Deckare är lite av min guilty pleasure och trots att jag slukar dem närhelst jag kommer åt är det inte många som jag faktiskt gillar och känner att jag kan rekommendera. Skuggpojken är dock en sådan bra bok att jag kan rekommendera den. För det första är den skriven med ett språkligt flyt som är riktigt bra och som låter läsaren bara föras fram och koncentrera sig på handlingen. Då ställs det ju också högre krav på handlingen och trots att jag inte älskade allt så var den en bra historia med flera vändpunkter som aldrig kändes krystade.

I Skuggpojken träffar vi Danny Katz, ett språkgeni med bakgrund i säkerhetstjänsten som efter heroinmissbruk sadlat om och jobbar som översättare. Danny kommer vi att få träffa i fler böcker framöver, det är redan bestämt, och det som berättas om hans tidigare liv kanske inte alltid blir avslutat, men utan öppna frågor – ingen fortsättning. I Skuggpojken är Danny tämligen stabil både vad det gäller sitt nyktra beroende och sitt arbete. Men så helt oväntat blir han kontaktad av en före detta kamrats hustru. Den före detta vännen Joel Klingberg är försvunnen och innan försvinnandet hade han uppträtt något jagad och nämnt att Danny Katz var den enda han litade på. Därför vill nu hans mycket vackra hustru att Danny hjälper henne i sökandet efter hennes man, efter att polisen lagt ned utredningen. Stabil eller inte, Danny skulle behöva de där extra pengarna som uppdraget erbjuder och han har heller inget emot att umgås lite med den vackra kvinnan.

Joels försvinnande är inte familjens Klingbergs första tragedi. Knappa 40 år tidigare försvann Joels storebror från en tunnelbanestation. Kidnappad av en vänlig medpassagerare som tycktes hjälpa pojkarnas stressade pappa. Försvinnandet påverkade familjen negativt länge och föräldrarna valde senare att ta sina liv och lämnade Joel Klingberg med större skuldkänslor och i ensamhet. Joel Klingberg växte upp i senare tonåren hos sin farfar, en välbärgad affärsman som startade sina affärer på Dominikanska republiken – dit familjen fortfarande har anknytning.

Var är voodoon i det här? Det är lite ledtrådar här och där i boken, mystiska paket med fanor och dockliknande attrapper. Anknytningen till Dominikanska republiken, granne med Haiti; en av de mest kända platserna för voodoo-religionen. Och de försvunna pojkarna, är de döda eller lever de? Danny agerar som en detektiv och följer upp trådar, han blir ditsatt och misstänkt för hemska brott. Med kontakter både från säkerhetstjänsten men också från det förflutna i missbrukarkretsar har Danny trots allt ett kontaktnät som erbjuder skydd och möjlighet till flykt och undanhållande. Snart innebär sökandet efter Joel Klingberg inte bara lite extra pengar utan är något Danny gör för att rädda sitt eget liv.

Flytet och de många vändningarna är bokens starka sidor. Kretsarna som beskrivs känns verklighetstrogna och trovärdiga. Det känns som att CJV lagt ned mycket arbete på research för att kunna beskriva längtan efter heroin och de fruktansvärda ställen en heroinist till slut blir utelämnad till. Danny gör en resa inom sig själv (här ser vi troligen en spinnoff till kommande bok, hans fadersarv) men också inom Stockholms missbrukarvärld. Dessutom bekantar Danny sig med den överklassmiljö som Joel Klingberg härstammar från.

Med psydonymen Lucifer kan det antas att CVJ försöker distansera sig från subjektivt skrivande och ge sig in i en roll för att skriva deckare à la noir och han lyckas ypperligt. Trots att det är en gassande sommardag som xx storebror försvinner så känns boken helt igenom som gråmulen dag med duggregn och mörkt sinne.

