I den nya romanen Inte den du tror börjar allt med ett fall vid en tågperrong. Ett ögonblick där ett liv tar slut och tre kvinnors tillvaro långsamt börjar rämna.

Restaurangägaren Paddy Swann var en sådan man som fyllde ett rum, festens självklara mittpunkt. Den som alla såg. Tills den dag någon knuffar honom framför ett tåg.

Kvar finns dottern Ash och hustrun Nina. Kort efter begravningen anländer ett märkligt paket: ett brev och en tändare från Nick Ratcliffe, en gammal vän till Paddy. Gåvan väcker fler frågor än den besvarar och snart börjar Nick dyka upp allt oftare i deras liv. Ash känner ett motstånd som hon inte riktigt kan förklara. Något med Nick skaver, och i det tysta börjar hon nysta i vem han egentligen är. En försiktig och alltmer målmedveten jakt på hans förflutna.

I samma stad försöker blomsterhandlaren Martha hålla ihop sin tillvaro, både familjen och ekonomin, medan maken Al ständigt är på resande fot. Också han bär på något som inte riktigt vill visa sig i ljuset.

När familjernas vägar korsas dras Ash, Nina och Martha in i en historia som långsamt mörknar. Sanningar glider, roller skiftar och den där obehagliga känslan i magen växer sig allt starkare.

Till slut återstår bara insikten att de borde ha lyssnat på sin magkänsla.

Det är också här Lisa Jewell visar sin verkliga styrka som berättare tycker jag. Hon rör sig i miljöer som först känns trygga och vardagliga: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men långsamt förskjuts perspektivet. Något ligger fel, och det som först bara anas börjar gradvis ta form.

Jewell arbetar skickligt med den där krypande känslan av att verkligheten inte riktigt är vad den verkar vara. Hemligheter sipprar fram i små doser och sanningen blottläggs undan för undan. Det är ett berättande som bygger mer på förskjutningar än på plötsliga chocker, där spänningen växer fram ur vardagen själv.

Som läsare tvingas man hela tiden ompröva det man just trodde sig förstå. Människor visar sig vara något annat än de först verkade vara, och det förflutna kastar långa skuggor över nuet.

När boken är slut dröjer sig just den känslan kvar. Den där stilla oron över hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss, och hur nära mörkret ibland ligger den helt vanliga vardagen.

Similar Posts:

• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• En opålitlig historia
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Hemligheternas hus

Växter finns överallt. De lever nästan överallt på jorden, från de högsta bergen till de djupaste dalarna, från de kallaste och torraste miljöerna till några av de hetaste och blötaste platserna på vår planet.

Så inleds förordet i Botanicum. Boken beskrivs som ett dygnetruntöppet museum fyllt av en extraordinär samling av växter och svampar. Den lovar också svar på hur växterna utvecklades och hur vi uppnådde den mångfald av växtliv som vi har idag.

Det är ingen som vet hur många växtarter som finns på vår jord. Forskarna uppskattar antalet till runt 425 000, men det upptäcks nya varje dag. Det finns tydliga mönster i var på vår jorden växter trivs bäst och vilka förhållande de behöver. Att förstå dessa mönster i växternas mångfald är avgörande för att bevara alla andra livsformer på jorden. Det gäller även oss människor.

Detta gedigna bokmuseum är indelat i olika ”salar” som inleds med entrén. Där ställs bland annat frågan om man någonsin undrat vad man skulle se om det var möjligt att ta sig tillbaka till livets början? För det utlovas det om du läser denna bok. Sedan följer en sal där alger, mossa, svampar och lavar med mera presenteras och förklaras. Vi rör oss vidare mot träd och buskar. Där lär jag mig att alla barrträd har två sorters kottar, hon- och hankottar. Hankottarna är ofta mindre och producerar flera korn av gult pollen. Honkotten består av träiga, sammanlänkade fjäll.

I sal 4 möter vi örtartade växter. Där lär vi oss om blommans struktur, vilda blommor, odlade blommor och massor av annat. Det berättas att blommor är naturens sätt att visa upp sig. Anledningen till detta handlar om reproduktion, och visst kan man dra paralleller till oss människor… Vi har nog alla stött på fägring hos folk och blivit attraherade.

