Det är något med författaren Larserik Erikssons starkt absurda humor som tilltalar mig med den här boken. Humorn är så pass egen att allt annat blir sekundärt. Till och med Erikssons något lätt daterade illustrationer i brunblått. Jag minns att jag läste boken första gången för min lillebror i början på 1980-talet. Vi hade rafsat åt oss några böcker på biblioteket, och Erikssons bok kom så att säga på köpet. Men vilket kap!

Efter det har den här boken varit som en bra låt på radion kan vara. Det är så lätt att tappa bort artist och låtnamn, allra helst om de är av den anonyma sorten och utan sådana uppgifter är det svårt att återfinna det där guldkornet man så gärna vill uppleva igen.

Med tanke på att boken gavs ut första gången redan 1970 är jag förvånad att Larserik Eriksson fortfarande lever. I år fyller han 87 år, still going strong och så sent som 1992 fick han pris som Årets Folkrörelsetecknare av Konstfrämjandet.

Vad handlar Hus är gott, sa Oskar om då? Den utgår från ett problem som många småbarnsföräldrar kan känna igen. När det käraste man har – ens barn – matvägrar.

I denna bok försöker mamma med allt – prinskorv, sardiner, ananas, ägg. Inte ens sin egen födelsedagstårta vill Oskar ha. Vad ska hans mamma och pappa ta sig till?

Lite tidstypiskt får Oskar sitta i sin barnvagn utanför matvaruaffären när mamma är inne och handlar (vem skulle på det sättet våga lämna sin unge utanför idag?). Men det är där på affärens yttervägg Oskar får sitt lystmäte. Han börjar tugga i sig av tegelväggen. Både mamma och affärsinnehavaren ser alldeles förskräckta ut.

Föräldrarna tar honom till sin kvinnliga läkare. Hon bläddrar och slår i sina böcker, men eftersom Oskar inte verkar lida av sin diet, utan är frisk och kry, slår hon fast att det nog inte är så farligt att äta hus som man kan tro.

Det är också det som är det sköna med den här boken, att man får duga som man är och bli tagen på allvar, hur avvikande man än är. För på järnaffären lite senare verkar det helt i sin ordning att ge en liten knatte blandad småspik i en liten godisstrut, som han kan gå och snaska lite på.

Och huvudsaken för Oskars föräldrar är att pojken inte längre får magknip och faktiskt blir mätt. Fint det.