Similar Posts:

• Klassisk psykologisk thriller
• Baklängesbekännelser
• Ond bråd hämnd.
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Tonsäker saga

Kunzelmann & Kunzelmann är en dubbelberättelse i vilken nutid och dåtid varvas omvartannat. Dels är det sonen – en odugling till frilansskribent med osunt förhållande till relationer, skulder och droger – som försöker komma på fötterna genom faderns efterlämnade konstskatt och samtidigt jonglerar med skuldindrivare och otrohetsaffärer. Och dels är det fadern, det gudabenådade barnhemsbarnet som genom sin extraordinära målarförmåga blir konstvärldens mest raffinerade förfalskare. Från autografkopiering i mellankrigstidens Tyskland, via falskmynteri i koncentrationsläger och konstbedrägerier i femtiotalets Stockholm landar han slutligen i Falkenberg. Bakom honom ligger ett liv där gränsen mellan falskt och äkta långsamt har suddats ut, penseldrag för penseldrag.

Från Den vidunderliga kärlekens historia finns fortfarande, förutom språkets stilfulla bitskhet, en makalös förmåga att hantera historiska fakta i ett skönlitterärt sammanhang. Stadsbilden som målas upp av Berlin före krigsutbrottet är oförglömlig. Skildringen av intoleransen mot homosexuella (som Kunzelmann den äldre) är både dramaturgiskt tacksam och historiskt relevant. Och framför allt: den fackmannamässiga förtrogenheten med konstförfalskningens termer och tekniker som får en att vilja börja famla efter närmsta autograf att fördubbla (man ska vända dem uppochner, då läser hjärnan dem som en ren form istället för som bokstäver).

Men det är också härigenom bristen framträder. Historiska skeden frammanas som med trollstav, men ju närmre nutiden vi kommer desto, tjaÂ… tristare blir det. För all del är iakttagelserna kring tvåtusentalets mitt fullt rimliga: mediebruset flödar och flödar i all sin ytlighet och vilken ivrig typ som helst kan nå kändisstatus över en natt – men det visste vi väl redan? Vem har glömt att Knutbymordet var på löpsedlarna eller att dokusåporna hade ersatts av makeoverprogram och talangjakter med skadeglada jurys? Tidsmarkörerna är platta och väntade. Som samtidsanalys står detta långt efter vad Vallgren gjorde i För herr Bachmanns broschyr för tio år sen. Ett slags bristande proportion mellan verkets halvor infinner sig, en obekväm skevhet som om estetikens kugghjul berättelserna emellan slinter mot varandra istället för att samverka.

Känslan av att egentligen ha läst två böcker – ett halvtaskigt försök till samtidsroman och ett svindlande, historiemättat livsöde – ankommer och jag tänker mig att om Kunzelmann den äldres berättelse bara hade fått komma till sin rätt skulle Vallgren verkligen ha levt upp till sin förra mästerliga prestation.

Similar Posts:

• Ett skott ovan målet
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Porträtt av monstret som valp
• Tonsäker saga
• Baklängesbekännelser

För snart en månad sedan uttalade sig Leif GW Persson om Camilla Läckbergs böcker. Om Camilla Läckbergs böcker tycker GW inte.

En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst.

Andra höll med, och givetvis lät svaret inte vänta på sig. I Expressen skrev Linda Skugge:

Att Brunner och Ranelid blir gröna av avund när det kommer fram unga och vackra deckardrottningar och dominerar hela boktopplistan förstår jag.

Och vips är det som så ofta i svensk kulturdebatt: av ett uttalande som handlar om litterär kvalitet (vad nu Leif GW Persson vet om sånt) blir en debatt om något helt annat. Och givetvis hade man redan på förhand kunnat räkna ut vilka som skulle yttra sig, vilka argument de skulle dra upp, och vilka ståndpunkter alla skulle inta. Det blir liksom så i ett land där 9 av 10 kulturdebatter förs av samma 30-40 pers.

Och det är ju, som väl ingen kunnat missa, i just den ankdammen Maja Lundgrens nya bok delvis utspelar sig. Vi tas med till kulturredaktioner, släppfester och förlagstillställningar där det pågår ett evigt flinande ryggdunkande med kniv och där, enligt Lundgren, männen bestämmer – inte officiellt, givetvis, men med hjälp av eviga små nedlåtande gliringar (det är de som är myggorna), maktspel, sex, personliga övergrepp, organiserade förtalskampanjer på Aftonbladets kultursidor riktade personligen mot Maja Lundgren i form av rubriker, typografiska tecken, "slumpmässiga" ord som givetvis anspelar på just henne… Som sagt, ordet "paranoid" är inte mitt ordval.

