- Och det blir bara värre och värre! När jag gav ut min första bok (Under det rosa täcket, min anm.) så var det så stort i sig att recensionerna inte blev så viktiga. Men nu … nu är det här mitt yrke. Och jag vill så klart vara bra på mitt yrke.

Jag frågar om det känns värre med den här boken också pga dess ämne – att den kritiserar hela vårt sätt att strukturera samhället, något som kanske kan uppfattas som magstarkt för den som inte vill förstå omvärlden på samma sätt.

- Ja, jag har varit rädd för att bli illvilligt läst. Att det skulle vara lätt att säga att boken inte är bra, grundat på att man inte håller med om det jag skriver.

Men bemötandet från kritikerna har varit bra. Förvånansvärt bra, tycker Nina.

- Men så har den främst lästs som konsumtionskritisk eller tillväxtkritisk, medan jag i själva verket kritiserar hela det kapitalistiska samhällssystemet.

I sin bok återkommer hon till att just detta, systemkritiken, verkar närmast omöjlig att tala om och jag undrar om det kan vara en av anledningarna till att man inte heller bland kritikerna förmår se eller tala om detta.

- Fast det går att tala om det. Det är ju det jag gör!

Däremot finns det givetvis konsumtionskritik i boken berättar hon, men just för att hela vårt ekonomiska system bygger på vinst – att köpa och sälja och få vinst. Systemet i sig förutsätter att vi konsumerar.

Vi kommer in på ämnet konsumentmakt, något som Nina under mässan även diskuterar tillsammans med Susanne Helgeson och Ingrid Sommar, författare till boken Köp dig fri!, på seminariet Livsdrömmar, politik och moral. Till skillnad från dem så tror inte Nina på konsumentmakt. Konsumentmakt har bara den som också har pengar – pengar att handla för. Med andra ord så är människans faktiska behov inte intressant, det är hennes förmåga att handla som är väsentlig. För att förtydliga jämför hon konsumentmakt med rösträtt.

- Vi skulle tycka att det var bisarrt om vi gjorde som innan vi fick allmän rösträtt, då någon kunde få flera röster grundat på inkomst eller då den utan inkomst blev utan röst. Men precis så fungerar konsumentmakten.

Och hur ska man genom konsumentmakt kunna visa att man tycker att det räcker med bara en sorts tandkräm, frågar sig Nina. Även om man konsekvent bara köper ett enda märke, så tolkas inte det av tillverkarna som att man är nöjd eller att andra varianter inte behövs. Lösningen är inte heller att sluta konsumera eller att konsumera annorlunda eftersom hela systemet kräver konsumtion. Utan konsumtion inga vinster, inga jobb. Kris.

- Konsumtionen är en del av problemet, en förutsättning för kapitalismen, men att alla plötsligt slutar konsumera löser inte systemfelet.

Så kritikerna har varit välvilliga i sina läsningar av Lyckliga i alla sina dagar. Eftersom hon nu också, kanske framförallt under mässan, har träffat en massa läsare frågar jag vad hon har fått för reaktioner från dem/oss.

- Ja, men jag får så fina ord! Många verkar gå omkring med en känsla, som en mättnad, inför den här varufieringen. Det är en känsla som inte är jätteformulerad, men den finns där.

När Nina gav ut Under det rosa täcket 1996 var den en del av en större feministisk samhällskritisk strömning. På 90-talet pyrde den feministiska medvetenheten och den fick uttryck i t ex antologin Fittstim, tidsskriften Bang och ungdomstidningen Darling för att nämna några. Hennes bok var av betydande vikt för att ’uppfostra’ en hel generation unga, kanske framförallt tjejer, till att ha en förståelse för hur kön och genus konstrueras (inklusive undertecknad). Jag frågar om hon på samma sätt känner sig som en del av en större systemkritisk strömning idag, med den nya boken.

- Nja, det finns ju inga som helst spår av de här tankarna inom det politiska samtalet. Men bland människor … där är det något som händer. Det är inte alltid formulerat som sagt, men det är som en svamp som suger upp de här tankarna. Folk finns där jag finns, tankemässigt. Så ja, till viss del kan jag känna att jag är del av en strömning.

Nina är vass i sin samhällskritik. Hon är inte tyst. Och hon är feminist. Jag måste fråga om hon har någon tanke om varför hon, trots detta, inte får epititet ’jobbig’, något som annars så lätt drabbar kvinnor som inte faller in i ledet utan som tar debatten.

- Oj, jag vet faktiskt inte. Egentligen är jag konflikträdd, så jag söker inte konflikt. Jag … jag är kanske ganska trevlig när jag framför mina tankar helt enkelt. Men det är ingen medveten strategi.

Hennes texter, böcker så väl som debattartiklar och radiokrönikor, är ofta kryddade med humor, oavsett hur tungt eller seriöst ämnet är. Jag berättar att jag flera gånger skrattar högt under läsningen av Lyckliga i alla sina dagar.

- Att använda mig av humor är inte alltid en strategi utan ibland blir det bara så. Jag är själv pessimistisk, men det vill jag inte att läsaren ska känna. Därför har jag försökt hitta en ton av hoppfullhet och ta fasta på det som är fint i människan. Som med reklamen t ex.

Nina skriver i boken att reklammakarna vet om att vi människor egentligen inte vill ha fler saker, det är inte det vi begär. Utan vi begär sådant som är viktigt för oss som människor – kärlek och samvaro t ex. Och därför försöker reklamen tala till just de känslorna inom oss.

- Det tycker jag ändå är hoppfullt på något sätt. Att det viktigaste för oss som människor ändå är relationer till andra människor.

Lyckliga i alla sina dagar är Ninas första bok efter sin avhandling i litteraturvetenskap, Fria själar, och jag frågar hur skrivprocessen har varit.

- Otroligt rolig! I alla fall mitt i, säger hon och skrattar. Det var väldigt roligt att få skriva förföriskt igen. Att få måla upp bilder som får läsaren att känna i hjärtat … i hela varelsen.

När jag en vecka innan intervjun lyssnar på ett föredrag som Nina håller på ABF i Göteborg så presenteras hon med orden ’en superstjärna’. Jag vill till detta lägga ’supersympatisk’. En systemkritisk supersympatisk superstjärna. Inte det minsta jobbig.

Similar Posts:

• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Shop ’til we drop?
• Lördag och söndag på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Ta tillbaka allt som är ditt

En svensk?

Upplägget till Mikael Niemis bok Fallvatten låter verkligen som inget annat, och det var det som lockade mig till den. Tänk dig att Lule älv svämmar över. Dammarna brister. Det du aldrig trodde skulle kunna hända händer. Den stora vågen närmar sig men än finns det lite tid, du vet det. Vilka saker skulle du ta med dig? Du får tre saker. Välj inte en alkoholiserad make. Var la du de gamla fotoalbumen, farfars historier på skiva, dagböckerna från din ungdom? Välj inte katten, om den inte står att finna omedelbart. Kanske kommer din krocksäkra bil inte att vara det ultimata skyddet just nu. Vad gör du när mobiltelefonen inte längre fungerar? Det är trafikkaos och du kanske måste lämna din bil, där kommer en motorcykel i högsta fart, du måste tänka snabbt! Bestäm dig! Nu!

På bokmässan i Göteborg fick jag uppleva Niemi som berättare, och det, för er som inte fått uppleva det, var något utöver det vanliga. Gör det, om du får chansen.

Det skulle kunna bli som i Hollywood. Larmet går, de kostymklädda männen tar sina bilar och sticker iväg, tänker bara på sig själva. Kvar finns en kvinna, ”hon är väldigt lik Jodie Foster”, som Niemi säger. Hon hittar en hemlig väg, en lucka för dammen att försvinna genom. Men ingen tror henne. Hon lyckas och leder vattnet under Luleå, och så kommer alla att klara sig. Detta scenario målar han också upp. Med de avslutande orden ”Så går det inte i min bok.”

För ett tag sen såg jag Pestens tid, en teveserie byggd på Stephen Kings bok från 1978. Eller försökte se, men gav upp. För det som började så bra med en smitta som slår ut de flesta i världen, bara några överlever och får ta på sig att skapa en ny värld tillsammans, mynnar i Kings tappning ut till något både stereotypt, sexistiskt och oerhört ointressant.

Visst har Niemi vissa likheter med King. I sina snabba karaktärsskisser bollar han med en hel del stereotyper. Till en början. Men säg den som inte växer av att plötsligt finna sig på en skör tråd mellan liv och död. Vad gör man inte för att överleva? Det mesta, enligt Niemi. Och inte känns det overkligt eller svårt att tro på! Nej, alla karaktärer borde egentligen utsättas för prövningar likt dessa, för gud så intressant det blir! Framför allt är Niemi olik King i skildringen av människor: han må vara snabb på beskrivningar, för det höga tempot och digra persongalleriet kräver det. Men aldrig att någon är god eller ond. Aldrig att man vet var man har dem. Även om precis de karaktärer som borde fastna med varandra, fastnar med varandra…

- Om du inte snott min mobil kunde du fått låna den nu. Fattar du att då hade jag haft den kvar. Då hade vi kunnat ringa till kompisen därute.
Så var det ofta med kvinnor, tänkte han. De gjorde något, vad som helst, och så blev det fel. Och så fick man gå efter och rätta till.
- Det var min privata, fattar du. Jag hade köpt den för egna pengar. Flera tusen spänn som du kastat åt helvete.
Hon fortsatte tiga. Det irriterade honom. Ett förlåt kunde hon väl klämma ur sig, det var det minsta man kunde begära. De trodde de kunde behandla en hur som helst, bara för att man var man. Han hade räddat livet på henne, och hon kunde inte ens få ur sig ett litet tack.
- Tvåtusen kan vi säga. Minst tvåtusen var den värd. Har du pengar på dig?

