Jag tror att många upplever EU som väldigt abstrakt. Däremot har nog de flesta noterat något EU-direktiv som påverkat den egna vardagen när det implementerats på nationell nivå.

De här funderingarna har blivit aktuella för mig när jag har läst boken Monnets blinda fläck av Annika Ström Melin. I boken berättas om bakgrunden till EU och framför allt om Jean Monnet, som tillsammans med ledande politiker verkade för att grunda ett övernationellt organ för de europeiska länderna.

Boken är en översikt på Jean Monnets yrkesliv och författaren ringar snabbt in hans vilja att förenkla och påskynda beslut. Redan i september 1914 föreslog han ett brittiskt-franskt samarbetsavtal för att underlätta under pågående världskrig. Det gick ut på att de brittiska och franska regeringarna överlät åt en nationsöverskridande kommitté att upphandla spannmål och andra nödvändiga varor. Frakter och avgifter fördelades och utjämnades mellan länderna. Med tiden hakade fler länder på.

I vanliga fall vill ett självständigt land helst inte låta någon annan sköta nationellt betydelsefulla inköp. Länderna i dagens EU vågade sig inte på något sådant förrän drygt hundra år efter Monnets möte med Viviani. Det var covid-19-pandemin som förändrade EU-politiken: efter visst inledande maktspel under försommaren 2020 fick kommissionen mandat att köpa vaccin till alla EU-länder, vilket stärkte kommissionens position i EU.

Europas bräckliga fred efter det första världskriget tog sig form i Nationernas förbund, men Monnet lämnade sitt uppdrag där, eftersom han ansåg att medlemsländernas samlade kraft urholkades av vetorätten. Han återvände därför till sitt familjeföretag och lärde sig navigera i finansvärlden.

När sedan det katastrofala andra världskriget var slut och det kalla kriget rådde fanns ett problem som kunde innebära fara för freden än en gång. Det gällde området Saar och Monnet presenterade en idé som skulle få Frankrike och Västtyskland att samarbeta. Nationernas misstänksamhet mot varandra kunde dämpas genom grundandet av ett överstatligt organ. Där kunde ländernas representanter övervaka att ”inget land i lönndom skulle kunna börja tillverka stål för att framställa vapen”.

Boken har en tydlig personcentrerad berättelsestruktur. Läsaren får ta del av författarens fascination över vad en person med stark drivkraft kan åstadkomma tillsammans med ett nätverk av politiker och finansmän. Det märks att Ström Melin har en journalistisk bakgrund, hon gör berättelsen om EU:s historia konkret genom att ge plats åt historier om hur Monnet var som chef (mycket krävande). Han väckte blandade sympatier bland beslutsfattarna. Hos exempelvis Frankrikes Charles de Gaulle fanns mest negativt att hämta. Winston Churchill såg positivt på ett tätare europeiskt samarbete. Däremot flaggade han för att britterna skulle bevaka att löner och arbetsförhållanden bibehölls på den öppna marknaden för kol och stål.

Som jag ser det syftar bokens titel på det demokratiska underskottet som EU lider av och som Monnet inte trodde skulle märkas när europeiska medborgare fick det allt bättre. I demokratiskt styrda länder sker en naturlig ”avsättning” av regeringar när medborgare är missnöjda med den förda politiken. Men i valen till EU-parlamentet avspeglas inte valresultatet i EU-kommissionens sammansättning. Kommissionens ledamöter utses av Europeiska rådet, som i sin tur utgörs av regeringarnas statsministrar/statschefer. Medborgarna kan inte ”avsätta” kommissionens ledamöter.

Utöver demokratiunderskottet lyfter Ström Melin också fram annan EU-kritik. I många århundraden var europeiska politiker präglade av kolonialismen som idé. I efterkrigs-Europa sågs länderna i Afrika som ett ”komplement” till den europeiska federationen (fortsatt kontroll och exploatering var tanken). Inte heller gjordes skrivningar om skydd för mänskliga rättigheter. De historiska synsätten påverkar EU-projektet än idag.

Sammanfattningsvis har Ström Melin belyst hur en person som Monnet i förväg tänkte och arbetade fram förslag att vid lämpliga tidpunkter visa upp för beslutsfattare – ofta i krislägen. Parallellen till hur EU fungerar idag är tydlig. Tjänstemän och experter i EU-institutionerna jobbar på samma sätt. De har färdiga (eller halvfärdiga) förslag i byrålådan som kan tas fram när möjlighet uppstår. Målet är att stärka ländernas samarbete.

Kriser driver, precis som Monnet trodde, den europeiska integrationen vidare. I kommissionen funderas det ständigt över vad som kan behöva göras i nästa kritiska läge. Kommissionen fattar inte beslut om hur det ska bli, men den överstatliga institutionens unika problemlösningsprivilegium sätter agendan för den politiska diskussionen i EU.

Till läsare som inte alls känner för att läsa EU-historia vill jag gärna rekommendera Monnets blinda fläck. I det lättillgängliga språket finns inget att anmärka (bara en korrigering att John Maynard Keynes var brittisk ekonom inte amerikansk, sid 33). Kanske väcker läsningen till och med intresse för att läsa mer? För egen del uppskattar jag bokens litteraturförteckning som gjort att jag lånat ännu en bok om EU-projektet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Vita kränkta män bakom EU
• Eurokrati och postdemokrati
• Reflektioner om Europa och EU

Äntligen hade jag mandat att styra på alla nivåer. Det kändes som om jag gick sida vid sida med Ödet, och att hela mitt liv hittills bara varit en förberedelse för denna stund, denna stora prövning.

Det var som om det hade varit förutbestämt att just han skulle vara den, som fanns på plats och som med sin okuvliga vilja, sitt mod och sin styrka skulle leda kampen mot Adolf Hitler och det nazistiska Tysklands arméer. Churchill insåg tidigt att det inte gick att lita på Hitler och varnade för honom i sina tal. Om detta berättar Bengt Liljegren i andra och sista delen av den välskrivna biografin om Winston Churchill. Churchills ”grandiosa självförtroende, handlingskraft och övertalningsförmåga var exakt vad Storbritannien och Europa behövde. Han kunde som ingen annan inspirera sin omgivning” skriver Liljegren.

Bengt Liljegren har i den andra delen av sin biografi en kanske ännu svårare uppgift än i den första. På färre än 200 sidor redogör han för andra världskrigets viktigaste händelser, som det ju skrivits oändligt många böcker om. Han skildrar Churchills offentliga göranden, uttalanden, påverkan och roll, och ger en mångsidig bild av hans personlighet. Därtill kommer Churchills politiska gärning under efterkrigstiden och 1950-talet, då han vid 76 års ålder återigen blev vald till premiärminister. Under denna tid fick han även ta emot Nobelpriset i litteratur. Churchills sista tjugo år, från 1945 och framåt får plats i en femtedel av boken. Det är omöjligt att pressa in allt på ett så relativt begränsat utrymme.

Om man därför efter läsningen inte nöjer sig, utan vill ha ännu mer detaljerad kunskap om Churchills förehavanden bland annat under andra världskriget, utan att just för tillfället läsa ytterligare en bok, kan jag rekommendera dokumentärfilmen Churchills livvakt, som handlar om Walter Thompson och det som hände under de arton år som han arbetade som Churchills livvakt. Dokumentären finns att köpa på fyra DVD:er. Vill man dessutom få en inblick i hur många böcker man skulle kunna läsa om Churchill, om det fanns tillräckligt med tid, så är det bara att klicka på fliken Shop på Churchill Central, den splitternya hemsidan, som jag länkar till här.

Bengt Liljegren tecknar ett mångfasetterat porträtt av Churchill, och visar på hans goda, såväl som hans sämre sidor. Churchills arbetskapacitet var häpnadsväckande, jag har beskrivit denna även i min recension av första delen av biografin. Han var något av en övermänniska. Periodvis kunde han vara sjuklig och mycket trött, men tillfrisknade åter och arbetade energiskt vidare. Han hade en önskan att få saker uträttade, det var en stark drivkraft. För sitt barnbarn Winston, född 1940, berättade han:

Varje kväll innan mitt huvud landar på kudden frågar jag mig själv: Vad har jag åstadkommit idag? Har jag skrivit tillräckligt mycket? Har jag förberett ett tal? Har jag börjat på ett nytt kapitel i en bok? För om jag inte har skapat något konkret skulle det kännas som att gå och lägga sig utan att borsta tänderna.

En av hemligheterna bakom Churchills arbetskapacitet var att han varje dag brukade sova en timme efter middagen. Detta gjorde att han orkade arbeta fram till klockan två på natten eller längre, och att han ändå kunde börja nästa dag mellan klockan åtta och nio på morgonen. Tack vare detta kunde han pressa in en och en halv arbetsdag per dygn. ”Denna vana följde jag under hela kriget och jag rekommenderar den till andra som behöver anstränga sig till det yttersta” skrev han i The Second World War. Kanske inte något att rekommendera vem som helst i detta utbrändhetens tidevarv. Churchill måste ha haft en urstark fysik och ett urstarkt psyke, eftersom han klarade detta höga arbetstempo och den stora press som medföljde hans uppdrag, därtill kom att han rökte många cigarrer och drack mycket alkohol.

Det som bland annat särskilt utmärkte Winston Churchill var hans skicklighet som talare. Han hade ingen talskrivare, utan skrev själv sina tal. Däremot kunde han ta råd av sina medarbetare, och göra omarbetningar. Han la ner mycket tid på sina tal. Enligt en av hans sekreterare krävdes det en timmes förberedelser för en minuts anförande – trettio timmar förberedelser alltså, för en halvtimmes tal. Det blev lysande, högstämd retorik av detta, men också slagfärdig humor. Churchill är känd för att mycket av det han sa, blivit bevingade ord, som lever vidare som klassiska citat. Liljegren inleder varje kapitel i biografin med ett citat av Churchill.

Mycket finns att kommentera och lyfta fram i denna välskrivna, faktaspäckade, spännande och gripande biografi, särskilt alla svåra politiska och militära beslut, som måste fattas under kriget, men det medger inte detta recensionsformat. Främst borde biografin läsas av de som är riktigt unga just nu. Det är ytterst viktigt att ha kunskaper om historia och om enskilda personers agerande. I ett tal Churchill höll 1944, sa han: ”The longer you can look back, the farther you can look forward.”

I morgon, den 24 januari, är det 50 år sedan Winston Churchill avled, 90 år gammal. Se länk här ovan till en artikel i tidningen The Independent om hur han kommer att hedras i sitt hemland.

Similar Posts:

• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Lukacs lyfter på hatten
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Dissektion av USA-imperialismen
• Kungar för korsordslösare!

Blenheim Palace var inte Winstons barndomshem, men här bodde hans släkt. I början av 1700-talet hade den engelska drottningen låtit bygga Blenheim Palace för att ge det som gåva till John Churchill, hertig av Marlborough, som tack för att han segrat mot Ludvig XIV:s armé vid Blenheim i Bayern. Orsaken till att Winston Churchill föddes på Blenheim var att palatset då ägdes av hans farbror, och föräldrarna var där på besök för den årliga jakten. Winston föddes alltså rakt in i den engelska aristokratins översta skikt. Enligt arvslängden var det sedan Charles Spencer-Churchill, 9:e hertig av Marlborough, Winstons kusin, som fick ärva Blenheim Palace. De båda kusinerna var nära vänner, vilket gjorde att Winston ofta var på besök på Blenheim. Allt detta gav naturligtvis vissa fördelar vad gäller karriärmöjligheter. Trots detta krävdes det mycket av Churchill för att han skulle kunna få göra det han ville, det han till slut hade bestämt sig för: Han ville ägna sig åt politiken på högsta nivå. Slutligen, som 25-åring lyckades han bli invald i underhuset i det brittiska parlamentet. Men hans politiska karriär var en ”berg- och dalbana”, som det står på omslaget på baksidan av Bengt Liljegrens nyskrivna biografi Winston Churchill, Del 1. 1874-1939.

Litteraturen som handlar om Winston Churchill är gigantisk i sitt omfång. Den mest omfattande biografi som någonsin skrivits om en människa handlar om honom, den består av åtta volymer på närmare 9000 sidor: Winston S. Churchill I-VIII, utgiven 1966-1988. Till den hör en mängd tilläggsvolymer med brev och andra dokument. Man måste därför beundra den som ger sig på att skriva en komprimerad biografi om denne man. Churchill var ju dessutom själv en oerhört produktiv författare och tidningsskribent, så hans eget materialet finns också att ta hänsyn till. Liljegren har behövt skriva biografin i två volymer, för att allt ska rymmas. Den första volymen har alltså utkommit nu. Den behandlar Churchills liv från det att hans föräldrar träffas (bra att Liljegren väljer att i detalj berätta om deras möte, detaljer är hyperintressanta i biografiska sammanhang) och tills det att han den 3 september 1939, som 64-åring, utnämns till marinminister – alltså samma dag som Storbritannien förklarade krig mot Tyskland, efter det att tyskarna anfallit Polen.

Churchills enorma arbetskapacitet, viljestyrka, mod och energi är beundransvärd och han hade därtill en outsinlig förmåga att producera text och försörja sig på att skriva böcker och tidningsartiklar. I kapitlet som behandlar åren 1929-1939, berättar Liljegren:

Churchill var en av världens bäst arvoderade skribenter. En vanlig månad kunde han inkassera royalties, artikelhonorar och förskott på sammanlagt 3 750 pund. En artikelserie för Daily Mail inbringade 7 800 pund. Men så var han också en av de skickligaste. Tidningsredaktörerna visste att de fick valuta för pengarna. De blev nästan alltid nöjda med reslutatet.

Själv passionerad släktforskare är jag också särskilt imponerad och fascinerad av att Winston var så intresserad av att skriva en biografi om sin anfader, den ovan nämnde förste hertigen av Marlborough, John Churchill (1650-1722). Det var tydligen ett projekt han hade drömt om länge, och som han uttalade sig om så här:

Även om det kommer att kräva hårt arbete och ta lång tid så är det en inspirerande uppgift. Att väcka liv i denna förlutna majestätiska skugga och ge den 1900-talets liv och färg kommer att bli en verklig bedrift, och på sätt och vis vara en skyldighet.

Biografin utkom i fyra volymer under åren 1933-38: Marlborough. His Life and Times.

För de allra flesta måste Winston Churchill främst vara förknippad med andra världskriget, men i denna föreliggande första del av Bengt Liljegrens biografi, får vi hela hans mångfacetterade och händelserika liv före andra världskriget skildrat på ett detaljerat vis. Ja, på ett så detaljerat sätt det bara går, på så relativt kort utrymme som 336 sidor erbjuder. När så andra världskriget inleddes var han i pensionsåldern (enligt nutida mått). Större delen av sitt liv hade han redan bakom sig när han fick sitt livs viktigaste uppgift. Det var som om det var just detta som han hela sitt liv hade förberett sig på.

Liljegren skriver i boken förord att han har velat skriva en biografi som ger en komplex bild av Winston Churchill, och han menar att bakom schablonbilden av hjälten Churchill finns ett fascinerande och komplicerat levnadsöde med såväl ljusa som mörka inslag. Detta lyckas han bra med, det är ett imponerande porträtt, men inget skönmålande sådant.

Att ta del av Bengt Liljegrens biografi innebär inte bara att ta del av den exceptionella ”lager than life”-person som Churchill var, utan också att få inblick i mycket viktiga historiska och politiska skeenden under 1800- och 1900-talet. Det finns några riktigt betydelsefulla kvinnor och män man bör ha närmare koll på i den moderna politiska världshistorien, inte minst för att förstå sin samtid, och en av dem är Winston Churchill. Passa på nu, när det blir så här fint serverat på svenska!

Similar Posts:

• Rätt man på rätt plats
• Lukacs lyfter på hatten
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Kungar för korsordslösare!
• ”The lady’s NOT for turning”

Les Murray har varit med ett tag. Han debuterade 1965 med The Ilex Tree och har haft ett internationellt genomslag, men inte fått ett helt diktverk översatt till svenska tidigare. Han är en karaktär; han är stor och tjock med en rejäl bonnsolbränna, flykting från staden med ett ben i australiensisk kultur och ett i europeisk. En märklig men samtidigt påfallande sammansatt hybrid av Winston Churchill, Walt Whitman och Klabbarparn. Numer bor han på sin släktgård och odlar marken, sköter sin trädgårdsdamm och skriver löpande lyrik. Endast de två första verkar få honom att svettas.

För hans dikter är lekande lätt framtrollade, de är ingivelsens betraktelser översatta i självsäkert chosefria formuleringar. Det är avslappnad pratlyrik, rykande i sin glöd men med den egenhändigt konstruerade poetens eftertänksamma avstånd. Stilen är så okonstlad och intuitivt direkt att man närmast registrerar dikterna som en samling bilder. Det är pedagogisk predikan om en myllrande och poetiskt fertil australiensisk natur och om människorna som irrar omkring i dess utkanter.

I den bildstarka "Som att forsla lagrat vatten" vadar en kvinna och en pojke genom sin översvämmade by. Den förkroppsligade naturen tittar in ett ögonblick och bjuder på ett äventyr som lever kvar när de stiger upp på en torrlagd höjd. Vattnet rinner av dem men inte äventyret.

De fortsätter. Antag att plankan jag går på
under vattnet är en mast som från
ett gammaldags skepp –. En fin hessisk nyans
fuktas där nere av tvärsalningen
och likt vingar pumpar den gungande vattenlinjen
som handsklikt omsluter deras kroppar
stöd till deras simliknande planetsteg.

Det poetiska skarpsinnet är slående. Den gränslöst vackra "Nattlig jordbävning" låter tiden stanna upp i ett mörkt och vintrigt bergslandskap, tåget måste stanna: personalen ropar order i kylan och passagerarna blir som "grannar som oroade stirrar ut genom spegelbilder av sig själva". Utanför stadens påtaglighet finns naturens makter hela tiden på lur, med hastiga dofter av farliga äventyr då människornas fåfänga byggen för en stund felar.

Civilisationen blir ett utanpåverk, en gänglig konstruktion byggd på en sovande vulkan. Och konsekvent syns en av bokens och Les Murrays återkommande teman: den civiliserade urbana människan är endast på kort besök på en oföränderlig planet. Den enda uthärdliga livsföringen är för Murray ett liv långt från staden, på en avlägsen lantgård eller i direkt samklang med naturen som den i dikterna alltid närvarande australiensiska ursprungsbefolkningen. Det finns ett glapp mellan de som en gång beträtt Australiens jord och de invandrade européer som våldfört sig på den. Murray älskar sitt Australien, ett Australien han delar med människor som bestulits på sin värld, eftersom "allt som kan ges namn har getts namn igen". Man får intrycket att han tycker sig leva mellan en låtsasvärld och den riktiga världen, en kluvenhet som ofta uppenbarar sig för honom när han påtar i sin trädgård eller sköter sin lummiga damm.

Les Murray har redan sitt internationella genombrott och huruvida han nu får nobelpris eller inte kanske kan göra detsamma. Något säger mig att han skulle uppskatta det, enligt källor är han en smula blyg och ödmjuk på ett sätt som inte sammanfaller med hans lyrik. Men källan till hans dikter och anledningen till att han fortsätter skriva dem som vore de en naturlig del av hans kroppsliga funktioner ligger i en överflödande och surrande värld väldigt, väldigt långt från civilisationens kulturbedömande rättssalar.

Similar Posts:

• Husse mår inte bra
• Skrönor och förkroppsligade mysterium
• Frihet, självförtroende, glädje
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Akilles 2003

Den här boken är inte en biografi i dess vanligaste bemärkelse. Det är alltså inte en bok om Winston Churchills livshistoria. Författaren har istället valt att fokusera på de tre tårtbitarna som utgör bokens undertitel. Churchill var enligt Lukacs en stor visionär, en imponerande statsman och en utomordentlig historiker. Det kan låta enkelt men efter att ha läst boken känns den otvivelaktigt som en hyllning på gränsen till reservationslös.

Boken bygger på den rika litteraturen om huvudpersonen där författaren själv varit bidragande och Lukacs verkar ha en god överblick över bokfloran. Han rör sig vant bland olika uttolkare, både positiva och negativa, innan det hela tiden sammanfattas till något positivt om Churchill. Churchills visioner var avgörande för motståndet mot Hitler när läget var som mest allvarligt i början av kriget. Vidare var hans visioner och statsmannaagerande helt avgörande för hur Europa skulle utformas efter kriget och tack vare honom föll inte mer av Europa under Stalins skugga, menar Lukacs. Inte ett ord om att Churchills visioner med stor sannolikhet innefattade ett djupt rotat rasistiskt tänkande och att han var en imperialist ut i fingerspetsarna.

Avsnittet om huvudpersonen som historiker borde rimligtvis innefatta en del kritik från en fackman som Lukacs men den lyser med sin frånvaro även här. Lukacs hyllar Churchills ickeobjektiva historia som någon sorts tidig postmodernism. Hans många gånger kritiserade historiska publikationer, bland annat biografier om berömda anfäder, får fullgott betyg av professorn. Det är emellertid tveksamt om dessa verk någonsin kommer att bli standarverk inom historisk grundforskning och inte många universitet använder sig av dem i litteraturlistorna, utom då kanske vid Chesnut Hill College. Därmed inte sagt att de helt saknar värde.

Det känns trist med den ensidighet som präglar boken. Till och med i avsnittet om huvudpersonens misstag lyckas Lukacs vända det mesta till Churchills fördel. Det är naturligtvis inte så att jag helt och hållet betvivlar den "store" brittens gärningar men när de presenteras med lapp för ena ögat blir även det andra ögat ansträngt. Den här boken behöver med andra ord kompletteras med ett eller flera ytterligare verk som nyanserar och komplicerar bilden betydligt.

Similar Posts:

• Rätt man på rätt plats
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Majestix
• EU-historia i lättillgänglig bok
• Hjälteinsats med fatala misstag