Illustrationerna är vackra och detaljrika. De liknar gamla växtplanscher. De är både konstverk och kunskapskällor på samma gång. Man ser att de bygger på noggranna studier och hjälper säkert läsaren att förstå växternas anatomi och ekologi på ett pedagogiskt vis. De gör också denna A3-bok luftig och tilltalande. Målgruppen är nio till tolv år men jag är beredd att vidga den till 3 till 103. Här finns garanterat något för alla. Själv dras jag mot avsnittet om köttätande växter. Tänk att det finns växter som fångar och äter levande byten. Jag läser att deras köttsug beror på att de har ett behov av kväve, vilket alla växter behöver för att tillverka klorofyll. Men här läser jag att köttätande växter ofta lever i mossiga eller sura miljöer med lite kväve så de behöver få det från en annan källa.

Summa summarum är Botanicum en fullkomligt fantastisk och snillrik bok. Den informerar, inspirerar och utbildar sina läsare i naturens fantastiska värld.

Similar Posts:

• Fröjd för ögat
• Faktabok för de yngsta
• Hagen – en plats för liv och tankar
• Vad är egentligen en svamp?
• Från småvatten till glaciärer

Totalt figurerar sex personer i romanen. Alla har tränats för sitt uppdrag att klara viktlösheten som hotar att förtvina muskler och skelett. De har naturvetenskaplig bakgrund och om det behövs kan de också hjälpa sin kollega om hen skulle drabbas av tandvärk. Sist men inte minst har de praktiska färdigheter så att de kan reparera slitna delar av rymdfarkosten.

Berättelsen är indelad i sexton sekvenser, lika många varv som farkosten färdas runt jorden under ett dygn. Resenärerna hinner alltså uppleva sexton soluppgångar och solnedgångar under 24 timmar. De har inrättat sina liv så att de följer sin rytm på jorden, vilket betyder mat och sömn vid klockslag som kropparna är vana vid. Dagarna fylls med arbetsuppgifter som ska berika mänsklighetens landvinningar: de rapporterar om en tyfons framfart, de studerar petriskålar med hudceller, utför närstudier av de medflugna mössen och de antecknar även hur de egna kroppsfunktionerna påverkas av livet i viktlöst tillstånd.

I berättandet flödar en stark känsla av förundran hos var och en av de sex rymdforskarna. Läsaren får följa dem i tillbakablickar och i nattliga drömmar. Ofta betraktar de jorden och prosans bildrikedom visar en oändlig färgskala: ett lavendelblått Arktis växlar över till Nildeltats djupa lilagröna toner. Stadsnebulosor lyser i natten och roströda fält skiner i dagens ljus.

Det är synd att romanen av förlaget sorteras in i genren sciencefiction för här dominerar en verklighetstroget återgiven vardag för välutbildade astronauter och kosmonauter. Också temat relationer tar sitt utrymme, eftersom berättelsens personer är så beroende av varandras kompetens och välvilja. I miniporträtten som växer öppnar sig inblickar i skiftande tankar kring liv och existens.

Det är en välkomponerad och konsekvent berättad historia, där man anar att författaren vill belysa människans förmåga att reflektera. En viss kritik anas mot konsumtionens följder för naturen eftersom vi ju bara har en enda planet. Här hade kunnat tillföras mer svärta. Att någons tankar glidit in i en frustrerande loop hade gett mer nerv åt den i övrigt stämningsdrivna berättelsen.

Men jag tror att det finns mer att vänta sig i framtiden av författaren Samantha Harvey, som valt ett utomordentligt intressant ämne för sin prisbelönta roman. Vidgade vyer av det här slaget är välkommet i den litterära utgivningen.

Similar Posts:

• A Starman waiting in the sky
• Sövande genom världsrymden
• Viktigt om flickor och motorer
• En tudelad dystopi
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky

Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

Seriens fjärde bok, Sista ordet, är därför ett kärt återseende. Här är Harbinder själv lite mer perifer, och vi är istället mestadels tillbaka hos vännerna i Shoreham. Om de tidigare mest råkade bli indragna i Harbinders mordutredning, så har de nu fått mersmak och söker upp brotten. Eller ja, kanske mest otrohetsaffärerna. Natalka och Edwin driver numera, vid sidan av hennes vårdföretag, en egen detektivbyrå. Benedict bor tillsammans med Natalka, men känner inte riktigt att han är tillräckligt hårdhudad för att bekämpa brott, utan försöker hålla sig till kaffeservering.

Edwin och Natalka blir opassande, men på något sätt ändå helt charmerande, nöjda när detektivbyrån får i uppdrag att undersöka ett dödsfall – och sedan ett till. Det är två äldre författare som har dött, kanske av naturliga orsaker, men kanske inte? Dessutom utreder Harbinder i London ännu en död författare. Den gemensamma nämnaren verkar vara en skrivarkurs på något som heter Battle House, och Edwin och Benedict bestämmer sig för att åka dit på en helgkurs och snoka. Fler dödsfall följer.

