Sådan är Carl, som flyttar in i området där Ben och Olly varit bästa vänner sedan treårsåldern. Han introduceras för läsaren när han börjar leka med Bens pappas nya motorsåg, och med den vassa klingan mellan sig och pappan får han honom att be snällt istället för att skrika innan han går med på att lägga den ifrån sig. Det är ett minst sagt färgstarkt intryck han gör här, pojken som går i särskild skola, vars mamma lär vara alkis och vars pappa är "gud vet var", som Bens mamma uttrycker det.

Ben själv är en rätt vanlig grabb. Han är hyfsat intelligent, han retas med sina äldre syskon och gör alla de observationer som görs när man ser världen genom ett barns ögon. Som huvudperson och berättare är han skickligt utformad: lätt att ta till sig, lätt att förstå, och de iakttagelser han gör är intressanta och påhittiga. Enda punkten där trovärdigheten brister är den som gäller språket, att det är över en tioårings nivå, men det glömmer man efter en stunds läsning.

Då triangeldramats tredje hörn, Olly, är rätt menlös och låter sig bestämmas över, är han tydligen värd att tävla om. För det är vad som avhandlas, en tävling om vem som ska få vara Ollys kompis, alternativt en tävling om vem som över huvud taget bestämmer i trion. Med Carl i sällskapet framstår plötsligt alla tidigare aktiviteter som barnsliga och fåniga, han vill spela knogpoker och hittar på allt farligare äventyr ju viktigare det blir för honom att befästa sin position. Och Ben spelar med så gott han kan.

Det är en enkel historia med en enkel uppbyggnad, på ett skönt sätt. Ett tillräckligt driv i tempot, små välfunna doser av humor och inga sega partier. Bens berättarröst blir ibland ett tilltal till ett odefinierat du, som ger intryck av att kunna vara en psykolog eller förhörsledare och därmed antyder ett dramatiskt slut. Dessutom finns ett antal sympatiska illustrationer till vissa av Bens tankar, han gör kurvor och diagram över olika saker. Till exempel är en av figurerna en tabell över Carls olika tillvägagångssätt att förstöra saker beroende på vilken syssla det gäller. En annan figur förklarar varför det är lättare att träffa någon med ekollon om man står uppe i en trappa istället för nere.

Ska det buas åt något i boken är det åt vissa övertydligheter när relationer och status ska förklaras. Det är mycket sådant här:

Så länge jag kan låtsas som om jag inte vet att Olly fortfarande umgås med honom är det jag som avgör vad som kan hända. Det är mitt val. Men när han vet att jag vet blir allt annorlunda. Då måste jag göra en markering. Jag måste dra mig undan.

Detta kan man som läsare ofta begripa på egen hand, och om inte annat hade det lyft läsningen om det gestaltats i handling istället. Det är också svårt att köpa att en tioåring verkligen är så pass medveten i sitt sociala spel att han formulerar det för sig.

Det antydda dramatiska slutet kommer som på beställning och även om man inte får bevittna själva scenen är den lätt att föreställa sig som ordentligt otäck. Ifrån sig lägger man en bok vars spänning är lättserverad men som ändå inte är platt. Största vinsten med att ha läst boken får dock sägas vara att man blir påmind om hur det är att vara barn. Hur det är att ha och inte ha kompisar, hur det är att inte förstå saker, hur det är att inte veta vem som kan svika en. Hur det är att bemöta människor som Carl. Jag minns.

Similar Posts:

• Som tvåtusentalets Harlequin
• En tripp till helvetet
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Stämningsfull skildring av ett ensamt barn
• ”Jag vill ju va’ som du”

Kanske är det för att Sutcliffe tvingar mig hänga på Dave strumpförsäljaren. En alldeles bedrövlig ryggsäck att klänga fast vid, fylld med synnerligen ytliga reflektioner och patetiska porträtt av sina sökande landsmän. En ryggsäck vars bärare har så många cyniska kommentarer att yttra om landet han befinner sig i att han aldrig egentligen låter läsaren uppleva det.

Om det är denna ointressanta Dave eller de rinnande, eruptiva, målande beskrivningarna av magsjukdomar som får mig att må illa kan jag inte avgöra. Förmodligen är det just kombinationen av personlig röta och mänskliga avträden.

Men visst försöker han, Sutcliffe. Rökelse, tantriska centrum, hundburgare, meditation, trängsel och värme. Yoga, mantra, reinkarnation och heligt förorenade floder. Men han når aldrig fram. Skildringen leder inte till någon förståelse, varken för Dave eller för det främmande, mytomspunna land han besöker. Den exotiska miljön leder inte till att människan Dave träder fram för läsaren och att se den indiska kulturen genom Daves brittiska medelklassögon är heller ingen berikande upplevelse. I Indien, såväl som i Storbritannien, är Dave fortfarande en strumpförsäljare i själen.

Som läsare känner man sig besynnerligt bestulen på en historia. Som att stiga på en buss och sedan kliva av mitt ute i ödemarkerna. Helt utlämnad vänder man blad för att någonstans finna en person eller miljö att känna sig trygg i. Men istället denna magsjuka, cyniska misantropen Dave, som med ryggsäcken skavande på sina brittiskt glåmiga axlar helst vill vara tillbaka i England och uppleva Indien genom att dricka Ceylon-te. Symptomatiskt nog väljer den enda riktigt intressanta karaktären, en engelsk journalist, att lämna Dave och Sutcliffes roman åt sitt öde. Han anade antagligen var trippen till Indien skulle sluta.

För slutar gör den. Inga lösa trådar att spinna en fortsättning på. En tripp till Indien tar oss från te, scones och ungdomsångest till Indien och tillbaka igen. Vi lämnar Dave i sin medelklass säng. Modern vid hans sida, sjungandes ”Rule Britannia” tills sonen somnar in.

Det är ironiskt att läsa det avsnitt av Aischylos Agamemnon som inleder Sutcliffes alldeles egen tragedi:

Vishetens väg han visat oss.
Stiftat lagens stränga bud:
Lida för att lära.

Tvåhundrafyrtio sidor. Lärjungen överträffar Mästaren.

Similar Posts:

• Som tvåtusentalets Harlequin
• Skickligt, men utan nerv
• Indienresa med oanade konsekvenser
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Jag minns också Carl

En sådan vadå? tänker ni…

Jo, en sådan som bott där bokens handling utspelar sig – London – och där jobbat som bartender whatever och som verkligen levt i London och som verkligen pratat engelska på riktigt med riktiga sådana där värsta snubbarna från London som bara finns på TV. Jag är en sådan där medlem av den exklusiva skara på så där en halv miljon tjejer och killar från Sverige under tjugofyra som också gjort detta de senaste två åren. Och det är nog för alla oss, plus de som nu bor i London, som denna bok är menad för.

Människorna som vet att i London finns en tunnelbana för vi har åkt den… minst flera stationer. Människorna som på väg ner till perrongen ser en bok – som att döma av dess omslag ser ut att handla om just de som rusar ner mot perrongen – i en bokmonter och bara känner sig tvungna att köpa den.

Vi är ju en del som alla kan tänka att så där är det ju … Precis så där är det ju.

Killarna är så där och tjejerna är nog så där och livet de lever är nog också så där. Det här vet vi, inte för att vi bott där och sett dessa på riktigt, utan för att vi sett allt på entimmesserier på TV. Och i de här serierna är alla precis så där.

Ni vet de där serierna från England med trettionåntingfolket som delar en skabbig lägenhet i Bethnal Green trots att de alla jobbar i glamorösa och välbetalda yrken. De där trettionåntingfolket vilka alltid är tre av vardera kön varav minst en, minst en, är öppet homosexuell och där minst en, minst en, är tveksam på sin bisexualitet och vars allas tillvaro verkar gå ut på att shagga absolut alla de andra i lägenheten. Något som de också alltid verkar lyckas med. Här är nästa serie från England, för det skulle förvåna mig ofantligt mycket om BBC inte redan köpt upp rättigheterna och nu as we speak är i preproduction.

Vad kul… premiär till hösten och William Sutcliffes bok var egentligen bara ett manus. Nu ska jag inte vara orättvis bara för att min referensram placerat sig kring anglosaxiska oväsentligheter. 6 x kärlek funkar rätt bra för vad den är, relationshitochditaffärer med alla inblandade. Sutcliffe skrapar lite på ytan av det rent relationspsykologiska och ibland finner jag mig flina till då jag inser att så där är det – killar fäller aldrig ner toalocket – och förfäras. Inte många sidor senare förfäras jag återigen, fast nu över att jag förfäras över någonting överhuvudtaget i den här boken. Inget homosex, inga rasistiska påhopp, inga skämt om handikappade, inga skämt om homosexuella rasister som råkar vara handikappade och inga haltande skottar med överbett.

Förlåt nu är jag så där överlägsen igen. Som om det skulle vara kriterier för bra litteratur – oh vad det tog emot att skriva det där – att skriva om socialt utmanade grupper.

Kan dock inte hjälpa det att jag bara ser dollartecken i William Sutcliffes ögon. Marknaden för den här sortens litteratur måste ju vara enorm och allt kan mätas i dollar… förlåt… pund.

Som tvåtusentalets Harlequin.

Som tåglitteratur.

Similar Posts:

• En tripp till helvetet
• Jag minns också Carl
• Inte så Faber men bra ändå
• Mot sorgen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen