Hon var intresserad av historier utifrån, hon sa att hon gillade andra perspektiv.

Som en följd av mötet skriver Marie, eller Márjá som hon döptes till av sin samiska familj, en text som hon skickar in till förläggaren. Textens uttryck skiljer sig från tidigare journalistik som hon fått utgiven och den här gången har hon strävat efter att fånga något universellt om identiteter. Något tveksam, konstaterar hon att resultatet liknar en ordöversvämning.

Kort därpå sker två saker. Hennes áhkku dör. Samtidigt får hon dräpande feedback från förläggaren. Motstridiga känslor fyller henne när hon packar för en resa till platsen där áhkku ska begravas. Hon hörde också hemma där en gång: ”så långt norrut man kan komma på den europeiska kontinenten.” Hon åker ensam och resan är lång.

Att återse familj och släkt är att få till livs alla debatter som fördes hemma vid middagsbordet. Mamma, pappa, bröderna – och dörren som stod öppen för så många. Nu inför begravningen hjälps de åt med sysslorna. I huset som tillhörde áhkku leker de mindre barnen kurragömma, precis som hon och hennes syskon och kusiner gjorde.

Marie pumpar bröstmjölk samtidigt som hon tänker på dottern Anna och maken Clément som är kvar i Paris:

Det är så uppstyrt hos min svärfamilj och hemma hos mina vänners familjer, bortsett från dem som har föräldrar som inte är födda i Frankrike, men det är något annat, annars är det servetter, apéro, förrätter, någon serverar, ingen avbryter, vi konverserar, frågar om varandras jobb, och semesterplaner, och aldrig, aldrig säger någon: Har ni hört vad Hans Persen gjorde förra veckan?

Med andra ord. Marie har saknat familjen och släkten mer än hon anat.
Det är Norge hennes liv skaver mot.

Nationalstaten Norge har påverkat hur människor har förhållit sig till henne. Skulle hon våga säga att hon var same eller skulle hon vara tyst om saken? Skolkamraterna som kallade ”de andra” för fjällfinnjävlar – men pojkvännen Even bedyrade i gymnasieåren att det självklart inte gällde henne. Sommarjobbet på muséet innebar möten med turister som frågade efter någon som kunde jojka. Exotifieringen gav dålig smak i munnen, som att sångpoesins kulturella uttryck kunde beställas fram utan kontext: upphovsperson, plats, levnadsöde …

Marie återupplever tidigare tankar från åren som vuxenblivande:

Som jag kan längta efter en neutral existens. Ett opolitiskt huvud. En opolitisk kropp.
Som jag kan längta efter att inte vara same.

Gestaltningen av en skrivande människa som blir refuserad görs i scener, där det inre trycket kräver att få utlopp. Marie drar sig undan i skrivrummet när föräldrarna och syskonen organiserar och rensar bland áhkkus saker. Hon skriver på baksidan av några gamla fakturor.

Minnena av familjens men framför allt berättelser ur áhkkus handlingskraftiga liv tar form. Och tidslinjen sprängs sönder med den vassa samhällskritiken. Assimileringspolitiken, förnorskningspolitiken som innebar att ett folk ställt sig över ett annat. Frågan bränner: Varför valde man inte grannsämjans idé?

I stället brände kyrkan föremål som användes vid samiska högtider. I skolan förbjöds barnen att tala andra språk än norska. Avståndstagandet från samer, kväner, skogsfinnar ledde till årtiondens spridning av fördomar. Ett annat ord är avhumanisering.

I enstaka partier bryts den välskrivna texten av uppfriskande VERSALER. Berättarens uttryck är däremot inte fyllt av hat. Men rent raseri.

Jag saknar i viss mån tankar som en ekonomisk historiker skulle kunna utveckla, som jag enligt min världsbild bara behöver ett ord för: Pengar. Eller som det sjungs på engelska: ”Money makes the world go around.” Staten Norge (för all del också staterna Finland och Sverige) har i moderniseringens namn inte velat utveckla samhällen utan hierarkier.

Så småningom är jag som läsare framme vid den sista sidan när berättaren sätter punkt. Marie, Márjá är inte bara dåtid utan också framtid. En av mina understrukna meningar riktas till dottern, som väntar hemma i Paris:

Det är inte farligt att tillhöra ett vi, att tillhöra flera vi, Anna.

Dessa ord har vingar som kan hjälpa visioner att ta form. Är det inte hög tid att ledande beslutsfattare hyllar de flera identiteterna i stället för den trångsynta nationalismen? Jo. Det tycker jag.

