dagensbok.com » DDR

Katja Oskamp "Marzahn mon amour"

Nadja Gollbo — Sun, 14 May 2023 22:00:11 +0000

Katja befinner sig mitt i livets gråa sjö, långt bort från ungdomens strandkant, ännu långt kvar till ålderdomens på andra sidan. Hon simmar och försöker få fatt i vilken riktning hon är på väg, frågar sig hur länge hon egentligen kommer orka hålla sig flytande utan att veta vart hon ska.

När hennes väninna Tiffy uppmanar henne att komma och jobba som fotterapeut på hennes salong bokar Katja en utbildningskurs utan att blinka. Hon, den något avdankade författaren, med en sjuk man och utflyttad dotter, lär sig snabbt allt om hur man bäst tar hand om folks fötter – och människorna som använder dem.

I Marzahn mon amour presenterar Katja Oskamp sin kundkrets på skönhetssalongen, och därmed ett utsnitt av de människor som bor i den Östberlinska stadsdelen Marzahn, genom deras fötter. Varenda kund hon behandlar har unika fötter, unika och rika levnadshistorier som Katja får höra när hon filar bort förhårdnader och masserar in mjukgörande krämer. Det är gamla människor, som bor i enrummare i betonghöghusen och ibland inte tar sig ut utan hjälp – men fotvårdstiden dyker de alltid upp till som avtalat. Och Katja sprider sin omsorg: hon ser, lyssnar, bemöter och tar hand om sina kunder på ett sätt som de förmodligen inte upplever någon annanstans i samhället. Genom Marzahn mon amour för hon dessutom deras berättelser vidare; boken får fungera som ett kärl för dessa samhällets bortglömda individers liv och en hyllning till dem: trots krämpor och ensamhet, sjukdomar och närståendes dödsfall, är Katjas kunder fyllda av livsglädje och styrka som smittar av sig på Katja, och i viss mån också på läsaren.

Parallellt löper ramberättelsen om Katja själv, dock bara i små glimtar: hur hon går från att känna sig vilse till att känna att hon har hittat mening i livet igen, tack vare skönhetssalongen, hennes kollegor där och alla kunder. Liksom Oskamp presenterar gamla människors liv, som lätt kan hamna i skymundan i litteratur och samhälle, låter Oskamp här också en annan underdog stå i rampljuset: den medelålders kvinnan, oförställd och komplex. På en arbetsutflykt till en kurort – där Katja bland annat förklarar sin kärlek till skönhetssalongen och det arbete som sker där, skildrar Oskamp till exempel fint hur de tre kvinnorna som arbetar på salongen får finnas bara i förhållande till hur härligt det är att bada:

Om vi inte redan gjorde det ser vi nu ut som blöta pudlar, frisyrerna förstörda, allt dryper och droppar. Tiffy kastar bak återstoden av sin svarta lugg så att den står ut i två tjocka tofsar vid hennes öron. Flockes röda, korta hår klibbar som en badmössa runt hennes huvud. Sanningens ögonblick, utsmyckningen försvunnen, hela formgivningen åt helvete. Jag älskar det.

Marzahn mon amour handlar om det stora i det lilla, belyser en liten del av världen med en liten del av mänskligheten som annars lätt hamnar i skugga. Det blir aldrig storslaget – men det ska det inte heller vara, det är småputtrigt och fokuserat på den lilla värld som är Marzahn, de små ljus som lyser i en annars grå verklighet.

Yoko Tawada "En isbjörns memoarer"

Ella Andrén — Wed, 10 Jul 2019 22:00:03 +0000

Först känner jag mig fascinerad. Så småningom undrar jag om det inte handlar mer om svårigheterna att förstå spelreglerna i japansk-tyska Yoko Tawadas En isbjörns memoarer. Vad är egentligen en isbjörn?

Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn vars liv alltmer tagits över av konferenser om än det ena, än det andra. Hon skriver sina memoarer, blir känd och går i exil, först till Väst-Berlin och sedan till Kanada.

I romanens mittendel är det inte isbjörnen, dottern Tosca, som har ordet, utan hennes tränare Barbara. Här är vi i Östtyskland, och DDR har fått nio isbjörnar i present av Sovjetunionen som man behöver göra något riktigt pampigt av. Alltså plockar man in Tosca, som blir stjärna i ett nummer där hon med tungan plockar en sockerbit ur Barbaras mun. Numret kallas ”Dödskyssen”.

