I Pandora’s Star, som är den första delen av två, möter vi en mänsklighet som genom maskhål koloniserat hundratals världar, mött ett antal andra intelligenta raser och till och med själva skapat en. Det är en värld där Internet kallas för ”the unisphere” och spam nästan inte existerar. Tack vare maskhålen har man inte haft något behov av traditionella rymdfärder. Ett astronomiskt fenomen utom räckhåll för maskhålstekniken ändrar på detta. Två stjärnor slocknar på ett ögonblick. En fysisk omöjlighet. Man bygger ett rymdskepp som kan färdas snabbare än ljuset som skickas ut för att undersöka.

Tidigare har mycket av det Hamilton skrivit haft en koppling till döden och framförallt återuppväckandet från den. Den här gången har han byggt vidare på det ämne som han behandlar i Misspent Youth, föryngring, man undviker döden helt och hållet. När du levt ett fullt liv och kroppen börjar bli gammal och skröplig lägger du in dig på en klinik något år och kommer tillbaka ut i livet som tjugoåring igen. Hamilton hanterar detta mästerligt och det blir en naturlig och väl integrerad del av berättelsen. En så pass stor förändring i samhället får mängder med konsekvenser, både stora och små. Idéen om livslånga förhållanden förkastas och det är naturligt att man byter partner en eller ett par gånger under varje livscykel, dynastier byggs upp där samma människor styr under flera århundraden och släktförhållanden kan med tiden bli riktigt komplicerade. Som det gamla ordspråket lyder ”Life’s a bitch, then you rejuvenate and do it all over again”.

En intressant passage är den klassiska ”Who dunnit” Hamilton vävt in i bästa Agatha Christie-stil. En gammal olöst mordgåta där offret självt, som naturligtvis återuppväckts, inte kan se någon anledning till mordet och de övriga ledtrådarna inte leder någonstans. Det är en mordgåta där själva föryngringsprocessen spelar en nyckelroll. Det är skickligt att föra historien framåt samtidigt som en av dess grundförutsättningar slås fast.

Jag har tidigare kritiserat Walter Jon Williams för att inte våga sig på att skildra andra intelligenser och göra dom till en del av historien. Han valde bort det spåret och romanen blev lidande. Hamilton vågar. Han vågar ta steget nästan fullt ut och bygger också här upp en hel värld för att förklara vad som driver och motiverar Prime som rasen kallas. Förutom de underbara världsskildringarna och personerna är den stora behållningen delvis sättet mänskligheten reagerar på Prime men framför allt hur Prime reagerar på mänskligheten. Den saknar många av de känslor som driver oss och är i grunden väldigt enkel så på det sättet har även Hamilton valt en enklare väg. Nu är det i och för sig så att det är just Primes enkelhet som är dess styrka och som skapar det dynamiska samspelet mellan de båda raserna. De mänskliga influenserna som smyger sig på skapar bara förvirring och försvagar. Rå skoningslös effektivitet är dess största fördel.

En av forskarna som skapade maskhålen bestämmer sig för att det enda sättet att komma till botten med hotet från Prime är att fråga en av de raser som funnits i universum mycket längre än mänskligheten. De mystiska ”Silfen” som talar i gåtor och verkar nästan alvlika på det sättet med sitt evighetslånga perspektiv på saker och ting vandrar mellan världar som andra joggar igenom skogen borde veta om några gör det. Jakten på dom är en episk resa genom en mängd världar. Hur ska det sluta? Kanske med att man efter för många världar till slut faller över kanten?

En annan spännande del är den parallella historia som finns i bakgrunden och som mycket väl skulle kunna vara huvudhistorien men vi kommer aldrig riktigt dit. En grupp terrorister påstår att en främmande varelse som kallas ”Starflyer” har infiltrerat mänskligheten med sina agenter. Dess mål är att mänsklighetens undergång och detta ska den åstadkomma genom att utnyttja det kaos som uppstår när Prime anfaller. Hur denna del av historien utvecklas är ganska förutsägbart men det ska bli spännande att se hur Hamilton vrider till det hela i nästa del.

Hamilton har en historia av vackra slut där det känns som att historien bara har börjat. Det stämmer den här gången också men det är ju del ett av två så det är inte så konstigt. Boken slutar med en riktig cliffhanger så nästa del får gärna komma snart. Riktigt snart.

Similar Posts:

• Vackra slut
• Science Fiction med potential
• Köp två, betala för en
• På rätt väg
• Charmig och episk bagatell

Första boken var inte helt lyckad. Personskildringarna var för platta, världen intressant men dåligt utnyttjad och tempot alldeles för långsamt emellanåt. Till The Sundering har han ryckt upp sig ordentligt och världen bjuder på nya överraskningar hela tiden. Gerillakrigsföring i stadsmiljö nere på en planets yta ger oss ett annat perspektiv på historien och på hur begränsad en krigsmaskin uppbyggd kring storskaliga rymdslag egentligen är när det gäller markstrider. Något vi kommer få se mycket mer av i den tredje delen. Den stora bristen är annars fortfarande att vi inte får lära känna de andra raserna bättre. Visst, de tar mer plats den här gången än förra och man kommer dem lite mer inpå livet men det är fortfarande på tok för lite. Det skulle lyfta historien och att Williams undviker det kan jag bara tolka som att han tvivlar på sin förmåga att klara av det på ett bra sätt. Om det är så respekterar jag att han låter bli. Bättre att låta bli än att försöka och misslyckas.

Det finns en del underbara scener med gigantiska rymdslag där torpeder, laser- och protonstrålar flyger kors och tvärs, gigantiska och storslagna byggnadsverk som förstörs, planeter som erövras och maskhål i rymden som flyttas. Det är upplagt för episka strider i linje med de man sett i filmer om andra världskriget. Mycket väntande blandat med ett rasande tempo emellanåt.

Som kontrast till detta använder Williams de enorma avstånden i universum. Från det att man upptäcker fienden till det att man kan skjuta på dom kan det gå rätt lång tid. Från det att man dödat en fiende till det att man får det bekräftat (alltså den tid det tar för ljuset att studsa tillbaka) kan det gå flera timmar. Att visa på hur stort universum är på det här sättet gör att man verkligen känner tomrummet där ute. Det är inte en massa små skepp som flyger omkring som i Star Wars, det är stora maffiga kolosser som färdas i upp till 70% av ljusets hastighet. Relativitetsteorin behandlas inte alls tyvärr. Vad händer när två skepp med den hastigheten möts?

Williams har som sagt var en bit kvar till perfektionen men jag är väldigt nöjd och positivt överraskad. Boken är mycket bra och gillar du rymdopera är detta något för dig även om den första delen är lite svagare.

Om Williams ska fortsätta utvecklas på det här sättet kommer han utan tvekan bli en författare av världsklass. Jag ser verkligen fram emot sista delen i serien.

Similar Posts:

• Science Fiction med potential
• Episk rymddeckare
• Macleod på rätt väg
• Äntligen …
• Migration som rör upp känslor

En grundpelare i Praxis är "All That Is Important Is Known". Detta motto kan tyckas vara lite missvisande då hela forskningsfält är förbjudna. En hel planet befolkad av människor ödelades efter ett försök att skapa ett virus för att bekämpa Shaa. Shaa påstår att dom begått ett stort misstag. De gjorde sig själva odödliga och efter 10000 år har deras minnen blivit fulla. De ser nu ingen mening med att fortsätta leva och börjar begå självmord. När vi kommer in i handlingen finns endast en Shaa kvar i livet och förberedelserna för dennes bortgång har redan påbörjats. Naxiderna är den första rasen som erövrades och de anser att det är deras plikt att ta över som härskare över imperiet, något de andra raserna inte är så sugna på. Naxiderna skulle troligtvis inte bli bättre härskare än Shaa.

The Praxis är en hederlig och tvättäkta rymdopera, storslagen och pampig. Williams styrka är annars personskildringarna. Historien kretsar kring Gareth Martinez och Lady Caroline Sula. De är båda Peers, adliga, en förutsättning för att komma någonstans i det samhälle Shaa har skapat. Världen är väldigt formell och vem du känner och vem du är släkt med är oändligt mycket viktigare än vad du åstadkommit. Utan rätt kontakter har du alltså inte en chans. Sula är den sista överlevande i en klan som dömts för brott mot Praxis. Straffen är hårda och omfattande. Ofta straffas hela släkter och i extrema fall hela städer eller planeter för några fås brott. Martinez kommer från en rik men relativt obetydlig släkt och målet är en framgångsrik karriär inom det militära.

Man får följa Sula och Martinez både innan och efter att dom träffades. Williams växlar mellan de båda historierna fram tills det att tidsaxlarna binds samman till en enda historia och man har hela bilden klar för sig. Det är alltid lite roligt när berättelsen inte bara följer det klassiska mönstret även om det vore lite mycket att kalla det för nyskapande.

En brist är att Williams fokuserar lite väl mycket på sina två huvudpersoner vilket innebär att vi får veta väldigt lite om de andra raserna. Man kan hoppas att det är planerat och att de får mer uppmärksamhet i de kommande böckerna. Ibland känns det även som om tempot är lite för lågt. De två första tredjedelarna av boken ägnas i princip enbart åt Martinez och Sula. Det hade varit mer givande om man samtidigt även hade fått lära känna dom andra raserna lite närmare.

När vi närmar oss upplösningen, det stora slaget, händer det desto mer. Williams ökar tempot rejält och det blir riktigt spännande. Man kan likna striderna vid gammaldags sjöslag kombinerat med rollerball eller kanske velodromcykling. En udda combo men Williams får det att fungera förvånansvärt bra. Istället för kanonkulor används torpeder. Laser fungerar inte på grund av dom stora avstånden. Innan ljuset nått fram har målet flyttat på sig och man missar. Fördelen med torpeder som är långsammare är att dom kan justera kursen när det behövs. För att dom ska vara riktigt effektiva följs dom åt av en människa i en liten farkost som kan ändra mål och taktik allt eftersom situationen förändras. Sula är en av dessa människor.

Ytterliggare en sak som stör mig är att jag hittade två stavfel. Det borde jag inte kunna göra i en bok på engelska. Det är visserligen att språk jag är rätt bra på men inte SÅ bra.

The Praxis bygger delvis på en ”hemlighet”. Det är en omständighet som styr och förklarar en hel del av handlingen. Tyvärr är denna lite för enkel att lista ut och när sanningen väl avslöjas känner man sig nästan lite besviken. Tråkigt.

Trots sina brister är The Praxis underhållande och var helt klart värd tiden den tog i anspråk. Jag kommer inte hoppa upp och ned av glädje när del två kommer men med lite tur är det mer fokus på de andra raserna och vi får lära oss mer om hela samhället och då kan detta bli en väldigt bra serie. Man kan inte riktigt jämföra Williams med Alastair Reynolds eller Peter F Hamilton men det är underhållande och kompetent sammansatt och det finns hopp om att framtiden kommer se ljusare ut.

Similar Posts:

• På rätt väg
• Episk rymddeckare
• Card imponerar inte
• Vackra slut
• It’s time for humanity to meet its Unmaker