Och det är där Lundgren får problem. För egentligen är det ju idiotiskt att hetsa upp sig över att hon använder folks verkliga namn (apropå hyperkänslighet är det givetvis det folk hängt upp sig på). Herregud, det finns en begränsad mängd redaktörer och författare i Sverige; det här är ingenting som inte Strindberg ("Vi ses i nästa bok!"), Lundell eller Guillou gjort femtielva gånger. Skillnaden (könet undantaget) är väl bara att Lundgren skiter i charaden – hon låtsas inte dölja deras identiteter bakom ett genomskinligt alias, menar hon Carl-Johan Vallgren så skriver hon det och inte Clas-Jonas Wallqvist. Nej, kruxet är att hon medvetet gör det så svårt för sig – eller kanske snarare gör det så lätt för andra att avfärda henne som en förföljelsemanierad kulturtant i behov av aluminiumfoliehatt. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara ett litterärt grepp i detta, att medvetet utmåla sig själv som en som tror att ALLA (och speciellt då alla män) i svenskt kulturliv är ute efter att sätta dit just Maja Lundgren personligen; att hon gör sig själv till en "envar"-karaktär, en personifiering av alla de som känner sig förtryckta…

Men det blir också lite motsagt av de sisådär två tredjedelar av boken som inte utspelar sig i Sverige utan i Napoli, där hon vandrar runt bland mafiosi med huvudet fullt av allt från romantiska rövarbilder till höglitteratur. Det är de som är tigrarna; som inte skäms över att vara macho, som inte sticker under stol med att de bestämmer. Här blir boken – eller verkar i alla fall bli – en rak dagbok, väldigt personlig; ibland i form av långa beskrivningar, ibland bara korta, skissartade anteckningar. Man kliar sig i huvudet och undrar vad hennes redaktör sysslat med. Men det är också här det känns som om jag kommer boken på spåren; det är en undersökning av maktstrukturer, tolkningsmönster och förutfattade meningar, både uttalade och underförstådda, språkliga, könsliga, politiska, klassmässiga, religiösa… sådana har vi ju alla, även Lundgren (vilket hon inte gör någon hemlighet av). "Omertá" är ett ord hon drar upp både för maffian och kulturlivet; hur säger man emot det som aldrig sägs högt? Hur störtar man den makthavare som flinar och förnekar att han har någon makt alls? I valet mellan att hålla käft och att gå till attack väljer hon det senare, väl medveten om hur det får henne att framstå.

Som roman betraktat är Myggor och tigrar en förbryllande upplevelse. Den spretar vilt mellan knivskarpa iakttagelser och långrandiga vardagsbetraktelser, mellan ilsken stridsskrift och introspektiv självbetraktelse, mellan legitim och överdriven paranoia. Även om det är uppfriskande att läsa de allra hätskaste vredesutbrotten är den också långa stycken rent ut sagt tråkig. De som förväntar sig mer i samma stil som den fantastiska Pompeji blir besviken; men det är ju inte heller hennes avsikt.

Många tror att jag har löst problemet. Att Pompeji utgjorde humorns seger över hyckleri och bister verklighet. De vill ha mer tröst. Nu skriver jag en mörk bok i stället. Jag måste lita på min läsare.

Och i den ankdamm vi lever i läser förstås alla utifrån sina egna ryggdunkande förutsättningar – hejsan indignation och rubriker med "rasar", "chock" och "skandal".

På försättsbladet har förläggaren antecknat en rad namn på män jag angriper. Såvitt jag kan se är dessa namn det enda han antecknat.

Det är lättare att beundra Myggor och tigrar och dess "Fuck you, I won't do what you tell me"-attityd än det är att gilla den. När debatten klingat av, när allt är som vanligt igen, hoppas jag att Maja Lundgren fortfarande står upp. För hon har mycket att ge, men som drivkraft är hat bara effektivt över korta sträckor och hon förtjänar mer än att vara den där galningen i hörnet som tar på sig allt det mörka. Myggor och tigrar lyfter på förlåten till samma kulturdiskussion som sen gör allt för att dra ner den igen. Jag håller inte med om allt i den, och det vete fan om den ens är så bra som den borde vara; men den är relevant.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Samma sanning?
• Fantasifull verklighetsskildring
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras

1911 fick vi för första gången möta den vanställde Erik, mannen som under operahusets källare dragit sig undan en mänsklighet för vilken han sällan blir mer än ett fruktat monster. Hans tragiska existens, terror mot operan och hans olyckliga kärlek till den sköna sångerskan Christine, blev sedermera också musikal.

Kay har förälskat sig i Gaston Lerouxs roman och Andrew Lloyd Webbers musikal om fantomen på operan och vill ta reda på mer om karaktärerna. Hennes berättelse stämmer inte in i detalj med Lerouxs, men den gör det i känsla. Nyanserna anpassas smidigt – kvinnorna är till exempel inte lika mycket offer hos Kay, ett ”lyckligt slut” aldrig oproblematiskt eller slutgiltigt – men utan att Leroux-kännaren upplever det som ett svek mot originalberättelsen.

Har man inte läst eller bryr sig om Leroux-romanen missar man inget väsentligt – Kays roman är absolut kapabel att stå på egna ben – men har man det kommer man att uppleva ett antal små intressanta intertextuella vinkar som är mycket underhållande.

Liksom Lerouxs berättas Kays historia ur olika karaktärers synvinkel, av människor som möter Erik, från den skrämda och skuldtyngda modern till den älskade unga operasångerskan Christine och hennes trolovade unge adelsman, men också av honom själv. Däremot finns ingen synlig berättare som agerar mellanhand, filtrerar och ordnar materialet, som den undersökande Leroux gjorde. Det innebär att vi som läsare, på gott och ont, kommer karaktärerna närmare.

Dessutom behandlar Kays roman en betydligt större tidsperiod. Hon frågar sig hur någon kunde utvecklas till det geniala men halvgalna operaspöke vi möter hos Leroux, och tar oss ett halvt århundrade tillbaka i tiden, faktiskt till själva födelseögonblicket. Även monster har mammor, barndomar och förhoppningar. Den tragiske Erik, vars historia bara antyds hos Leroux, ges här en bakgrund, med alla de erfarenheter som formar en människa.

Denna större historia tar oss med till en europeisk cirkus- och marknadsvärld, där den missbildade pojken förevisas i bur som ”det levande liket”, till det grymma och intrigerande persiska hovet och bygget av Parisoperan i en huvudstad som skakas av tysk ockupation, revolutioner och inbördeskrig.

Det här är fortfarande till stor del melodram, men med ett mer modernt psykologiskt djup. Där Leroux är älskvärt spektakel med möjlighet till psykologi stiger Kay in med både historisk kunskap och nutida människosyn och bidrar till berättelsens praktiska och psykologiska trovärdighet.

Mannen bakom masken har en klassisk underhållningsromans alla stora känslor och exotiska miljöer. Tematiskt är den inte olik Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, om än mindre hattig och med intressantare missfoster. Den är en pampig berättelse om kärlek och begär, skönhet och fulhet, men framför allt om utanförskap. Om världen aldrig gett oss något, kan vi då vara skyldiga den något i gengäld?

Similar Posts:

• Älskade melodram
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Baklängesbekännelser

Förutom i titeln ges läsaren ett löfte om vad som ska bekännas också i bokens början: en död kropp, en kvinna älskad tre gånger, en förrådd vän, och en länge eftersökt pojke. Man skulle kunna tänka sig att det är ett riktigt äventyr som vankas. Huvudpersonens förutsättningar, den fysiska abnormiteten och det nästan fanatiska trånandet, för tankarna till Patrick Süskinds Parfymen eller Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Något storslaget, något omspännande, något av det intressanta som man föreställer sig uppkommer i de alla möjliga situationer man skulle kunna placera särlingen till huvudperson i.