I det här perspektivbytet tappar Tawada mig lite. Jag har hängt med och försökt bena ut logiken i att modern/mormodern är en isbjörn med cirkusträning, men samtidigt tycks ha gått i skolan, kan skriva sina memoarer, bo i lägenhet, handla en jädra massa lax i snabbköpet och diskutera litteratur med bokhandlaren, och nej, det kanske aldrig riktigt blir just logiskt, men klart läsvärt.

I den sista tredjedelen återgår romanen till isbjörnsperspektivet med Toscas son Knut. Han växer upp flaskmatad av människor på Berlin Zoo, bortstött av sin mor. Denne Knut har tydligen funnits på riktigt och tjänat som inspiration till Tawadas roman.

Med Knuts perspektiv på människorna och sin egen isbjörnstillvaro fångar romanen mig igen. Knut är också mest renodlat isbjörn, begränsad av sin inhägnad på zoo och livet som djurkändis. Gemensamt med sin mor och mormor har han att han snart inser att hans roll är att charma sin publik, samtidigt som han helt saknar kontroll över hur han framställs och reproduceras.

Pressen skrev ofta om mig. När Christian tog med sig en artikel läste Matthias den högt för mig, och jag studerade varje mening en gång till i ensamhet på kvällen. ”Den första simlektionen för Knut.” Man tog en bit av mitt liv och spärrade in den på tidningspapper. När jag badade skulle Knut egentligen förbli inrymd i det här jaget som just badar, och inte bli förflyttad till tidningspapperet en dag senare. Kanske skulle jag ha förhindrat att så många människor fått reda på att jag heter Knut. De använde mitt namn hur de ville för att roa sig.

När det gäller människor finns ju sedan länge en debatt om vem som har rätt att försöka skildra vems erfarenheter och perspektiv. Den debatten är både viktigt och farlig. En av litteraturens stora uppgifter är ju just att vidga perspektiven, låta oss pröva det oprövade. Vem vet egentligen vad en isbjörn är, hur den kan tänka eller känna? Att pröva det måste helt enkelt fascinera.

Peo Rask "Ett annat Berlin"

Mattias Lahti Davidsson — Thu, 03 Aug 2017 22:00:53 +0000

Hur ser man sig bäst omkring i Berlin? Man tar Ringbahn med- eller motsols, föreslår Peo Rask som skrivit en resebok fylld av den här typen av originella tips.

Ett annat Berlin är lämplig att ta med sig för den som redan varit flera gånger i Tysklands huvudstad. Här hittar man främst sevärdheter som ligger vid sidan av turisternas allfarvägar.

Några av DDR:s miljonprogram finns med, liksom en utförlig lista över Tredje rikets efterlämnade bunkerbyggnader. Men även konsten i tunnelbanan lyfts fram, liksom Filmpark Babelsberg med sin utställning om Sandmännchen, DDRs John Blund.

Även några av stadens mer välbesökta platser får utrymme. Minnesmonumentet för Europas mördade judar under Förintelsen är ett sådant.

Att vandra där är som att finnas och försvinna. En stark påminnelse om att vi måste bekämpa de krafter som vill se att vissa får finnas och att andra försvinner.

Fint beskrivet. Även jag har associerat till försvinnande och glömska på den platsen. Marken är kuperad och en vandring bland betongpelarna innebär att man ömsom hamnar inne i monumentet, ömsom kommer ”upp” igen och då ser Tiergartens träd.

Ett av bokens många kapitel handlar om Berlinmuren. Peo Rask nämner East Side Gallery, något av en turistfälla enligt mig. Jag föreslår i stället Gedänkstätte Berliner Mauer. Minnesplatsen längs Bernauer Straße är en fantastisk utställning som ger besökaren en betydligt bättre känsla för muren än någonsin East Side Gallery.

Så hur håller boken som faktisk reseguide? Den är fylld av fina foton och nästan alla platser har pedagogiska väg- och reseanvisningar. Tyvärr saknas sakordsregister, något som annars hade hjälpt läsaren att snabbt hitta rätt. En reseguide lutar sig tungt mot faktauppgifter. Men jag upptäcker bara ett fel, vilket är bra. Ett sovjetiskt minnesmärke i Tiergarten avbildas, men bildtexten placerar felaktigt monumentet i Treptower Park längre åt sydost. Det är inget att hänga upp sig på. Även i Treptower Park finns ett krigsminnesmärke över Röda arméns stupade.

Varför utövar Berlin en så stark lockelse? Det är förstås olika saker för olika personer. Men jag tror att den allestädes närvarande 1900-talshistorien spelar stor roll för många. Peo Rask påpekar att berlinarna inte förnekar sitt förflutna, tvärtom lyfts även de obehagliga kapitlen fram till allmän beskådan. Dessutom är vi nog många som lockas av den uppenbara och kreativa förändringsprocess staden befinner sig i. Berlin är faktiskt fortfarande på väg att återhämta sig efter världskriget och åren med kallt krig, då båda Berlinhalvorna kämpade med dålig ekonomi. Som syn för sägen har staden nästan en miljon färre invånare nu än för 70 år sedan.

Kanske är det därför Berlin har så många övergivna platser. Författaren ägnar sig flitigt åt det som kallas urban exploring: man tar sig in på övergivna, ofta förfallna platser och fotograferar. Det kan handla om järnvägsstationer, fabriker eller ödehus.

Förr eller senare uppdagas ett hål i stängslet och vips är du inne. Sedan är det bara att gå där rälsen en gång har legat tills du kommer till den övergivna stationen. Att ta sig ut på de upphöjda järnkonstruktionerna ger en känsla av att för tillfället inte vara med, utan överlåta sig till det som gjort sitt. Andra värden gäller.

Peo Rask avslutar gärna sina faktaspäckade texter med kåserande betraktelser av det här slaget. På så sätt balanserar boken mellan att vara en reseguide och en reseskildring. Ibland hotar den senare att konsumera den förra – varför ska jag åka dit när till och med känslan redan är beskriven? Men för det mesta funkar det och ger mersmak.

Boken behandlar åtskilliga byggnader. Det är intressant. Här finns mycket för den som funderar över boendesituationen och bostadspolitiken samt tillväxten i Berlin.

Men författaren hyser konsekvent skepsis mot nytillkomna byggnader. Begreppet gentrifiering återkommer liksom uttrycket ”en våt dröm för investerare”.

Genom att besöka övergivna platser kan vi skåda hur framtidsoptimism inte alltid slagit väl ut, och där finns mycket att lära.

Det kan jag instämma i. Många av bokens fotografier bär vittnesbörd över storhetsvansinne och ekonomisk ruin. I synnerhet gäller det byggnadsverk från stadens två totalitära epoker: Tredje riket och DDR.

Samtidigt, vad är en stad om inte summan av allsköns mänsklig framtidsoptimism, antingen sådan som slog väl ut, eller sådan som människorna övergav och glömde bort? Utan markspekulation inget Berlin alls, ja utan investeringar ingen stad någonstans.

Det vore bra synd, för Berlin är en fantastisk plats och väl värd ett besök.

Eugen Ruge "Den tid då ljuset avtar"

Björn Waller — Mon, 24 Oct 2016 22:00:28 +0000

Det var inte meningen att Berlinmuren skulle falla. En DDR-byråkrat vid namn Günter Schabowski försade sig på en presskonferens, råkade förklara att gränserna var öppna med omedelbar verkan, och oops så hade hela världshistorien ändrat sig. Men frågan är väl: Ändrade Schabowski på egen hand världshistorien, eller var han bara en av många små som sveptes med i historiens flodvåg och inte kunde göra mycket åt det?

Den tid då ljuset avtar handlar inte om Günter Schabowski, men om människor som kanske inte är olika honom. En sån där maffig, stort uppslagen släktkrönika som bara måste skrivas i länder som gått igenom så många olika dramatiskt olika identiteter på ett drygt sekel. Fyra generationer DDR-medborgare Umnitzer tar oss från kejsarens söndagspromenader till Hitler och Stalin, till kommunisttidens självgoda grådask, och till en osäker Frihet^TM. I centrum en födelsedagsfest: den 90-årige Wilhelm Umnitzer som efter ett liv i DDRs och socialismens tjänst nu ska behängas med fler medaljer för sin del i den eviga kampen, ovetande om att murens fall bara är ett par veckor bort. Runt honom kretsar hans fru, som egentligen gjort allt jobbet ända sedan exilen på 40-talet men aldrig fått någon respekt av grabbgängen som talar om jämställdhet; hennes son (den son som överlevde kriget), partitrogen historiker trots tiden i Gulag, och hans ryska fru som aldrig kan bli ”riktig” tyska så Brudervolk hon är; deras son, den rastlöse som alltid drömt om rockmusik och jeans och precis flytt till väst på jakt efter ett hem, och hans ex som han kastade bort med allt annat; och deras son, som ska förväntas växa upp och bli en positiv medborgare i det normala demokratiska landet.

Jo, det är väldigt mycket han ska ha in, Ruge. Och som han gör det. I skutt fram och tillbaka i tid och rum, från 1952 till 2001, från Berlin till Mexico till Uralbergen, spårar han 1900-talet från revolutioner till diktaturer till fallande skyskrapor genom ögonen på alla sina figurer, alla med sina skygglappar och idéer om hur världen ska kunna förbättras och livet ska levas, och sina bortförklaringar för de människooffer som utövas både på mexikanska pyramider och i slutna partimöten. Han målar upp de 40 åren i DDR i fokuserade detaljbilder, i Orwellska krumbukter för att tänka bort det som inte ska tänkas, i sjaskiga kaféer i ett snöigt Berlin, i skakiga utflykter i plastiga Trabanter, i stekoset från potatis som blandas med rysk konjak. Historiens strida ström, med människans alla hopp och korruptioner, ligger hela tiden precis under den prydliga civiliserade ytan, och nog sveps de med men inte är de passiva. Och för varje gång han återvänder till den där 90-årsfesten får vi ytterligare en kalejdoskopbild av vad som händer, ytterligare en röst att lägga till kören (får jag referera till Svetlana Aleksijevitj igen?) och ytterligare en vinkling på den historia läsaren kanske tror att hen förstått redan innan.

Vi vill ju gärna tro att historien rör sig i enkla hopp. Första världskriget, andra världskriget, diktaturen, murens fall, 9/11, som om varje milstolpe skapade en helt ny värld med nya förutsättningar; som om vi med varje ny era fick ansvarsfrihet för det vi gjorde och det vi underlät att göra i de tidigare; det var då, därtill var vi nödda och tvungna, nu är det en annan tid. Vi pekar ut skurkarna och hjältarna, vi avskriver ismerna, präntar ner historien och slår igen boken och börjar på nästa. Det är bara en av de många livslögner som Ruge klär av här. Det är en sådan där roman som man kan sticka näsan i och känna doften av en värld som försvunnit, men som aldrig låter en glömma att visst känns mycket fortfarande igen…?

Judith Schalansky "Giraffens hals"

Ella Andrén — Fri, 01 May 2015 22:00:43 +0000

Inge Lohmark är inte den typen av lärare som gullar med sina elever. Inte den typ som engagerar sig i dem alls, faktiskt. De ambitiösa, lika väl som de uppstudsiga, sätter hon en ära i att tillrättavisa och trycka till. Hennes undervisning är en envägskommunikation, renodlad katederundervisning, för det är ju bara hon som har något värt att säga i det där klassrummet i avfolkningsbygden i före detta DDR.

Inge Lohmark föraktar sina elever, föraktar sina kollegor, föraktar möjligen alla i hela världen. Eller kanske vore det mer rättvisande att säga att hon förhåller sig till dem enligt den vulgärdarwinistiska utvecklingslära som tycks genomsyra hela hennes världsbild: Den starkaste, den som ständigt kämpar, överlever. Att dalta med folk (i allmänhet, med elever eller ens med den egna dottern) vore därför att göra dem en otjänst.

Det var viktigt att ange riktningen för eleverna, att förse dem med skygglappar och därmed främja deras koncentrationsförmåga. Och om det någon gång blev riktigt stökigt behövde man bara dra med naglarna över svarta tavlan eller berätta om hundens dvärgbandmask. För eleverna var ändå det allra bästa att i varje stund låta dem uppleva att de var utlämnade åt henne. I stället för att lura i dem att de hade något att säga till om. Hos henne förekom ingen rätt till medbestämmande och inga möjligheter att välja. Ingen hade något val. Det naturliga urvalet fanns, det var allt.

Inge Lohmark är, skulle man kunna säga, motsatsen till Mr Keating i Döda poeters sällskap. Den förras undervisning i biologi och idrott ligger förmodligen så långt man kan komma ifrån den senares världsomvälvande, personliga möte med såväl elever som poesi. Samtidigt kan detta att se världen med Inge Lohmarks skarpa, empatilösa blick vara både befriande och roligt. Det är en mörk humor som, att döma av recensionerna, inte passar alla, men det finns något djupt terapeutiskt i det där att läsa om någon som gör eller säger sådant man absolut inte får göra eller säga, eller ens tänka. Åtminstone för ett tag.

