Det finns en tid i livet som sätter prägel på resten av tillvaron, det året delade Emilia och Julia. De läste, älskade och ljög om vilka böcker de läst. De älskade, läste högt och letade efter svaret på litteraturens gåtor. Ett år är de tillsammans, men det färgar allt som händer (och inte händer) därefter. Jag har ofta svårt för berättelser som börjar med slutet, men i det här fallet fungerar det väldigt bra. Att Emilia är död är snarare en katalysator än slutet på berättelsen. Läsaren får följa Julio i livet så som det kom att bli. Efter Emilia, efter ungdomen.

En av texterna de läser tillsammans är Tantalia av Macedonio Fernández. Novellen handlar om ett par som odlar ett bonsaiträd tillsammans, så länge trädet lever ska deras kärlek leva. När Julio så får reda på att Emilia är död återvänder han till den och bestämmer sig att odla ett bonsaiträd i hennes minne.

Bonsai är en roman i miniatyr. Precis som bonsaiträdet. Kort men intensiv. Det är en roman jag känner att jag borde älska men som inte riktigt går hem ändå. Det är för spretigt, hoppigt och rörigt. Men stundtals roligt och dråplig. Och vips har jag läst ut boken utan att riktigt hinna känna något. Trots, eller kanske på grund av det korta formatet är det svårt att riktigt ringa in berättelsen. Jag får en känsla av att det är något som går mig förbi. En symbolik jag missar.

Similar Posts:

• Hemmablind
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Mannen som torterade
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Med små gester

Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att uppfatta hur många de är.

Fiskarnas Kristus är en liten och besynnerlig bok. Bokens berättarjag tas omhand av sin faster, Magda, efter att båda hans föräldrar har gått bort. I Fiskarnas Kristus berättar han om sin faster och hennes bekanta. Faster Magda föddes i Wien och trots decennier i Tel Aviv pratar hon fortfarande bara tyska. Berättelsen är dock ingen linjär berättelse utan består av korta, numrerade avsnitt som tillsammans bildar en brokig väv av berättelser om faster Magdas och personerna i deras närhets liv.

De korta minnesfragmenten innehåller små ledtrådar från olika tider som på ett besynnerligt sätt lyckas skapa en helhet. Barndomsminnen, språkliga vitsigheter, anekdoter om faster Magda och hennes tyska vänner blandas hej vilt. Det är svårt att veta vilken tid vi befinner oss i, men det spelar inte särskilt stor roll. De små betraktelserna är välskrivna och fungerar nästan som helt egna, fristående texter.

Jag minns att herr Moskovitz sa Ikh spasier sikh. Hans förlossning var ett mirakel. Andra hade ägt rum sedan dess. Hermina skrattade. Men herr doktor Staub (begagnande av en passiv istället för aktiv sats irriterade honom möjligen) spände käkarna.

Jag tas på promenad (jiddisch)

Trots den fragmentariska berättarstilen där ingenting tycks hänga ihop känns det plötsligt som om jag ändå lyckas lära känna faster Magda och hennes vänner. De känns lite sådär småbekanta som gamla grannar som bor i samma trappuppgång, man säger hej och vet lite blandade fakta om deras liv från anekdoter i tvättstugan. Det är apfelstrudel, seanser och stulna portmonnäer, och det är stundtals fantastiskt trevlig läsning.

Detta är den första boken av Yoel Hoffmann som översatts till svenska, och jag hoppas att det blir många fler. Efter denna finurliga lilla bok är jag definitivt sugen på att utforska mer från hans författarkarriär. Tyvärr är Fiskarnas Kristus inte översatt direkt från hebreiska utan det är den engelska översättningen som i sin tur översatts till svenska, hur mycket som försvann i översättningen är som vanligt helt omöjligt att avgöra.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Det förlovade landet – exploaterat
• Förintelsen per definition
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Similar Posts:

• Vad gör man inte för sin häst?
• Att brottas med gud
• Livet i en amerikansk håla
• Det upproriska hjärtat
• Monstrets egenskaper