Men den stora skillnaden mellan Niemi och King, är språket. Jag föll aldrig för Populärmusik i Vittulaa, men just nu förstår jag inte riktigt varför. Med sin vackra, självklara prosa får Mikael Niemi gärna skriva varje bok jag ska läsa i framtiden.

Adolf försökte trevande lossa bältet. Händerna lydde inte, de var ostyriga som blomblad. Blodet stack och strömmade i dem, fingrarna var som trubbiga tummar där de famlade efter spärren. När bältet släppte vällde också smärtan fram. Över bröstkorgen, axlarna och bålen löpte långa piskrapp. Det var bältessträckaren. Remmarna hade dragits åt som trådarna i en ugnsgrillad karré. Han hostade kvävt i rökluften, hade lust att spotta men valde istället att svälja. Man spottade inte i en saab.

Målande, och det behövs verkligen. Galghumorn är på plats. Det är mycket med det fysiska i den här romanen, och det är inte alltid jag lyckas se det tydligt framför mig. Hur flyter saker i förhållande till varandra? Men när det fungerar, vilket det ofta gör, är det desto mer fysiskt även i läsningen, jag vrider mig i plågor.

Med lätta fingertoppar gled hon över hans slanka vad. Håren kändes tydligt, stråna var oväntat sträva. Någonstans fanns benbrottet, hon måste stålsätta sig. Trevande in mot den onaturliga vinkeln.
Det första hon kände var en påse. Skinnet satt löst och glipade. Fingret gled in i en skåra, en uppfläkt hudöppning [...]
Knäet var borta. Hon fann det inte. Där var knölar och kotor och en naken utstickande benknota. Vaden måste ha brutits framlänges, underbenet hängde fast i bara skinnet och några senslamsor. Hon slet i hans fot, försökte vicka lös vaden ur grenverket.

Jag vill inte berätta för mycket om hur det går för någon i den här berättelsen, för jag rekommenderar alla att läsa den. Det är spännande, det är som att se en film, det är psykologiskt outhärdligt stundtals, och inte alls Hollywood. Utan mycket svenskt. Mänskligt. Norrländskt. Ensamt. Det här är årets julklappsbok. Och jag är lång tid efteråt missnöjd med att den redan är slut.

Similar Posts:

• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• Torsdag på bokmässan
• Som ett laxljuster i magen
• Inte så jävla überseriöst
• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg

Sotis – en alldeles sann historia, är precis som titeln antyder en historia som har hänt på riktigt. För mig är det ofta ointressant huruvida en berättelse är sann eller påhittad, allt som berättas eller återberättas antar någon form av fiktion. Men de allra mest hjärtskärande berättelserna blir ytterligare lite mer hjärtskärande när de har hänt på riktigt. Och Sotis – en alldeles sann historia är hjärtskärande.

En tjej i tidiga skolåldern älskar sin katt Sessan, matar henne, ser efter henne och ropar på henne om kvällarna. Men en kväll händer det som inte får hända, trots att tjejen skriker ”Akta dig!” blir Sessan påkörd av en bil. Livlös och blodig ligger hon mitt på vägen. Mamman bär in katten insvept i en handduk och sen blir allting förutom blodet grått.

Ilon Wikland spar på orden i berättelsen om Sessan och Sotis, istället kommer känslorna fram i bilden. Innan Sessan blir påkörd är det färg, gräset är grönt, stugan röd, Sessan bruntigrerad med vitt bröst. Men när Sessan dör blir allt grått. Precis så som det är när någon vi älskar dör. Det hjälper lite att plocka en hel bukett blommor och lägga på graven, men det är ändå så tomt utan Sessan. Det är först när lilla svarta Sotis sitter utanför fönstret en dag som färgerna försiktigt återvänder. Kattungen kommer med trösten och färgerna och livet som går vidare.

Sorg och död är ett viktigt ämne för små barn, trots det så skrivs det väldigt lite böcker om just döden. Precis som jag skrev i våras när jag hade läst Linda Skugges bok Godnatt min katt, som också handlar om en älskad katt som dör, är ett husdjurs död många gånger ett barns första bekantskap med döden.

När någon dör räcker orden sällan till och det vet Ilon Wikland, istället låter hon sina illustrationer tala sorgens språk på ett sätt som skänker både tröst och hopp. Det är fint, och viktigt.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Att minnas sitt liv i bilder
• Katter som är katter
• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt

Det är september, höst och bokmässa. Kristian Johannessons allra första bokmässa som författare. Några veckor tidigare har han upplevt sin första releasefest hos förlaget X Publishing och snart ska han medverka på sitt första författarseminarium med titeln ”En ny generation klasslitteratur”. Kristian Johannesson är en författardebutant mitt uppe i den långa, spännande process som en bokutgivning innebär.

För Kristian Johannesson, som har en del gemensamt med debutromanens huvudkaraktär Johannes K., kom idéerna till boken från två håll. Det första var mötet med ungdomarna på SFI-undervisningen i Malmö där han jobbade.

– På många sätt upplevde jag det som Johannes gör. Det var den kraftiga upplevelsen av att börja om, att börja med orden. Både det där magiska i mötet, att säga hej till varandra första gången, men också det otäcka, frustrationen.

Boken uppehåller sig mycket där. Vid det första mötet mellan människor och kulturer, det som händer innanför SFI-klassrummets väggar.

– Man kan försöka få en bild av hur det är för de här ungdomarna, men det går aldrig riktigt att förstå om man inte upplevt det själv. Du har ofta ett trauma med dig, du börjar aldrig helt om som människa, du bär alltid med dig av det som finns bakom. Det som är därinne i klassrummet är svårt, men det finns också en trygghet i sammanhanget som en skola innebär, en gemenskap. En stor del av de här ungdomarna älskar verkligen skolan. Skolan är det som återintroducerar logiken och ansvaret i deras liv. Allt är helt nytt, man befinner sig i en sorts bubbla som är det första hejet. Men det är en lång resa från att lära sig säga hej till att gå ut årskurs nio med fullständiga betyg och en ännu längre resa att komma in på ett gymnasieprogram.

Den andra delen av boken kommer ur upplevelser från en sommar då Kristian Johannesson satt i hemstaden Landskrona och skrev poesi om ”män med cykelkorgar” – en fras som kom att bli viktigt i det som sedan blev den färdiga romanen. Dikterna skrev Kristian utan pretentioner, mest för skrivandets skull. De lästes inte av någon annan än han själv och hans vänner. Men något annat växte fram ur poesin. Det kom en berättelse, och parallellt kom språkövningarna som finns insprängda mellan bokens prosastycken och som Kristian har hämtat inspiration till ur läroböcker i svenska för invandrare.

– Språket är en stor del av identiteten och avgörande när du kommer ny till Sverige, men ursprung, uppväxt, geografi och klass är ju också sånt som spelar roll och formar. Språket avslöjar avstånd.

Klass är ett återkommande begrepp både i och kring Kristian Johannessons bok. Johannes K. funderar på klassamhället och sin uppväxt i en arbetarklassfamilj. Boken tecknar ett arbetsliv i skola och vård som speglar de osäkra villkor och det sökande som många unga lever med idag. Under seminariet som Kristian Johannesson deltar i på bokmässan är det också och klass och klasslitteratur som är diskussionens utgångspunkt. Tillsammans med Felicia Stenroth, även hon debutant på X Publishing, pratar Kristian om varför hans bok har stoppats in i facket ”klasskildring”.

– Man får aldrig glömma klassperspektivet, men ibland är det att dra det lite väl långt att kalla det klassbok bara för att man skrivit en viss typ av arbetsplatsskildring. Klass finns alltid med i bakgrunden och språket, men det är bara en del av boken.

Kristian Johannesson började skriva under gymnasietiden och sedan dess har skrivandet alltid varit närvarande i hans liv.

– Jag har alltid haft det med mig. Även de perioder när jag inte skrev tänkte jag på skrivandet.

Liksom många andra av dagens debuterande författare har Kristian Johannesson gått på skrivarskola. Efter gymnasiet blev det ett år på Fridhems folkhögskola, som han sedan utökade med ytterligare en ettårig kurs där skrivprojekt och textsamtal ingick. Ett år som gav mycket men som förmodligen hade gett ännu mer om han börjat senare, menar Kristian.

Idag har Kristian Johannesson utvecklats i sitt skrivande och lärt sig att skapa distans till texten. Men han har även haft ögonblick då han tvivlat på det han skrivit.

– Det har varit perioder när jag inte velat se åt boken ens. Det gäller väl för alla, att det finns stunder när det är väldigt svårt. Man känner att det man skrivit är värdelöst. Men så känns det inte nu och det är jag väldigt glad för. Nu är det fred mellan mig och boken.