För under den där karga distansen vilar en drabbande känsla av förlust. Bland de få kvarvarande kollegorna i lärarrummet bearbetas fortfarande det östtyska hemland som inte längre finns. Skolan sjunger på sista versen eftersom avfolkningsområdet inte längre kan skrapa ihop tillräckligt många elever med gymnasiebehörighet. Hemma har dottern utvandrat till USA och hör aldrig av sig, medan maken hellre tillbringar sin tid med strutsarna han föder upp än med hustrun, och när bilen går sönder och Inge Lohmark tvingas nära inpå eleverna på skolbussen hotar till och med hennes beskyddande pansar att släppa i fogarna.

Angelika Klüssendorf "Flickan"

Camilla Hällbom — Tue, 06 Aug 2013 22:00:19 +0000

Min bild av DDR var innan jag läste Flickan bilden av ett grått samhälle. Den bild av DRR som Angelika Klüssendorf förmedlar till läsaren genom boken Flickan är bilden av ett svart samhälle.

I berättelsen får vi följa en namnlös flicka ständigt på flykt från hemmet, där den lika namnlösa mamman misshandlar henne och brodern Alex med skärp och hårda ord. En dag kommer flickans pappa hem från fängelset och flickan får springa till krogen efter fler flaskor öl hela kvällarna.

Flickan stoppar fickorna fulla med chokladkakor, parfymer, tvålar och blusar till kompisen Elviras mamma, hon som ställer fram mat till flickan och talar till henne utan att skrika.

När socialen gör hembesök är det flickan och brodern Alex som får skura golvet och tvätta fönstren och endast då får de nya skor.

Flickan rymmer hemifrån och får flytta till sin pappa och hans skengravida flickvän Ellen. Efter ett tag är hon tillbaka hos mamman. När hon sväljer en bläckpatron och hamnar på sjukhus flyttas hon dock snart till ungdomshemmet. Där får hon smeknamnet Benranglet och lär sig långsamt att upptäcka sin sexualitet, eller snarare andras sexuella begär till henne.

Det är en roman som är obehaglig att läsa, om de bortglömda anonyma människorna bakom muren. Flickan har inga drömmar. Det går kanske inte att ha några drömmar när man inte har sett något annat än en svart värld. Språket är korthugget och naket. Berättandet stannar på ytan; det finns ingenstans att fly vilket gör att inte heller läsaren kan undgå slagen, de hårda orden och nätterna på flykt.

Det är skickligt skrivet av Angelika Klüssendorf. Andra har kallat det en vacker berättelse, det tycker jag inte man kan kalla det; det är en tung berättelse, som jag inte vill vara utan.

Daniela Krien "Någon gång ska vi berätta allt för varandra"

Oscar Rooth — Sun, 09 Jun 2013 22:00:19 +0000

Det finns någon slags lockelse över DDR, den lika paranoida som totalitära statsbildning som jag inte riktigt kommer över. Kanske är det någon form av nostalgisk projicering till en svunnen era, då man inte konstant behövde ta aktiva val, utan kunde luta sig tillbaka till TV1 och TV2 och låta staten bestämma över sin pensionsförvaltning. Eller så är det bara ett estetiskt ställningstagande, där affischer på leende medborgare enade över tidigare klassbarriärer visar att vägen framåt är ljus och går via byggandet av betonggråa hyreshus,vilket är så himla tilltalande. Oavsett de något oklara skälen så tvekar jag inte en sekund att kasta mig över böcker enbart för att de utspelas just där. Och Daniela Kriens Någon gång ska vi berätta allt för varandra är ett typexempel på en bok jag med stor sannolikhet inte läst om det inte var för att den utspelas där, i DDR.

Historien som sådan har nämligen just den doft av semi-podfilisk underkastelse som annars mest tilltalar danska filmregissörer som gärna lägger till ett von till sitt namn. En sextonårig flicka har efter trassel hemma flyttat till sin pojkväns familj och har efter ett möte med den hårdkrökande, fyrtioårige grannen Herner, vilket juridiskt inte kan klassas som något annat än en våldtäkt, blivit så förälskad att de inleder en hemlig relation. En relation där han har vänligheten att vara den sexuellt erfarne läraren och växlar mellan att ibland vara vänlig och ibland vara hårdhänt. Flickan, Maria, fylls av dåligt samvete inför sveket som ju inte bara drabbar hennes pojkvän Johannes utan hela hans familj som tagit henne som en av de sina. Ändå är hon beredd att ge upp allt, sitt umgänge, framtida studier, ja hela den tillvaro som hör tonåren till för att få vara med Herner.

