Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland

Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” –

…modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…

Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.

Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann, som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museibutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.

Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.

Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras:

Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Det är, tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.

Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP…

Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist, för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.

Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.

Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken Ett helt liv av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.

Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers Ett helt liv och även hans bok Tobakshandlaren som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers Väggen som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds Adams arv hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells Ensamhetens slut.

Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.

Så – behöver ni som läser detta sommarläsning rekommenderas närmsta bibliotek, bokhandel eller internetbokhandel – för även sommaren i sig är greater-than-life och vad är en sommar utan böcker? Att läsa för att det är roligt att läsa och för att det är roligt att ha roligt.

Similar Posts:

• Om Frans G Bengtsson
• En frostskadad viking
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

I fjol (i Sverige i alla fall) släppte Salman Rushdie också Förtrollerskan från Florens, en roman som – till skillnad från föregångaren Clownen Shalimar – på ytan inte verkar beröra dagens konflikter och religiösa fanatism alls. Den utspelar sig ju trots allt på 1500-talet, då hade de väl helt andra problem?

Indiska barn får än idag, precis som de säkert gjorde när Rushdie växte upp i Bombay på 40-talet, höra berättelser om den muslimske mogulen Akbar den store (jo, på arabiska blir det ”Den Store den store”) som tillsammans med sin sluge hinduiske premiärminister Birbal styrde Indien med rättvisa, tolerans och medmänsklighet. (Det finns en utmärkt antologi utgiven av Karavan; rekommenderas.) Om de berättelserna är sannare än Gustaf Vasas äventyr i Dalarne kan säkert diskuteras, men frågan är väl om en sägen måste vara sann för att vara betydelsefull (där har vi satansverserna igen, ja, men också en grundfråga som löper genom hela den här romanen). Alltnog är det vid Akbars hov som en mystisk främling från Italien dyker upp mitt i allt det dära vishetandet och låter antyda att han har en berättelse mogulen måste höra. Den börjar i Florens några år tidigare… eller rättare sagt, den börjar i Indien många år tidigare… eller rättare sagt… etc. Och igång drar den där väloljade berättarmaskinen, sveper fram och tillbaka mellan öst och väst, tar stora kliv genom decennier och generationer, vimlar av prinsar och bönder, horor och prinsessor, präster och världsresenärer, filosofer och våldsverkare. Precis som Midnattsbarnen är det en rapport från och till en brytningstid. Rushdie verkar vilja gå i fotspåren efter Eco, Maalouf eller för all del Bengtsson; en berättelse om en fjärran tid som ändå är rätt lik våran, där världen stod och vägde, där en civilisation var på väg upp och en annan ned, där stora personligheter – Akbar, Vespucci, Machiavelli – passerar genom handlingen som små kuggar i ett större spel, där saker kunde ha gått annorlunda (och kanske gjorde det också).

I framtiden var det hårdheten, inte civilisationen, som skulle härska.

Överhuvudtaget är det mycket speglar här, och i speglar kan man aldrig veta åt vilket håll något går, och vilket som är original och avbild.

…och ändå, näe, det tänder inte på alla cylindrar. Nog är Rushdie fortfarande en av litteraturens säkraste stilister, hans språk är (även i den lite väl torra översättningen) lika vackert som någonsin, och han har så mycket han vill säga här. Om förhållandena mellan öst och väst, tro och vetande, härskare och undersåte, manligt och kvinnligt… men han verkar inte kunna få ur sig det utan att det ena tar övertaget över det andra.

Precis som med Satansverserna, fast tvärtom, är det här inte den roman som man förväntar sig. Efter de första 100 fantastiska sidorna, där Akbars hov målas upp som en vacker dröm så fjärran redan på 1500-talet att det knappt ens var verkligt då, gräver han ner sig i ett evigt refererande i andra hand (som en våldsamt överproducerad och sönderjammad cover på De osynliga städerna), rabblar indisk och florentinsk inrikespolitik, skapar ”starka” kvinnoporträtt som mest känns som 60-årsfantasier, döljer filosofiska plattityder bakom vackert språk, hoppar från historisk person till historisk person utan att riktigt ge deras romanversioner (speglar?) ett eget liv. Den blir lite för ofta rent ut sagt tråkig.