Foto: bild 1 – Anna Carlén, bild 2 – Kristoffer Granath

Similar Posts:

• Vi börjar om
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• I rörelsen finns en öppenhet
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

Men, och det är något jag definitivt bär med mig till kommande år: det är också lätt hänt att livet liksom tränger sig på. Trots rensad kalender slutade det med att jag for fram och tillbaks mellan mässan, undervisning, möten och jobbutbildning. Jag var ju ändå i stan. Så ja, en liten sväng kunde jag ju komma förbi. Och alla dessa små stunder ledde till en lite hackig mässupplevelse. Så lärdomen inför framtiden lyder: är det bokmässa så är det! Då får livet stå på paus några dagar.

Mitt flackande till trots hann jag så klart uppleva en hel del, träffa spännande människor och föra intressanta samtal om litteratur. Här kommer mina favoriter från årets mässa.

Presspasset
Ja, det här var alltså min första mässa som skribent för dagensbok.com, och det var också min första mässa med presspass. Vilken lyx! Vad mycket seminarier! Vad mycket intressanta diskussioner att lyssna till! Och vilket jäkla mässproffs man var efter fyra dagar. Jag hittade alla lokaler, och jag kunde dessutom alla genvägar där det var i stort sett folktomt. Guld värt under lördagen och söndagen, då folkträngseln annars skulle inneburit missade seminarier och monterprogram. Dessutom uppskattat av vännerna som besökte mässan under söndagen. ”Vad vill ni se?” frågade jag, och kunde sedan förklara vart de borde ta vägen. ”Foton – ja det är på våning 2″, ”Kokböcker likaså” och ”Serierna är längst in till höger i hallen. Ni vet att ni är rätt när det börjar bli riktigt trångt.”

Personliga hälsningar i böcker
Jag ska erkänna att jag inte riktigt fattat grejen med att låta en författare signera en bok. Och då menar jag de signeringar som enbart består av just en namnteckning. Men när de blir personliga, eller spinner vidare på något man faktiskt pratat med författaren i fråga om, då blir det mycket roligare. Som denna, av Annelie Babitz. ”Är du feminist” frågade hon när jag bläddrade i hennes bok, och sedan pratade vi näthat en stund vid Vertigos monter innan hon signerade sin bok så här:

Att mailkontakter fick ansikten
Man står i en monter och kikar. Börjar prata lite om förlagets utgivning och vips så visar det sig att personen man pratar med är den man mailat med angående bilder och liknande. Och sedan är man tjenis med varandra och mailkontakterna kommer därmed bli ännu trevligare framöver.

Nina Björk
Under mässan fick jag tillfälle att intervjua (idolen) Nina Björk kring hennes nyutkomna Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Hon är skittrevlig, om någon nu betvivlat detta. Dessutom är hon klok och intressant, och jag fick bl.a. fråga henne varför hon aldrig får epititet ‘jobbig’, trots att hon är feminist och ofta säger obekväma saker. Intervjun kan ni läsa i samband med min recension av hennes bok nästa vecka.

Undanskymda författarskap lyftes fram
I montern Träff genus och jämställdhet kunde man under fredagen och lördagen stanna till för att lyssna när kvinnliga författare från de nordiska länderna, som i staffetform, i samtal berättade om sina egna kvinnliga förebilder. Femton minuters hyllning av en inspirerande och fascinerande kvinna ur litteraturhistorien, framfört av en inspirerande och fascinerande kvinna i nutiden. Mycket fint initiativ, som jag tror också generade stor nyfikenhet inför dessa ofta undanskymda författarskap.

ABF:s monter
De av er som läste våra dagliga rapporter från mässan minns kanske att jag under en av dagarna i stort sett fastnade i ABF:s monter. Svårt att göra annat när de radade upp intressanta programpunkter. Det pratades feminism, Wittgenstein och AIDS. Det lästes ur böcker och delades ut pris. ”Alla ska ha råd att gå på seminarier” var deras paroll, och de hade verkligen flyttat ut de ‘lärda’ samtalen från seminariesalarna till det stimmiga mässgolvet. Här läser Göteborgsförfattaren Eija Hetekivi Olsson ur sin roman Ingenbarnsland.

Fotboll och feminism
Så väl feministen som fotbollsnörden inom mig uppskattade samtalet jag hade med Tyresö FF:s försvarare Johanna Frisk om hennes och klubbens engagemang i UN Women. Som ambassadör för dem åker Johanna runt i världen och talar med fotbollsutövande kvinnor kring deras villkor och möjligheter. Det blev ett samtal som till stor del kretsade kring styrkan som kommer ur lagidrott – hur man växer när man ges möjlighet att växa och hur gemenskapen med andra kvinnor ger hopp i ofta hopplösa situationer. Imponerande och viktigt!

Sammelsuriet
Någon beskrev ordet sammelsurium som en ”gudomlig kakafoni”, och vad annat kan man kalla alla de intryck man kastades mellan under fyra dagar. Ena stunden sitter man på ett seminarium om Montaigne, i nästa på ett om Jens Lapidus. Man snubblar över människor man känner precis överallt: jaha, en gammal skrivarlärare stod visst här och läste, och här var några vänner ur ROKS, och här en kompis från Galago, och här Jan Guillou. Fast nej, honom känner jag förstås inte. Men han var där. Man tecknar en prenumeration här, köper lite böcker där och vart man än är på väg så kommer man av sig för att något pockar på ens uppmärksamhet. Det är intrycken, sammelsuriet, som ger oss boksmälla efteråt.

dbc-arna
Slutligen var det en fröjd att få träffa övriga dbc-are på mässan. Jag har, som ganska ny och enda göteborgare, enbart träffat Lina tidigare då vi läste kulturjournalistik ihop. Men nu fick jag träffa dem allihop – Lina, Emelie, Anna Liv, Camilla och Anna C – och de är finfint folk! Hoppas vi ses snart igen!

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2013

Debatten tar avstamp i dagstidningens presumtiva död. Svårigheten att anpassa sig till de sociala medierna, tas upp som en anledning. Jonas Nordling, ordförande i Svenska journalistförbundet skyller på att tidningsbolagen är ”mer intresserade av vinster än att föra fram nyheter”, och jag tänker på min träff med kollegorna på Helsingborgs dagblad för ett tag sen. Är det inte lite väl blåögt av Nordling att vägra snudda vid journalisternas situation? För en ordförande i Svenska journalistförbundet? Frågan om hur man får betalt för texter i sociala medier, där inga prenumeranter stöder, har ännu inte lösts. Att man blundar för detta och istället hävdar att det hela handlar om ett ointresse gör mig bara provocerad.

Nils Erik Forsberg, finlandssvensk idéhistoriker och författare, tar upp problematiken i att som skribent plötsligt finna sig med andra uppdrag än man började med. Han har varit i New York, där ledarskribenten på Birmingham News numera även har i sitt yrkesgebit att ”interaktivt agera med läsarna och forma en opinion”. Diffust och lite oroligt, men Nordling hävdar vidare att även om det är livsviktigt att som journalist befinna sig på twitter; för det tycker han att det är; så har fortfarande de stora nyheterna som florerar sin grund i redaktionellt arbete.

Det låter ju betryggande och fint, men jag tänker på källkritiken, som även hos professionella journalister tycks ha dalat den senaste tiden. Att snabbt hugga tag i ett scoop och skicka ut det väger många gånger så mycket tyngre än att utföra sitt yrke väl. Något Johanna Korhonen, finländsk journalist, också snuddar vid, men genom att snarare helt döma ut twitter som ytligt och dumt. Det blir tydligt att journalister knappast är en enhetlig grupp, utan alla har olika syn på hur journalistiken bäst förs ut.

Det talas även om en False Balance, ett begrepp från USA, som handlar om att inte längre vilja se allas perspektiv av saken, utan jämna ut diskussionen till vad som är rätt och vad som är fel. Synnerligen farligt, tänker jag, och inget vi ska importera, under några som helst omständigheter. Jag minns diskussioner från lektionerna i kulturjournalistik, om vem det egentligen är som ska styra nyheterna. Att gå i kvällstidningarnas fotspår, det vill säga sälja på lösnummer, är på många sätt att ge publiken vad publiken vill ha. Men vet publiken vad den vill ha? En nyhetsrapportering som främst kretsar kring sensationer, kändisar och smaskiga historier som har ett ”rätt” och ett ”fel”; det föder i längden ett fördummat folk. Läsare som slutar reflektera, vända och vrida på begreppen, och förlorar då inte journalistiken hela sitt syfte?

Yttrandefriheten i Sverige är väldigt stark, och i sitt ursprung till för att alla ska komma till tals, inget ska tryckas ner genom korruption eller censur. Men den senaste tiden har yttrandefriheten främst handlat om att sprida hat mot muslimer, genom Muhammedkarikatyrer och via kommentarfält. Forsgård påminner om att det finns en skenhelighet i att muslimer gärna slänger skit över kristendomen och judendomen utan att blinka. Britt-Marie Drottz Sjöberg, professor i socialpsykologi, menar att vi inte ska ta stridigheterna just nu enbart som reaktion på den förlöjligande filmen, utan det finns flera anledningar. Och så säger Forsgård det som skrämmer mig mest under hela seminariet, det som vi skrattar rått åt ute på balkongen sen, för hur fan ska man kunna ta det på allvar. Men han verkar ytterst allvarlig. I Tyskland, berättar Forsgård, är man bättre på att anpassa sin yttrandefrihet, försöka förutspå reaktioner. ”Visa inte den filmen, säger man till biografer i Berlin.” Här har de kommit lite längre, menar Forsgård. Som att detta skulle vara något positivt, för Sverige att lära av?!

Kommentarfältens problematik tas också upp. Det finns ofta en grundkänsla i att ingen tar oss på allvar, menar Nordling, och buntar därigenom samman internettrollen till en grupp. Vilket jag är lite skeptisk till, även om jag uppskattar helhetsperspektivet. Här är det viktigt att se på bakomliggande orsaker, menar Nordling, och nämner som exempel kranskommunen i Stockholm som inte har någon egen lokaltidning och därigenom står utanför i nyhetsrapporteringen.

Sjöberg menar också att det är lätt att bli mörkrädd när de hatiska kommentarerna visar upp en så enahanda bild av världen. Viktigt att komma ihåg att extrema tankegångar tar stor plats, men att hatet inte ska ses som en spegel av omvärlden. ”Det är elitens eget fel att det blivit så här”, hävdar Korhonen och låter plötsligt som rasisterna själva, som gärna pratar om en kulturelit och sig själva, som det ”vanliga folket”. (Eller för den del Folkpartiet eller Kristdemokraterna.)

Sjöberg känns för mig vettigast, när hon höjer rösten i hur viktigt det är att yttrandefriheten finns här för att ingen ska inskränkas. Det finns författare som inte vågar skriva om brännande frågor för att det finns hot mot deras familj och dem själva, och detta är något helt förkastligt, slår Sjöberg fast, och får därmed seminariets enda spontanapplåd. Lösningen är att fördjupa diskussionen, menar hon vidare. Att få alla att ”tänka komplicerat”.

Det vill säga långt ifrån False Balance. Och förhoppningsvis långt ifrån munkavlade biografer i Berlin…

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Linas tio i topp från bokmässan 2012
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser

Mina favoriter i år liknar nog ganska mycket resten av dagensbok-redaktionens. Det är, i skuggan av Gardellseminarier, förlagsmiddagar och nobelprissigneringar, ganska små saker. Men ändå sånt som blev stort och minnesvärt tillsammans med dem jag var där med. Bokmässan upplevs bäst i bra sällskap, så är det bara.

Rum för Poesi

Anna Liv hävdar att Rum för Poesi är den plats på mässan som har bäst luftkonditionering, vilket kan vara helt sant. Men svalkan kommer också någon annanstans ifrån. Att man valt att stänga in poesin och i stort sett skuffa undan den från resten av mässan är i det här fallet ingen nackdel. Här blir orden respekterade, människor tystnar, stänger av mobiler och riktar all sin uppmärksamhet mot den som läser. Rum för Poesi är troligtvis den plats på mässan där du kommer närmast litteraturen utan att störas av bruset från alla som försöker höras.

Författarintervjuerna

Privilegiet att få sitta ner i lugn och ro och prata med intressanta författare i timmar är egentligen bättre än vilket seminarium som helst. På fredag förmiddag intervjuade jag Kristian Johannesson, debutant på X-publishing, och på eftermiddagen träffade jag och Emelie några av författarna till den erotiska novellsamlingen HET. Båda intervjuerna blev samtal jag kommer att minnas.

Räkmackan

Den berömda räkmackan, say no more! Vi köade längre för att få den, men få räkmackor smakar så gott som dem en äter på bokmässan i Göteborg.

Göteborg

Favorit i repris. Göteborg är inte Stockholm. Göteborg är spårvagnars gnissel i bakhuvudet, lövade avenyer, Parkbarer, Textivalfester, Slottsskogens vandrarhem, backpackerfrukost, bokskvaller, gatukökspommes, vin, klapprande skor mot kullerstensgator dränkta i höstljus, ensamma stunder på en Håkan Hellström-regnig andra långgatan, det är mer vin och…ja, ni förstår. Göteborg är något annat.

Tranströmer

Jag missade visserligen Tranströmer-seminariet på torsdagen, men vad gör det när en får se en livs levande svensk nobelpristagare i räkmackekön inne på Gothia Towers?

Förlagen

Alla förlagsmänniskor som bygger montrar, står i montrar, fixar och donar och orkar vara trevliga för att sedan packa ihop montern igen och komma tillbaka med samma energi till nästa mässa. Hurra för er!

De unga bokbloggarna

På lördagen var jag lyssnade på när Dagensboks Emelie, Lina Forss och Amanda Hellberg pratade i två timmar med ett gäng supercoola unga bokbloggstjejer. Det blev ett samtal om böcker och författande och såklart om bokbloggar. Och ja – så länge det finns bokbloggar som drivs med samma energi kommer det också att finnas läsare. Och böcker.

Similar Posts:

• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan

Bästa talaren, eller berättaren, måste vara Mikael Niemi. Tidningen Vi hade en litterär kväll på Röhsska Museet där han (bland andra författare) presenterade sin bok Fallvatten. Jag har aldrig hört någon tala med sådan inlevelse och dramatik. Blev jag sugen på att läsa romanen? Ja!

Snyggaste förläggarna var författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlquist som driver Sagolikt bokförlag tillsammans. Som två sjöjungfrur välkomnade de mässbesökarna ner i djupet.

Äta bör man, och det kan vara riktigt trevligt också. När andra hyllar räkmackorna på Heaven 23 hyllar jag tapasrestaurangen på Avenyn. Det trevliga sällskapet under middagen stod Anna Liv för.

Årets signatur, ja det blev förvisso bara en men det är en fin sådan att ha i samlingen, är Nina Hemmingssons fågel som plitades ner i mitt exemplar av hennes diktsamling Det var jag som kom hem till dig.

Finaste omslaget på hela mässan hade Sara Granérs nya seriealbum All I want for christmas is planekonomi. Det glittrar!

Bästa (och roligaste) seminariet var ”Humor och allvar i politiken” med Johannes Klennel, Gunna Grähs, Nanna Johansson, Sara Granér, Kawa Zolfagary och Kristina Lindqvist.

Bästa ”utanför-mässan-aktivitet” var utställningen Ond design på Röhsska museet som vi som var på Tidningen Vi:s litterära kväll hade möjlighet att se. Där fick jag bl.a lära mig att Coco Chanel var ihop med en nazist under andra världskriget (museet visade även upp en nazist-flagga) och fick se en afghansk vävd matta med krigshistorier berättade i väven.

Bästa överlevnadstipset är flera påsar hembakta bullar som man smugglar med sig till Göteborg, det räddar en när frukost (och ibland lunch) inte hinns med.

Bästa känslan är känslan att komma hem. Den här känslan var med på min topplista även förra året. Det är ingen hemlighet att bokmässan är en av årets höjdare men det är inte heller någon hemlighet att jag trivs bäst hemma.

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Den nyktra bokmässan
• Da capo

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

1. Att tygkassar hör till bokmässor råder det ingen tvekan om. Och att vår egen dagensbokkasse tillhörde favoriterna är förstås en självklarhet. Med och slåss om titeln bokmässans snyggaste tygkasse var även Bookeds grafiska och Sekwas färgsprakande.

2. Jag tillhör de få som fortfarande tycker om att skriva i anteckningsbok. Datorer och smartphones i all ära, men det är när pennan nuddar papperet som tankarna tänks bäst. Och mässans snyggaste anteckningsbok fanns i förlaget Leopards monter. Leoparder, böcker, tekoppar och porslinsdockor för en ynka tia, kan det bli bättre?

3. Att jag är en hästbokstjej utan dess like är ingen nyhet för er återkommande dagensbok.com-läsare. Dagarna innan mässan hade jag fått äran att läsa Pia Hagmars sprillans nya hästbok för vuxna som pdf, skrattat och gråtit med den. På mässan fanns den i fysisk form, direkt från tryckeriet med längtan om att inte alls befinna sig på stökig mässa utan långt ute i skogen på varm hästrygg. Eller i alla fall djupt inne i en bok om hästar.

4. Bokshoppingen gick lite sådär i år måste jag erkänna. Inga jättetunga bokkassar med hem, inga nysignerade böcker, inget hål i plånboken. Istället slog jag till på några exemplar ur Stina Wirséns Vem? serie att komplettera samlingen där hemma med. Dessutom var de perfekt läsning hem på tåget på söndagkvällen.

5. Snyggaste montertilltugget fanns utan tvekan i Printz Publishings monter på lördag eftermiddagen. När Anette Rosvall signerar kokboken Det bästa från Magnolia Bakery New York serveras det självklarat mini cup cakes i alla dess färger och vi på Dagensbok råkade ha vägarna förbi. Mums och tack!

6. Att cirkustema är det bästa temat när man inreder sin monter borde vara en självklarhet, speciellt efter förra årets utnämnande av ABF:s monter. Trots detta hittade vi bara en monter med cirkusmotiv i år, boken Cirkolis skriven av Patik Stigsson. Dystopiskt, vackert och mystiskt.

7. Det är en konst att stapla böcker, det vet alla som jobbat i bokhandel, stått i monter på bokmässan, haft för många böcker hemma. På Massolit förlag visar dom sig dock vara proffs! Tanken att räkna hur många Återvändaren av Dan Buthler och Dag Öhrlund dom fått in i sitt boktorn slog mig, men fullföljdes tyvärr inte. Men många böcker var det!

Vilka snyggingar sprang du över på årets bokmässa?

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012
• Den nyktra bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Norskt på bokmässan