Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars drömbild, aldrig varit den solstråle och prinsessa de föreställt sig. Men hon är smal och i tävlingen med bästisen Rosa om vem som kan äta minst och vem som har smalast höfter är det hon som vinner igen och igen.

Jag har blivit smalare. Jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre.

Det är fantastiskt.

Hon är vacker också, och börjar märka att hon kan väcka åtrå hos vuxna män. Hon börjar leka med elden, med Lolitabilden, med den flickkvinnoidentitet som frodas i Lana del Reys sångtexter och männen omkring henne tycks inte ha några spärrar.

Försöker du locka mig i fördärvet.

Konfirmationsprästen, kompisens pappa. De tycks tro att de har snärjts av en naturkraft, att de saknar ansvar och skuld och andra runtomkring som kanske eller kanske inte förstår vad som pågår ingriper inte heller. På så sätt blir det ett vakuum kring de brott som begås och tropen om den förföriska flickan står på ett plan oemotsagd.

Det är två världar som krockar, där Sara å ena sidan är kvar i småflickornas väninnekonkurrens, å andra sidan har sex med män som är jämnåriga med hennes far. Hon är hög på sina hemligheter och den makt hon känner sig ha men gråter i ensamhet. Vilken ödets ironi är det att författarens namn är en ynka bokstav från Cornelis Wreesvijks Cecilia Lind, också hon ett barn som dansar in i vuxenskapet för tidigt och lättvindigt.

Allt skildras från Saras synvinkel och det är ibland svårt att veta vad som är verkligt och vad som bara är hennes tolkningar, vad människor faktiskt säger och vad Sara föreställer sig att de säger. Delar av händelseförloppet är också så pass oväntade att de nästan framstår som fantasier.

Jag får faktiskt inte riktigt ihop det men det känns ibland som om det är sekundärt. Kring det obehagliga finns poetisk dimma och ett religiöst bildspråk men också en skarp klarsyn. Allt berättas i fragment och korta stycken, ibland omfattar de en mening, ibland bara ett enda ord.

Makt och begär. Självutplåning och grandiositet. Svält och sex.

Similar Posts:

• Skickligt men övertydligt
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Enkelt och svårt
• Krigsbarn i Småland
• Viskningar i öknen

Jag vet att den har debatterats men jag har hållit mig undan. Jag vill ha min läsning ren och obefläckad – eller enbart nedsmutsad av mina egna idéer, tankar och fördomar. Det är som en ceremoni men i vilken miljö som helst – på buss och pendeltåg, vid köksbord, i soffan, i sängen. Minutiöst planerad, som ätandet och ickeätandet i anorektikerns liv. Form och struktur, räta linjer och ingen suddighet.

Så tänker jag att jag ska kunna möta Lina Meidells skildring av hur hon levt med ätstörningar sedan tidig barndom, hur hon svält sig och avstått, hur hon räknat och tappat räkningen, hur hon hanterat och hanterar situationer då ätande förväntas, hur svältens rus och förmenta kontroll gör henne osårbar, såväl professionellt som på det personliga planet.

Lina Meidells språk är skarpt och precist. Inget dödkött, inget överflödigt hull i texten heller. Ändå är det mycket som glider undan, saker som nämns, öppningar som skapas men som sedan lämnas därhän. Hon skriver om sig själv på ett skoningslöst sätt men försöker skona sina anhöriga, känns det som. Och frågorna som inte besvaras blir fler. Hur har hennes barn egentligen påverkats av hennes sjukdom? Spelar det någon roll, har läsaren med det att göra? Kanske inte. Men har läsaren egentligen med författarens sjukdom att göra – strängt taget är den ju bara material för en bok. Men boken kallas inte ”roman”, det är ett verkligt liv som ligger utfläkt på sidorna, inklusive journalanteckningarna från både då och inte så länge sedan, och det är svårt att inte vilja veta mer om det som inte sägs men som måste finnas där.

Det gör ont att läsa om svälten men nästan ännu ondare om de andra saker hon utsätter sig och utsätts för i sin flykt ut ur sin kropp. Drogerna, övergreppen, nästanövergreppen. Det gör ont att läsa hur läkare och psykologer ger upp inför henne, hur hon blir på sätt och vis lämnad och övergiven om och om igen.

Och ändå. Hon är ett hopplöst fall som överlever och arbetar, skriver och bildar familj, som steker pannkakor och vinner priser men hela tiden en hårsmån från ett bråddjup. Hon flyger och faller, söker hjälp men vill egentligen inte ha den – i alla fall inte just den hjälpen. Den bästa flykten blir trots allt arbetet; hon vill vara ord, inte kropp, och hon är ord, ord, ord. I orden briljerar hon till läsarens njutning – och vånda.

Jag vill dra ut på läsningen och få den avklarad. Vill stanna i det universum som alltid lockar men också lämna det så snabbt som möjligt. Ställa in boken i giftskåpet igen, försedd med etiketten ”läses på egen risk”.

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Vad är viktigt?
• Kompromisslöst ärlig memoar om en kropp
• Mångbottnat och explicit
• Självklart enkelt

När mormor sa ordet risgrynspudding lät det som om hon talade om en hemlighet som bara hon och jag och morfar kände till. Det var kort efter att jag ätit det för första gången och upptäckt hur gott det var och jag kunde också höra ett litet skratt i hennes röst, som om det gladde henne så att jag hade börjat tycka om risgrynspudding lika mycket som hon och morfar gjorde. Att jag lärt mig älska en rätt som var deras.

Jag tror inte att jag skulle tycka om risgrynspuddingen som är en återkommande maträtt i Karolina Ramqvists Bröd och mjölk. Det är inte en söt efterrätt, utan en fastare variant som serveras med smör, som huvudrätt.

Huvudpersonen har till en början själv svårt för sin mormors paradrätt, men så är hon en flicka som är kräsen när det gäller mat. Mormor och morfar fortsätter att erbjuda risgrynspuddingen, tills flickan en dag bestämmer sig för att prova – och upptäcker, till mormors belåtenhet, att hon tycker om den!

Flickans alla relationer kretsar kring mat, eller i alla fall hennes egen upplevelse av relationerna. Mammas omsorgsfullt utvalda råvaror, mormors kärleksfullt bakade bullar, pappas perfekt tillagade pasta (de få gånger de möts). Och i centrum av allt, flickans relation till sig själv, genom det gränslösa ätandet när ingen annan ser.

Karolina Ramqvists senaste bok handlar väldigt mycket om mat, ännu mer om relationen till maten och ätandet – men i centrum av allt finns ändå relationerna. När flickan vuxit upp och själv blivit mamma bestämmer hon sig en dag för att laga mormors risgrynspudding till sin egen dotter.

Läsaren tas med hela vägen från planeringen med sökandet efter liknande recept som justeras, tillagningen som får tränga undan arbetsdagen, och mammans (den nu vuxna flickans) förväntan när hon hämtar sin dotter på förskolan och de åker hem igen för att äta middag. Som vilket annat barn som helst (och som mamman själv, till en början, när hon var en flicka) är dottern inte särskilt intresserad av den här – för henne – märkliga, helt nya maträtten. Inte heller för mamman smakar risgrynspuddingen som i barndomsminnet. Att återvända till sin barndoms matminnen är väl ungefär lika riskfyllt som att läsa om gamla favoritböcker.

Det borde kunna bli tradigt att läsa sida upp och sida ner om enskilda maträtter och matupplevelser (liksom om frånvarande föräldrar och självutplånande flickor) men Karolina Ramqvist gör det så väl att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Till och med när jag är säker på att jag skulle ha svårt för risgrynspuddingen, förstår jag ändå fullt ut känslan hos flickan och hennes morföräldrar när de äter sin gemensamma älsklingsrätt och det blir aldrig någonsin varken långrandigt eller småttigt.

Similar Posts:

• Ett obehag som känns
• Liv, dikt och integritet
• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Betydelsen av en familj
• Finstämt om möten över mat

Trots att det är många allvarliga ämnen som behandlas så har romanen en lättsam och humoristisk ton:

Att Ingemar Modig hamnade här, i en dragig tvåa på bottenplan, var i fösta hand en fråga av ekonomisk art. Hans sjukpension tillät inga extravaganser och när han väl bestämde sig för att fly från Storköping och de plågsamma minnena där fanns det inte så många orter och lägenheter att välja mellan som matchade hans magra budget och önskemål om avskildhet. I Plågan var grannarna få till antalet och den halvskumme hyrsevärden med det falska leendet visade sig ytterst sällan. Ingen vaktmästare snokade omkring och det förekom inte något tjafs om installering av bredband eller andra onödiga nymodigheter.

Boken börjar ganska långsamt, det tar till exempel ett bra tag innan Dalia kommer in i bilden. Överhuvudtaget förankras det mesta både tre och fyra gånger utöver vad som behövs, vilket gör att handlingen rör sig långsamt framåt.

Tvångssyndrom, ätstörningar, alkoholism, ensamhet, våld i nära relationer (och mindre nära) och rasism är bara några av de allvarliga ämnen som boken tar upp. Bara det faktum att de här ämnena ingår i en roman är ett plus, eftersom det är svåra och viktiga ämnen som alltför ofta skjuts undan.

Samtidigt blir det väl många trådar som tas upp, särskilt som de till övervägande del beskrivs ganska stereotypt och ytligt. Till exempel är det tveksamt om Clarissas relation till Tobbe tillför så mycket till berättelsen, särskilt som vändpunkten bygger på en våldshandling som den förlösande vändpunkten som gör att – voilà, helt plötsligt – både mor och son kommer till någon slags automatisk insikt om hur och varför de ska och kan ändra sina liv.

Det finns ytterligare saker i boken som inte känns helt realistiska och framför allt så förblir de ofta ganska stereotypa karaktärerna just bara karaktärer, eftersom de saknar den komplexitet som skulle göra att de känns som riktiga människor. Trots det är ändå vänskapen mellan Ingemar och Dalia (med tre stavelser) fint gestaltad.

Det här är knappast någon bok man läser för de språkliga kvaliteterna, men den passar om du vill du ha en lättläst feelgood som tar sig an aktuella samhällsfrågor.

Similar Posts:

• Oväntad vänskap
• En pappas historia
• Mindre trovärdigt när alla ältar i samma stil
• Enkelt och svårt
• Berörande vänskap

Förutom att grotta in sig på Patrik Lundgrens liv och leverne så tampas Klara med ätstörningar. Hon har ätdagar då hon käkar västerbottenspaj som om det inte finns någon morgondag. Andra dagar är det asketlivet som gäller. Men det är som hon är, hon har döpt sin tarm till Mårran och jobbar för att tarmen ska må bra. Vilket kan vara ett litet aber emellanåt. Men det mesta handlar om Patrik Lundgren och hur Klara planerar dels att förföra honom men också att hon, som titeln på boken avslöjar, ska sluta tänka på människan.

Patrik är bara en idé. Just nu står Patrik och huttrar utomhus med en ölburk i handen efter att ha sprungit fram och tillbaka och tänt på raketer inför barn och familj och släkt. Han har ingen aning om att han är en idé i mig. En idé som ska krossas under det nya året. För att jag ska kunna stiga in i verkligheten.

Det här är en dråplig historia full av igenkänning även om den här är uppskruvad ett par varv. Klara är trots sina fantasier, idéer och besatthet av sin chef en tjej som fungerar hyfsat. Visst går hon hos psykolog, men vem gör inte det i dessa tider? Hon har vänner och hon ger även en annan snubbe ett par chanser. Och vem har inte gjort det? I hopp om att sluta tänka på den där jävla Patrik.

Sevar har tjatat hål i huvudet på mig om att gå på dejt med hennes killes tråkiga kompis Charlie och ge honom en ärlig chans. Hon har fixat en blinddate, eller snarare bestämt att jag och Charlie ska gå på en. Jag har förgäves försökt förklara mitt förhållningssätt till dejter och dejtande, hon ger sig inte.

Även här kan inte Klara låta bli att fantisera. Ibland tar Charlie på sig en cerise scarf hemma men i hallspegeln sliter han av sig den eftersom han inser att han inte kan bära upp en scarf. Jag kan känna igen mig lite för mycket i Klara men har hittat strategier både vad gäller ätande och besatthet av självupptagna snubbar. Tänker även på Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Den där dråpligheten parad med en viss desperation och en psykisk hälsa som balanserar på gränsen till det osunda hela tiden. Jag läser lite med andan i halsen samtidigt som jag som sagt känner igen mig lite för mycket.

Kort sagt, Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren hade lika gärna kunnat heta ”Hur jag försökte sluta tänka på J.H, och ur jävla svårt det var”. Thank God för att bli äldre och alla knep och strategier det har gett mig. Och tusen tack för en fantastisk bok jag kommer att bära med mig länge, länge. Den sätter ord på så många tankar som känts lite förbjudna.

Similar Posts:

• Vänskap, avföring, ångest
• En halv berättelse
• Ont, det gör ont att minnas
• Den stora rädslan
• Jag är din man, Geir

Keyes får betraktas som tongivande inom chick lit, och kritiken mot henne brukar vara densamma som mot genren i stort – ungefär i linje med vår recensents utlåtande ovan. Enligt Keyes sida på engelskspråkiga wikipedia, så brukar hennes romaner handla om en stark kvinnlig huvudperson som klarar sig igenom ett flertal svårigheter och därefter uppnår bestående lycka. Jag måste medge att det inte låter överdrivet spännande. Nog för att många framstående litterära verk skulle kunna reduceras till en intetsägande fras (typ: en man blir medsjuk i en valfångares besatthet vid att hämnas på ett oskyldigt djur, vilket slutar med jämmer och elände). Men jag skulle också vilja hävda att wikipediautlåtandet mest stämmer in på Keyes tidigare böcker. Å andra sidan ÄR faktiskt ganska platt, och Vattenmelonen från 1995 är inte heller något litterärt storverk. Men vartefter åren går så händer något med Keyes författarskap. Hon tar sig an allt mörkare ämnen, och bygger mer komplexa karaktärer. Hon blir helt enkelt en bättre författare.

Vara vuxen är en stor och spretig berättelse om en stor och spretig familj. Berättelsen börjar på en familjemiddag, med att Cara – snälla, varma, artiga, oförargliga Cara – visar sig ha fått en hjärnskakning, och blir till följd av det plötsligt oförmögen att låta bli att tala sanning. Ur henne flyger plötsligt familjens alla hemligheter. Plötsligt kommer det fram att Ed hoppas få låna pengar som kommer från ett hemligt bankkonto, och att Jessie anlitar catering men låtsas att hon har lagat maten själv, och att Cara ljög när hon sa att hon tyckte om Saoirses frisyr och när hon sa att hon tyckte att Liam var en fantastisk massör och borde byta karriär. Sen hoppar berättelsen tillbaka ett år i tiden, och hemligheterna får byggas upp innan de avslöjas.

Det är bitvis svårt att hålla reda på vem som är vem, när perspektivet ständigt växlar mellan de många huvudkaraktärerna, men efter ett par kapitel blir det lättare att få grepp om vilka karaktärer som är betydelsebärande och vilka som är utfyllnad. Hemligheterna och lögnerna som byggs upp och slutligen avslöjas i den stora familjen är som hemligheter är mest. Det är äktenskap som är olyckliga, och kärlekar som är olämpliga, och fasader och finanser som inte håller ihop. De är inte särskilt sensationella, men de är väl skildrade. Jag gillar särskilt hur Jessie och Johnny som lever utanför sina tillgångar lindrar ångesten genom att be Cara gå igenom deras finanser, för även om de inte ändrar sina konsumtionsmönster ett skvatt så har de ju gjort någonting. Familjemedlemmarnas personligheter skildras ofta med en träffsäker humor, som när tolvåriga Bridey ”fungerar som en facklig representant för de fem yngsta kusinerna genom att nitiskt bevaka deras intressen”:

Aha, här kom [Jessie] nu. Med en bricka fylld av något som av allt att döma var sorbeter.
”Munrensare!” förkunnade hon. ”Citron och vodka!”
”Men vi då?” hördes Brideys röst. /…/ ”Vi kan omöjligt få vodka, vi är alldeles för unga. /…/
”Det är fixat”, sa Jessie. /…/ Bara citron åt ert gäng!”
Ibland fattade Johnny inte hur Jessie stod ut med det. Även om Bridey var hans förstfödda barn, fann han henne ibland direkt outhärdlig.
Bridey förmanade strängt de yngre barnen att om deras sorbeter smakade ”det minsta lilla egendomligt” skulle de upphöra sitt ätande med omedelbar verkan.

Men den skildring som Keyes verkligen förtjänar en eloge för, är Caras ätstörning. För den som lever med en ätstörning kan det sannolikt vara en plågsam eller triggande läsning, just för att den är så exakt och så ocensurerad, men den är mycket läsvärd. I mitt arbete träffar jag varje dag patienter som har mycket svåra ätstörningar, men den här boken gav mig ändå en mycket djupare förståelse för de många dimensionerna i bulimi. För sakerna som mina patienter inte berättar – för hur det känns. Enligt de bulimiker som jag har frågat så är skildringen extremt träffsäker. En av dem sa: ”det känns obehagligt att du efter att ha läst den här boken kommer att veta så mycket om min relation till mat och till min kropp”. (Jag har naturligtvis frågat om jag fick citera henne.)

Boken hade vunnit på att kapas ned till både något färre karaktärer (jag skulle tippa att det finns kring ett trettiotal namngivna) och sidor (ca 600), men det är värt besväret att lära känna den stora familjen, och även om boken är lång så blir den inte tråkig eller ointressant. Och om Keyes böcker någon gång varit lite fattiga på djup eller nyans, så hör det verkligen till det förflutna.

Similar Posts:

• Döm inte boken efter omslaget
• Hemskt men trivsamt
• Plastigt från Chick litens drottning
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia

Berättelsens första sida är en presentation som vid första anblicken kan tyckas fokusera på mat och Johannes relation till mat. Sidans fyra hörn består av textrutor som talar om att han älskar mat, att det är hans största glädjeämne i livet samt att han aldrig ifrågasatt ifall hans relation till mat är bra.

Allt det där klingar skevt – på ett bra sätt. Mellan textrutorna är närbilder på Johannes ätande mun. Ett sådant fullständigt fokus på mat har såklart inget med varken ”kärlek” eller ”glädje” att göra, utan snarare med ”besatthet” och kanske ”förträngning”.

Nyckeln till skevheten finns såklart i mitten av förstasidan – centrerad i en ram av påståenden om Johannes fantastiska känslor kring maten och närbilderna på den ätande munnen. Mittenrutan är helt tom – en blind fläck.

Det är väl sökandet efter vad som finns där, eller vad som ligger bakom den blinda fläcken, eller vad den skulle kunna fyllas med, som resten av boken ägnar sig åt.

På den följande sidan börjar perspektivet zooma ut och vi får gradvis se mer av Johannes och hans omgivning samt mer tankar om mat och känslorna kring ätande. Sedan får vi följa Johannes i återblickar till en uppväxt med mobbning och rasism, utan vänner, och hur det sedan börjar förändras när han flyttar från den lilla orten. Trots nyfunna kompisar och intressen fortsätter han att kämpa med andra former av ensamhet, med en komplicerad relation till alkohol samt biverkningarna av medicinering.

Hela boken är i svartvitt och blandar kortare scener med interaktioner med vänner, misslyckade relationer, besök på vårdcentralen samt Johannes när han är själv i sin lägenhet. Berättandet följer inte alltid en strikt tidslinje utan ibland kommer sekvenser med rader av samlarfigurer eller matrelaterade logotyper.

Det är framför allt i bildspråket som bokens styrka ligger. Bilderna kan verka enkla, vilket är ett genialiskt sätt att gestalta relationen både till mat och till andra människor. Sådant där som kan verka enkelt, sådant som vi har lärt oss att tro att det borde vara enkelt, men som ändå är så svårt. Det skenbart enkla, men som i verkligheten är svårt.

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• En oväntad vänskap
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Klassisk skräck i samtida format
• Är sex en mänsklig rättighet?

Det finns inget triumferande i berättelsen om min kropp. /…/ Det är ingen motivationsbok. Jag har inga djupa insikter om hur man hanterar en otyglad kropp och en otyglad aptit. Min berättelse är inte en framgångssaga. Det är, helt enkelt, en sann historia.

När du överväger att läsa Hunger, var medveten om att det hon säger i bokens andra stycke är sant: den här boken har inga lösningar, och ger väldigt lite katarsis. Den är en berättelse om hennes kropp, hennes vikt; om mat och hennes djupt dysfunktionella relation till den. Visst har Gay relevanta tankar och insikter, men lösningar har hon faktiskt inga. Däremot är hon djupt uppriktig. Hon berättar om den gruppvåldtäkt hon utsattes för i tonåren, och om hur ätandet blivit en tröst, och övervikten en rustning.

Gay har levt större delen av sitt liv med en övervikt som är av den typen européer älskar att förfasas över, eftersom den mest tycks finnas i USA. Typen av övervikt som kräver att hon köper dubbla stolar på flygplan och tar med sin egen förlängare till säkerhetsbältet. Typen som betraktas som abnorm, så öppet att en psykolog som försöker sälja in en gastric bypass faktiskt refererar till icke överviktiga som ”normala människor”. Och även om jag egentligen inte borde bli förvånad (för jag har hört de här berättelserna förut) så blir jag bestört över hur hennes omgivning förhåller sig till Gay och hennes kropp. Hur hennes familj ständigt och oombett letar fram nya bantningsprogram. Hur främlingar tar sig rätten att håna, kommentera och förskräckas.

Men mer intressant och mer smärtsamt än hur andra behandlar Gay, är hur hon förhåller sig till sig själv. Anpassningarna hon tvingas göra i vardagen, och sakerna hon förvägrar sig själv. Hur hon stilla konstaterar att sådana som hon kan inte äta chips när andra ser. Hur hennes lår ständigt är fulla av blåmärken för att hon pressar sig ned i stolar med armstöd, som är för små för henne. Hur hon håller god min och sitter i jägarställning i timmar, för att hon bara får plats att sitta på yttersta kanten av stolen under en paneldebatt. Hon skriver: ”ju större man är, desto mindre är ens värld”.

Jag tillåter mig inte färgglada kläder till vardags, utan håller mig till jeans och mörka överdelar. /…/ Jag tillåter mig inte vissa typiskt kvinnliga attribut eftersom jag inte har en kropp som är typiskt kvinnlig enligt våra samhälleliga normer. Jag tillåter mig inte några ömhetsbetygelser – som att vidröra eller bli vidrörd – som om det vore en glädje som en kropp som min inte förtjänar.

Hon berättar också om hur hon förhåller sig till andra människor, och där får jag ibland en känsla av att hennes självinsikt brister. Hon skriver om hur hon låter andra behandla henne illa, för att hon tror att hon inte förtjänar bättre – då finns insikten där. Men ibland skriver hon om människor som hon säger behandlade henne bra, men där jag inte håller med. Som pojkvännen som upptäckte att hon brukade framkalla kräkningar.

Han grep tag i mig och drog upp mig. Han skakade mig och sa: ”Är det det här du håller på med? Va?” Jag stirrade bara på honom eftersom jag visste att det skulle göra honom ännu argare. Jag ville att han skulle vara arg på mig, och bestraffa mig så att jag kunde sluta bestraffa mig själv. Han förtjänade att få bestraffa mig, och jag ville låta honom göra det som botgöring. Han var, är, en fin person så han skulle aldrig ge mig det jag ville ha. Fingrarnas grepp om min överarm släppte, och han backade ut ur badrummet. Han körde knytnäven i en vägg, vilket gjorde mig rasande eftersom jag ville att han skulle köra knytnäven i mig.

Jag vill säga till henne: vännen, en pojkvän som skakar dig och slår näven i väggen är inte en fin person, han är våldsam. Du förtjänar bättre.

Hon skriver om hur hon haft så många destruktiva förhållanden att måttstocken för ”bra” bara blivit ”inte dålig”. Hennes allra första förhållande var med pojken som lurade ut henne till en stuga i skogen och våldtog henne tillsammans med sina vänner, och allt som är bättre än det blir okay. De mest hjärtskärande passagerna i boken är när hon berättar om förhållandet med pojken som våldtog henne. Hur hon stannade kvar hos honom efter våldtäkten, lät honom fortsätta utnyttja henne. I ett fruktansvärt avsnitt skriver hon om hur hon fortfarande googlar hans namn, nästan tvångsmässigt. Hur hon vet var han arbetar, har pratat med hans sekreterare. Hur hon en gång blev framkopplad till hans telefon, och lyssnade på hans röst i luren utan att kunna säga någonting. Hur hon fantiserar om att söka upp honom, och säger: ”Jag undrar om jag skulle tala om för honom vad det blev av mig, vad jag åstadkommit, vad jag lyckats med, trots honom. Jag undrar om han skulle bry sig om det, om det skulle spela någon roll.” Det stycket är så mycket smärtsammare att läsa än skildringen av själva våldtäkten.

Hunger är en berättelse om en kropp som Gay ständigt beskriver som ”otyglad”. Det är en berättelse om en djupt störd relation till mat – inte för att hon äter för mycket eller för onyttigt eller för att hon är överviktig; hennes relation till mat är störd för att den svämmar över av motstridiga känslor. Mat är njutning och bestraffning, den är räddning och förbannelse, den är så oerhört förknippad med skuld. Och medan jag läser funderar jag över: skulle jag rekommendera den här boken till någon som har en ätstörning? Som har en svår relation till mat och vikt? Och jag vet inte. Å ena sidan ja, för det finns en oerhörd styrka i Gays uppriktighet, i att hon delar med sig av alla de där tankarna och känslorna som inte är godkända och välfriserade. Jag tänker mig att det skulle kunna finnas en stor tröst i att läsa hennes bok och känna sig mindre ensam. Men jag tror också att den skulle kunna göra skada, för som sagt: Gay har inte hittat något friskt sätt att förhålla sig till mat och vikt. Hela hennes värld tycks cirkla kring dessa två variabler: vad kan och får hon äta? Hur mycket väger hon? Är hon fetast i rummet; i byggnaden; på flygplatsen? Hon talar glorifierande om anorektiker – hon vet att det är sjukt, att hon inte borde, men hon uttrycker beundran för dem. Hon beskriver kräkningarna hon framkallat efter måltid som befriande, som lyckorus. ”Det var fantastiskt. Jag kände mig stark. Jag hade kontroll. Jag undrade varför jag aldrig hade provat kräkning tidigare.”

Genomgående i boken syns diskrepansen mellan vad Gay tycker och tror på, och vad hon känner. Hon är en feministisk ikon, hon tror på att mallen för hur kvinnor ska se ut och vara är omöjligt trång, och behöver vidgas. Hon tror på sin rätt att existera och synas. Men det hon känner är att hon skulle bli lyckligare om hon vore smalare. Emellanåt ger hon ändå uttryck för en ilska som jag tror är konstruktiv. Hon skriver om en reklamfilm där Oprah Winfrey säger: ”Inuti varje överviktig kvinna finns den kvinna hon vet att hon kan bli.” Och Gay kommenterar det med: ”Jag åt upp den smala kvinnan, och hon smakade utsökt, men jag blev inte mätt.”

Boken slutar i en försiktigt hoppfull ton. Gay säger att hon inte vet om hon är lycklig, men att hon ”vet och känner att lyckan är inom räckhåll”. Hon skriver att hon håller på att lära sig att lycka inte kan mätas i tappade kilon utan i känslan av att vara tillfreds i sin kropp. Och när jag har läst ut Hunger vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig snopen på något sätt, när jag inser att trots att hon började med att säga att det inte skulle komma några djupa insikter, så är det ändå det jag har väntat på. Men Gay lovade aldrig några svar. Hon lovade att berätta om sin kropp, och det gör hon, med en kompromisslös och hudlös ärlighet.

Similar Posts:

• Kroppar, makt och poesi
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Moxietjejer slår tillbaka
• Smärtsamt och ofrånkomligt

Patienten Lib ska ta hand om är Anna O’Donell, en elvaårig flicka som liksom resten av sin familj (och ja, hela sin by) är en djupt troende katolik. Familjen O’Donell hävdar att Anna inte har ätit på flera månader, och Anna själv hävdar bestämt att hon endast livnär sig på ”manna från himlen”. Lib har tillsammans med en annan sjuksköterska, nunnan Syster Michael, kallats till den lilla byn för att dygnet runt iaktta Anna och avgöra om hon är det medicinska mirakel som hennes religiösa omgivning bestämt hävdar att hon är.

Lib är fullständigt övertygad om att Anna är en bedragare, och bestämmer sig för att avslöja henne omedelbart för att så fort som möjligt kunna ta första bästa färja tillbaka till England igen.

Huset kunde ha högst fyra rum, så hon tvivlade på att det skulle behövas mer än en natt för att ertappa flickan med att få mat i smyg. Oavsett om hon klarade det själv eller fick hjälp. (Modern? Fadern? Pigan, som verkade vara det enda hjonet? Eller, förstås, alla i maskopi.) Det betydde att hela resan bara skulle inbringa Lib en enda dagsförtjänst. Självklart skulle en mindre ärlig sköterska inte säga någonting förrän de två veckorna hade förflutit, för att vara säker på att få betalt för alla de fjorton dagarna. Medan Libs belöning skulle bli själva insikten, förvissningen om att förnuft segrar över vidskepelse.

Lib är själv inte katolik, i själva verket är hon inte säker på att hon tror på gud alls. Hon tror på vetenskap och förnuft, och tycker att familjen O’Donnells påståenden är en skymf mot båda. Att avslöja sanningen bakom Annas påstådda mirakel visar sig dock vara betydligt svårare än Lib trott, och allteftersom hon lär känna Anna och börjar förstå hennes hängivenhet till gud, börjar Lib tvivla. Kan det vara så att Anna faktiskt är ett mirakel?

Första gången jag läste Miraklet, strax efter att den släppts på engelska, blev jag så berörd av den att jag inte kunde sluta berätta om den för alla jag träffade. Jag rekommenderade med en nästan religiös hängivenhet flera personer i min omgivning att läsa den NU, OMEDELBART, och var helt övertygad om att även de skulle se ljuset och i sin tur predika Donoghues genialitet vidare. Till min förvåning blev de två personerna som faktiskt genast följde mitt råd båda besvikna. De sa båda att Miraklet var alldeles för långsam, utdragen, och överdrivet språkligt krånglig. Iochmed att Miraklet släpptes på svenska läste jag om den, och försökte den här gången läsa den med mina vänners kommentarer i bakhuvudet. Jag har kanske en större förståelse nu för varför andra kan tycka att den är seg. Relationen mellan Anna och Lib utvecklas mycket långsamt, även fast den bara utspelar sig under några veckor.

Jag tycker dock fortfarande att Miraklet är fullkomligt lysande. Jag ryser bara jag tänker på hur Donoghue beskriver hur Annas tillstånd försämras, samtidigt som Lib inombords slåss mot sina tvivel. Är det hennes plikt att enbart iaktta Anna, oavsett vad som händer med flickan, och därmed kanske vara medskyldig till ett barns död? Eller kan hon gå ifrån sin yrkesroll och på något sätt rädda den lilla flickan som har en anorektikers övertygelse om att hon klarar sig utan näring?

Förmodligen bidrar min katolska uppväxt till min något onyanserade hyllning av Emma Donoghues senaste mirakel, men jag hävdar ändå bestämt att alla som har ett intresse för religion, ätstörningar, eller mellanmänskliga relationer bör läsa den här boken. Den är hjärtskärande, vacker, och omöjlig att sluta tänka på. Oavsett om Anna O’Donell är ett mirakel eller inte, så är Emma Donoghue ett litterärt geni. Miraklet är definitivt förra årets bästa bok.

Similar Posts:

• Äkta engelsk klassiker
• Rörigt men mänskligt
• Mat som kärlek
• Svält och sex
• En reskamrat i fickformat

För att väcka hon som drömmer blev Augustnominerad i barn- och ungdomskategorin i år, som enda ungdomsbok. Det är en tung sådan: full av sorg, tvångstankar, ätstörning, ångest. Sjukdom. Hade inte språket varit så vackert, suggestivt, hade den nog varit svår att avsluta. Nilsson ligger så tätt, tätt intill Josefins ångest att det är nära att bli outhärdligt.

Bäst tycker jag om hur sorgen tar sig olika uttryck i Josefins familj. Hur mormodern har ständig migrän, pappan sitter gömd på sitt kontor med tom blick, brorsan som spelar elgitarr så högt han kan och lillasystern som får ett utbrott varje gång de åker till sjukhuset. Sorg är personligt, och Nilsson är mästerlig i sin medkänsla. Mindre bryr jag mig om historien med Markus, eller det underliga porträttet av Veronikas mamma, som tycks överdriven och oansvarig.

Central är däremot Josefin, som sig bör. Hon håller dessutom upp hela familjen själv, åtminstone enligt henne, och hon tar på sig att göra mamman frisk, kosta vad det kosta vill. En extremversion av duktiga flickan, kan tänkas. Men också något att känna igen sig i, och känna med.

Det Josefin går igenom kan hon inte förklara för sig själv med raka termer, utan det måste gå genom metaforer. Språkligt är det slående, men det stör att läsaren inte riktigt får orden för det. Att det inte finns någon information om hur man kan få hjälp där historien slutar. Kanske måste inte böcker ta det ansvaret, men det hade knappast skadat.

Miljön är påtaglig, men kanske inte så mycket som en plats utan som en tid. Den utspelar sig nämligen inte idag, utan någonstans i gränslandet mellan åttio- och nittitalen. Kompisens mamma tränar framför tv:n, Livets ord lurar i bakgrunden. Också kyrkan är central, och jag vet inte om jag någonsin läst en svensk ungdomsroman med så mycket religion. Det är intressant, ofta oroväckande, men framför allt ovant. För Josefin blir kyrkan både en källa till tröst och näring till allt det mörka. Kanske hade inte så många karaktärer behövt lufta sina homofoba åsikter för att göra tiden trovärdig.

För att väcka hon som drömmer är kompakt, avancerad, seriös. Jag blev väldigt tagen under läsningen, av både språket och sorgen. Samtidigt är det en del i den som känns vårdslöst och tveksamt, åtminstone rent innehållsmässigt. Jag blir osäker på vad Nilsson egentligen försöker förmedla, och hur hon porträtterar mental ohälsa. Det är något som inte riktigt känns rätt.

Hellre hade jag sett Mia Öströms Vakuum nominerad, för där fanns ingen tvekan. Men det är också en annan fråga.

Similar Posts:

• Ren ångest i rasande fart
• Augustpriset 2017
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Spännande, men kämpigt
• Om en sorg och en mamma