För seriefiguren Lucky Luke är hästen Jolly Jumper direkt oumbärlig. Oräkneliga är de gånger som Jolly Jumper räddat Lucky Luke vare sig det rör sig om oöverstigliga raviner, översvämmade flodbäddar eller vinande skotteld. Tillsammans har de ryckt ut i lagens namn i Amerikas Vilda Västern i flera decennier. Likt ett åldrat par som varit gifta länge munhuggs de när svårigheterna möter dem.

Lucky Lukes upphovsman, Maurice de Bevere, (signaturen Morris), ritade inledningsvis kortare serier men i samarbetet med fransmannen Renée Goscinny utvecklades längre manus som ledde till seriealbum på 44 sidor. Det var dessa jag bekantade mig med i min barndom när de första svenska översättningarna kom på 1970-talet. I flera album förekom en historisk person som existerat i verkligheten, vilket var en liten allmänbildningsbonus för läsaren.

Guillaume Bouzard tillhör en ny generation serietecknare, som väcker liv i den tecknade cowboyen med anledning av seriens 70-årsjubileum förra året. Min nyfikenhet är stor. Fungerar en historia överhuvudtaget idag där huvudfiguren ska bringa ”ordning och reda” i laglöst land bland guldgrävare, tågrånare och indiansk ursprungsbefolkning? Dagens läsare vill nog ha något annat än de stereotypa figurer som vanligtvis dyker upp i västernfilmer och -serier.

Stadens åklagare ger Lucky Luke ett uppdrag som innebär ett besök på fängelset där bröderna Dalton sitter. Men medan åklagaren pladdrar märks att Lucky Luke är bekymrad. I stället för att lyssna på uppdragets detaljer oroar han sig över varför hans trogna häst inte längre pratar. Det går så långt att han till och med frågar sin uppdragsgivare, som förvånat hummar något om att lite nya kläder skulle kunna bidra till lite omväxling. Lucky Luke har haft samma kläder – jeans, gul skjorta, röd snusnäsduk omvirad runt halsen, cowboyhatt – i alla tider.

Anslaget är helt rätt. Nutidens vindar fortsätter fara fram runt cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Han har inte längre en cigarrett i mungipan (han slutade röka 1984). Åklagaren bjuder honom ett grässtrå från sin ask, men sedan 6 år tillbaka har Lucky Luke också upphört med grässtråtuggandet. Jag ägnar hastigt en tanke åt tidigare arbetsplatser på 1980-talet och 1990-talet då kolleger rökte både cigarrer och cigarretter på sina arbetsrum. Rökning på kontoret idag? Otänkbart.

Humorn är också mer nutida i Bouzards föreställningsvärld. Borta är den slapstickartade dratta-på-ändan-humorn, borta är också det våld som tidigare sågs som en självklar ingrediens i slagsmålen på saloonen bland whiskyflaskorna. I stället fnissar jag åt ordlekar, språkliga klurigheter och bröderna Daltons beteendemönster. Averell som alltid är hungrig, Joe som alltjämt är ilsken så att oset bolmar ur öronen och de kvarvarande två som fånigt upprepar repliker som uppskruvade dockor.

Bildmässigt har Bouzard en egen stil med konturer som bidrar till berättelsens lättsamhet. Lucky Lukes uppstående lugg är inte lika coolt tecknad som hos Morris & Goscinny. Hjältelooken är mer en antihjältelook. Och Averell – den matglade Dalton – har fått en rondör som inte heller fanns för några decennier sedan. Nutidens västerländska matvanor har sannerligen fått en realistisk påverkan på hans kroppsformat.

Äventyret är traditionellt uppbyggt och innehåller cliffhangers, återvändsgränder och ett tydligt ”Slut”. Intrigens, rutornas och pratbubblornas fasta struktur skapar igenkänning, liksom inslaget av humor. Säkert utgör serieformatet en kreativ utmaning för den som har tecknartalang. Vissa likheter finns kanske med musiker som använder poplåtens format med vers – vers – refräng – vers – refräng – refräng (om än med vissa variationer).

Serier är tvådimensionella och ska så vara. Jag ryser av obehag när seriefigurer omvandlas till teater eller besöksparker med utklädda kostymfigurer. All magi försvinner om mina hjältar och antihjältar står framför mig i kostymer med helt abnorma proportioner. Däremot är jag oerhört förtjust i att nutida serieskapare återupplivar insomnade seriekaraktärer och ger dem nya historier. Bouzard har i sin modernisering låtit samtiden lysa upp Vilda Västernscenens skuggor och vrår i stället för att fastna i gammal, klyschig utformning. Dessutom lyckas han göra en balanserad avvägning mellan olika referenser till läsarens förkunskaper. Beröm ska också ges till översättaren Stefan Carlsson, som omvandlat de franska blinkningarna till svenska diton.

De sista rutorna i äventyret lämnar utrymme för tolkning. Hur kommer relationen egentligen att utvecklas mellan Lucky Luke och Jolly Jumper? Det är på sätt och vis märkvärdigt, att en äventyrsserie med humorinslag lämnar en efterklang som handlar om långvariga relationers komplexitet. Det finns all anledning att fortsätta att läsa ett seriealbum ibland.

Similar Posts:

• Räv med rätt att finta
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Hästar trivs bäst tillsammans
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Arn blir serie

Cormac McCarthys Blodets meridian är en westernbok som dock inte bör buntas ihop med den genre som knappast gjort sig känd för att vara stor litteratur. För det är nämligen just vad detta är. McCarthy har ett språk som lägger ut vackra, närmast poetiska miljöbeskrivningar över de öde ökenområdena vilka samtidigt blir en effektfull kuliss till de vidrigheter som han lika detaljerat beskriver, inte sällan i samma långa meningar. Kontrasten slår läsaren bokstavligen i magen – inte minst för att denna historia, som har en historisk grund, knappast är unik för den tid och det rum där den utspelas. De mekanismer där ett egenberikande maskeras av luddiga politiska ideal är ju applicerbara på de flesta konflikter där det finns någon form av morbidt entreprenörsskap.

Vi får följa historiens berättare, som lite på samma manér som i Vägen bara heter Ynglingen, från det att han rymmer hemifrån tills han av en slump hamnar hos de irreguljära trupperna. Ynglingen dras snabbt in i de metoder som används, och vill man vara ödmjuk mot honom skulle man kanske kunna betrakta honom som något av en barnsoldat. Men den färgstarkaste karaktären i gänget är inte Ynglingen utan dels dess formelle ledare John Glanton, en man som ”för länge sedan avsvurit sig all hänsyn till konsekvenser” och leder sin trupp med kvasifilosofiska utläggningar om krigarens heder och rätt, och dels, eller framförallt, den inofficielle ledaren: domare Holden.

Holden är något av en antikrist, med ett abnormt utseende (han är enormt stor, kritvit och helt hårlös), en ofantlig kunskapsnivå och framförallt en förmåga att få alla i sin omgivning att förstå att han är övermänsklig. Hans grymhet är också övermänsklig, hela tiden styrd av en egen sorts logik och aldrig av känslomässiga utbrott. Han våldtar, mördar och skalperar fiender likaväl som barn, samtidigt som han konverserar på flera språk, för långa filosofiska och juridiska utläggningar, och konstant nedtecknar botaniska och zoologiska fenomen i sin speciella bok. ”Vad som i skapelsen existerar utan min kunskap, existerar utan mitt samtycke”. Ja, vill man sammanfatta det så är han en fullfjädrad psykopat, men samtidigt också litterärt lysande och definitivt skrämmande.

Blodets meridian är en roman där människovärdet är obefintligt och där scener som massakern på den vietnamesiska byn i filmen Plutonen eller scenen i Schindlers list där SS-officerarna misslyckas med att skjuta den judiska arbetaren med den icke-fungerande lugern och likgiltigt bara säger ”där hade du tur, kila iväg nu”, spelas upp om och om igen. Eftersom miljön är Vilda västern är det också en roman där man nästan önskar att genrens lite mer klichéaktiga dramaturgi skall verka: man vill nämligen att Zeb Macahan plötsligt ska dyka upp där bland sanddynorna för att, med sitt stora rättspatos och sin enorma bowiekniv, ställa allting till rätta. Men i McCarthys Vilda västern finns naturligtvis inga sådana hjältar.

Similar Posts:

• Solen går upp i Vilda västern
• Veckan på dagensbok.com
• Hästar pratar inte – väl (?)
• Vilda västern med resten
• Familjen Macahan möter familjen Ewing

Swede och hans häst Wipp far fram som ett dammoln i jakt på mördare, tjuvar och banditer. Han är det amerikanska 1800-talets medborgargarde, en så kallad prisjägare. Han är en mytomspunnen legend med silvervitt hår. Men det finns ett pris även på honom. Österut ska det finnas män som lovar guld för hans revolverhand, avhuggen och torkad.

Swede är en beväpnad westernskildring, en modernt skriven nybyggarsvit, en spöklik thriller och en feministisk kampskrift. Pauline Wolff hittade fram till Swede genom släktforskning, tidningsnotiser, brev och sånger. Jan ”Swede” Anderson, denne hedersknyffel, alltid redo att rädda kvinnor i nöd och bekämpa ondskan växer i hennes bok fram som en man med både fram- och baksida.

I spåren efter Swede och hans häst följer tre smutsiga häxliknande unga kvinnor. Otröttligt och beräknande följer de hans färd, dag som natt. Deras hund skäller vemodigt och kusligt i månskenet, ända tills han dör skäller han. Det är med grymhet och list kvinnorna sätter sin plan i verket.

Öga för öga, tand för tand. Hjärtat på en hjälte kan också blöda. Gott och ont blandas i denna berättelse upp till den smutsgrå färg Swedes hår verkligen kanske hade.

Swede är en mängd personporträtt och perspektivbyten som tillsammans bildar en komplex hämndhistoria. Inledningen blir i och med denna struktur något segdragen. Först när alla personerna och deras inbördes förhållanden fallit på plats kan själva intrigen ta fart. Och som den gör det. Det är kuslig action. Revolvermynningarna pekar åt alla håll. Ingen går säker, inte ens Swedes lysande hjältegloria.

Similar Posts:

• Vilda västern med folkmord istället för klichéer
• Flygande kvinnor
• Hästar pratar inte – väl (?)
• När vi var Dom
• Mot det nya landet