Det är inget fel på intrigen i Sista ordet. Det är en klassisk, märkligt mysig – jo, för nog är det konstigt att mord kan kännas mysigt? – pusseldeckare, full av människor som läser och skriver inte minst just deckare. Precis som med den långa serien om rättsantropologen Ruth Galloway, som Griffiths slog igenom med, läser man (eller jag åtminstone) den ändå mest för karaktärerna och deras relationer.

I den här boken har Natalka (”den blonda lönnmördaren”, som Harbinder och hennes flickvän tänker på henne som) familjen på en gång för nära och för långt borta. Hennes mamma Valentyna bor hemma i Natalkas och Benedicts lilla två, medan brodern Dmytro rest tillbaka till Ukraina för att strida. Benedict kommer irriterande bra överens med sin svärmor, och Edwin gör en ny bekantskap under spaningsarbetet. Dessutom får vännerna en ny, motvillig allierad i den yngre polisen Liv Brennan, som i sin tur har Harbinder lite som en hjälte.

Liksom med den helt nypåbörjade serien om den tidsresande (!) polisen Ali Dawson känns det som om Griffiths haft riktigt roligt med Sista ordet. Det är en glädje som smittar av sig på mig som läsare, så jag hoppas verkligen att detta inte är sista ordet om det här förlästa, ljuvliga gänget.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• En deckare som lovar mer än den håller
• Läsning är farligt
• De sista kvarlevorna?
• Det bubblar i Brighton

Det går dåligt för Grand Hôtel. Trots det fina läget och ett synnerligen gott rykte bär det sig inte ekonomiskt och 1901 kommer styrelsen fram till att något radikalt behöver göras: de anlitar Wilhelmina Skogh, som driver framgångsrika hotell i mindre städer, som ny hotellchef. På hotellet i Rättvik arbetar Ottilia Ekman och när hon får höra talas om detta inser hon att det är till Stockholm och detta hotellens hotell hon ska.

De kommande åren görs förändringar och stora investeringar och Wilhelmina får kämpa rejält för sina visioner. Kring sig har hon ett antal mycket lojala och kompetenta medarbetare – och några som inte alls är vare sig det ena eller andra. Hon är en nitisk men rättvis chef som främjar frigörelse från destruktiva relationer och tar tillvara andras begåvning på bästa sätt, men alltid med hotellets bästa som motivering. Hon har också en stöttande man och en väninna, som dock har sina egna problem.

Under närmare tio år får man följa Wilhelmina och Ottilia och deras kvinnliga medarbetare och hur de tar sig fram i ett samhälle som är långt ifrån jämställdhet mellan könen. Rösträtten är ännu långt borta och en make är en kvinnas förmyndare. Men förändringarnas vindar börjar blåsa.

Ibland blir det kanske lite väl svartvitt vad gäller skurkarna, som i samtliga fall är män, men det finns också gott om män som beter sig korrekt och anständigt, även om en del av dem kanske är lite motvilliga till en början. Kvinnorna, liksom de ”goda” männen, får å andra sidan vara ganska nyanserade. De blir sårade och arga, gör misstag och fattar förhastade beslut men för det mesta går det att ställa saker och ting tillrätta. Ibland kanske en aning för enkelt men det kan också behövas som motvikt till de svårare saker som tangeras.

Jämte hotellet är det vänskapen mellan kvinnorna som står i centrum. De ställer upp för varandra och finns där i medgång och motgång. De är olika sinsemellan men har alla hjärtat på rätta stället. Flera gånger får de mig att tänka på kvinnorna i serien om Ellens val, som inleds något senare. Där ligger ett betydligt större fokus på såväl kärlek som kvinnlig frigörelse men vänskapen är det som binder det hela samman.

Wilhelmina Skogh har funnits på riktigt och författaren har fått tillgång till Grand Hôtels arkiv och kring detta har hon vävt sin skildring med flyt och driv. Man vill veta hur det ska gå för de inblandade och för hotellet, även om man i det fallet har ett facit i att det står kvar på sin plats. Små och större mysterier och spänningsmoment hjälper till. Här och där har det smugit sin in små fel, som att det dyker upp en tiokrona, vilket inte fanns på den tiden, men som helhet är det trovärdigt på den nivå det behöver vara det.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Mer än körsång
• En författare som vet att bygga upp nyfikenhet och förväntan
• Inte ett bröllop att minnas
• Läppstift och livsaptit

J.L. Carrs klassiker från 1980 klingar i nostalgins bitterljuva toner i historien om en man som minns tillbaka en avgörande sommar i sitt liv. Huvudpersonen, den unge Tom Birkin, har tagit sig igenom helvetet i första världskrigets skyttegravar och vaggas i byn Oxgodby in i en sommaridyll ute på den engelska landsbygden som både läker och sätter sitt eget märke i honom. Allt har redan hänt, men minnena vibrerar: Det är en gammal Birkin som sitter och minns tillbaka heta augustidagar som gav honom vänner och kärlek såväl som en blick bakåt i historien på vad helvete och frälsning kan vara för människan.

I sitt förord till boken skriver Carr att han egentligen ville skriva en lättsam berättelse med inslag av egna upplevelser, men att händelser i hans eget liv färgat boken i en dystrare ton. Kanske är det däri själva kärnan i En månad på landet ligger. Det är inte en sorglig bok – tonen är vardaglig, Birkin berättar sakligt om sina dagar, nyfiket och generöst om människor han möter: Moon, som ska komma att bli hans nära vän och kollega, den vackra och ouppnåeliga Mrs Keach, den kavata, unga Kathy Ellerbeck, och han delar ivrigt med sig av sitt arbete, som han gör för nästan inga pengar alls.

Och samtidigt finns det djupa krigstraumat där, halvt dolt för läsaren – även om Birkin nämner kriget och sina upplevelser av det vid olika tillfällen. Men mest av allt finns traumat i ansiktsryckningarna som nämns för läsaren mest i förbifarten men som människorna runt Birkin tydligt kan se, det finns i Birkins blick på bilden av helvetet som avtäcks framför hans ögon uppe i kyrktaket – om man vill en mycket tydlig symbol för att dra upp sina trauman i ljuset och därmed bearbeta dem.

När Birkin till slut lämnar Oxgodby vet han inte att det är för alltid, sådant kan bara framtiden utröna. Men den Birkin som sitter och skriver ner sina upplevelser av den sommaren vet. På så vis skimrar berättelsen i det särskilda ljus som bara det som är omöjligt att återvända till kan göra – det förflutna blir en smärtsamt vacker pärla i tiden, något som man när det hände inte förstod hur värdefullt det skulle bli men som man i framtiden ständigt minns tillbaka till med ett styng i hjärtat över att aldrig någonsin kunna återvända.

Similar Posts:

• En dag att minnas
• Otro mescalito. Un poquito.
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Författarskapets dramer
• Spännande – men lite för mycket intriger

Abigail Onions växer upp i en lugn, städad, och framförallt tråkig familj. Det mest spännande som händer är att hennes mormor vill spela poker om pengar och att hennes pappa köper ett mystiskt påskägg. Efter flera år utan några närmare vänner i skolan lär hon känna Frances. När hon äntligen får följa med Frances hem och träffa alla i familjen hon hört om är hon både exalterad och nervös. Besöket går bra och Abigail blir genast inbjuden i familjegemenskapen och hon och Frances blir oskiljbara. De spenderar allt mer tid hemma hos Frances familj. Där är det full fart, ett oorganiserat kaos och ett pärlband av excentriska familjemedlemmar och vänner som dyker upp i tid och otid. Frances tar initiativ och Abigail hänger mest med. Och trånar i smyg efter Frances storebror.

Precis som med flera av Clare Chambers andra böcker lämnar Simlektioner mig med en tudelad känsla. Det är helt klart en i stora delar bra bok, med ett fantastiskt persongalleri och en i många delar trovärdig uppväxtskildring med fokus på relationer. Relationer mellan vänner, tonåriga kärleksrelationer och relationer inom och utom familjen. Simlektioner lyckas med konststycket att vara både förutsägbar och innehålla en rad oväntade vändningar på samma gång. Men jag lämnar den ändå med en smått irriterad känsla.

Jag har ofta svårt för berättelser som inleds i nutid, men som till stor del utspelar sig tidigare. Där poängen är att läsaren ska få reda på hur karaktärerna hamnade där de hamnade (stelt konverserande på en välgörenhetsgala). Så också i detta fall, efter en lång berättelse om Abigail och de andras uppväxt kastas läsaren abrupt tillbaka till nutiden och får försöka pussla ihop det sista. Tempot ökar markant och Clare Chambers får bråttom att knyta ihop säcken och avsluta berättelsen på ett för henne karaktäristiskt sätt.

Similar Posts:

• Författarskapets dramer
• Hadley briljerar i enkelheten
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Konsten att lösa mordet på sig själv
• The soundtrack of her life

”Det var som på den gamla goda tiden. Hon stod i precis samma stadshus och spannmålsbörser och teatrar där hon hade stått med Frances, fast nu var hon gammal. Att bli gammal visade sig vara en mycket märklig historia. Hon lärde sig så många nya saker om tid. Den kunde vrida och kröka sig tills det förflutna mötte nuet, och vice versa. Hon var både här och där, då och nu, det var uppfriskande, men ibland också förvirrande.
Sid 362”

Att bedrägeri och självbedrägeri inte bara är mänskliga egenskaper utan också genomsyrar hela samhällen är ett tema som tydliggörs bredare med romanens engelska titel: The Fraud. Den svenska romantiteln får ett något mer avsmalnat och personinriktat perspektiv som inte fångar det faktum att Englands välbärgade klass har berikat sig på vinster som gjorts i plantagerna i andra delar av världen. Elizas insikter om dessa förhållanden växer med tiden och är intressant gestaltade.
 
Sammanfattningsvis tycker jag att Bedragaren är en roman som ger mycket tillbaka. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Eliza får vara så komplex som hon är. Ena stunden tvehågsen och nästa stund driven. Hon placeras i situationer där hon får fyllas med sinnlighet och intelligens. Däremot anas mellan raderna att hon är tveksam till sin egen rättrådighet. Som jag förstår det kan inte ens den hyggligaste och hjärtligaste människa undgå sitt eget självbedrägeri. Åtminstone inte när en liten bit av ärlighet finns kvar.

Similar Posts:

• Utan plats för mänsklighet?
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Ett besök i München år 1942

I tio noveller får vi följa tio unga kvinnor – ett paraplybegrepp som tycks handla mindre om ålder, mer om den gemensamma upplevelsen. För det finns vissa situationer och händelser som verkar vara utmärkande och återkommande för just denna tid i livet för alla som identifierar sig som kvinna: tinderdejter, aborter, vänskaper som är så nära att de angränsar till symbios, en kropp som tycks leva sitt eget liv och som både går att använda och utnyttja, mödrar som tagit ett steg tillbaka, ett jag som formas och stabiliseras.

Allt detta och lite till behandlar Saba Sams i Skicka nudes. När det är som bäst är det någonting helt nytt som uppstår, mitt i vad som annars är snyggt och välorkestrerat, men ibland kanske lite för bekant. Samlingens första novell Tinderloin lyckas skildra tinderdejtande – ett så uttjatat koncept att det är något av ett minfält att ta sig an – på ett häpnadsväckande sätt, där kvinnokroppen får fungera sida vid sida med slaktade djurkroppar och där huvudpersonen Grace har självklar agens. Det luktar kött och blod och Grace är uppfriskande osentimental:

Sexet var inte som jag förväntat mig, men det hade i alla fall hänt, och det var huvudsaken. Jag rörde mig med lite lättare steg den veckan. Jag klarade ett övningsprov i matte, vilket jag aldrig gjort förut. Jag presterade väldigt bra i mitt styckande. Pappa kunde inte tro sina ögon när han såg formen på mina ryggbiffar.

Andra noveller får kämpa mer med att spränga utanför sina egna ämnen: I Brödet bakar huvudpersonen ett bröd efter att ha gjort abort, som ett substitut för det barn som inte blev fött – det blev ett bröd i stället. Här faller skildringen av abortupplevelsen platt; inte helt oväntat visar det sig att det inte går att baka sig bort från känslorna som uppstår efter att ha gjort en abort. Istället för att undersöka komplexiteten i det känsloutspel som dröjer sig kvar, slutar novellen och blir inget mer än en tankelek i snygg form. Detsamma gäller titelnovellen Skicka nudes, som behandlar kroppsaktivism och hur självkänslan är kopplad till den egna kroppen och den manliga blicken. Också här rör sig Sams genom en öppen dörr, in i ett tema som går att nyansera och röra sig djupare in i för att komma fram till något spännande och eget. Tyvärr stannar novellen där, strax efter tröskeln, i det trygga och välbekanta.

Men nästan allt detta förlåter man. Sams direkta tilltal, hennes förmåga att skapa små världar liksom vid sidan av den vanliga världen, gör att Skicka nudes skimrar och trots allt lyckas tillföra något till kören av ung-kvinna-skildringar. Det är genomgående välavvägt och genomtänkt, men det är när surrealismen och det uppsendeväckande får ta plats som det blir riktigt, riktigt bra.

Similar Posts:

• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om pojkar och män
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Noveller om oro och ångest
• Lugna kvinnor ger sig av