Similar Posts:

• Passion som tyvärr blir ytlig
• Fast på kalfjället
• Moderskap i Norge
• Stackars Poona!
• Djupt gripande om livsval

Det otäcka ligger på ett annat plan.

Istället är här vardag, en ganska slitig vardag mitt under andra världskriget, med allt vad det innebär av oro i det stora och lilla. Huvudpersonerna kämpar med att få vardagen ihop, hälsan, ekonomin och sina ganska trassliga relationer. Vardag. Sådant som inte direkt borde angå någon annan.

Så blir det inte.

Svartsjukan mellan Margit, Eva och Gunvor tar nämligen en vändning med förskräckelse när Eva en kväll tar sig till Margit, den kvinna hon älskar och, med rätta, misstänker bedrar henne. Hon är inte nykter. Inte det minsta. Det blir bråk, polisen rings in, och den berusade Eva hamnar i förhör. Därifrån nystar poliserna upp det sensationella: en ”homosexuell härva”, som pressen kommer att kalla det, ett löst sammanhängande nätverk av lesbiska relationer – ”otukt som mot naturen är”.

Det är nog inte för mycket sagt att rättssaken förstör de inblandade huvudpersonernas liv. Domarna mot dem gör att de förlorar anhöriga, förlorar arbeten, bryts ner fysiskt. Och det ironiska: bara ett drygt halvår efter att domarna fallit avkriminaliseras homosexualitet i Sverige.

Lesbiska ligan är den andra boken i Mian Lodalens historiska trilogi, eller kanske snarare svit av fristående romaner om homosexuellas liv under svenskt 1900-tal. Lisa och Lilly tog oss med till seklets början, med arbetarrörelse, rösträttsrörelse och preventivmedelsförbud. I Lesbiska ligan är det alltså 1940-tal, fortfarande kvinnor i arbetarklassen och Stockholm. En del har förändrats, men mycket är sig också likt. Homosexualitet är långt ifrån accepterat, och samhället har en otäck tendens att lägga sig i det allra mest privata. Att läsa hur de här kvinnorna tvingas sitta och svara på polisens nyfikna och oerhört närgångna frågor om hur de haft sex med varandra är hjärtskärande. Man blir förbannad, ledsen, får en avgrundstung klump i magen.

I veckan var jag och hörde Mian Lodalen berätta om de här romanerna, och en sak hon sa som särskilt fastnade i minnet är att hon inte ville göra kvinnorna till några hjältefigurer bara för att de är utsatta. Det är verkligen sant. De är långt ifrån alltid sympatiska. Vi följer Margit och Eva från att de för första gången hörs på telefon och fram till att deras förhållande blir polissak. De är utsatta. De är kärleks- och uppmärksamhetstörstande, de är ekonomiskt sårbara och beroende av sina exmän, de är självupptagna och omtänksamma, de är sjuka och har missbruksproblem, de drömmer om så mycket och så hjärtskärande lite. De lever i ett slags vakuum, där deras relationer inte räknas, inte får finnas, inte riktigt några riktlinjer att följa.

De förtjänar verkligen inte det som händer dem.

Similar Posts:

• Födda i fel tid
• Dans och smärta
• Någonting måste ju förändras
• Glittret som döljer tårarna
• Tung som en fjäder

Cikada har en liten insektskropp insvept i en grå kostym. Han arbetar i en liten grå kontorskub, i ett oändligt grått kontorslandskap, i ett högt grått hus bland oändligt många gråa hus. Där har han arbetat i sjutton år, fast ingen tackar honom för det. Tvärtom. Såväl arbetsgivare som medarbetare behandlar honom illa.

Texten är kortfattad och liten på sidan, liksom byråkratisk. Först tänker jag att den är ovanligt fult formgiven, men sen fattar jag hur väl den korresponderar med Cikadas tillvaro. Lågmäld, blygsam, underskattad. Språket är en smula kargt, som hos den som inte fullt ut behärskar det och kan ta det i anspråk.

Sjutton år. Ingen befordran.
HR säger cikada inte mänsklig.
Behöver inga resurser.
Tock Tock Tock!

Hela tiden tickar klockan. Sida upp och sida ner. Dag ut och dag in. Fram emot ett slut, en brytpunkt.

Det är en misär, diskriminerad existens, den som är cikadas.

Ingen cikada tillåten på kontorets toalett.
Cikada går ut på stan. Tolv kvarter.
Varje gång löneavdrag från företaget.
Tock Tock Tock!

Det där med toaletten leder mina tankar till Dolda tillgångar, filmen om kvinnliga svarta matematiker som arbetade på NASA under 1960-talets rymdkapplöpning. Katherine Johnson lyckas kvalificera sig till det verkliga spetsteamet, men varje gång hon behöver gå på toaletten måste hon springa över området till en annan byggnad, eftersom den hon arbetar i bara har toaletter reserverade för vita. Det är så vedervärdigt befängt.

Som förmodligen framgått är det här ingen bilderbok direkt för barn, vilket nog kommer att göra den lite besvärlig på bibliotek och i bokhandlar. Den är emellertid ett litet konstverk, och en enormt drabbande berättelse om utsatthet och tröstlöshet, men inte, i slutänden, utan hopp.

Similar Posts:

• Ur en annan vinkel
• Storslaget om depression
• Surrealistiska sagor
• Fantasin är ett tveeggat vapen
• Att plantera om livet i en främmande stad

Vi är i Berlin 1933 och handlingen kretsar kring den mer eller mindre sekulariserade judiska familjen Oppermann, deras barn och närmaste vänner. Den sedan länge avlidne Immanuel grundade en gång i tiden ett möbeltillverknings- och försäljningsföretag som genom idogt arbete etablerade sig på den tyska marknaden. De har gjort sig kända för att leverera möbler i bra kvalité till rimliga priser. Familjen Oppermann är nu syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara som i olika grad är involverade i affärerna.

Vi är ofrånkomligen bundna till vår kännedom om utvecklingen i Tyskland. Således gör vi en verklighetsnära bedömning av skeendenas gång; vi inser vad hakkorsen, brunskjortorna och borgerlighetens flathet kom att innebära. Det gör berättelsen djupt gripande och panikkänslorna växer så sakteliga fram under läsningen. För Oppermanns och andra judar har tiden sin gång; den vaggar framåt och Nazisterna ses bara som skränande slynglar som inte kommer inverka menligt på affärerna. De unnar sig att under högläsning smäda Mein Kampf och göra sig lustiga över dess grammatiska tillkortakommanden och absurda innehåll. Som Stefan Jonsson (DN) skriver så ”skrattar Gustav och hans bröder åt Hitler. De kan inte föreställa sig att den idé om Tyskland som brunskjortorna förespråkar någonsin kan segra; den är ju grundfalsk.” Sen brinner Riksdagshuset, den nationalsocialistiska gummibatongen börjar slå godtyckligt och vredgat omkring sig; brunskjortornas ”hembesök” blir vanliga, judar dör eller hamnar i internaliseringsläger. Familjen blir snart, som Daniel Erlandsson (Corren) riktigt påpekar, ”varse hur bräckligt hela samhällsbygget är. Allt kan ohyggligt snabbt korrumperas och ogiltigförklaras. Juridiken, skolväsendet, näringslivet.” Godtycket tar över, lagar stöps om, judar trycks bort från både näringsliv och skolan.

Den yttersta konsekvensen på det tyska ”judeproblemet” är unik. Zofia Nałkowska skriver i Medaljonger att Förintelsen hade två syften. Dels det politiska, att ”utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning” och dels det ekonomiska, att ”se till att denna plan inte vållade några …kostnader” utan istället ”blev en källa till intäkter…genom det arbete fångarna utförde … och de förmögenheter de döda lämnade efter sig.”

Vägen till den mekaniska slakten är emellertid inte unik. Nationalstaternas bildande i Europa visade sig vara förödande för minoritetsgrupper och kanske främst judar. Många nationer underblåste, och förordade inte sällan, pogromer och mord på judar. Efter Första världskriget, när kartor ritades om och stora mängder människor tvångsförflyttades för att passa in i tanken om ”ett land, ett folk”, fick judeförföljningen enorma proportioner. Tyskar skulle bo i Tyskland, rumäner i Rumänien och så vidare. Judarna skulle bo – var?

Det var nu inte tal om några arbetsläger för judar i Ungern, Rumänien, Polen, Litauen, Frankrike etc., men målet var det samma: Att utradera judars inflytande både kulturellt och ekonomiskt. De ansågs utgöra ett hinder för det vanliga, hederliga folket. Den hatiska – och normaliserade – retoriken användes av stora folklager, kyrkan, regeringen och andra inflytelserika grupper: Död åt juden. Ofta förordades våldsamma metoder. Judarna ansågs, naturligtvis, ha ett alltför stort inflytande i det intellektuella livet och i landets ekonomi. Stegvis – och det är frapperande hur skeendena hade likartad gång i många länder – uteslöts judar inte bara från maktpositioner inom staten, utan snart även från universitet och annan högre utbildning. De förbjöds utföra vissa yrken och beskylldes för att i grund och botten förgifta hela samhället. Judarna var ett hinder för att ”folket” skulle kunna utvecklas och nå sin fulla potential. De blev inte andra klassens medborgare – de ansågs inte vara medborgare över huvud taget och således oönskade, föraktade och avskyvärda. Hundratusentals judar i Europa miste livet redan innan Tyskland blivit en maktfaktor i Europa. Staten, militären, socialister, nationalister, så kallat vanligt kristet folk, hjälpte under olika förevändningar till i både stjälandet, ockuperandet av judiska bosättningar och mördandet. Många judar emigrerade, men för det krävdes de rätta ekonomiska förutsättningarna. I olika steg ströps möjligheterna att emigrera till USA och kvar blev många i ett allt fientligare Europa.

Eftersom persongalleriet i boken är diversifierat, där de olika familjemedlemmarna verkade inom skilda delar av samhället, belyses vad konsekvenserna innebar för den enskilde juden. Ett hat som kom att frigöra en länge undertryckt önskan om revansch mot judarna. Våldet är välkänt, men hur det intellektuella livet genomgick en fruktansvärt snabb förruttnelseprocess belyses inte lika ofta. Sonen och studenten Berthold fryses ut och utsätts för medstudenters och lärares hat, hus och lägenheter tas i anspråk, företaget kommer att kringgärdas av hot, Edgars läkarvetenskapliga framsteg förvrängs och diskvalificeras och Gustavs bekväma liv och önskan om att skriva en biografi över Gotthold Lessing framstår snart som något alltför bekvämt och oansvarigt.

Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till. Till följd av att han fråntogs sitt tyska medborgarskap flyttade han i ett tidigt skede till Frankrike. När Tysklands inflytande ökade hamnade han i ett interneringsläger, men efter en flykt hamnade han till sist i USA där han kom att leva fram till sin död 1958.

Ofta understryks vikten av att ”lära av historien”. Frågan är vad som egentligen menas. Antagligen ingenting med substans. Tomma ord, floskler, plattityder, bekvämlighetsord. Om man inser något är det föga – inte ett dyft! – värt om det inte omsätts i någon sorts handling. Vad har vi annars tankeförmågan till, om inte kunna omsätta en tanke i praktik? Jag sätter mig på botbänken. Om fascism, rasism, nationalsocialism, nazism genom historien nu har något gemensamt, är det att den lever och närs av en retorik som är anti-intellektuell, ja, som rentav skyr och hatar rationaliteten. Att tala till känslan är enkelt och framförallt effektivt. Orden är, som Victor Klemperer menar, små arsenikdoser som först med tiden får förödande konsekvenser. Steget från ord till handling är sällan långt och när någon kastar första stenen…

Vi får försöka förstå att det vi kan veta om gårdagen på sin höjd är aningar. Aldrig så kvalificerade gissningar är ändå gissningar. Oavsett mängden källmaterial, hindras vi av att gårdagen är just gårdag och därmed inte åtkomlig för oss. Att lära av historien är inte att söka efter karbonkopior. Nej, det är att försöka finna skärvor och sätta ihop något som förnimmer om något vi upplever och ser idag. Och aldrig vara svaga och obestämda inför dumheten hos oss själva som krattar manegen för ondskan.

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Hitlers folkstat
• Familjehistoria på nytt språk
• Förintelsen per definition
• Om kulmen på dårskapen

I den här boken skriver de två författarna om romernas historia i Sverige i allmänhet, och i Stockholm i synnerhet, med fokus på just deras boendeförhållande. Det handlar om boplatser där romer har kunnat etablera mer eller mindre tillfälliga boplatser. Det handlar om den diskriminering de allt som oftast har blivit utsatta för. Det handlar också om kampen för att få tillgång till mer ordinarie bostäder.

Boken är resultatet av ett forskningsprojekt i gränslandet mellan historia och arkeologi, och boken har väl också mer drag av forskningsrapport snarare än populärvetenskap. Författarna har alltså själva gått tillbaka till källorna, och dokumenterar sin forskning väl. De har också intervjuat ett antal romer av olika ålder, som har kunnat berätta om sina liv. Ett viktigt nytt forskningsbidrag är dessutom att författarna – med hjälp av de människor de intervjuar – har kartlagt just var i och kring Stockholm som romer har kunnat bosätta sig, och hur dessa boplatser såg ut. Boken är också fint illustrerad med foton från en del olika arkiv.

Kanske kan den här boken förmå att bidra till att skingra några myter kring en av Sveriges äldsta minoriteter. Bara det skulle vara mycket vunnet.

Similar Posts:

• Ett kämpande folk
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Ständigt utestängda
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter