Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn vars liv alltmer tagits över av konferenser om än det ena, än det andra. Hon skriver sina memoarer, blir känd och går i exil, först till Väst-Berlin och sedan till Kanada.

I romanens mittendel är det inte isbjörnen, dottern Tosca, som har ordet, utan hennes tränare Barbara. Här är vi i Östtyskland, och DDR har fått nio isbjörnar i present av Sovjetunionen som man behöver göra något riktigt pampigt av. Alltså plockar man in Tosca, som blir stjärna i ett nummer där hon med tungan plockar en sockerbit ur Barbaras mun. Numret kallas ”Dödskyssen”.

I det här perspektivbytet tappar Tawada mig lite. Jag har hängt med och försökt bena ut logiken i att modern/mormodern är en isbjörn med cirkusträning, men samtidigt tycks ha gått i skolan, kan skriva sina memoarer, bo i lägenhet, handla en jädra massa lax i snabbköpet och diskutera litteratur med bokhandlaren, och nej, det kanske aldrig riktigt blir just logiskt, men klart läsvärt.

I den sista tredjedelen återgår romanen till isbjörnsperspektivet med Toscas son Knut. Han växer upp flaskmatad av människor på Berlin Zoo, bortstött av sin mor. Denne Knut har tydligen funnits på riktigt och tjänat som inspiration till Tawadas roman.

Med Knuts perspektiv på människorna och sin egen isbjörnstillvaro fångar romanen mig igen. Knut är också mest renodlat isbjörn, begränsad av sin inhägnad på zoo och livet som djurkändis. Gemensamt med sin mor och mormor har han att han snart inser att hans roll är att charma sin publik, samtidigt som han helt saknar kontroll över hur han framställs och reproduceras.

Pressen skrev ofta om mig. När Christian tog med sig en artikel läste Matthias den högt för mig, och jag studerade varje mening en gång till i ensamhet på kvällen. ”Den första simlektionen för Knut.” Man tog en bit av mitt liv och spärrade in den på tidningspapper. När jag badade skulle Knut egentligen förbli inrymd i det här jaget som just badar, och inte bli förflyttad till tidningspapperet en dag senare. Kanske skulle jag ha förhindrat att så många människor fått reda på att jag heter Knut. De använde mitt namn hur de ville för att roa sig.

När det gäller människor finns ju sedan länge en debatt om vem som har rätt att försöka skildra vems erfarenheter och perspektiv. Den debatten är både viktigt och farlig. En av litteraturens stora uppgifter är ju just att vidga perspektiven, låta oss pröva det oprövade. Vem vet egentligen vad en isbjörn är, hur den kan tänka eller känna? Att pröva det måste helt enkelt fascinera.

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner
• Att vara ett kommunismens barn
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Fotterapeut berättar vidare livshistorier
• Djur som inspirerat

Det är en stor tillgång, detta att ha två länder. I Det nakna ögat har vi inte mindre än tre, till och med. Eller fyra, beroende på hur en räknar. Det börjar alltså i Östberlin. Men ganska snabbt blir jaget, vars riktiga namn det tar tid innan vi får veta, förförd och nersupen av en ”charmig” kille vid namn Jörg, som sedan kidnappar henne över gränsen till Västtyskland.

Ute blev det allt mörkare. I den främmande lägenheten mittemot hade någon tänt ljuset, men man kunde inte se in i rummet, för gardinerna med spetsar som påminde om damunderkläder täckte den nedre delen av fönstret. (…)
I vanliga fall var jag inte rädd för skuggor. Men när skuggan från en bil strök över väggen i sovrummet rös jag till. När skuggan var borta såg man väggens ojämnheter tydligare än förut. Väggen såg ut som en pubertal hud med otaliga, pyttesmå knottror. Om jag klämde sönder dem med fingernaglarna skulle det lukta majonnäs. Väggen var lika perfekt fyrkantig som fönstret och taket, men kändes ljummen som människohud.

Därifrån lyckas hon så småningom fly, vidare till Paris. Det var inte alls meningen, hon trodde nämligen att tåget gick till Moskva. Och så finns hemlandet, Vietnam, ständigt i tankarna. Som socialdemokratiskt fostrad svensk är det fascinerande att slängas in i de vietnamesiska kommunistfärgade tankegångar om världen. De inte bara skiljer sig från mina, jag är heller inte van vid att läsa om dem. Eller rättare sagt att vara i dem, som det rätta sättet att tänka gentemot alla andra sätt. Det är uppfriskande, ibland ilsket ifrågasättande, och då och då riktigt roligt.

”Jag skulle vilja jobba på fabrik.” ”På fabrik? Kan du inte komma på något bättre jobb?” ”Vad skulle det vara för jobb?” ”Vad har du till exempel emot att jobba på café?” ”Det är inte värdigt att jobba som servitris för då måste man betjäna kunder.” ”Vad är det för fel med det?” ”Det var ju adelsmännen och kolonialherrarna som hade tjänare hemma och lät sig serveras. Det är bara löjligt när kunderna betalar en futtig summa dricks för att kunna spela rollen av en utdöd klass.” ”Men självbetjäning finns bara på billiga snabbmatställen och lunchrestauranger.” ”De dyra restaurangerna borde också införa självbetjäning så att man lär sig att uppskatta det.” ”Om det skulle sluta finnas servitriser skulle många människor bli arbetslösa.” ”Det finns många andra meningsfulla arbeten. De erbjuds bara inte som alternativ.” ”Du har fortfarande en massa fixa idéer. Såg du inte när Berlinmuren föll? Det är redan över ett år sedan.” ”Hur skulle jag ha kunnat se det? Jag var inte i Berlin.” ”På teve menar jag naturligtvis.” ”Jag tittar inte på teve. De där programmen har ingenting med mitt liv att göra.” ”Du har ju inget liv. Du går på bio, annars gör du ingenting.” ”Därför skulle jag vilja börja jobba på fabrik.”

Jaget har svårt att förstå andras mål och önskningar, och hon tyr sig till sitt barndomsland och minnen när hon inte förstår, söker stämma av den obegripliga omvärlden mot inlärda referenser och ramverk. Det gäller allt från mat till hur en egentligen ska bete sig för att få hyra ett rum.

Ofta är hon helt i händerna på sina närmaste, vilka de nu råkar vara för tillfället. Någon skillnad på klasstillhörighet görs inte, ena stunden är det en prostituerad hon bor med i en källare, andra stunden ett fint rikt par där hon är inneboende. Just detta driv från land till land, hur snabbt ett sammanhang kan bytas ut mot ett annat, och det poetiska språk Tawada använder för att beskriva de olika världarna, gör mig inspirerad och lycklig. Det märks att det är en poet, Sofia Stenström, med fingerkänsla för språket, som gjort översättningen.

Ibland kan jag reagera på att jag tycker det går lite för lätt för jaget. Samtidigt är tiden vansklig, och plötsligt inser jag som läsare att det gått ett år i det här landet; då var det kanske inte så lätt ändå?

Och ibland kan jag tvärtom tycka att jaget är ett mähä som bara låter andra bestämma över hennes liv, aldrig protesterar och säger emot. Vad är det för konstig inställning? Så kommer det där med kulturkrockarna igen. Familjen som visserligen gärna ser att hon utbildas, men förstås också att hon gifter sig och föder barn. Och sker det förr; ja, då sker det förr. Det är en avsaknad av den feminism som jag själv tar för självklar. Jag får helt enkelt acceptera att bokens jag inte tänker som jag gör. Hur mycket jag än personifierar mig med henne.

Och efterhand är det människorna omkring henne, européerna, som verkar främmande och underliga istället. ”Oberoende? Ja, så säger man väl nuförtiden. Men verkligheten ser annorlunda ut. Oberoende är ett smycke som man ger till en kvinna för att göra henne glad.” Säger Jean, den rike mannen i Paris, och jag känner igen repliken från det de svenska politikerna menar, när de säger något annat, snyggare, när de pratar om att inte stödja diktaturer.

De passager jag har svårast för är de som mot slutet av romanen ges alltmer plats. Det handlar om biograferna, dit jaget flyr för att söka trygghet och lättare lära sig språket. Hon förälskar sig i skådespelerskan Catherine Deneuve, en kvinnlig förebild, lika mycket som kärleksobjekt, eller kanske till och med modersgestalt. Filmscenerna, som blir långa och platskrävande, tycks ibland vilja skapa en ram, en ytterligare förståelse eller kommentar till berättelsens nutid. Jaget träffar vänner genom biobesöken, hon vidgar sin värld. Men framför allt förlorar hon sig, i de otaliga filmerna, alltid med samma skådespelerska, ser gärna om samma film flera gånger. Efter ett tag glider film och verklighet ihop, och det är väl en ganska häftig effekt, men i slutändan är det verkligheten, inte filmen, som jag är mest intresserad av.

En fascinerande blick att gå in i, Det nakna ögat. Och som sagt: både rolig och vacker på vägen. Detta är första översättningen av Tawada vi sett i Sverige. Bara att hoppas att Sadura förlag ger oss fler.

Similar Posts:

• Ur isbjörnars perspektiv
• Murakamis sorgsna meditationer
• Tomt bo = tomt prat
• Okej
• Drömskt och glasklart

det gör inget, det gör inget

/Katarina Frostenson

Men jo, det gör. Jag tänker på Frostenson när augusti brinner. Det är torrt, men fuktigt. Luften knappt andningsbar. Medan jag skriver detta går Stockholm in i ännu en tropisk natt. Åskmorgnarna är aldrig mer än tillfälliga. När jag går ut på kvällen och sätter fötterna i gräset krasar det under mig. På dagarna ångar asfalten i innerstan. Och precis nu fylls mina flöden av bilder på svavelhimlar och nattrök. Bombdåd som hindrar barn att leva och springa i Gaza. Röda skogsbränder som aldrig tycks slockna i Västmanland.

Jag vet inte exakt vilken sorts flod jag hoppas på framöver, men jag vet att den måste komma.

**

Denna vecka börjar med att Cecilia recenserar Klara Zimmergrens självbiografi Längtan bor i mina steg, en välskriven och drabbande bok om längtan efter barn.

Alice skriver om Joanna Hellgrens Min nattbror. En fin seriebok om snart tioårige Jakob som lever i skuggan av sin döda bror och inte riktigt vet hur mycket av honom som är hans eget och hur mycket han ärvt av sin bror. Stämningsfullt och sökande.

På onsdag skriver Lina om japansktyska Yoko Tawadas bok Det nakna ögat. Lina tycker om det poetiskt tilltalande språket och sugs med i berättelsen om en vietnamesisk student som genom olika omständigheter helt enkelt hamnar än här och än där i världen. Tawadas specialitet är även att beskriva Europa och den kultur vi är vana vid, som om vi såg den för första gången. En mycket intressant upplevelse, även om Lina inte är odelat positiv.

På fredag skriver Ella om Åsa Mobergs kärnkraftsbok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Moberg var aktiv i kärnkraftsfrågan redan på 1970-talet och har möjligt läst att som finns att läsa om den. Det är en faktatung men också väldigt läsvärd och förstås ohyggligt viktig bok om kärnkraftens historia och problem.

På torsdag blir det lyrik. Jag skriver om David Vikgrens nya diktsamling Nåden, som är både irriterande och intressant poesi.

Och till sist skriver Marie om Annika Lantz debutroman Det elfte budet – en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Lantz skarpa kvickhet i tal fungerar alldeles utmärkt även i skrift, och hon bygger karaktärer vi alla kan känna igen (även om alla likheter med verkliga personer enligt författaren självklart är helt slumpmässiga); jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Skratt och frustration i en mycket helig kombination.

Similar Posts:

• En diktsamling bestående av fem linjer
• Ur isbjörnars perspektiv
• En lektion i att inte fråga
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Alltings återvinning