Boken skildrar Max Tivolis liv utifrån hans självbiografiska anteckningar, som han för mot slutet av sitt sjuttioåriga liv (då han alltså lever i ett barns kropp). Genom tillbakablickarna redovisas hans liv, vars dramatik startar i det att han i sin fortfarande gamla kropp drabbas av en tonårsförälskelse inför den då fjortonåriga grannflickan Alice, samtidigt som Alices mamma passionerat kärar ner sig i hans fysiska yttre. Det är ändå inte ett triangeldrama det handlar om, snarare Max livslånga kärlek till Alice, och försöken att få henne utan att varken för henne eller sin omvärld bli avslöjad som den han är. "Var den de tror att du är", rekommenderas ideligen från föräldrahemmet. Trots alla motsättningar som omvändheten belastar honom med, är allt inte förlorat när han beskylls för övergrepp på Alice och hon flyttar till okänd ort. För på samma sätt som hon ser ung ut och han ser gammal ut i ett skede, kommer en tid när de möts på halva vägen, när de båda är medelålders. Och å andra sidan kommer en tid när de börjar åldras åt motsatta håll igen.

Tillsammans med en intensiv-kärlek-med-stora-hinder-historia är boken en tidsmässigt trovärdig och färgstark berättelse, till det yttre. Miljön finns där, och är påtaglig. Det är också välkomponerat, tidshoppen i anteckningarna och matematiken mellan den psykiska och den fysiska åldern blir aldrig förvirrande, utan känns väl genomtänkt och landar rätt.

Men även om idén om den annorlunda födseln är intresseväckande lever hanteringen av den inte upp till vad som skulle kunna vara mer fängslande. Karaktärerna är vaga och biter inte riktigt, berättelsen tar lite väl god tid på sig, och man saknar allt det mer spännande som kunde ha skett i krocken mellan samhällets förväntningar på hur en gammal man ska bete sig och hur Max Tivolis barnasinne får honom att bete sig. Dessutom svämmar det bitterljuva ibland över av meningar av typen "Åh, Alice", "Åh, min älskade" och "Åh, om jag ändå hade vetat då."

Kanske gör tanken på det omvända åldrandet och de lockande bekännelserna att man väntar sig mer. För det är inte speciellt häpnadsväckande synder Max Tivoli begått. Den enda av dem som egentligen är riktigt kännbar är samma som bara får en att tappa nästan all sympati för honom, och är mer grov än läsvärd.

En huvudperson med såhär dåliga förutsättningar i livet har definitivt förutsättningar att agera i en bättre roman än denna.

Similar Posts:

• Fantastiskt fantasifull skröna
• Tonsäker saga
• Skuggpojken
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Två för en?

När författaren var på besök i Stockholm i början av mars, för att lansera sin bok, sa han att det är nästan omöjligt att skriva om en barndom i Norge utan att ta med sagorna. All uppväxt i Norge är, enligt honom, hårt präglad av sagoberättandet. Det går inte att ta miste på här. Hela berättelsen om Vilgot, hans elefant Batir och alla andra i en 50-talsförort strax utanför Olso, är inget annat än en saga berättad i modern tid.

Det är sin barndoms verklighet som den nu mycket äldre Vilgot återberättar och man förstår att han aldrig tillåtits att lämna det förgångna eller att bli vuxen. Han har inte förmågan att slå sig fri av egen kraft. Någon måste hjälp honom. Det finns många i hans närhet, men alla är ensamma och gåtfulla människor som saknar fömåga att se och lyssna. Och som i alla sagor beskrivs personerna med värme och humor.

Men så bryter Dahl sagans dramaturgi med effektfulla stilbrott. Det är då som psykologin fördjupas. Från att vara ett slags romantisk skildring av en pojkes verklighetsuppfattning, blir det en studie av en grym och orättvis ensamhet. Att vissa blir berövade sitt språk och självkänsla är grymt. Att ropa utan att någonsin få svar. Att synas utan att någon ser. Det är då som arten människa börjar att väva i sin instängdhet.

Det är en tonsäker berättelse. Språket är rytmiskt och bildrikt, rent av musikaliskt. Jag får en känsla av att det är ungefär så här som Björn Ranelid önskar att hans språk ska vara, men som jag personligen, i hans fall, tycker bara blir tillkämpat och kantigt. Dahl har däremot täckning, kanske för att han både var poet och dramatiker innan han började skriva romaner. Det präglar den här berättelsen.

Boken fick det norska Bragepriset, att jämföra med vårt Augustpris, och det här är nog en typisk prisvinnare, precis som jag tyckte att Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia var. På gott och ont. Tematiken är viktig, det är bra, men boken blir ändå inte riktigt angelägen år 2004. Dahl sticker inte ut. Boken är som en fest utan intrigörer, skandaler eller nattlig groggbänk. Konventionellt, trevligt och välklätt om man nu känner för den typen av litterära projekt, men i min smak något för välplanerat.

Dahls svenska förlag satsar på honom och man jobbar redan på nästa översättning.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Maskrosor växer inte på träd
• In i den norska dimman
• Supernaiv och experimentell

Det är märkligt. Inte bara för att manliga författare fortsätter att dominera prisstatistiken, men också för att Den vidunderliga kärlekens historia inte är en speciellt bra bok.

Hercuel Barfuss föds på ett horhus i Tyskland. Han är gravt vanskapt men kompenseras sina kroppsliga lyten med förmågan att både läsa, tilltala och styra andras tankar. Samma natt, i rummet bredvid, föds en flicka, Henriette, som blir målet för hans vidunderliga och livslånga kärlek. Ödet vill snart att de skiljs åt och vi får följa de tu genom ett artonhundratalseuropa som med omisskännlig grymhet vet att utnyttja missfoster och glädjeflickor.

Ljusglimtarna äro få, men kärleken uthållig.

Vallgren har velat skapa det monumentalaste av monument över kärleken. Och var kan dess kraft exemplifieras tydligare än i förhållandet mellan Monstret och Skönheten. Naturligtvis är det hon som är skön, naturligtvis är de evigt sammanflätade av ödet, naturligtvis lyfts kärleken upp till ett sublimt plan.

Vallgren måste ha haft roligt när han skrev. Och det är klart, har man fabuleringsförmåga och ett imponerande ordförråd som källa blir ösandet säkert ett nöje. Oblygt gödslar han handling och språk med romantikens effektivaste klyschor: engelsk pikaresk, gotisk skräck, klassisk äventyrsroman och tysk romantik slängs med.

Och det går undan! Sida upp och sida ner, ibland blir takten så hög att episoderna upplöses i tomma intet. När vår hjälte till exempel hamnar i ett turnerande varitésällskap är anslaget brett, personer tecknas, stämningsbilder byggs upp… men så: Pang! dags att dra vidare, varitésällskapet utplånas av en brand på en halv sidas text. I förbifarten liksom.

Om ni vill ha en mer skrämmande inblick i inkvisitationens retorik och förhörsmetoder, läs Mika Waltaris Mikael Ludenfot. Om ni vill ha trovärdigare utläggninar i teologi och samtidigt en spännande bok, läs Umberto Ecos Rosens namn.

Och om ni vill ha en intensivare kärlekshistoria av modernare svenskt snitt, läs Peter Kihlgårds Du har inte rätta att inte älska mig. Obelönad är den en moralisk Augustvinnare.

Similar Posts:

• Två för en?
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Jag är en syltmunk!
• Porträtt av monstret som valp
• Som ett laxljuster i magen

Din kropp är gravt vanställd; huvudet för stort, kroppen för liten och armarna endast grenliknande stumpar. Missbildningar täcker hela din uppenbarelse med undantag från din manslem. Ansiktet är fårat, ögonen grumliga, näsan bara en hålighet och munnen en avgrund. Du saknar hörselgångar men uppfattar världen ändå, klart och tydligt känner du människors innersta önskningar och begär, hemligheter och drömmar. Det är din gåva, din förbannelse, ditt vapen i kampen mot döden som ständigt tycks vilja radera ut dig, som en livets felstavning.

Du är Hercule Barfuss.

Välkommen.

Carl-Johan Vallgrens berättelse slank ned i mina händer som av en slump, överrumplade mitt läströtta huvud och slet mig med på en färgstark resa in i en romantisk akvarell. Genom ett myller av sidoberättelser, fantasifulla historieskildringar och skrönor färdades jag tillsammans med det missbildade "monstret" Hercule på en sorglig kärleksstig genom ett Europa på väg in i den nya tiden.

Tillsammans kämpade vi för en dräglig tillvaro, begrät livets hårdhet och människors mörka inre som hela tiden knäppte oss på det som skulle föreställa en näsa. Bland Swedenborgianer, Venetianska masker och varietésällskap jagades vi av Inkvisitionen, spärrades in på dårhus och straffades för vår existens. Men vi skulle aldrig ge upp, vi kunde inte ge upp ty någonstans därute fanns hon. Ledstjärnan i vårt liv, orsaken till att fortsätta finnas till, flickan som föddes samma natt som vi. Det renaste och vackraste på jorden; glädjeflickan Henriette Vogel. Den enda som kunde älska ett monster. Hon som gör Den vidunderliga kärlekens historia till ett äventyr.

Vallgren blåser i den stora känslobasunen då han berättar sin historia om den tankeläsande dvärgen Barfuss levnadsöden som pendlar mellan hopp och bottenlös förtvivlan. Kastar sig av och an bland brinnande begär, avgrundsdjupt hat, och blint låter sig föras av den stora kärlekens kraft. Men de sorgliga toner som han spelar klingar aldrig falskt, istället bildar de en vindlande melodi som leker sig fram som en gnista i mörkret, spännande som nymodigheten, elektricitet i en Leidenflaska.

En fantastiskt fantasifull skröna om kärlek mot alla odds och dess obarmhärtighet, som med sin lekfullhet och mångfald, trots sitt sorgliga mörker, gör mig glad.

Det är bara att lägga undan monokel och hatt och börja läsa, mina damer och dvärgar.

Similar Posts:

• Porträtt av monstret som valp
• Ett skott ovan målet
• Två för en?
• Baklängesbekännelser
• Tonsäker saga

Finner boken utmärkt att läsa på plats i Berlin, den ersätter all reselitteratur (jag brukar ha en roman och diktbok med). Vår ciceron guidar med van hand, genom sitt Berlin och med sina kunskaper om staden. Efter det lärda, som lägger tonvikt på litteratur och outsiderhjältar, förutom det ofrånkomliga kriget, så är det ett direkt tilltal, till exempel ”Kära läsare”, som är här och nu i Berlin och det är skönt att vara på plats i Berlin och känna igen platserna som där föreslås, och promenaderna som man skall göra. Boken är uppbyggd så i åtta kapitel, som kan avnjutas för sig, men bör för att följa författarens temperament läsas kronologiskt. Vi föreslås turkiska marknader och får veta att snabbmaten är en delikatess, såsom den turkiska döner kebaben. Undertecknad livnärde sig på dem och instämmer (Berlin sägs skämtsamt vara Turkiets andra stad, efter Istanbul).

Annars måste jag erkänna att jag aldrig nådde kyrkogården, att läsa om den var en upplevelse nog. Boken bjuder på så mycket, ibland valde jag att låta bli att förstöra den upplevelsen, det räckte liksom att sitta på en uteservering i Berlin och läsa om staden men inte nödvändigtvis följa med på alla platserna också, fast visst tog man till sig och visst, om jag hade haft någon vecka till så hade jag betat av dem. Vallgren skriver på ett sätt, som bara en Berliner (syltmunk eller Berlinare, välj själv) kan göra och som den dandy han är med cigarrer och boots. En annan väntade ju bara på att möta honom där på en uteservering med ett glas öl i näven. Jag vet inte om jag gjorde det, men missade mötet, men i och med boken kändes han närvarande, som en skugga.

Blir guidad i Berlin, så som av vilken annan guidebok som helst innehållande karta och annat sådant som denna bok klarar sig alldeles utmärkt utan, den har istället humor och glimten i ögat och så detta perfekta med två olika stilar i varje kapitel. Läsaren är aldrig utestängd och det finns något levnadsvant och fräscht över boken, en sådan guidebok som jag skulle vilja ha med mig till varje stad, som jag besöker faktiskt.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Berlin från fönstret på ett rivningshus
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Två för en?
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk