Fåglarna återkommer genom samlingen. Här är inte bara ugglan och gärdsmygsungen, här är också korpen och flera andra fåglar som inte nämns utifrån sin art. De blir metaforer för det gamla, trygga, men också för det nya, oväntade och väntade. Döden och tiden är högst närvarande, men dikten, liksom diktjaget, närmar sig det med eftertanke. Såhär låter det i ett stycket där jaget tycks befinna sig på ett café:

Ändå har en förändring skett
en omvälvning i cellerna
som härbärgerar våra själar
dem vi är genom alla decennierna
[...]
Kanske är cellerna som fåglar,
jag hoppas det

Tänka ugglans bo har en del gemensamt med Holmbergs förra diktsamling Öronen i jorden. Också här handlar det om ett slags avlyssnande, där naturen och de som befolkar den kan ge svar eller åtminstone fingervisningar kring det existentiella. Det flimrar ett skymningsljus genom dikten som jag tänker mig liknar det på omslagsbilden (som är en målning av Kerro Holmberg). Ljuset rör sig från naturen till de av människan uppbyggda och raserade samhällena, från det personliga till det kollektiva. Såhär fint formuleras det till exempel:

Helt snart är tiden förbi
och skall lämnas som något att ha,
ett ljusnat junivatten i någons territorium

Holmbergs texter går att läsa som förflyttningar genom tid och historia – den egna och men också den gemensamma – de närmar sig kollektiva sorger som krigstillstånd och klimatkris och rör sig tillbaka till de enskilda, ofta kroppsliga upplevelserna. Det är ett poetiskt tillstånd, ett tankesätt som blir extra värdefullt att bära med sig i den här sommaren när krigen och massmorden rasar samtidigt som naturen både bryts ner och återuppstår. De flimrande förflyttningarna i Tänka ugglans bo kommer att följa mig överallt och vidga tanken ett bra tag framöver.

Gå utefter hyllor med andras skallar
Att vi ständigt måste påminna oss om varandra
Varför gjorde vi ingenting?
Varför fortsatte det?

Ja, här finns en rörelse som absolut hör poesin till. Dikten, eller livet, flyttas framåt. Den vidrör en sorts maktlöshet men vittnar också om ett försök att, på ett personligt plan, finna en acceptans i förlusten av dem vi en gång varit och haft.

Vi kommer tillbaka till ugglans bo men diktjaget verkar förvissad om att det är möjligt att befinna sig i ett lämnande och samtidigt vara, om inte tillfreds, så åtminstone lugn i det. En av de sista dikterna är en av de vackraste och mest talande för samlingen:

Det ligger lite sol och kniper precis
vid horisontens rynkade molnbank
När jag går härifrån, lämnar detta
så går jag med vingarna vikta på ryggen
och med nyckelknippan svals

Similar Posts:

• Stillsamma reflektioner nära naturen
• Om människans förhållande till fåglar
• Ambivalent natur
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Perfekt balans mellan konst och guidebok

Det handlar om livet och döden, kärlek och uppgivenhet, samtidigt som allt berättas med en lågmäld, lugn ton som ger en viss kontrast till innehållet. I en del av novellerna målas en helt mörk tillvaro upp som sedan bemöts på ett oväntat sätt. I andra är det snarare vissa mörka element som bygger upp en spänning genom hur de växer eller förändras. Alla bjuder de in läsaren till egna tankar och tolkningar.

Några av berättelserna är över tio sidor långa, men de flesta är på bara ett fåtal sidor. En av dem, ”Kärleken och döden”, är bara ett enda stycke, knappt en sida lång – men inte på något sätt tunn. Med precisa ordval och tydliga scener växer trots det korta formatet en hel berättelse fram, nästan ett helt liv.

En fin egenskap hos de här berättelserna är att de tål att läsas om och om igen. Nästan varje gång jag återvänder upptäcker jag något nytt.

Enligt John Ajvide Lindqvists förord är boken ett bra val för den som ännu inte är bekant med Pär Lagerkvists författarskap men som vill bli det. Jag lägger till att det stämmer än mer tack vare Ajvide Lindqvists fina introduktion.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket
• Underliga vägar, här kommer vi

Det är en samling med noveller och dikter samt några texter som kanske bäst beskrivs som ett mellanting (eller ett både-och) av novell och dikt. Gängse regler för interpunktion och radbrytningar löses upp när Fosse låter texterna få ta den form som berättelserna behöver:

Är det nåt på tok? Har han blivit sjuk? Kan jag hjälpa till?
säger jag
och hon tittar inte ens på mig och hon säger ingenting och hon går bort till honom där han ligger och jag lägger fingrarna över munnen på honom och särar på läpparna och det finns inga andetag. Han andas inte. Jag ser på henne och tänker att jag måste säga att han inte andas, men kan jag säga det, jag måste väl det, tänker jag
Han andas inte, säger jag

Än mer säreget än interpunktionen och radbrytningarna i några av berättelserna, är de här ihärdiga omtagen med upprepning efter upprepning, som är typiska för Fosses stil.

Det skulle kunna bli tradigt, särskilt som det är ett grepp som återkommer oavsett om det handlar om en missnöjd äldre man, en förälskad yngling eller ett äldre par som återförenas efter en tids sjukdom. Men tvärtom så har det en närmast hypnotisk effekt som låter läsaren komma otroligt nära karaktärerna – så nära att det går att se deras tanke- och känsloliv betydligt tydligare än vad de själva gör.

Ibland – som i ”Och sen kan hunden komma”, om en man vars hund blir skjuten av granne – får läsaren uppleva huvudpersonens förvirring lika nära som huvudpersonen själv. I andra berättelser – som i ”Hemkomst”, om ett äldre par som återförenas i hemmet efter att mannen varit borta på grund av psykisk ohälsa – ger Fosses stil med omtag på omtag snarare en känsla av hyperrealism. Upprepningarna ger läsaren utrymme att hinna reflektera kring vad som pågår, egentligen.

Redan i höstas gav Atlas ut nästa samling, Prosa 2, och under året gav även Bonniers ut andra bandet av Fosses Septologin. Det finns alltså gott om tillfällen att ta sig an ett av Norges mest fascinerande samtida författarskap.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• Engagerat utan stavningskontroll
• Ljus och mörker mot en arketypisk fond
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Inte bara ord som vi kastar runt

It’s clear that the sport of football needs to change. And the $64,000 question, my friends, is simple: “how?” Something is terribly wrong. The writing’s on the wall: youth participation in the sport is down, thanks in large part to their parents’ concern for their health.

Men snart börjar det bli… konstigt. En mening haltar. En korrekturmiss? Men sedan igen, och igen, och ännu fler.

In recent years, the NFL has something is terribly wrong. In response to numerous clinical studies regarding something is terribly wrong, the league has taken action — and something is terribly wrong. Oh no. Something is terribly wrong.

Do you hear that? Do not be afraid, but something is terribly wrong. I’m afraid that this page is going to disintegrate. Don’t worry, nothing will be hurt, although you may be extraordinarily confused.

Du börjar kanske undra vad det är för fel på artikeln. Du skrollar vidare för att se, och plötsligt är det som att hela skärmen faller ihop. Men skrolla på, du!

Om du gör det kommer du få ett datum och sedan landa i en kalender, som skulle kunna vara hopplöst tråkig läsning, men enligt min mening är en av de mest geniala litterära uttrycken jag har läst.

Någon söker kontakt och kommunikation uppstår mellan två parter, medan kalenderbladen gestaltar det utdragna tidsspannet. Varje gång jag läser det här partiet fastnar jag. Den där längtan! Den där kontakten!

Allt eftersom börjar vissa omständigheter klarna – var vi befinner oss, vilka det är som talar. Vart vi är på väg. Jag ska inte avslöja mer utan låter er få upptäcka själva.

I experimentell litteratur tar utformningen ibland överhanden, på bekostnad av innehållet. Stilen och formen får allt fokus och själva storyn och karaktärerna haltar. Men i det här fallet lyckas Bois med konststycket att presentera något unikt, samtidigt som formen förstärker innehållet. Att just den här berättelsen ska berättas på just det här sättet känns helt naturligt, det hade inte kunnat vara på något annat sätt.

17776 är en lång berättelse som läsaren skrollar sig igenom. Den berättar både genom text och visuellt med bilder, videor, GIFar och Google Earth. Det är en berättelse som ingen annan, men inte bara på grund av formen utan det är verkligen en välformulerad och intressant berättelse, väl värd att skrolla sig igenom.

Och det där med fotboll? Det är inte så viktigt. Eller, det kanske det är för den som brinner för (amerikansk) fotboll. Jag gör det inte och det är alltså inte nödvändigt för behållningen av 17776.

Similar Posts:

• OK men inte mer
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Fotboll och söta tjejer
• Rea-fynd med idrottshopp

Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast.

Christer Bobergs senaste bok är en essä där poesin aldrig är långt borta. Boken är fylld av ett lekfullt användande av språket – som i de inledande meningarna här ovan – utan att någonsin släppa den allvarliga tonen.

Ett jag som betraktar sig själv samtidigt som det tillkännager att det finns något uppblåst i att betrakta sig själv. Och ändå:

Jaget existerar bara som ett membran, som då och då kommer i rörelse av de andras åtbörder och röster på andra sidan.

Betraktandet vänds inåt, men samtidigt knyts många band utåt, mot litteraturen. Som Marja-Lena Sillanpääs både självbiografiska och fiktiva diktbok Jag är clairvoyant (som citatet ovan handlar om), Hélène Cixous klassiska Att komma till skriften, Birgitta Trotzigs prosalyriska Anima och de zen-buddhistiska koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku, för att nämna ett fåtal.

Det litterära jaget, det psykologiska jaget, det goda jaget, det normala jaget, det själsliga jaget, det punkiga jaget

Essän försöker närma sig jaget på en rad olika sätt. Hur går jaget ens att förstå? Går jaget ens att förstå? (Och samtidigt, förståelsen i sig kräver ett jag som utgångspunkt.) Vissa avsnitt liknar mer prosalyrik än essäistik:

Du måste ju förstå att det är du själv som är den första och sista och mest genomgripande villfarelsen. […] Du måste ju förstå att när du slutligen kommer till insikt så är det som en tvärslå av seg saliv och lös dy genom ditt medvetande. Du måste ju förstå att de här vägledande orden som jag ger dig är vilseledande så fort de har landat i dig.

Jag skulle vilja beskriva Den tredje upplagan som ett sätt att tänka.

En text kommer till för att sätta i rörelse och sättas i rörelse, den utgör en aktivitet snarare än ett fundament. Formulerandet och omformulerandet perforerar jaget, håller det på vid gavel. Jaget får inte vara i fred, det måste ständigt väckas. Texten får inte vara i fred, den måste ständigt väckas.

Tanken sker inombords, men i dialog med intryck från allt runtomkring. Jaget existerar inte i ett vakuum, och texten gör det inte heller.

Similar Posts:

• Klart och säkert om osäkerheten
• Flimrande förflyttningar
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Magisk hyperrealism från Norge
• Hélène Cixous och skrivandet

Några år senare tog jag med mig mina nästan vuxna barn på samma pjäs i Östgötateaterns tappning. Jag har aldrig haft en sådan intressant diskussion med mina ungar, som den vi hade över Hamnbron på väg hem. Jag njöt enormt att få höra deras tolkningar av vad I väntan på Godot egentligen handlade om.

Jag vet inte vad som är så fascinerande med att inte vänta på något. Min pappa kunde vara expert på det där när jag var liten. Som när jag cyklat omkull och skadat handen. Jag låg på en brits i ett mottagningsrum på sjukhuset och min far satt bredvid. Dörren ut mot korridoren var öppen. Då tyckte farsan att vi skulle räkna matematik, medan vi väntade på läkaren. Alla vitrockar som gick åt höger var plus och alla med vita rockar som gick åt vänster var minus. Tillslut fick vi fram ett helt ointressant tal. Det var räknandet som var det viktiga och fick tiden att gå.

Det var därför jag med extra nyfikenhet tog mig an Anna Höglunds barnbok Didi & Gogo väntar på bussen. Redan innan boken börjar får Samuel Beckett sig ett tack, och det går inte att undvika hur inspirerad av den mannens mest berömda pjäs den är. Och istället för att vänta på i stort sett ingenting som i originaltexten, väntar de två grisarna i Höglunds bok iallafall på en buss. Men den kommer inte. De hinner både träffa en herrelös hund i rött koppel och bli utsatta för regnet vid sin parkbänk, innan boken tar slut.

När jag testade den här boken på ett gäng ungar i 3-5-årsåldern fattade de först ingenting. Den kanske kräver sin diskussion efteråt. Precis som med mina vuxna ungar på Hamnbron. Vad kan man vänta på? Varför gör man det? Vad kan man göra medan man väntar för att göra det lite roligare? Vad gör man om det man väntat på inte kommer?

Det ska jag testa nästa gång.

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Barnlitteraturens mest absurda bok
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Vuxna, vad är det egentligen?

Det här är en på många sätt märklig roman, ovanlig. Det har kanske redan framgått. Även om det händer saker i berättelsen – resor, en konsert, en lägenhetsvisning, en bok som ska skrivas, människor som träffas, som pratar med varandra, som saknar någon – så är det framför allt i Lauras och Annas inre världar vi befinner oss. Vad de tänker och känner, och hur de försöker förstå det där märkliga som sker, som de bara kan ana, när det blir som ett hack i tiden, eller snarare existensen, och parallella skeenden uppstår.

Att texten ofta slingrar iväg i extremt långa meningar fyllda med antydningar i de där inre världarna, snarare än att tydligt beskriva de yttre skeendena, gör det ju knappast lättare att hänga med i varje kurva. Så nej, det är knappast ett misstag att det är svårt att hänga med i den här berättelsen.

Orden och litteraturen har en central roll, inte minst genom alla referenser till böcker och filmer men också genom Annas intresse för det skrivna. Hon håller på att skriva en bok som är ett slags utforskande av språket ur ett existentiellt perspektiv.

Sen är det också det där med berättarjaget, som skapar sig olika tillfällen att sträcka sig ut genom berättelsen, rakt igenom till läsaren:

Laura står i skrivande stund ute i den ca en kvadratmeter stora hallen mellan kök, badrum och sovrum. När jag säger ”i skrivande stund” refererar det naturligtvis till mig, inte Laura. Det är inte hon som skriver, det är jag. Det hade nog varit riktigare att skriva ”i skrivande stund är jag våt om fötterna”, för det är sant, jag är våt om fötterna, det är stora hål i mina stövlar. Jag har inte fått tag i några nya.”

Presens Maskin är en bok som helt klart handlar om människor och relationer samt om språkets och ordets roll för människorna. Men minst lika mycket är det en bok om förutsättningarna för vår existens, inte bara på ett socialt, känslomässigt eller filosofiskt plan, utan också väldigt konkret materiellt. En del av oss må uppehålla oss mest med idéer, tankar och känslor, men vi är alla obönhörligen och fullständigt beroende av de fysiska förhållandena kring oss för vår existens.

Det här är en bok som var intressant att läsa, men jag tycker ännu bättre om den efter att jag läst den, på grund av hur den hänger kvar och hur den får mig att tänka.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Minnen i amygdala
• Föräldrar, syskon och främlingar
• Att välja och skriva sitt liv
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Foto: Ida Svartveden

När Jeffers flyttade till Monterey, eller närmare bestämt Carmel-by-the-sea, fanns där inte så mycket människor, precis så som han ville ha det. Han föredrog naturens sällskap: stenen, den vindpinade tallen, höken. Människan hade han inte mycket till övers för. Hennes meningslösa krig och strävan efter ära och materialistiskt överflöd sker på bekostnad av det som Jeffers såg som det viktigaste vi har: naturen och dess skönhet.

”(…) jag skulle hellre vara en mask i ett vilt äpple än en människoson. Men, vi är vad vi är (…)”, skriver Jeffers i dikten ”Original sin” (1948) som ingår i boken Selected Poems som rymmer ett femtiotal av hans dikter utgivna mellan 1924 och 1963.

Att läsa Jeffers Selected Poems är att konfronteras med flera stora frågor: Vilken roll spelar människan på den här planeten? Hur förhåller vi oss till andra varelser? Hur ser framtiden ut för vår civilisation? Frågor som kanske är än mer aktuella idag än när Jeffers lyfte dem, inte minst kopplat till klimatkrisen. Jag är ovan med att läsa poesi, men tycker ändå att jag kan ta till mig dikternas innehåll och känsla. Det krävs dock att man kan sin historia, referenser till USA:s historia blandas med hänvisningar till de gamla grekerna.

Jeffers dikter visar på en man som tagit ett par steg tillbaka och blickar på mänskligheten och dess aktiviteter med en utomståendes perspektiv. Han lyfter civilisationer som genom historien rest sig och sedan fallit, likt blommor på en äng som slår ut och sedan vissnar, ruttnar och återgår till kretsloppet. Det kan låta deprimerande, men jag uppfattar det mer som konstaterande. Allt har sin tid. Ett exempel på detta är dikten ”Shine, Perishing Republic” från 1925:

While this America settles in the mould of its vulgarity,
Heavily thickening to empire,
And protest, only a bubble in the molten mass, pops
and sighs out, and the mass hardens.
I sadly smiling remember that the flower fades to make
Fruit, and the fruit rots to make earth.

Min nyfikenhet för Jeffers väcktes via den kulturella rörelsen The Dark Mountain Project som ifrågasätter den berättelse om evig tillväxt som anhängarna anser att vår nuvarande civilisation grundar sig på. Projektet har fått sitt namn av den sista raden i Jeffers dikt ”Rearmament” från 1935, som dock inte finns med i Selected Poems.

Varken Jeffers eller The Dark Mountain Project erbjuder några enkla svar på vad människan kan göra för att skapa en mer hållbar livsföring. Gemensamt för både Jeffers och The Dark Mountain Project är dock vikten av att människan slutar att vara så narcissistisk och människocentrerad. Istället måste vi förhålla oss till naturen på ett mer respektfullt sätt, och sträva efter ekocentrism snarare än antropocentrism. Jeffers lyfter detta i ”Carmel Point” (1957) genom att mynta begreppet ”inhumanism”.

We must uncenter our minds from ourselves;
We must unhumanize our views a little, and become confident
As the rock and ocean that we were made from.

När jag läser Jeffers texter förstår jag varför han har kommit att kallas en av de mest kontroversiella poeterna i USA under 1900-talet, och det är även begripligt att han blivit en förebild för många inom miljörörelsen. Jeffers sätter fingret på vad som är viktigt i livet, och det är inte att bo i ett multimiljonhus – vilka nu omringar hans tidigare så isolerade lilla stenhus i Carmel-by-the-sea. Hade Jeffers sett tv-versionen av Liane Moriartys bok Big Little Lies som är inspelad i hans trakter så hade han förmodligen vänt sig i sin grav. Här lever karaktärerna jetset-liv och havet fungerar enbart som en fancy backdrop till deras villor och intriger. Ingen verkar uppskatta att de bor på en av världens vackraste platser. Men så är ingen heller lycklig.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Att andas är att dela allt
• Att uttrycka fångenskapen
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett

När jag först läste Sartre och Heidegger tyckte jag inte att detaljerna i en filosofs personlighet och biografi var viktiga. Detta var den gängse meningen inom fältet på den tiden, men den hade också att göra med att jag var alltför ung för att ha en utvecklad känsla för historia. [---] Levnadshistorien kunde lämnas därhän, ideérna var grejen. Trettio år senare har jag kommit fram till den motsatta slutsatsen. Idéer är intressanta men människor är oerhört mycket mer intressanta.

