Redaktörerna till Ny poesi måste ha lagt ner många timmar för att hitta en balans mellan kvantitet och kvalitet. Att publicera 31 olika poeter är inte lätt. Jag ser ett försök i att dela upp dikterna efter teman. Till exempel poesisjok där naturen är närvarande eller berättande dikter där familjerelationer står i centrum.

Jag har lättare att fastna för de poetiska röster som fått breda ut sig med flera dikter och särskilt dikter som håller sig till ett tema och är en del av en svit eller ett större verk. Azadé Azads poetiska mammasaknad och Angelica Wågströms nostalgiska broderssorg är sådana exempel. Det är svårt att få ett grepp om de poeter som bara medverkar med en enda dikt.

Det är rörande att läsa de relativt unga poeternas biografier. Niels Vonberg ”hoppas att hans poetiska författarskap ska leda till att man åtminstone vill läsa själva dikterna”. Jag tänker på The Smiths låt ”Panic” med den berömda raden ”Because the music that they constantly play/it says nothing to me about my life” och att det kan översättas till poesi. Hur blir dikten relevant för någon annan än poeten som skrivit den? Det är naturligtvis mycket individuellt.

Den dikt jag minns bäst efter att ha plöjt samlingen rakt igenom är ”Härifrån” av Karin Rågvall. Varför då? Jo, för att den relaterar direkt till mitt liv. Temat är motsättningen mellan landsbygd och storstad och jag har själv nyligen flyttat till en mindre by. Men det är inte bara tematiken som berör mig utan formen. Dikten är skriven som en dialog mellan Staden och Inlandet. Rågvall är en av de få poeter i antologin som experimenterat med form.

Generellt är det väldigt mycket ”jag” som får ta plats, en modern centrallyrik där tankar och känslor bearbetas. Av den språkmaterialism som länge dominerade svensk poesi syns få spår. Flera av poeterna verkar mer intresserade av att berätta något om familj, relationer, sjukdomar. Ett försök att få någon att ”känna när de läser vad hon kände när hon skrev” som det står i Gabriella Helanders biografi. Ibland lyckas det. Överlag hade jag gärna sett ett rikare bildspråk, gestaltat bland annat genom den gädda som det görs reklam för både på baksidan av boken och i förordet.

Att recensera en antologi är nästan en lika omöjlig uppgift som att sammanställa den. Jag skulle lätt ge tio poäng för själva litteraturgärningen och formgivningen av boken. Att innehållet ”bara” får en sexa beror på spretigheten, kvantiteten före kvaliteten. Men samtidigt försvarar jag kvantiteten. Det är underbart att så många nya röster får ta plats! Instagrampoeter till trots så är det inget som går upp mot att läsa sina alster i tryckt form. Och jag hoppas att ”2023” i titeln är ett tecken på att det även kommer bli en antologi nästa år. Jag har inte mycket till övers för Jante utan tycker att redaktörerna gott kan fortsätta klappa sina axlar.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Diktens universum
• Poesihistoria
• Utåtriktade röster som når in
• Poesi für alle

Det är lite som Kalle Ankas julafton i teve där Disney samlat klipp ur sina bästa serier tillsammans med en glimt av något nytt. Här har Rabén och Sjögren samlat utdrag ur sina bästa julberättelser och jag kan inte hjälpa att det mest känns som en reklamfolder för deras utgivning. Det blir lite som ett ”best of julen” med idel säkra kort.

Hela tre berättelser är hämtade ur Astrid Lindgrens produktion och antologin inleds med klassikern när Lisabet åker på slädmedarna ut ur stan och lär sig en och annan barnförbjuden visa. En spännande historia som tål att läsas flera gånger, absolut! Och julen blir väl aldrig så julig som hos Madicken. Men vet små barn i dag ens vad en släde är?

Andra kändisar är Mamma Mu och Kråkan av Sven Nordqvist.

Limpistoler och glittermakaroner av Ellen Karlsson utspelar sig i nutid. Julfirandet vänds upp och ner på grund av ett strömavbrott (modernt så det förslår!) men blir minst lika trevligt ändå. Vad jag kan se är det den enda nyskrivna berättelsen i antologin och den piggar upp.

Det som i övrigt är nyskrivet är recepten och pysseltipsen. De känns inte direkt nya, men julen är ju till för traditioner och recept på klassiker som kola och pepparkakor hör förstås till. Till de moderna inslagen finns fudge gjord på de omåttligt populära skumtomtarna.

Hela antologin är rikt illustrerad och bläddervänlig. Och mysig är den ju, trots reklamfolderkänslan.

Similar Posts:

• Historisk jul med massor av stämning
• Allt som är trevligt är bra för magen?
• Julklassiker i nyutgåva
• Den rätta julkänslan
• Uppdaterad julidyll

Antologin Facing the Sea är en samling essäer med havet som gemensam nämnare. De tio författarnas bidrag är akademiska och riktar sig främst till andra inom samma skrå, det vill säga studerande och medarbetare på universitet med historia, arkeologi, museivetenskap och etnologi som arbetsfält.

Essäernas exempel spänner över flera århundraden och med så skilda ämnen som försvarsborgar längs Stockholms inlopp, ceremonier kring att bli strödd till havs, eller hur bärgade skepp blivit del av ett kulturarv. Var och en av essäerna har en längd på cirka 20 – 30 sidor och illustreras med förklarande kartor och fotografier. Som sig bör finns också tydliga sammanfattningar och källförteckningar till varje essä. Bokens utformning är av hög kvalitet och ger fröjd till både öga och hand.

Några av essäerna har en viss samhörighet. Två berör regalskeppet Vasa som sjönk på sin jungfrufärd år 1628. I essän ”The human factor – The ship Vasa and its people” skriver Anna Maria Forsberg om historiska källor, mänskliga kvarlevor och bärgade föremål som handlar om människorna ombord. Bilden växer fram av hur samhället var inrättat i Sverige på 1620-talet. Bland passagerarna fanns kvinnor, liksom barn. Skulle de möjligen följa med på utflykt till Vaxholm? Varken skriftliga dokument eller bevarade kläder bekräftar att passagerarna tillhörde de övre samhällsklasserna. Besättningen som förde skeppet bar ingen uniform, eftersom dåtidens marina personal bestod av vanliga män som kallades in på de aktuella fartygen byggda av tidens elit (vars huvudsyfte var att bedriva internationell handel). När skeppet sjönk levde minnet av händelsen kvar ett par årtionden för att sedan glömmas bort. I en av de följande essäerna med fokus på bärgade vrak kommer vi in på den häpnadsväckande vändningen från kungligt fiasko som tre hundra år senare blev en succé. Till viss del beror det på, enligt Simon Ekström, att bärgningen av Vasa förknippades med dykarnas hjältemod, kungahusets personliga intresse och hur bärgningsexpeditionen gavs utrymme i 1960-talets nyhetsrapportering.

Några av de andra essäerna avhandlar temat nationalism. Svensk neutralitet visar sig ha varit en idé redan i 1700-talets marin- och handelssjöfart. Att flagga svenskt kunde vara både bra och dåligt. Kopplingen till nationell stolthet är också ämnet i den essä som berättar om marinkårens ”personaltidning” Vår flotta. Studierna visar många nyanser och att man ibland måste vara pragmatisk i sin relation till nationen.

För mig gav läsningen av essäerna i Facing the Sea en hel del fakta om förhållanden jag tidigare inte kände till. Jag visste till exempel inte att kapare till sjöss i historien kunde inneha kungligt tillstånd (kaparbrev) att attackera krigförande makts fartyg. Det var ofta en mycket inkomstbringande verksamhet och dessutom blev den egna kungen nöjd, om fiendens transport av förnödenheter hindrades.

Författarna till samtliga essäer är väldigt engagerade. De frågar, letar, finner och hittar nya perspektiv. Det finns dessutom mer att hämta till exempel vid besök i andra länders dokumentarkiv. Antologin gör det möjligt att nå studerande och forskare i andra länder för ett utbyte, eftersom den är skriven på engelska. Historiska studier är i högsta grad framåtblickande, vilket de här essäernas författare så tydligt visar med sin entusiasm.

Jag uppskattar hur mina promenader i hemmamiljön nu ställs i ett berikande ljus. Allt handlar inte om nutidens snabbt åkande fritidsbåtar eller gigantiska kryssningsfartyg som gör 24-timmars stopp i Stockholms city.

Similar Posts:

• En filosofi för 1800-talet
• Upptäck Stockholm
• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Självständigheten sticker ut
• Relevant men förenklat

Tack och lov finns det de som gör något aktivt för att bevara den del av vår historia som ligger utanför den huvudfåra som får mest resurser och uppmärksamhet. En sådan person som hjälper oss att inte tappa betydelsefulla poeter är Dudley Randall. 1971 publicerades första upplagan av hans antologi The Black Poets, en omfattande översyn och orientering av afroamerikanska poeter.

Boken är kronologiskt ordnad och börjar med ”Folk Poetry”, indelad i ”Seculars” och ”Spirituals”, med de dikter som burits fram i muntlig tradition och som saknar tydlig upphovsperson. Tack vare Randall är de inte bara nerskrivna utan även spridda till nya läsare. Många av dem handlar om den hårda fångenskapen och längtan efter frihet. ”It is important that folk poetry be included because it is the root and inspiration of later, literary poetry”, skriver Randall i sin introduktion till boken.

De första afroamerikanska poeterna, skriver Randall, imiterade vita poeter och skrev för vita läsare. Phillis Wheatley, född i Västafrika och kidnappad och såld som slav som sjuåring till en familj i Boston 1761, skrev poesi med Pope och Dryden som förebilder, men inte utan att lägga till sitt eget perspektiv. Även under det tidigare 1900-talets Harlemrenässans skrev till exempel Countee Cullen inspirerad av Keats och Housman och Claude McKay skrev sonetter influerade av Wordsworth och Milton, innan de båda utvecklade en mer distinkt egen poetisk stil.

Indelade i avsnitten ”The Forerunners”, ”Harlem Renaissance”, ”Post-Renaissance” och ”The Nineteen Sixties” presenteras dikter av en lång rad poeter som haft en viktig roll i poesihistorien, inklusive stora namn som Paul Laurence Dunbar, Langston Hughes, Robert Hayden, Gwendolyn Brooks, Imamu Amiri Baraka and Sonia Sanchez.

Men den poet som fastnar särskilt hos mig är en av de tidigaste namngivna poeterna, Lucy Terry, som precis som Phillis Wheatley skrev under 1700-talet. En endaste dikt av henne är med i antologin, ”Bar Fight” från 1746. Det lär vara den enda bevarade texten av Terry, trots att hon var känd både för diktning och annat skrivande under sin livstid. En nästan-raderad poet och skribent ur litteraturhistorien, som jag inte skulle ha stött på alls om det inte vore för Dudley Randall.

Similar Posts:

• Att uttrycka fångenskapen
• Jag vill ha mindre och mer!
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Poesi som fallit i glömska
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin

På Bokus anges missvisande (och smått obegripligt) danska som språk för Autor Chap I? Av de sex miniböckerna är två på danska (Ida Marie Hede och Anne-Louise Bosmans), en på norska (Sigbjørn Skåden) och tre på svenska (Burcu Sahin, Henrika Ringbom, Jila Mossaed). Den som känner att det tar emot med grannspråken kan trösta sig med att de essälånga texterna inte är särskilt långa, ens som essäer räknade.

Författarna verkar ha fått ganska fria händer att utforma sina respektive texter. Några är mer konventionella essäer med ganska tydlig struktur, andra har en mer poetisk utformning, och så allt däremellan. Men eftersom den mänskliga hjärnan alltid vill hitta mönster och samband så framträder sådana såklart även här. Det visar sig, helt väntat, att det här med skrivande och litteratur ofta är något som liknar ett behov snarare än ett nöje och att förhållandet till skrivandet, liksom språket, är komplext hos de olika skribenterna.

Modersmålet och hjärtats språk lever parallellt i mig och
samverkar och påverkar varandra när det behövs.

Så skriver Jila Mossaed om erfarenheten av att som poet befinna sig i ett nytt land och ett nytt språk, inte för att hon valt det utan för att överleva. Men hur överlever en poet i en ny språkvärld? Vid närmare 40 års ålder bestämmer hon sig, hon kan inte vänta på att det gamla livet ska återgå för det kommer inte hända. I stället börjar hon skriva på det nya språket, med allt vad det innebär.

I ”Landskap, minne raseri” skriver Sigbjørn Skåden om en helt annan språklig erfarenhet – den av att sedan generationer ha blivit fråntagen den självklara tillgången till det egna språket och generationer av internaliserad kolonisation.

Norsk er mitt beste språk, men da jeg begynte å skrive for alvor valgte jeg samisk som skrivespåk. Å skrive føltes ikke som noe individualistisk, det var noe kollektivt. Det jeg skrev var ikke på vegne av meg, det var på vegne av oss, og derfor måtte jeg velge det som var det beste for oss, ikke det som var det beste for meg. Det at samisk språk fortsatte å eksistere, det at det kom litteratur fra bygda vår på samisk, det var en hilsen fra oss.

Det må handla om skrivandet och litteraturen, det må handla om språket – tillgången till det och förhållandet till det – men det handlar också om livet. Och Autor Chaps skribenter tar med läsarna till sina egna, högst personliga erfarenheter av hur förhållandet mellan de där två, skrivandet och livet, ser ut. Ibland, som hos Anne-Louise Bosmans, måste de olika delarna hanteras för att skapa nödvändigt utrymme för skrivandet.

Min familie elsker jeg, og jeg vil helst blive sammen med dem, men uden ensomheden er det svært at skrive. Jeg må fjerne mig fra det, jeg kender. Jeg kryber ind i skrivningen som i en hule, et skjul. Jeg elsker min familie, men jeg savner mit skjul. Skriften kan jeg ikke dele med dem.

Har vi hört det förut? Ja, såklart. Har vi hört det på det här sättet som Hede, Bosmans, Skåden, Sahin, Ringbom och Mossaed låter det ta form på häftessidorna? Sannolikt inte. Är det värt det att ta sig an läsningen? Absolut.

Samlingen blir dessutom knappast sämre av den utsökta utformningen av Andjeas Ejiksson och Denise Hedström. Uppföljaren, Autor Chap II som handlar om översättning (och som enligt Bokus är på norska, men det tror jag vad jag vill om), ser minst lika lockande ut både vad gäller skribenter och formgivning. Den släpptes i förra veckan och är redan slutsåld! Nåväl, håll den på bevakning och håll tillgodo med ettan så länge.

Similar Posts:

• Livet i boken i boken
• Dikt för konturerna
• Möte över generationsgränserna
• Världspoesidagen 2011
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.

Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu gått trettio år sedan den antologin, redigerad av Siv Widerberg och Anna Artén, gavs ut och alltså hög tid för en uppdatering utifrån vad som hänt inom svensk poesi sedan dess.

Berör och förstör är indelad i sju avsnitt med titlar som ”Skymtar ett annat lager av tid” och ”Säg något om jorden som inte är en rening” där dikter av hela 80 olika poeter samsas. Det är både sedan länge väl etablerade namn, som Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Anna Hallberg och Ann Jäderlund tillsammans med nyare poeter med endast någon diktbok i bagaget än så länge – och allt däremellan.

Boken presenterar också en mycket fin variation vad gäller dikternas olika stil och uttryck, vilket ju måste ha varit en ambition. Redaktörerna har lyckats mycket väl med att presentera vad den samtida lyriken har att erbjuda i form av allt från prosalyrik, minimalism, olika slags ton, röst och teman samt hur textens utformning på boksidan kan skapa olika uttryck.

Det är också skönt att dikterna presenteras utan pekpinnar. I ett kort förord presenterar redaktörerna en litteratur- och språksyn som vill öppna upp, snarare än stänga in. I övrigt får dikterna, liksom läsaren, stå på egna ben. Förtjänstfull är även listan över medverkande i slutet, som ger överblick över mångfalden samt gör det lätt att söka upp mer läsning där något har väckt intresse.

Slutligen måste något sägas om den fysiska boken i sig, då även den aspekten av Berör och förstör lyser av kvalitet. Att få ihop en sådan variation dikter som här samlas måste skapat vissa utmaningar. Till exempel kommer en del av texterna ur sviter och längre böcker där indelning i strof eller dikt inte är självklar vilket kräver ställningstaganden kring hur något kan brytas ut för att ändå representera den helhet som det kommer ifrån. Att få allt att samsas på ett fungerande sätt i en antologi är en utmaning i sig. Även här har redaktörerna lyckats, liksom Lina Ulmaja som står för bokens formgivning och omslag.

Similar Posts:

• 00-talets allra bästa poeter i en
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Kvinnan i första person
• Poesi für alle
• Lite lyckopirr i höstmörkret

De författare som läses i Sverige är de största namnen, såsom Sofi Oksanen, Rosa Liksom och på senare tid också Katja Kettu. Dessa mästare är inte ensamma. De har vid sin sida en myllrande myrstack av andra författare, som inte har samma spridning här på denna sida om Östersjön.

Några av dessa är medtagna i novellsamlingen Finland berättar: rådjurens himmel. En del är yrkesverksamma skribenter och har nått sin publik via dramatik eller kåserier. Men främst tycks majoriteten av antologins författare trivas med novellen som uttrycksform. I de välskrivna men kortfattade presentationerna intill varje novell läser jag att många av dem gett ut novellsamlingar tidigare.

Tjugofyra noveller i en och samma bok kan verka lite mycket, men det finns fördelar – nämligen att de flesta noveller håller sig korta. Om man bara läser sporadiskt medför inte formatet några behov att backa tillbaka för att minnas vem som var vem, eller om det fanns någon platsbeskrivning som gav viktiga ledtrådar att hålla i minnet.

Relationer verkar vara den gemensamma nämnaren i novellsamlingen. Det är ju inte så konstigt – mycket av litteraturen överhuvudtaget torde ha sitt upphov i viljan att sätta ord på hur individer samverkar med andra individer. Här finns som exempel historier om äktenskap som svajar eller skildringar av hur en yngre generation möter eller undviker den äldre generationen. I några fall ger barnperspektiv en särskild udd till berättelsen.

I de flesta noveller förekommer vanliga människor som huvudpersoner – åtminstone ser det ut så utifrån. Men vissa av personerna har vilda och okontrollerbara drömmar som glider ut i overkligheten. Någon är så introvert att hen väcker obehag. Som kontrast läser jag några skruvade historier som får mig att skratta, bland annat novellen som föreslår en enorm besparing inom äldreomsorgen. Idén handlar om att utnyttja byggnaderna vid den nedlagda hönsuppfödningen. Absurt och väldigt likt Arto Paasilinna när han raljerade som värst. I Sverige har tv-showen Grotesco samma anda i sin satir.

Människorna söker sig i några fall till sjöarna vid sommarstugorna eller öarna i skärgården. Men i de flesta fall är fonden den urbana miljön. Än åker vi i hissen mellan våningarna i flerfamiljshuset, än känner vi oss anonyma bland alla okända grannar.

Novellerna speglar en samtid som i mångt och mycket liknar den i Sverige. Förutom att novellerna är bra alster och presenterar mig för en mängd intressanta författarskap, märkte jag att antologin i många avseenden gjorde mig fundersam.

Similar Posts:

• Smakprov av Österrike
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv
• Noveller om oro och ångest
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Jordskredsseger i Lissabon

Att skriva någon slags antologi/reportagebok om en festival är inte ett självklart koncept, men Statement var inte vilken festival som helst. Den var just ett feministiskt statement. Och Patriarkatet får inte festa med oss är en slags instruktionsbok för hur man går från att vara Arg Feminist På Internet till något större av sitt missnöje. Knyckare hade nämligen aldrig arrangerat en festival förut, hon visste ingenting om vad det innebar. Många av de som arrangerade festivalen med henne hade inte heller någon aning om vad de höll på med. Men de var arga och de ville göra något som kändes meningsfullt, och det blev något stort och besynnerligt och vackert.

Knyckares instruktionsbok är en lite besynnerlig blandning av lösryckta texter och bilder. Den innehåller sarkastiska kåserier bredvid hyllningar till separatism. Utdrag från Flashback där arga mansrättsaktivister skriver om att en festival utan män ändå skulle bli så tråkig att de inte ville gå dit ändå, faktiskt. Beskrivningar av olika projektgruppers sammansättning och arbetsuppgifter som är så torra att de försetts med varningsstämpeln ”endast för vuxna”. Många vimmelbilder från festivalen, bredvid informativa faktarutor om transterminologi. Bitvis är det spännande, och flera gånger under läsningen blir jag förskräckt och förtjust på samma gång. Ska de verkligen lyckas ro det här vansinniga projektet i hamn? Herregud, deras plan för hur de skulle hålla cismän borta från området var… att inte ha en plan, men låtsas som att de hade en. Folk offrade sina jobb för att de trodde så mycket på den här festivalen! Bitvis är det uppriktigt sagt rätt tråkigt. Liksom – det vore säkert jättebra för min roller derby-förening om jag kunde intressera mig mer för steg-för-steg-guiden i hur du hittar sponsorer, men det är ungefär det tråkigaste jag kan föreställa mig.

I slutänden blir den en bok som är klart intressant att bläddra i, även om jag bitvis skummar ganska flitigt. Därmed inte sagt att de torrare, mer rent informativa avsnitten inte hör hemma där. Jag gillar att det finns en manual för ideell feministisk organisation därute. Någon dag när jag sliter mitt hår över mina egna ideella engagemang kanske jag återkommer till den. Däremot hade jag dragit ned på vimmelbilderna, sådana är mest roliga för den som kan hitta sig själv i ett hörn av bilden.

Den bestående känslan efter att ha läst boken är hur mycket jag ångrar att jag missade den här festivalen.

Similar Posts:

• Kroppar, makt och poesi
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• #MeToo i serieformat
• Är Fanny expert på rosa?
• Ett dokument över feminismens brokighet

Stundvis är det också just otroligt intressant. Jesper Fundbergs text ”Klä av, klä om, klä på” om hur det egentligen går till när vi byter om i ett offentligt avklädningsrum får hjärnan att gå igång på högvarv, och jag gör under läsningen en anteckning om att så fort som möjligt leta upp mer av Fundbergs forskning. Andra tankeväckande texter är Emilia Aldrins text ”Användarnamn – att namnge sig själv” eller Åsa Alftbergs text ”Ta en tablett” om vår tveeggade syn på läkemedel. En del av mig vill också sätta Sånt vi bara gör i handen på de ledarskribenter som tagit det till sin uppgift att ”kritisera” vissa grenar av humaniora genom att leta upp något uppsatsämne de tycker låter konstigt och peka och fnissa. Kanske kunde antologin få dem att förstå att forskning är mer än naturvetenskap och att även ämnen som vid en första anblick framstår som banala kan vara värda att utforska. I en tid av faktaresistens och vetenskapsförakt är bara det faktum att en antologi om forskning och vetenskap ges ut och säljs något att glädjas över.

Men tyvärr så fungerar inte bokens format i praktiken. Redaktörerna har valt att satsa på kvantitet på bekostnad av kvalitet med många och korta texter på ungefär en och en halv sida vardera. Detta är på tok för kort för att ge en verkligen inblick i någons forskning. På en halv sida hinner man ungefär introducera ett ämne, väcka intresse… och sedan tar det abrupt slut. Enormt frustrerande och dessutom blir boken svårläst eftersom man aldrig tillåts få något riktigt sammanhang. Precis när det börjar tar det slut.

Bokens skribenter har också en förkärlek för att berätta om ett vardagsbeteende, men inte om varför vi gör det, hur uppkom det, finns det någon poäng…? Varandes vetenskapsnörd uppskattar jag att någon har forskat om hur människor beter sig när de först anländer till sommarhuset för säsongen, men finns det någon förklaring till varför besöket i fritidshuset inleds med en inspektionsrunda? Finns det någon funktion i att säga ”hejdå huset, vi ses nästa sommar”? Dessa och andra liknande frågor får vi som läsare aldrig svar på. Om det beror på platsbrist i första hand eller att mycket humaniora går ut på att beskriva snarare än att förklara varför får förbli osagt. I vilket fall hjälper längden på texterna knappast till.

Men som sagt – idén bakom boken är bra. Kanske finns det någon hågad där ute som tar upp bollen och gör en liknande antologi, men med längre och mer djuplodande texter?

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Vem behöver humanister?
• Forskning med samhällsförbättrande potential
• Nära men sin egen

Så vad är det här? Är det en målarbok, trots uppmaningen att låta bli färgläggning? Eller är det en bok med serieteckningar att inspireras av? Att uppröras till agerande, eller att skratta till av igenkänning eller sarkasm eller uppgivenhet?

Kanske är det lite av allt det på en gång. Vill du färglägga, varsågod. Vill du låta sidorna förbli svartvita och istället läsa boken som en antologi av samtida, svenska serietecknare, läs boken på det sättet. Eller så gör du lite av varje.

Här finns i alla fall en stor spännvidd. Här hittar du mörka, ångestfyllda skrik (a la Erik Svetoft) och absurda monster (som Kalle Mattssons och Pontus Lundkvists), här finns dialoger (Kritofer Ahlfeldt), tankar (Fabian Göranson), starka känslor (My Palm) och drömmar (Karolina Bång).

Här finns en dagboksanteckning med ljud och bild (Johanna Larsson Pinedo), en topp-lista över vansinnigt irriterande saker (Sofia Olsson) och ett intimt foto (Thomas Arnroth). Är du sugen på absurda livsråd får du dem från övertygade karaktärer av Elias Ericson, Kolbeinn Karlsson, Elin Lucassi och Liv Strömquist.

Vissa bilder är så detaljerade att de rymmer flera berättelser på en och samma gång (som hos Sara Granér, Ellen Greider, Ulrika Linder och Johan Wanloo), medan andra är lite mer avskalade (som till exempel Nanna Johanssons och Lars Sjunnessons).

Trots den stora variationen i stil och uttryck har redaktören Sofia Olsson lyckats samla en bok som håller ihop. Genomgående tema är reaktion mot vår absurda samtid, vilket gör att den här brokiga skaran trots allt känns som en helhet.

Jag läser den här boken som ett smörgåsbord av intressanta, svenska serietecknare. Här finns många namn jag vill kolla upp mer. Därför hade det varit en extra bonus med någon form av presentation av serietecknarna utöver själva bilderna.

Similar Posts:

• Satir som kunde nått längre
• Årets bästa serier och grafiska romaner 2012
• Den bästa av världar?
• Satir och genialitet i serieformat
• Tramsigt och genialt