Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

Jag gillar på något sätt (och lite paradoxalt, jag vet) den grå vardagen med polisarbetet. Arbetet. Arbetsplatserna, de sura cheferna, meningsskiljaktigheterna mellan kollegor, kamratskapen. Det dåliga kaffet. Processen.

Släng in historiskt tröga metoder, lite nutidshistoria och sexism och jag är på. Tydligen.

Dancing Queen (numera tillgänglig även i pocket) är första delen i en ny deckarserie och utspelar sig i Stockholm 1976. På nattklubbarna är det disco som gäller, huvudstaden rustar till kungabröllop, det demonstreras mot kärnkraften, man lagar ugnsgratinerad kassler med annans eller går ut och äter en nymodig pizza. Missade man senaste avsnittet av MASH på TV så gäller det att pricka in reprisen.

Karin ”Kaiser” Johansson och Agneta Thorén är kvinnliga poliser i ett minst sagt mansdominerat yrke. Karin är gammal i gården på våldsroteln, men får likt förbaskat se sig omsprungen av mindre erfarna och kompetenta manliga kollegor. Agneta är nästan nyutexaminerad, men har ådragit sig en hörselskada vid explosionen i samband med ockupationen av västtyska ambassaden året innan, och har blivit förpassad till polisarkivet.

Okej, jag är nördig nu, men tänk dig att samla allt polismaterial och inte bara hålla ordning på det, utan få det sökbart och användbart – vilket ju är centralt – men utan tillgång till datorer. För någon som åtminstone knappt minns en tid innan persondatorerna, och förmodligen ännu mer nån som är uppvuxen med smarttelefoner, är det inte helt lätt att föreställa sig.

Årets polishändelse är gripandet av en bordellmamma som i romanen går under namnet ”Gammelhäxan”. Mäktiga politiker och mediepersoner ryktas vara inblandade. Tydliga paralleller finns till det som brukar kallas Bordellhärvan eller Geijer-affären, men jag kan inte riktigt redogöra för hur nära verkligheten Rudberg lägger sin intrig.

Karin har en gammal aspirant som hon handlett, Mollan, som arbetat med fallet på sedlighetsroteln – de flesta kvinnor i kåren verkar hamna bland ”kärringarna på sedligheten” – och Karin oroar sig för henne. Hon är inte sig själv, verkar jagad och orolig, och en dag kastar hon sig framför ett tunnelbanetåg. Eller blir hon knuffad?

Karin och Agneta närmar sig långsamt varandra kring fallet, men Agneta har också personliga erfarenheter som knyter an till Karins utredningar. Hon är ensamstående mamma till en liten dotter och någon, gissningsvis dotterns far, förföljer henne.

Hur alltsammans hänger ihop börjar Dancing Queen bara skrapa på ytan till. Vissa frågor får sina svar, men mycket leder också vidare mot nästa del, Killer Queen, som ska komma ut framåt vintern. Bara att räkna ner, med andra ord.

Similar Posts:

• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Undercover i Ku Klux Klan
• Obönhörligt som tidvattnet

Skolan är platsen där ungdomarna blandas, oberoende av om de kommer från villaområdet med sjöutsikt eller sexvåningshusen några hundra meter bort. Berättaren hör hemma i den senare kategorin. Trots att de sitter bredvid varandra i skolbänkarna finns osynliga murar mellan samhällsklasserna.

På rasterna råder djungelns lag. Inga tabun hindrar pojkarna från att slå flickorna blodiga. Vuxenvärlden gör inget för att ingripa. Berättaren känner sig osynlig, utom när det kommer till trakasserier. Allt ändras när hon i nian får linser i stället för glasögonen.

Effekten blev omedelbar. Från att ha blivit betraktad som om inte löjlig, så åtminstone osynlig, blev jag plötsligt varse hur pojkar och även män såg på mig på ett sätt som uttryckte både beundran och åtrå.

Hon lär sig att förakta män.

De var mindre värda – knappt människor över huvud taget, bara en sorts missfoster som inte hade en aning om vad det verkliga livet bestod i. Kärlek. Bara kärlek.

Men relationen till andra kvinnor är också komplicerad. En egenhet hos berättaren är att hennes närmsta vänner aldrig namnges, i berättelsen kallas de enbart ”väninnor”. Men de duger som kumpaner i diverse sadistiska hämndaktioner mot lärare och män, utförda i det fördolda. Bokläsande gör att en ständig huvudvärk släpper. Högsta betyg i svenska är en självklarhet. Upptäckten att det skrivna ordet kan vara en maktutövning har stor betydelse.

Två USA-resor blir rejäla besvikelser. Landet för de frihetsälskande visar sig befolkat av ängsliga konformister som straffar avvikelser hårt. Till råga på allt är de oförblommerade rasister. Berättaren börjar se ”det vita slöddret”, narrar som i all sin själsslöhet inbillar sig någon slags bisarr rasöverhöghet. Geografisk flykt är knappast en lösning. Den här unga kvinnan har internaliserat ett utanförskap.

Boken avslöjar sig efter hand som en djupdykning i dagböckerna, Carina Rydbergs egna eller någon annans. Åtminstone framstår den så i mina ögon. En egendomlighet som stör är att Vitt slödder innehåller ett stilbrott. Inledningsvis är schablonerna Förorten, Väninnorna, Männen och så vidare. Det är starkt. Men sen inträder en förändring. Berättandet blir plötsligt mer alldagligt och mindre arketypiskt. Den lilla byn där mormor bor benämns Algutstrum, nöjesparken flickan blir medbjuden till av sin värdfamilj i USA kallas Disney World, de tittar på Charlies änglar på teve och så vidare. En försvagning.

Men stilistiskt är romanen utmärkt. Iakttagelserna av stort som smått är originella och genomträngande. Sannolikt kan många känna igen det uppvällande föraktet som är grunden för ett fullt rimligt främlingskap.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Livet, litteraturen och allting
• Skrivandets misströstande och lust
• Magiskt om musik och människor
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning

Den senare av de två utspelar sig på 70-talet då Nordkorea öppnade en ambassad i Stockholm. Eftersom det var lite si och så med finansieringen, tog ambassadör Park och hans kollega Kim saken i egna händer och säkrade sin existens med smuggling av tullfri sprit via Polen. Man måste beundra de båda diplomaternas framåtanda och lösningsorienterade inställning, men de hade förstås ingen aning om hur man handskas med den undre världen. Det gör det hela båda roligt och charmigt!

Tack och lov har de hjälp av sin lokalanställda ambassadsekreterare Margit, som de ärvt från den sovjetiska ambassaden, när de tog över deras lokaler på Villagatan. Park tycker förresten att hela Villastaden är omodern och borde rivas. Han tycker att miljonprogrammets byggnader är betydligt snyggare!

Margit, som före detta hemmafru, utvecklar oanade talanger när det gäller att hjälpa sina två favoritkollegor på ambassaden med deras ljusskygga verksamhet. Dessutom är hon deras guide när det gäller det svenska samhället som särskilt Park tycker är mer än lovligt knasigt. Han blir vän med tidningsförsäljaren Ulla och blir väldigt konfunderad över hennes inställning till ekonomi. Den är långt från Nordkoreas, skulle man kunna säga.

I början är Park mycket skeptiskt inställd till sina diplomatkollegor från östblocket, men efter ett tag förstår han att de alla brottas med liknande ekonomiska problem och att de ibland kan hjälpa varandra.

Det här är en fartfylld och dråplig historia och berättelsen lär delvis ha en sann bakgrund. Läs den om du vill fnissa, både över hur de nordkoreanska diplomaterna tar i tu med sin synnerligen hopplösa situation men även som ett nostalgisk påminnelse om hur Sverige var på 70-talet.

Similar Posts:

• Besök i paradiset
• Magiskt om musik och människor
• Välskrivet men föga överraskande
• Road trip mot friheten
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

En person som kom att bli en av de mest aktiva anhängarna för KFML(r) var Maja Ekelöf, som blev känd för att ha skrivit den storsäljande boken Rapport från en skurhink. Hon vann en romantävling utlyst av förlaget Rabén & Sjögren, där den vann förstapris år 1970. I år 2022 är hon åter aktuell, eftersom Nina van den Brink skrivit en omfattande biografi om henne.

Livet i Karlskoga, där Bofors var största arbetsgivare, hade varit synnerligen slitsamt. Familjen hade lämnats av pappan/maken och Maja Ekelöf som den kvarvarande föräldern hade aldrig haft chansen att utbilda sig till ett yrke. Hon klarade försörjningen tack vare sin kroppsliga uthållighet som omfattade tidningsutdelning på nätterna och korta städuppdrag. Lättnaden infann sig till slut när hon fick en anställning där uppgiften var att städa på biblioteket. Lågavlönat jobb fortfarande, men ändå en viss trygghet att utföra jobbet på samma plats.

I och med vinsten i romantävlingen följde Stockholmsbesök och möten med ansedda personer inom litteraturvärlden. Men redan några veckor efter att hon gett sina första intervjuer förstod Ekelöf att i offentligheten framställdes hennes författargenombrott som en askungesaga. Och hela tiden skulle hon posera med en golvmopp och en skurhink. Det gavs inte utrymme att prata om arbetsvillkoren varken för egen del eller för andra personer som jobbade inom lågavlönade yrken. Där har biografins författare riktat ett intressant ljus: vad är det som gör att redan etablerade personer blir förvånade om en arbetare har bildningsintresse eller synpunkter på vilka politiska frågor som borde stå högst upp på dagordningen?

Den utgivna och storsäljande boken innebar en ekonomisk lättnad i det fortsatta livet. Men Ekelöf glömde aldrig bort varifrån hon kom. Dessutom kände hon stark solidaritet med människor runtom i världen som levde under svåra levnadsförhållanden. Hennes engagemang var stort för befolkningen i Vietnam som flydde USA:s bomber och hon blev en profil i Karlskoga när hon i femtioårsåldern tillsammans med radikala ungdomar delade ut protestblad. Däremot kom hon aldrig nära sin äldsta syster, som också hunnit ge ut en, två romaner. Där tycks en ideologisk klyfta varit alltför stor. I stället byggdes starkare band till andra syskon och väninnor. Och samhörigheten med de egna barnen kunde ingen bryta. Den stod pall för utmaningar under hela deras uppväxt men också när de alla blivit vuxna. Sin närhetslängtan fick hon utlopp för i en innerlig brevväxling med en av 1970-talets mest kända ekonomiska brottslingar Tony Rosendahl. Vänskapen varade några år men efter avklarad fängelsetid bibehöll de inte längre kontakten med varandra.

Författaren Nina van den Brink närmar sig varsamt denna ensamförsörjare av fem barn i tonåren. Ingenstans finner jag att hon syftar till att väcka läsarens sensationslystnad över att en städerska ville författa likt de autodidakter som Ekelöf så starkt beundrade, däribland Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson.

Biografin ger en djuplodande inblick i politiska strider, där diskussionstonen blev allt hårdare. I läsningen kommer det fram hur 1970-talets städyrke värderades (låg status och låg lön – är någon förvånad?) och hur det fysiska arbetet slet på den anställdas kropp. Händelserna som inverkade på det politiska klimatet var terrordåd och mord på politiska aktivister. Nyhetsrapporteringens dynamik kan vi känna igen från idag. Ju mer spektakulärt en händelse skildras, desto större tidningsupplaga (idag antal klick/gilla-tryck på sociala medier).

Källmaterialet som innehåller brevkorrespondens, tidningsartiklar och intervjuer i radio och tv har sannolikt erbjudit en möjligheternas mångfald för van den Brink. Sådant kan vara krävande för dispositionen men kapitlens övergångar är eleganta och prosan är något i särklass. Dessutom förmedlas en samhörighetens känsla som aldrig blir sentimental. Maja Ekelöfs vårdande av vänskapsrelationer och hennes politiskt aktiva liv gör intryck på mig.

Också i van den Brinks närmaste släkt finns kvinnor som försörjt sig som städerskor. De korta personligt hållna styckena beskriver en viktig kompetens att känna stolthet över, men mellan raderna anar jag en sorg över att samhället är långt ifrån att sätta det rätta värdet på yrket. Reflektionerna kring van den Brinks egen klassresa och minnen från uppväxten berättar om osynliga hierarkier där skam blandas med lågmäld frustration.

Slutackordet är omöjligt att bortse från. Här hör jag en ömsint hyllning av kvinnorna i familjen. Det är som om hon vill uppmana läsaren att sjunga med i en fiktiv melodi som innehåller refrängen: Glöm aldrig varifrån du kommer. Låt ingen ta din stolthet ifrån dig.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Tyst i klassen?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

Arbetarlitteraturen har under senare år fått ett enormt uppsving, menar litteraturkritikern Rasmus Landström. Den här boken är ett starkt bevis på det. I Varvsslammer samsas nämligen en rad kortare berättelser med tre längre noveller, och ett par dikter – alla med den gemensamma nämnaren arbete och liv på och kring Hisingens varv. Bäst är nog kanske den längre novellen ”Varvskvinnor”, där författaren lyckas skildra hur det var att var kvinnlig arbetare på en så manligt dominerad arbetsplats. Här kan man kanske ana ett betydande självbiografiskt inslag som gör att den här texten kanske lever upp mer än de andra. Det är hårt arbete, skitigt och motigt – men det är också rolig gemenskap och kamratskap. Och det är allt mycket kärleksfullt skildrat av Trosell.

Men så går alltså Göteborgs varvsepok mot sitt slut under 1980-talet. Även det slutet finns med i den här boken. Bland mina favoriter är den korta berättelsen ”I huvet på en P-80 gubbe”, om en man som söker nya vägar framåt i och med att varven lades ned, eller dikten ”Farväl Arendal”, där Trosell skriver om saknaden av gamla arbetskamrater.

De stora varven har alla sedan många år försvunnit från Göteborg. Kvar finns många av de gamla byggnaderna – idag omvandlade för andra verksamheter – och inte minst många av de gamla kranarna som ger älvstranden dess charm. Jag passerar ofta igenom de gamla varvsområdena. Hade jag bott i Göteborg i min ungdom hade jag kanske haft egna minnen av stadens varvsepok. Inte så för yngre människor. Samtidigt har varven spelat en oerhört viktig roll för att forma staden Göteborg, såväl ekonomiskt som till karaktär och utseende. Det är av den anledningen utan tvekan också en viktig industri- och kulturhistorisk gärning som Trosell gör att försöka levandegöra minnet av hur det var att arbeta i varvsmiljön.

Similar Posts:

• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Den vackraste boken om Göteborg
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Leva i prekariatet

På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

Egentligen är jag lite rädd för tjocka böcker för jag läser så långsamt. Men den här boken tog emot mig med öppna armar, trots omfånget. Och trots alla de knepiga relationerna, trots de slutna karaktärerna, och trots det krypande, mörka hotet som hela tiden lurar mellan raderna.

Det är en fint vävd berättelse med många perspektiv, som börjar på 70-talet och som sedan tar vid arton år senare. Karaktärerna får tid på sig att utvecklas. Det är en balansgång, förstås, för ju mer vi får lära känna dem, desto mer vill vi få veta hur det ska gå för dem sedan, och någon gång måste ju boken ändå sluta. Men där mot slutet så väver Ekman ihop alla trådarna så fint, så jag kan ändå leva med att jag inte får veta alla detaljer om hur det kommer gå för allihop.

Det är fint att några av de karaktärer som jag till en början är lite tveksam till får växa för mig till favoriter mot slutet av boken. Och jag tycker om att alla karaktärerna, även de mest osympatiska, får ha något djupt mänskligt i sig. Ingen är helt platt.

Ekman bryr sig nog om varenda en i persongalleriet på sitt sätt, precis som hon bryr sig om varenda fjälltopp, varenda skogsparti, kalhygge och vattendrag – och varje litet liv som rör sig (eller inte längre rör sig) däri. Precis som den ofta så tillknäppta Birger faktiskt bryr sig om varenda en av sina patienter, på riktigt. Det är bland det finaste jag har läst.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Att fara till en bror
• Historisk roman som vill mycket
• Samtida utmaningar i deckarformat
• Ingen sommar utan nordic noir?