Sarah Bakewell skriver som om hon kände alla personligen. Vi får veta vad de åt och drack, hur de bodde, vad de grälade om och vad som förenade dem. Existentialisterna kretsar huvudsakligen kring Martin Heidegger, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir men vi får också möta ett myller av andra människor som på olika sätt hamnar i deras väg. Ur den detaljrika, engagerade och roliga beskrivningen av deras liv växer också bit för bit den existentialistiska filosofins historia fram.

Genom hela boken löper också som ett pärlband anekdoterna om relationen mellan Sartre och Beauvoir. Förhållandet pågick i 51 år – från 1929 till Sartres död 1980. Sarah Bakewell skildrar det berömda paret ömsint, men ibland blir hennes antaganden lite väl självsäkra och bilden av förhållandet schablonartat idealiserande, som i exemplet nedan.

Jag tror att relationen gav henne precis vad hon behövde. Om hon och Sartre hade försökt sig på ett vanligt äktenskap hade de skilt sig eller blivit sexuellt frustrerade. Hon hade i stället ett fantastiskt sexliv – uppenbarligen bättre än Sartres, på grund av hans upphängningar.

Det är en svår konst att skriva om människor som blivit ikoner utan att vare sig förminska deras idéer och insatser eller tvärtom göra dem större eller bättre än vad de i själva verket var. Sarah Bakewell lyckas ändå ofta över förväntan med att förena filosofiska resonemang, historiska skeenden och glimtar av vardagliga bestyr. Här finns en pedagogisk beskrivning av de fenomenologiska rottrådar genom vilka Sartres existentialism hämtar sin näring och en mångfacetterad redogörelse över Heideggers vacklande hållning till nazismen. Sarah Bakewell drar också flyhänt upp skiljelinjerna mellan Sartre och Camus och skildrar Sartres med tiden alltmer problematiska relationer till kommunismen. Ett helt kapitel ägnas åt Maurice Merleau-Ponty, den dansande filosofen och Beauvoirs ungdomsvän, som av Sarah Bakewell utnämns till ”den mest revolutionära tänkaren av de alla”.

De aspekter av vår tillvaro som begränsar oss är, säger Merleau-Ponty, precis desamma som de som binder oss till världen och medger utrymme för handlande och varseblivning. De gör oss till det vi är.

Den existentialistiska cocktailen av frihet och fräckhet kanske verkade lockande för en ung kvinna i slutet av 70-talet. Men varför ska du idag läsa en bok på 493 sidor, inklusive personförteckningar och noter, om en filosofisk inriktning som författaren själv hävdar blivit omodern?

En utmärkt anledning är att du via Sarah Bakewells beskrivning av nyckelpersonernas livsöden och verk får en djupare förståelse för hur 1900-talets historia av krig och totalitära ideologier format existentialismens idéer, och hur dessa i sin tur skapat en mylla för starka motståndsrörelser som feminism, hbtq-rättigheter, antirasism och antikolonialism.

En annan anledning att läsa Existentialisterna är att de texter som existentialisterna skrev – om människans inneboende frihet, ångesten som följer av denna frihet och ansvaret att genom handlingar forma det egna livet och världen – i allra högsta grad är aktuella idag. Exempelvis kan det existentialistiska slagordet ”existensen föregår essensen” erbjuda intressanta möjligheter till reflektion kring såväl Sverigedemokraternas begrepp ”nedärvd essens” som identitetspolitisk retorik. Sarah Bakewells kulturhistoriska berättelse innehåller inte enbart svar. Den ställer också uppfordrande frågor: Hur mycket i ditt liv kan du själv påverka? Vad är du beredd att göra?

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet