Sen dess har jag läst om Ulysses – senast i Erik Anderssons fantastiska nyöversättning – och hittat betydligt fler nivåer i den än bara den där provokativa språkanarkin. Men när jag nu plockar upp den snart 115 år gamla Dublinbor vete fan om den inte känns mycket modernare än sin skrytige lillebror. Det här är boken Joyce började jobba på kort efter att han som ung student skrikit åt dåtidens litteräre gigant W B Yeats ”Vi har träffats för sent! Du är för gammal för att lära dig något av mig!”, och vid 22 års ålder var han kanske mer återhållen än han skulle bli senare, men inte ett dugg mindre stilsäker. Han vet precis vad han vill göra här, och att han jobbar i svartvitt i stället för färgexplosioner, vill peka på ett ögonblick i stället för alla samtidigt är inget som historierna lider av. Tvärtom.

I Dublin kunde man inte åstadkomma någonting. När han gick över Grattan Bridge såg han ner längs floden mot de lägre kajerna och tyckte synd om de små skabbiga husen. De liknade mest en samling luffare som kurat ihop sig invid flodstranden; deras gamla rockar var täckta med damm och sot; solnedgångens panorama hade överväldigat dem och de inväntade den första nattkylan som skulle få dem att resa sig, skaka på sig och gå.

Dublinbor. Titeln har något konsumaktigt över sig, en enkel innehållsförklaring. I femton noveller skissar han upp det som 1904 var ett bakvatten i Storbritannien, fyllt med koloniala statyer av engelska kungar och desillusionerade nationalister som försökte lära sig säga ”hej” på iriska utan att tänka på hur de pratade till vardags. Femton huvudpersoner; från den unge pojken som funderar över sin lokale präst i ”Systrarna” till den medelålders Gabriel Conroy som sakta ser snön falla från sitt hotellrumsfönster i ”De döda”. Alla står de, plötsligt en vacker dag utan någon större fanfar, inför en insikt om sitt liv – och alla kommer de, i någon mån, att välja bort den, i den mån de alls har lyxen att välja. Någon kommer att fortsätta spöa sin son hellre än att sluta dricka, någon att fortsätta tro på en framtida karriär som för länge sedan seglade bort, någon att spela bort sina sista pengar för att hänga på sina rika vänner… allt beskrivet utan någon viktoriansk blyghet, men också helt utan den sentimentalitet och nostalgi som skulle säljas som typiskt irländskt långt in på 1980-talet. Det sups, knullas, skits, stjäls och slåss i Joyces Dublin, och det kommer varken glada flöjtrefränger som gör det OK eller gråtande fioler som gör det till pekoral. Mitt emellan ett förlorat förflutet och en drömd framtid står Dublinbor och bara… är, i ett nu utan pausknapp, samtidigt som den stora världens gångna och kommande revolutioner tassar förbi utanför knuten.

Ett par ord om Erik Anderssons översättning. Den är inte samma saltomortal på hög lina som hans Ulysses, men inte desto mindre imponerande. Här har han ett enkelt men nästan omöjligt uppdrag: Återge en plats och en tid för länge sedan utan att låta föråldrad, att återge Joyces specifikt irländska engelska utan slanguttryck, de historiska referenserna utan fotnötter, ironin utan punchlines. Resultatet är så självklart att man knappt tänker på det.

Ulysses är mycket mer än ett formexperiment; det är en roman full av patos, kärlek, ilska och humor. Dublinbor har samma ingredienser, men så mycket lättare bakad att man inte har något att gömma sig bakom. Båda är, var och en på sitt sätt, en litterär besvärjelse som stampar fram en hel värld, och jag är så glad att Joyce gav oss båda varianterna.

Similar Posts:

• Nyöversatt Joyce
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Från mobboffer till självständig yngling
• Ömsint skildrat
• Mellan romantik och modernism

Yeats poesi har många olika teman, och att läsa hans dikter är att försöka bena ut de olika lager som de består av. Thomas Sjösvärd har, förutom tolkningen, även bistått med en fyllig kommentardel som till viss del är nödvändig för att förstå de ofta självbiografiska dikterna. ”Tornet” är det före detta försvarstorn i det irländska grevskapet Galway där Yeats bodde med sin familj på somrarna. Härifrån fick han mycket inspiration till många av sina dikter. Uppenbarligen var Yeats hängiven den irländska nationella idén, men kluven till dess praktiska konsekvenser. I en av sina mest berömda dikter, ”Nittonhundranitton”, funderar han över det år då partiet Sinn Fèin upprättade ett oberoende parlament som IRA knöts till. Yeats, med sin teosofiska pacifistiska filosofi, motsätter sig våldet och terrorn och ser dess följder: ”natten kan svettas i skräck precis som förr”. Människan har blivit fångad i ett spel som hon inte är kallad till: ”människan dansar och hennes steg / följer cymbalens barbariskt klämtande spel.”

Många av dikterna hämtar sina motiv från grekisk mytologi, så den kända dikten ”Leda och svanen” som handlar om den myt där Zeus tar gestalt i en svan och våldtar Leda, vilken sedan föder Helena åt honom. Detta är händelser som i den grekiska mytologin sedan leder till Trojas fall. Genom Zeus våldshandling (som vi kanske kan läsa som en parallell till den iriska terror som ”Nittonhundranitton” vänder sig emot) ”är grunden lagd till muren som krossas”. Våldet föder våld. I en annan dikt talar Yeats drömmande om ”en ledaisk kropp” när han möter skolbarn. Där blir den barnsliga och sköna kroppen en bild av oskuldsfullhet och hopp. Yeats är överlag noga med att framhäva hoppet som en grund för livet. Det finns ingen bitterhet hos honom, trots att Tornet är komponerad av en relativt gammal man som mött motgångar.

Yeats poesi är så djupt personlig (inte minst vad gäller motiven och hur kan kombinerar dessa olika) att han ibland helt går upp i poesin och blir ett med den. Man uppfattar inte längre någon ”berättarröst” utan läsningen blir helt organisk med poetens personlighet. Den avslutande delen av ovan nämnda dikt om skolbarnen är de berömda raderna: ”O blommande kastanj med mäktiga rötter, / är du lövet, blomman eller stammen? / O kropp böjd efter musik, o bländande glans, / hur skiljer vi på dansare och dans?”. De är en perfekt illustration till denna Yeats intima förbundenhet med sin egen poesi.

Thomas Sjösvärd har, vad jag kan bedöma, gjort en fin tolkning av detta 1900-talets viktiga poetiska verk, på gränsen mellan romantik och modernism. Ibland blir han tvungen att avstå från Yeats intrikata rimmönster, men det är kanske rimligt att tänka sig för att det ska klinga väl på svenska. Hans svenska tolkning har kanske också en tendens ibland att bli lite torr – Yeats är ju verkligen att betrakta som en ”fullblodspoet”. Detta till trots är det en fin och välkommen gåva till svenska läsare. Att borra sig in i Tornet är att gå in i en djupt originell diktarvärld och gå ut med nya kunskaper och nya erfarenheter.

Similar Posts:

• Letting the days go by
• ”Ni som sår säd, reser gravstenar …”
• Projekt Irland
• Stilla hav, skräck, debutbar och kattspecial.
• Nyöversatt Joyce

Idag, måndag skriver Anna C om debutanten Malin Nords Stilla havet och den stannar kvar hos Anna med sina kontrastrika miljöer och skirligt vackra formuleringar

På tisdag skriver Björn om Jenny Milewskis Skalpelldansen – ny svensk skräck i gränslandet mellan det psykologiska och det slafsiga.

På tisdag beger vi oss även till Rotundan på Stockholms stadsbibliotek för att mingla med vårens skönlitterära debutanter, och höra dem berätta om och läsa ur sina färska böcker. Här ska tydligen avhandlas allt mellan Alzheimers till kolonialism, från människans längtan efter naturen till reklamvärlden lovar Stadsbiblan. Vår dubbelrecenserade Jonas Joelson samt nyss nämnda Malin Nord är två av färskingarna. Läs mer här. Klockan 18 börjar kalaset.

(Fotomontaget tillhör Stockholms stadsbibliotek.)

På onsdag skriver Eva om När börjar det riktiga livet, som är en novellsamling av Fredrik Lindström. Med ironi och sarkasm berättar han om ofta ganska bortskämda medelklassmänniskor.

På torsdag skriver Emelie om Alltid Astrid en bok om Astrid Lindgren som innehåller minnen, samtal, brev och textanalyser av hennes böcker. Det är en fin bok som Emelie ändå hade förväntat sig mer av.

På fredag skriver Richard om W B Yeats poesiklassiker Tornet. Spännande, komplex och fantastiskt vacker läsning, i skicklig svensk tolkning.

På lördag är det kattspecial. Emelie skriver bland annat om Linda Skugges barnbok Godnatt min katt, om sorgen efter en katt. Och om två böcker i Sanna Töringes nya kattserie ”Katt kan”. Alla tre fint illustrerade av Kristina Digman. Camilla skriver om Don Fritjof s En tuff katt, men även en tuff katt kan möta sitt överhuvud.

Detta och såklart mer därtill serverar vi er denna tjugoandra vecka av 2012. Väl mött läsvänner. Häng på!

Similar Posts:

• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt
• Säsongsstart för CLT
• När orden inte räcker till
• Bästa Stockholmsskildringarna