörren mot dragningen,
jäsande degen och döden … du

Men.

Trots allt en skepnad, som lyfte kreativa andeväsen ur oss författarynglingar – oförtjänta hans sinnliga ingång till konstnärskap och poesi. Nordbeck hittade alltid något inspirerande i våra poetiska försök. Ett ord, en mening som han upplevde ”växANDE”. Ibland bara själva praktfiaskot. En så usel dikt att det usla faktiskt hade en konstnärlig funktion. Jag hade bara läst hans första diktsamling Träden går ned för landning. Och tyckte mycket om den. Beundrade vissa dikter. Men när han vid ett tillfälle läste inför oss, sina elever, blev jag fundersam; han reciterade dem så … Halvhjärtat. Tills han kom till en rad, en passage: ”Fåren som bräker”, som jag minns det, med sin söderdialekt. ”Breeieker”.Varvid han stannade upp och ursäktade sig för sitt uttal av fårets läte. Läste om raden igen: ”Breeiker”, exakt likadant, möjligtvis något maskerat. Fåren breeiekte. Inget snack om saken. Konst, tänkte jag. Konsten tar obegränsade uttryck, Nordbeck också.

Tidigare samma dag, samma som all…tid
Summan av kronologin = en av de grottor på berget Ida
där Zeus föds, lammgamar och elementarandar kretsar över
öppningen i en drömmande koreografi

På väg nedför Ida avvek jaget plötsligt för sina kamrater i
kronologin och gick i jublande jaglöshet nedför den salviadoftande
lutningen längs den goda bäcken till byn, kupade handen och drack
bergets isiga vatten i mars, mars månljus på eftermiddagen

En bra diktsamling ska vara sönderläst. ”Vägg i vägg” är så genomläst och ovårdad att den fallit i tre delar, och jag har råkat spilla kaffe över den. Endast Gunnar Ekelöfs och Frödings samlade skrifter befinner sig i sämre skick. I mitt hem. Hemma hos mig markerar slitaget kvalitet. Så mitt recenserande känns överflödigt. Lite falskt.

Nordbeck är ju stavelsevarelse, språk är hem och tidsuppfattning. Rum att klä ut för att lämna. En grym konstnär, en observatör vars ambition läser bortom sinnesintryck och är i ständig rörelse, flykten skapar perspektivförskjutning. Att av andetag kalla Nordbeck för kubist känns förvisso relevant, men jag vet att han knappast nöjer sig, för han utvecklar briljant denna konstambition. Därav samarbetet med Jockum Nordström. Kubism okej, som poet skapar denna skepnad möjlighet att avvika – utveckla. För en sann konstnär i sin tid- och rumsliga inkonsekvens och versbrytningar. Flykten löper genomgående med diktsamlingen, här är han konsekvent. Titeldikten har låtit sig inspireras av Gunnar Hardings Historiemålning (1983) och Marina Tsvetajevas Försök till ett rum (1926). Ett rum har tre väggar – den fjärde är du. Och som poet är det påtagliga ganska intressant som ingång för ett sökande öga. Dikterna är mästerliga och själva boken är ett konstverk. Jag håller ett ständigt ”växANDE” konstverk i handen, bläddrar fram Nordstöms skulptur av liv, levande. Nordbeck leker som vanligt ordlekar, men leker sig bortom ”Jo-han”. ”Jag är ju konst…ruktion”.

Väggar växer med tiden in i varandra
medan husen de tillhörde krymper in i ögats äggvita

Kind mot kind
pannan mot äggen tills tiden
krackelerar och rummet ger vika
inför din tinning av barnDOM

As time goes eyes

Jockum Nordström skapar en så vänskapligt förträfflig skulptur av tändsticksaskar och klipp & klistra. Collagen. Men framförallt den växande skulpturen av rum, som illustrerar och formar liv. En organisk skulptur styrd av det föränderliga, och av språkets konsekventa och lika förunderliga föränderliga vers. Rytmen, stavelseleken är inte enbart (som många vill göra till ett syfte) formad till att läsas högt. Nordbeck framställs i bland som en estradpoet. Skymfen i detta påstående är uppenbart, Nordbeck skriver bortom sitt sorgtyngda, mänskliga hjärta. Vägg i vägg expanderar och hjälper oss bortom det oväsentliga till väsentligheter. Sanning eller lögn är ointressant. Essensen är det subtila bakom lögnen, vilket Nordbeck fångar upp och gör sublimt. Liksom en tidig nittonhundratalskonstnär i Paris, som vill måla bortom en rationell värld. Evolution. Nordbeck/Nordström utvecklar en hundraårig konstambition. Vägg i vägg är avvikande, en mutation. Och Nordbecks skepnad som estradpoet – gömmer bara ytligt ett litterärt geni.

(Traneberg)
Rådjursfamiljen i tankspridd procession
På baksidan av smalhuset bland björkarna
Även bocken bär högklackat

Hur rymde de från Jockums teckning
Innan den ens är ritad
Hinner jag tänka innan mjölken kokar över

Nordbeck/Nordström visar hur även poesin kan förändras och förnyas utan att tappa sin ambition. I tid som en del kallar ett tillstånd av poetisk stiltje. Förtjänar vi ett så helhjärtat och genomarbetat, underfundigt och postkubistiskt konstverk? En känsla av nyfunnen vildmark. Som det uppklippta hålet i staketet dolt av nyponbuskarna, en hemligt okänd, otillåten ingång. Jag får lite samma känsla. Ett slags kärnpunkt i livet, som aldrig slutar existera – en vildmark som aldrig kan återskapas. Men tydligen, beviset ligger sönderläst i tre delar. Vad nu?

Dock
den väldiga jättebabyn Jo-han
ligger kvar
i Eriksbersvarvets övergivna
docka vid älven. Människosonen och jag
sicksackar fortfarande tur-och-retur
från Majorna till Hisingen
liv-död-liv-död i ögonblicksmönster över vattnet

Strunt samma egentligen, viktigare är att börja värdera Nordbecks poesi, hans blick som söker och finner. Vägg i vägg är en skulptur av ett liv – rum som klätts och lämnats för nya. Nordbeck kanske trivs i sin estradskepnad, som ”Jo-han”. Och i flykten, sin skulptur av rum som, genom Jockum Nordström, nu lämnats för oss att se på. Flykten i sig utvecklar deras kubistiska ambition. Eftersom flykt i tid och rum – inte helt går ihop ens bortom det rationella. För Nordbeck är att fastställas, fixeras, möjligt i dikt, helst med en notering var i världen den skrevs. Utan denna slarviga notering, utan tidsuppfattning, så är dikten skriven var och när som helst – men platsen är alltid Brommaplansrondellen – och ja, vi har ju alla vår fixeringspunkt, en själslig kättja som håller kvar lite trygghet och ordning.

Livet, en människa – vägg i vägg med sorg och död. Tid.

Allt annat än tid
Sekunderna står nakna på parad
En avlönad armé

Similar Posts:

• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• Recept på lyckade moralkakor
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Anna Livs Billybokhyllor bågnar
• ”men den oändliga variationen …”

Gunnar Harding har, förutom tolkningen, skrivit en initierad och spännande inledning där han tecknar huvuddragen i Donnes liv men även lika mycket det samtida England och den turbulenta tid Donne levde i. Han föddes och växte upp i en katolsk familj. Efter Henrik VIII:s självsvåldiga brott med den romersk-katolska kyrkan, och inrättandet av den anglikanska statskyrkan, piskades snabbt kritiken mot katolikerna upp. Snart handlade det om veritabla förföljelser, och bekännelsen till den katolska tron kunde i många fall få dödliga följder. Donne valde att konvertera till den anglikanska kyrkan. Här, som på många andra punkter, var hans liv motsägelsefullt och dunkelt. Var det på grund av äkta övertygelse, eller kanske snarare karriärhänsyn, som han valde att byta bekännelse?

Den svenska samlingen har fått titeln Skabrösa elegier och heliga sonetter. Den säger det mesta om de olika och motsatta perspektiv som dikterna, och också Donnes liv, innehåller. Höjdpunkten på hans karriär blev tjänsten som domprost i St Paul’s. Men Donne var inte bara präst och uppburen predikant – han hade också många kvinnoaffärer, och dikterna behandlar dessa i stor utsträckning. Samtidigt verkade han ha älskat sin hustru Anne djupt. Hon dog i barnsäng efter att ha fött deras tolfte barn. I samband med hennes död skrev Donne dikten ”Nocturne på Sankta Lucias dag”, där han rider i solnedgången, och samtidigt klagar att ”jag är ingen sen min sol gått ner.” För Donne sublimeras livet i mötet med den älskade, med hennes heta och (efter)längta(n)de kropp: ” Tag av det vita linne som du bär. / Skam eller oskuld finns ej längre här.”

Jag är egentligen för dåligt bekant med Donnes engelska original, men såvitt jag kan bedöma har Harding lyckats mycket bra att föra över dikterna till krispig och klingande svenska. Donne, precis som Shakespeare, arbetar mycket med dubbeltydigheter och ordvitsar. Ett exempel får bli ur ”Kärlekens krig”, där Donne skildrar alla de män som drar ut i krig, men också de som förblir hemma och ”siktar in sig på ett skjut i hemmamiljö”. Det är både roligt och skickligt tolkat av Harding. En del av dikterna löper så smidigt att de ursprungligen kunde varit skrivna på svenska.

I skarp kontrast till dessa ekivoka stycken står de ”heliga sonetterna” som avslutar denna lilla volym. Här frammanar Donne (och det verkar som att han skrivit de flesta i dödens närhet, mot slutet av sitt liv) sitt liv och alla de synder som ligger på hans hjärta. Han ber Gud om att sända en renande eld ”tills min värld är förbränd”. Donne utbrister att ”jag blir endast fri i fångenskap hos dig, och aldrig kysk, om du ej våldtar mig.” Donnes gudsbild är mörk och kravfylld, men stundtals plötsligt ljus. Underkastelsen och rädslan går hand i hand. Återigen framträder dubbelheten i Donnes liv: ”Med ödmjuk bön jag prisar Gud idag. I morgon darrar jag inför hans slag.”

Dikter, och de som läser dem, blir ibland beskyllda för att vara tråkiga. En deckare, roman eller faktabok kan väl vara kul, tänker någon. Men dikter? Då stannar ju klockorna. Den som tänker så har inte läst John Donne. Här, i de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan, kåthet och självspäkning, jordisk lusta och himmelsk smärta, har dikten aldrig varit mindre tråkig. Detta är på liv och död.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• SR:s Lyrikpris går till…
• Latinet dör aldrig
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Bland slinkor och gudinnor

Idag skriver Emelie om Julia Thorells debut, serieromanen Juni. Det är en roman som gör upp med Junis uppväxt i ett hippiekollektiv, den fria och gränslösa barndomen ger konsekvenser i Junis vuxna liv. En både tragisk och rolig
uppväxtskildring som tyvärr inte bjuder
på så mycket nytt.

Richard recenserar den engelske poeten John Donne, som Gunnar Harding tolkat till svenska, och ellerströms förlag gett ut under titeln Skabrösa elegier och heliga sonetter. Han tyckte mycket om den! Intensiv erotisk-religiös poesi. 1600-tal – men kunde varit skriven idag.

Oscar skriver om Cold Spring Harbor, Richard Yates sista roman från 1986. Vi får följa två familjer vars öden länkas samman och som vanligt med Yates är det livsöden som inte utvecklat sig fullt så bra som personerna hoppats på.

På lördag blir det Marilyn Monroe-special med anledning av att det i år är 50 år sedan hon dog. Emelie skriver om två nyutgivna böcker om hennes liv, Metaformoser som är en fotobok och Fragment som innehåller mer text i form av brev, dagboksanteckningar och dikter av Marilyn Monroe. Camilla skriver om filmen My week with Marilyn, en film som bekräftar tidigare bilder av Marilyn. Dessutom en nyläsning av Blonde av Joyce Carol Oates. Missa inte!

På lördag fortsätter Lina Forss också sin läsrapport om Frihet av Jonathan Franzen.

Veckan avslutas med ny månad, som här på dagensbok.com också betyder ny tio i topp-lista!

Trevlig läsvecka

önskar

Similar Posts:

• Vecka 1 på dagensbok.com – Gott nytt bokår!
• My week with Marilyn
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Ny vecka på dagensbok.com
• Sökte en kvinna och fann en själ

Det är lätt att börja fantisera när man läser Catullus. Nästan allt vi vet om honom kommer från hans dikter men som alla vet är en diktares liv och hans verk inte samma sak. Det vi vet om skalden är att han föddes omkring 84 f. Kr. och att han levde större delen av sitt vuxna liv i Rom. Troligen var han relativt förmögen och hade därför råd att umgås i en liten krets poeter som kallade sig neoteriker, dvs. de nya poeterna. Neoterikerna var inte intresserade av den episka dikten utan fann istället nöje i epigrammet, idyllen och den satiriska kortdikten. Man ägnade sig åt dagsländor som i Catullus och Ovidius fall skulle leva vidare genom latinundervisning.

Idag läser vi Catullus såväl som Ovidius av helt andra anledningar. Vi läser dem till och med av andra anledningar än för hundra år sedan. Om man slår upp Catullus i Litteraturens klassiker (i översättning av Elias Janzon) och läser urvalet av dikterna får man en helt annan bild av honom än om man läser Gunnar Hardings och Tore Jansons urval. I Litteraturens klassiker finner man en högstämd och något präktig poet. Hos Harding och Janson är han charmigt jordnära. Visst, det handlar nog mycket om tidens tand, men ändå. Det är tråkigt att dagens litteraturstudenter inte finner en dikt som denna i sina urval.

Sluta fundera på varför ingen kvinna vill sära
på sina smidiga lår under dig, Rufus, tyvärr,
inte ens om du gör henne mjuk med dyrbara kläder
och med juvelernas glans söker få henne på fall.
Det som besvärar dig är ett elakt rykte som skvallrar
om att där lever en bock inne i armhålan din.
Alla är rädda för den, vilket inte är konstigt, för ingen
flicka vill dela säng med en sån hiskelig best.
Därför bör du plåna ut den plåga som pinar var näsa,
Eller ej undra mer varför de rymmer sin kos.

Det som verkligen fascinerar mig när jag läser Catullus är vilka otroliga svängningar mellan högt och lågt han kan göra. Plötsligt kan ett "nerpissat luder" förvandlas till en gudaskön älskarinna som trippar fram längs den sapfiska strofen. Dikterna är både vackra och vulgära men framförallt väldigt charmiga.

I den bemärkelsen är urvalet också en påminnelse om att det inte är så stor skillnad mellan människor idag och människor för tvåtusen år sedan. Man tänkte och kände på ungefär samma sätt då som nu. Det är en viktig påminnelse som gör urvalet värt varenda krona.

Similar Posts:

• Latinet dör aldrig
• Långt borta och nära
• En mycket livskraftig döing
• Kryddade kejsare i behov av salt!
• Till sängs med romerska kejsareÂ…

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla Kapslar.

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?

Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i Kapslar. Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa Kapslar.

Om eftervärlden ska vara ett barn av/ vår tid måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.

Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen – att vilja gråta.

Similar Posts:

• Lättillgängligt oåtkomligt
• Grattis Elsie Johansson
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Det utspelar sig i 60-talets Oslo. Huvudpersonen växer upp tillsamman med sin faster, efter att fadern och modern lämnat dem på olika sätt. Huvudpersonen söker sin identitet: i andra, i sig själv och i sin egen historia. Huvudpersonen kommer tidigt fram till en sak: det kommer att bli svårt att anpassa sig.

Medan jag läser Maskrosfamiljen har jag en nyöversättning av Thomas De Quinceys (1785-1859) Soldatnunnan och Om mordet som skön konst med förord av Gunnar Harding bredvid mig. De Quincey, som även har essän En engelsk opieätares bekännelser på sitt samvete, har kanske inte så mycket gemensamt med Christensen annat än att slumpen lät dem träffas i min läsning.

Denna slump lärde mig att De Quincey på sin tid var tvungen att försvara prosans konstnärliga existensberättigande, när skönhetsidealet var naturromantisk lyrik av Byron, Colerige och Wordsworth. Romankonsten var en maskrosgenre … Men De Quincey menade att berättarkonsten hade lika mycket rytmik och musikalitet som någonsin poesin och därmed var den lika vacker. Den har nämligen, låt mig citera:

upprepningen och återkomsten av en bekant effekt, i rörelse genom subtila variationer som ibland döljer temat, ibland nyckfullt avslöjar det, ibland våldsamt kastar ut det i ett intensivt dagsljus

Ni förstår var jag vill komma. Christensens stil kännetecknas av just denna musikalitet. Som en symfoni med variationer på temat, upprepningar, ibland förrädiskt oigenkännligt och ibland extremt tydligt. Han har helt enkelt musiköra.

Men det är mer som gör Christensens stil och Maskrosfamiljen speciell. Berättarjaget är inte att lita på. Det verkar alltid finnas flera versioner av allt han vill återge för oss. Som läsare kan jag aldrig vara säker. Förmodligen är det just därför som Christensen låter leendet spela en stor roll. Hur ska man veta vad ett tyst smil egentligen betyder? Kan ett vänligt leende hjälpa mig att manipulera andra att göra som jag vill? Förmodligen är det också därför som teatern har stor betydelse för huvudpersonen. Vad spelar du för roll? Är du en komedi eller tragedi? Det uppstår en osäkerhet. Ingen vet ju ens om du är en pojke eller flicka. Det finns mycket att dölja och anledningarna är många.

Det här är en varm och gripande berättelse med många bottnar. Ju djupare jag tittar, desto mörkare blir det. Det handlar om påtvingad vänskap, utanförskap och att äcklas över att se sig själv i andra. Närmast kan jag jämföra boken med landsmannen Niels Fredrik Dahls På väg till en vän. Men självklart kommer du känna igen dig om du har läst Christensens förra roman Halvbrodern. Maskrosfamiljen är inte lika tjock, men båda kommer ingå i samma tematiska Christensen-box.

Slutligen, för att återknyta till min inledning: Vilken karaktär kan koras som skönlitteraturens största outsider?

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk på döden
• Staden vid fjordens mynning