Han syr ihop det rätt väl mot slutet, och det är mycket det som ändå gör detta till en godkänd roman. Men inte mer än så, vilket gör mig lika besviken som varje annan gång Rushdie misslyckas att få till det där mästerverket vi vet att han har i sig. Som sågning betraktat är detta därmed ganska otydligt; men det kan nog både jag och Rushdie leva rätt gott med.

Similar Posts:

• Minnen utan ansikten
• A traveler of both time and space
• En skön skröna
• Allt på ett kort
• Islams upphovsman i närbild

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Similar Posts:

• Under en enväldig krigarkung
• Arkeopornografi
• Alexander in på skinnet
• Enquists upplysningsmission
• Lundkvist om Alexander

Det enda man inte tycks lyckas med är en filmatisering som gör historien rätta. Hasse Alfredson sägs ha varit igång i mitten av 1980-talet, stärkt av filmiska framgångar som Den enfaldige mördaren, men det lär ha stupat på ekonomi, som så ofta.

Nåja, kanske vi ska vara glada över att åtminstone några episka och tillika visuellt extraordinära fantasiskapelser får vila ut i läsarnas egna sinnesvärldar. Röde Orm är och förblir i första hand en läsupplevelse, ett skepp som lastats med nordländska tillsjöfarare utklädda till käcka machoknuttar. Vore det inte för Bengtssons alltigenom befriande humor och den lätthet som han presenterar historien med, skulle hela spektaklet falla platt. Kanske också därför filmskaparna avstår?

Här finns hur många favoritkapitel som helst, berättelser invävda i varandra och alla de svängningar och ingredienser som en klassisk äventyrsroman kräver och lever av. Hjälten och hans vapendragare, vådliga eskapader i fjärran länder och kärlek som tycks vara lika självklar som förutsbestämd. Till mina favoritepisoder hör väl som hos de allra flesta det stora julgillet hos kung Harald Blåtand. Inte bara för att det är frejdligt skrivet, men även hur det kopplar berättelsen till historiska personer och händelser. Samt att det för med sig stora förändringar i Orms liv. Därefter, när han rivit av ett kort äventyr i England, kan han ordna upp sitt liv med gård och familj, något som är en förutsättning för det sista stora utfärden i Österled.

Till sist: Jag har alltid trott att det var tryckffelsnisse som var framme i den pocketutgåva mina händer nött. Men enligt denna nya utgåva ska det stå ”tjänat min herre Almansur” – inget annat. Första gången jag läste ut Röde Orm gick det en darrning genom kroppen, ett slags berättarteknisk sence of wonder. Vem är egentligen bokens berättare?

Similar Posts:

• En frostskadad viking
• Röde Orm är i hamn
• Röde Orm är tillbaka
• Om Frans G Bengtsson
• Kriget och de som får sitta emellan

Han har två förmågor, den ena är att memorera och återberätta historier och den andra är att tälja i trä.

På den tiden fanns det i Gests hemtrakter en mäktig hövding som kallades Viga-Styr, denne dräpte Gests far. Den blodshämndstradition som fanns på Island under vikingatiden tvingar Gest att dräpa Viga-Styr. För att undvika vedergällning måste Gest fly. En flykt som tar honom från Island till Norge och till sist till Storbritannien och som pågår en mansålder.

På sin flykt får han två söner med två kvinnor och träffar en mängd kända och okända figurer från vikingatiden som exempelvis kämpen Torkel Höge, Kung Knut av Danmark och den norske stormannen Eirik Jarl.

Bokens centrala teman är vänskap, blodshämnd och flykt undan den.

Onlinebokhandlaren AdLibris beskriver Frost som ”ett slags modern norsk variant av Röde Orm” och till viss del kan jag hålla med.

Visst handlar både Frost och Röde Orm om unga män som lever i det vikingatida Norden bara några år efter varandra. Orm lever under den danske kungen Harald Blåtand och dennes son kung Sven Tveskäggs regenttid. Gest lever samtidigt som kung Sven och hans son Kung Knut. Dessutom är både Gests och Orms liv odysséartade, de lämnar båda sina hem under kaotiska former tidigt i ungdomen och slungas ut i världen, mer eller mindre, mot sin vilja. Men där slutar också likheterna.

Skillnaderna är stora, och jag tycker inte att det är särskilt svårt att se vilken som är den bättre berättelsen. Och vad gällande den bättre berättaren står det också klart redan efter första genomläsningen.

Roy Jacobsens språk känns modernt utan att vara modernt, och visst är det ganska avancerat men helt utan finess. Han snubblar på formuleringar som skall vara vikingatida, för att sedan tugga på med ord och meningar som ser ut som om de kunde ha kommit från vilken bok som helst skriven i början av 2000-talet:

Vi ber dig ta emot denna gåvan, sa Eirik och satte sig igen, och förlåta att vi inte kallat in dig tidigare, men vi tror att det är bäst att du inte blir sedd tillsammans med oss. Och jag är säker på att du förstår varför när du får höra att vi ska lyssna på ditt råd och låta dräpa Uthred, men inte än, och inte av dig eller dina män.

Frans G. Bengtsson, däremot, har skrivit sitt vikingaepos Röde Orm på en otroligt säker och jämn gammelsvenska:

Några av Styrbjörns män voro så medtagna av resan att de skakade där de stodo; men när kannor med varmt öl räcktes dem, blevo de genast stadiga på handen, så att inte en droppe spilldes.

Det är väl i och för sig en smaksak, men jag tycker att språket i Röde Orm, när man kommit in i det hjälper till att få fram en känsla av att det är en riktigt gammal historia. I Frost känns språket konstlat, onaturligt och till och med lite veligt.

Utöver de språkliga skillnaderna saknar jag Frans G. Bengtssons humor och rappa dialoger. Frost är en ganska långsam och tragglande historia utan någon dynamik. Först gömmer Gest sig på ett ställe, sen flyr han iväg och gömmer sig på ett nytt ställe och sen måste han fly igen. Allt upprepar sig, gång på gång, på gång bara vädret och namnen på gårdarna och gårdsfolket skiljer sig.

I Röde Orm finns en mängd väldigt färgstarka scener som exempelvis julgillet hos Harald Blåtand. Det är en underhållande och fantasifull episod som helt saknar motstycke i Roy Jacobsens lite tråkigt jantelagsrealistiska framställning av den nordiska historiens intressantaste tid.

Till Roy Jacobsens fördel ska det sägas, att han mot bokens efterlängtade slut lyckas knyta ihop några av de oändliga, lösa trådar som Gest har lämnat efter sig och vi får återse många av de viktigare personerna i berättelsen.

När jag först blev ombedd att recensera den här boken tyckte jag att det skulle bli roligt och spännande, då jag har läst Röde Orm ett flertal gånger och tycker mer och mer om den för var gång jag läser den. Emellertid är nivåskillnaderna mellan Frans G. Bengtssons fartfyllda och otroligt spännande berättelse och Roy Jacobsens jämförelsevis mediokra vikingatidssmörja för stora.

Tyvärr Jacobsen: gör om, gör rätt och bättre lycka nästa gång.

Similar Posts:

• En norsk traktor
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Om Frans G Bengtsson
• Ett kosmos i ett nötskal
• 60 år av härnad i svenska läsarhem

Jag har ett speciellt förhållande till boken, det var en av de första jag läste på egen hand och verkligen älskade. Det var stort, väldigt stort, och det gjorde att jag snabbt köpte första delen i serien när den kom ut. Något jag aldrig ångrat och det tror jag inte du kommer att göra heller.

Den här gången är Orm hemma igen och tar del i ett plundringståg till England och vikingarna går som vanligt genom livet med sin pragmatiska inställning. Trots den engelska kungens påbud om böner för fred får vikingarna det slag de längtat efter. Vid en drabbning blir de bombarderade med spjut och slänger ur sig:

"Se, nu har de kastat alla sina spjut!"
"Det var fasen till stridsteknik!"

Efter det kommer slungade stenar:

"Jaha, och nu har dom slungat alla sina stenar..!"
"Britter, vet du…"

Det har varit tonen genom alla de tre tidigare delarna och det är inget som har förändrats till den fjärde.

Men inte ens vikingarna kan vara helt opåverkade av kristendomens frammarsch genom Europa. Till och med Orm går till slut med på att döpa sig för att kunna göra verklighet av sina planer på bröllop med den fagra Ylva.

Det slår mig att det finns en hel del likheter mellan hur vikingarna framställs och hur vi svenskar ofta uppfattas eller porträtteras; enkla, rakt på sak och ibland lite enfaldiga men förvånansvärt ofta ändå på den vinnande sidan. Så här i OS-tider är det nära till hands att dra paralleller till Karolina Klüft som spelar på alla dessa egenskaper.

Du som följt serien fram till nu kommer naturligtvis att köpa denna utgåva också men om du inte börjat ännu kan det vara idé att vänta på samlingsvolymen som förhoppningsvis kommer lagom till julhandeln. Köp den. Du kommer inte bli besviken.

Similar Posts:

• Röde Orm är tillbaka
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Vikingar utan röd tråd
• Ännu en jävla natt i Duck City
• En frostskadad viking

Faktiskt.

Och detta trots en träffsäker tidsskildringen från sextio- och sjuttiotalets glesbygdspajala, trots galna upptåg och vilda släktskrönor, trots PV-bilarnas backelitrattar och åkrarnas mandelpotatisar och fredagsfyllans plastdunkar.

I boken får vi följa Niemis alter ego från fem års ålder tills han tar klivet in i vuxenvärlden. Uppväxtens sorger och fröjder betas av i episodliknande kapitel, oftast så löst sammanhållna att de skulle kunna läsas som fristående krönikor. Som röd tråd löper mötet med rockmusiken och det band som huvudpersonen och hans kompisar sätter samman.

Problemet är att varje kapitel försöker bygga upp en spänning som inte riktigt håller. Det blir litet väl många "Då hördes ett tjut", "Sedan brakade det loss" eller "Det var då jag mindes".

Med tydlig inspiration från såväl Frans G. Bengtsson som Sture Dahlström väver Niemi förvisso ett språk som underhåller, men stoffet känns oftast alltför tunt. Att göra bort sig inför klassen med en låtsasgitarr om halsen har nog de flesta varit med om.

Bättre och mycket njutbara är de avsnitt som ger en ögonblicks stämningsbild från dessa trakter. Obetalbart är det när författaren tänker sig livets väg som ett motlut mellan Pajala och Muodoslompolo (en leastadian har beskrivit den levande tron som en livslång uppförsbacke), eller när den tornedalska kreativiteten ges utrymmer för en betraktelse.

Då känner man, även som sörlänning, att berättarkonst har sina djupaste rötter i hjärta, mage och kön.

Similar Posts:

• Inte så jävla überseriöst
• Historisk roman som vill mycket
• 60-talets Reykjavik drabbas av Beatlesfeber
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula
• Finska självmördare på chartrad busstur genom Europa

Christensens nya projekt att göra seriebok av klassiken Röde Orm är beundransvärt. Det är ingen lätt uppgift att i bilder tolka ett så populärt verk. Min första reaktion var misstro. Det såg ut som ett billigt försök att tjäna pengar på någon annans arbete. När jag sedan såg att det var Christensen som stod som författare mjuknade jag en del och köpte till och med ett eget exemplar. Det är svårt att göra sig fri från gamla idoler. Besvikelsen var dock påtaglig när man insåg att det inte var hela boken i serieform i första volymen utan att det skulle komma fler delarÂ…kanske. Det är ett välkänt faktum att om inte första boken säljer bra är risken stor att det inte blir fler delar. Första delen var i och för sig så tunn att ett försök att få in hela historien där endast hade blivit löjligt.

Nu har det visat sig att mina farhågor var obefogade då del två finns att köpa så första delen måste ha sålt hyfsat bra i alla fall. Det var många år sedan jag läste Röde Orm i bokform och jag kommer inte ens ihåg huvuddragen i historien vilket gör att jag inte blir besviken över eventuella skillnader mellan de två verken. Det innebär också att jag har svårt att uppskatta hur många delar till det blir men det är i alla fall minst en till.

Historien är spännande, det är vältecknat och den korthuggna, lite trumpna stilen jag trots allt kommer ihåg från boken finns kvar. De som minns gudinnorna Arne Anka alltid suktade efter men oftast inte fick får även de något litet ut av boken. Den mänskliga stilen i bildspråket är även det detsamma som i tidigare alster. Det som känns igen gör att man känner sig hemma och väl till mods men boken och historien är så skild från det Christensen gjort tidigare att likheterna slutar där. Vem kan då vara intresserad av boken? Alla som läst och älskat Arne Anka bör ta sig en titt om inte annat så för att det är ett av Christensens verk. Det är ingen barnbok även om jag tror att i alla fall ungdomar (yngre tonåren) kan ta till sig den. Framför allt tror jag att alla de som älskat boken får ut något av serieversionen. Om inget annat så är det ännu ett besök i Röde Orms värld och det är något man bör ta vara på.

Problemet med att identifiera målgruppen är nog bokens största problem och något som känns igen när det gäller alla vuxenserier. Inställningen att serier är till för barn och inte vuxna är bara att beklaga. När jag letade igenom bokhandlarna i Örebro för att hitta ett ex att recensera (mitt recensionsexemplar från förlaget kom inte fram i tid) var jag tvungen att gå till fyra olika innan jag hittade en med några ex kvar. Jag fick dock reda på att den i ett fall stått under barnböcker, i ett fall under någon diversekategori och jag hittade den under Humor. Jag kan förstå att den står under barnböcker då det i alla fall är en seriebok även om innehållet inte lämpar sig speciellt väl för barn men humor är definitivt fel kategori. Visst är det en bitvis riktigt rolig bok men som kategori passar det inget vidare. Själv vet jag inte riktigt vad den passar men i bokhyllan kommer den placeras bredvid Bloom County, Kalle & Hobbe, Rocky och givetvis Arne Anka även om "Bombad & sänkt" inte riktigt passar i formatet.

Jag undrar om inte Jan Guillous framgångar med serien om Arn är en av anledningarna till att denna version av Röde Orm har sett dagens ljus över huvud taget. Nu handlar det om helt skilda tidsperioder men det är ändå historiska romaner med Sverige som grund. Fler liknelser än så får man dock leta efter och Röde Orm har ju visat att han klarar av att stå på egna ben lång innan Arn var en glimt i Guillous öga.

Generellt sätt måste jag säga att jag rekommenderar Röde Orm om du är sugen på något lite annorlunda, den tar inte speciellt lång tid att läsa. Priset på lite över 150 kronor är relativt högt men så är det när man handlar kvalitet. "Buy quality, cry once" är ett uttryck jag verkligen gillar. Om du missade första delen kan det kanske bli svårt att hitta den i bokhandlarna men på förlaget går de att beställa båda två.

Similar Posts:

• Röde Orm är i hamn
• Skåpmats-Anka
• Ännu en jävla natt i Duck City
• 60 år av härnad i svenska läsarhem
• Vikingar utan röd tråd