När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.

Similar Posts:

• Det avslutande väderstrecket
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Även frälsaren kan vara ett svin

Innan något av allt detta hände var Julian Assange enbart känd som en av grundarna till Wikileaks, världens första underjordiska central att på sin hemsida avtäcka det ena hemliga dokumentet efter det andra. Likt en laglös Robin Hood i stormakternas stängda värld outade man Guantanamo; hur togs egentligen fångarna om hand? Kriget i Irak: ett klipp som kom att bli känt för världen under rubriken Collateral murder visade hur amerikanska soldater letade ursäkter att spränga civila i luften som om det handlade om tevespel. Inte hann man bry sig om att kolla ifall det var barn eller journalister involverade innan man tryckte på knappen. Vad Wikileaks gjorde var helt enkelt att lägga ut sanningar som av olika anledningar dolts i rapporter (oops, vi råkade spränga en skola! Dölj det…), så att makthavare världen över fann sig med byxorna nere, medan tidningarna kunde ta för sig av avslöjandena.

Julian Assange: ”Memoarer är prostitution” berättar ingående från början till slut tanken bakom och hur själva fullföljandet av Wikileaks gick till. Jag var en av alla de som beundrade Assange när man först fick höra talas om avslöjandena. Unga datahackers som knäcker systemet till Pentagon; shit va häftigt liksom! Och det är häftigt. Jag som inte brukar uppskatta biografier alls läser på, flera hundra sidor om dagen utan att tröttna. Det är bra driv i språket, med cliffhangers och personlig ton. Assange är en tacksam romankaraktär hela han, i sin arrogans och självgodhet, som han ständigt hävdar är egenskaper han inte besitter. Man ler förnumstigt åt hans långa hår som blir klippt samtidigt som han jobbar, hans ilska över att folk kallar honom ohygienisk (vilket arbetande geni har tid att duscha?!), men hejar framför allt på när han brusar upp på både makthavare och journalister. Assange är en sann anarkist och antimaterialist, och världen är allt annat än det. Denna naiva oförståelse till att pengar styr, att kontakter måste vårdas och att näten av makt aldrig får brytas; den står jag helt och hållet bakom. Det är unikt i en värld som vår att Wikileaks aldrig jobbat efter ekonomisk framgång; att Assange som ung hjälpte polisen att jaga pedofiler på nätet, utan betalning.

Det sägs i förordet att Julian Assange: ”Memoarer är prostitution” var just en motvillig biografi, som titeln antyder. Han skrev på kontraktet i december 2010 och sa ”Jag hoppas att boken blir ett av vår tids förenande dokument. I denna personligt hållna text tänker jag förklara vår globala kamp för att tvinga fram ett nytt regelsystem mellan folken och deras regeringar”. Men ångrade sig när det var klart och tyckte att det var för personligt för att trycka. Med kontraktet i hand tryckte förlaget ändå. Texten, som är skriven i jagform, är namnet på omslaget till trots skriven av den skotske författaren Andrew O’Hagan, baserat på 50 timmar intervjuer med Assange.

Assanges vision tycks alltid ha varit att på nyss nämnda storvulna sätt förändra världen, och det har han gjort, med Wikileaks. Varför denna biografi skulle vara motvillig är för mig ett mysterium. Det tycks pompöst att ens hävda en sådan sak. Boken bör snarare ses som det slutgiltiga försöket att återupprätta Assanges heder sedan anklagelserna 2010. Som sådan propaganda fungerar den utmärkt: till och med jag, som hatar honom, minns varför jag hyllade honom så högt, nära gränsen till idolförälskelse, en gång i tiden.

Mellan raderna är förstås inte allt lika obestritt fantastiskt. Visst är det underhållande när Assange gör upp med uttalandena om att han skulle ha ”blod på händerna”, som han anser vara ett ogrundat uttalande som fick vingar. Mindre roligt är det när Assange helt och hållet tar avstånd från fallet Bradley Manning, soldaten som blev fängslad efter Collateral Murder för att han misstänktes vara den som läckte videon. ”Vi kan inte se vem som kommer med informationen”, säger Assange, och så är den axeln fri från tyngd. Det är helt enkelt hela tiden Wikileaks och Julian Assange som har rätt, och resten av världen som har fel.

Och för att återgå till inledningen: Det går inte att komma ifrån att det finns en äcklig smak i allt det här. I sann Wikileaks-anda läste jag förundersökningarna i fallet Assange, som läckte ut nån gång förra våren. Det var deprimerande läsning, men också upplysande läsning. Framför allt var kvinnornas version av saken väldigt utförlig, och Assanges version väldigt fåordig. Den som väntar sig en förklaring i den här boken blir besviken. ”Jag är ett svin, men det kan man inte dömas för.” Assange flydde rättsväsendet för att han var paranoid och rädd för CIA som uttalat mer eller mindre tydliga hot om att tillfångata honom på alla möjliga tänkbara sätt. ”Jag lever för rättvisa” blir inget annat än ett skrattretande citat av mannen som ständigt söker skjuta upp sin egen rättegång, anklagande Sverige för att vara en feministstat där det inte går att få en rättvis bedömning. Ur en brottssynpunkt är utgivningen av denna bok rent förkastlig. Assange är den kände mannen som har all möjlighet att bättra på sin profil inför en rättegång som aldrig tycks komma.

Mitt slutord blir alltså dubbelt. Läs boken för att Wikileaks är världsomvälvande och historien om dess bragder lika rafflande som vilken saga som helst. Men bismaken: omslaget med en bild av en rufsig, skäggig Assange med lapp för munnen, som för att insinuera att han inte tillåts säga sin mening längre, och orden från The Times: ”Det är något särskilt med honom: en stridslysten och luggsliten begåvning. Trots alla tvivel så tjänar boken sitt syfte”, får mig fortfarande att vilja kräkas.

Similar Posts:

• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Vad är egentligen motstånd?
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Till attack mot Hollywood
• Upplysning åt folket