Även om det är svårt att se några förmildrande omständigheter vad beträffar Herners agerande så finns det ändå flera för Daniela Krien, då hennes debutroman trots allt har en hel del element som gör den läsvärd. Som roman betraktat är det ett gott hantverk där både de lantliga miljöerna och romanens karaktärer beskrivs väl. Maria, som är jagpersonen, är tveklöst en bra gestaltning av en tonåring som söker någonting men inte riktigt vet vad. Men även alla bipersoner som den av fotografi närmast besatte pojkvännen Johannes, dennes lite kärva men ändå hjärtliga familj, Maries mamma som är ensam och olycklig då hon tvingas bo kvar med sin exmakes föräldrar medan denna flyttat ihop med en nittonårig ryska och för all del den lätt alkoholiserade och svårmodige Herner, levandegörs på ett sätt man inte alltid finner hos debuterande författare. De lantliga miljöerna i en östtysk avkrok, men nära den tidigare stängda gränsen beskrivs på ett finstämt, nästan lite vemodigt sätt.

Allra mest intressant är dock själva platsen för scenen, DDR under dess sista månader som egen statsbildning. Gränsen är öppen, men även om det bara är att sätta sig i sin Trabant och åka några kilometer för att komma till det paradis de tidigare drömt om så finns den mentala gränsen kvar, starkare hos de äldre förstås men även högst påtaglig hos de yngre. Även om de drömmer om att bosätta sig där, på andra sidan, så är de hopplöst bortkomna och bara att beställa en kaffe på ett kafé med alla de valmöjligheter som står till buds ger dem panikkänslor.

Det är givetvis en mycket tacksam tid för en berättelse, då förändringen mellan det gamla och det nya är så påtaglig och även om den bara ligger som en bakgrundsfond så tar den till stor del över den egentliga berättelsen. Vilket i detta fall måste ses som positivt, för hade romanen saknat den historiska inramningen och istället bara utspelats någonstans på landsbygden hade de 173 sidorna känts ganska ointressanta.

Christoph Andersson "Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under Kalla kriget"

Ella Andrén — Wed, 29 May 2013 22:00:18 +0000

Det är svårt att inte få den gamla slagdängan om hur verkligheten överträffar dikten i huvudet när man läser journalisten Christoph Anderssons bok om den östtyska säkerhetstjänsten Stasis relationer med Sverige. Intrigen känns ofta som hämtad från en James Bond-film – ibland faktiskt som en Bond-film på LSD. Bara baksidestexten skulle räcka till kanske sju spännande actionfilmer.

Här finns spionage och kontraspionage, smuggling och vapenhandel, korrupta industrimän, i bästa fall naiva politiker, flera mystiska dödsfall, gamla nazister, ambitiösa journalister, infiltratörer på de mest oväntade ställen och ”desinformation” som får fäste och fortfarande decennier senare lever sitt eget liv.

Anderssons bok bygger i huvudsak, men inte enbart, på material ur Stasis egna arkiv, som blivit tillgängliga i Tyskland efter Berlinmurens fall. I Tyskland finns också före detta Stasi-medarbetare som är beredda att i intervjuer berätta om sin verksamhet. Där tycks åtminstone ha gjorts seriösa försök att göra upp med vad som skedde under Kalla kriget. I Sverige måste nog läget beskrivas som annorlunda, och Operation Norrsken är en påträngande uppmaning att ändra på det.

Det är en oerhört spännande bok med många ambitioner – ibland kanske för många. Andersson är påläst och engagerad, men kanske har förlaget haft väl bråttom att få ut boken? Flera bitar kunde gärna byggts ut till egna böcker. Andra tjänar kanske mer som exempel på Stasis sätt att arbeta, vilket i sig är oerhört fascinerande, oroande och på ett befängt sätt också roande. Mer än en gång visar sig den information organisationens många snåriga avdelningar samlar in i själva verket vara medveten desinformation, producerad av någon annan, ännu hemligare avdelning inom samma säkerhetstjänst.

Eller ta statssekreterare och Stasiofficer Alexander Schalck-Golodkowski, disputerad 1970 från Stasis högskola i Potsdam på en avhandling om ”okonventionella metoder att införskaffa hårdvaluta”. På den vägen blir han chef för ett statsägt företagsimperium om ungefär 150 företag – Kommersiell koordinering, ”i dagligt tal kallat KoKo”. Hade man ens kunnat hitta på något liknande?

Men KoKo-företagens roll i det ekonomiskt ohållbara DDR är just att ”införskaffa hårdvaluta” och det gör man genom alla upptänkliga ljusskygga affärer. Inte minst agerar man mellanhand mellan krigförande länder som Iran och Irak, i desperat behov av vapen, och västerländska företag som svenska Bofors.

Det är förstås här Anderssons material kunde spela den kanske mest angelägna rollen. Stasiarkiven innehåller uppenbarligen mycket detaljerade anteckningar från mängder av möten med svenska företagare. De borde kunna kasta nytt ljus över både svenska företags och politikers agerande under Kalla kriget – och är det inte, som Andersson menar, dags att försöka gå till botten med det här nu? Gång på gång visar sig Sverige indraget i tveksamma vapenaffärer. Skulle vi möjligen kunna göra ett uppriktigt försök att ta reda på hur det egentligen gått till?

Ricarda Junge "Stalinhusen"

Eva Björnberg — Mon, 12 Dec 2011 23:00:04 +0000

I Ricarda Junges roman Stalinhusen heter huvudpersonen Lena. Hon är en ung kvinna, strax under 30, arbetar som frilansjournalist och har en tvåårig son, som heter Adrian. I romanen berättar hon sin historia i jag-form. Hon berättar om det förflutna, om sin bakgrund, om sonens far och om deras förhållande, som successivt försämras. Men hennes centrala berättelse utspelar sig under en kort tidsrymd, mellan den 13 april och den 10 maj, i den lägenhet i Berlin där hon bor ensam med sin son, efter att ha separerat från hans far. Lägenheten ligger i Berlin-Friedrichshain, en stadsdel som före murens fall tillhörde DDR. Hon bor i ett så kallat Stalinhus. I huset lever de gamla fortfarande kvar i en DDR-anda och oförklarliga saker händer i den unga kvinnans lägenhet. Lenas mamma tycker inte att dottern ska bo i denna typ av hus:

Jag varnade dig då, sa hon. Det drar en ond ande genom de här husen. De som fick bo här under DDR-tiden var övertygade om systemet. Och är det förmodligen ännu. Murens fall har inte fört med sig något gott för dem. De profiterade på DDR.

Det är ett bra grepp att för denna historia låta huvudpersonen berätta i jag-form. Man kommer mycket nära berättarens känslor och det hon ser, de detaljer i tillvaron hon förnimmer. Ricarda Junge är skicklig på att frammana ångestfyllda stämningar i vardagen och ger läsaren en obehaglig tillbakablick på hur livet var i det slutna angivarsamhället DDR.

Det är en bitvis spännande berättelse. Men den här boken skulle passa bättre som novell än roman. Berättelsen har en mycket lång startsträcka, den blåses upp länge, länge och man väntar sig därmed en fantastisk upplösning på historien – att berättelsens slut ska flyga upp som en fullbordad ballong. Men den faller platt och jag upptäcker förvånat att jag läser bokens sista sida. Jag undrar varför detta måste vara en roman. För mig är det en ovanligt lång och surrealistisk novell, som i nedkortad, koncentrerad form skulle bli oändligt mycket bättre än den nu är som splittrad kortroman.

Det mest intressanta i boken är det som berör de tankar väl alla haft – undran över de människor som under årens lopp bott i den lägenhet eller det hus där man själv bor. Det är ju något av en universell gåta. Även om man vet vilka dessa människor var eller vet vad de hette, kan man aldrig veta exakt hur de levde sina liv. Man kan fråga sig vad som finns kvar i en lägenhet – förutom det rent materiella – som under decennier efter decennier bebotts av olika människor, olika familjer med de mest skilda livsöden. Kan man ana något av det liv som levts under alla år innan man själv flyttade in? Är det möjligt att vi kan få någon typ av tydliga meddelanden från det förflutna i våra egna bostäder? Tanken på detta är intressant. Ricarda Junges Stalinhusen frammanar sådana tankar. De ger en extra dimension åt vardagen.

Christa Wolf "Änglarnas stad"

Oscar Rooth — Wed, 07 Dec 2011 23:00:39 +0000

När den av Birgitta Almgren utpekade Stasispionen Marianne Ersson i november i år går ut ur anonymiteten för att rentvå sig med en intervju i Svenska Dagbladet, ställs frågan om hon kanske inte varit spion ändå, men förträngt det. Hon tar frågan på största allvar och svarar att hon tänkt på det men inte kan förstå vad hon skulle ha lämnat för uppgifter och inte heller har något minne av att hon skrivit några rapporter. Det som får mig att haja till är dock inte det hövliga svaret på en fråga som många oskyldigt anklagade skulle ta som en ren förolämpning, utan att själva frågan i sig har en så direkt koppling till den bok jag samtidigt läser: Christa Wolfs Änglarnas stad.

Christa Wolf är en av de främsta författare från DDR som även hade betydande internationella framgångar. Hon var medlem i det styrande partiet SED, men kom samtidigt att ta ställning mot delar av dess politik, något som resulterade i att hon 1976 uteslöts ur författarförbundet. När DDR upplösts är det mot sin bakgrund som oppositionell som hon hämtar ut sin Stasiakt. Men mitt i all läsning om sig själv som övervakad hittar hon till sin egen förvåning även akter där hennes roll är en annan. Där är hon övervakaren.

Wolf var nämligen en så kallad informell medarbetare, IM, till Stasi ett par år under det tidiga sextiotalet, då hennes tro på det socialistiska samhällsbygget fortfarande var intakt. Det är mot bakgrund av de upptäckterna, och i besvikelse över hur den tyska återförening skedde, som Wolf antar en inbjudan till Getty-centret och lämnar Tyskland för att under en period bosätta sig i Los Angeles. Den självbiografiska boken Änglarnas stad beskriver just perioden i Los Angeles, en självvald exil som sammanfaller med att hon hängs ut i den tyska pressen och där hennes tidigare roll som samvetsgrann oppositionell plötsligt blivit den som feg medlöpare.

Inledningen är träffande, där Wolf som anländer till ett soligt Los Angeles först måste passera tullen där tulltjänstemannen frågar ”are you sure this country exists” när hon visar upp sitt DDR-pass. Det blir också skillnaden mellan den kollektiva socialiststaten DDR och det individualistiska Kalifornien, och den kulturkrock det innebär att byta så radikalt skilda miljöer. Resonemang om vad som är frihet, att välja på tjugo olika tandkrämsmärken eller att ha en tryggad försörjning. Svaret är inte entydigt och Los Angeles-kravallerna som precis avslutats tydliggör effektivt att allt på intet sätt är perfekt i den fria världen. Exilen skapar en vilsenhet inför en inre resa där hon rannsakar sitt eget liv.

Det blir en därmed också en resa bakåt i tiden, i minnet eller i samtal med andra intellektuella. Uppväxten, socialismen och kanske främst den tyska skulden som ingen i hennes generation kan bortse ifrån. I en passage minns hon hur hon vid krigsslutet färdades med sin familj västerut, för att möta de amerikanska trupperna istället för att möta deras sovjetiska allierade. Men hästarna orkar inte hela vägen och de slutar på den östra stranden av Elbe och därmed blir familjen medborgare i bonde- och arbetarstaten DDR istället för att bli medborgare i den kapitalistiska förbundsrepubliken. Om bara hästarna hade hållit ut några kilometer till, hur hade hennes liv blivit? Hade hon alls blivit författare? Vad hade hon skrivit om?

Upplägget är minst sagt intressant och det är med största intresse jag ger mig i kast med en författare jag tidigare bara hört talas om men aldrig läst. Ganska snart inser jag dock att lysande upplägg, därtill med verklighetsförankring skrivet av en ytterst kompetent författare, ändå inte behöver betyda samma sak som en rakt igenom angenäm läsupplevelse. De enskilda styckena är bra, eller till och med mycket bra, men någon helhet motsvarande ett romanbygge blir de aldrig. De tvära kasten mellan nutid och dåtid, mellan minnen och samtal, kräver mycket av läsaren och resulterar i en text som inte flyter utan snarare stakar sig fram.

Höga förväntningar resulterar alltför ofta i besvikelser och det är något som drabbar min läsning av Änglarnas stad. Kanske inte helt olikt de förväntningar Wolf hade på det socialistiska samhällsbygge som skulle resultera i en stat av jämlikhet och välstånd men som slutade i en paranoid stat som ägnade merparten av sina resurser åt att övervaka sina egna medborgare.

dagensbok.com » DDR

Katja Oskamp "Marzahn mon amour"

Similar Posts:

Yoko Tawada "En isbjörns memoarer"

Similar Posts:

Peo Rask "Ett annat Berlin"

Similar Posts:

Eugen Ruge "Den tid då ljuset avtar"

Similar Posts:

Judith Schalansky "Giraffens hals"

Similar Posts:

Angelika Klüssendorf "Flickan"

Similar Posts:

Daniela Krien "Någon gång ska vi berätta allt för varandra"

Similar Posts:

Christoph Andersson "Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under Kalla kriget"

Similar Posts:

Ricarda Junge "Stalinhusen"

Similar Posts:

Christa Wolf "Änglarnas stad"

Similar Posts: