Böckerna uppvisar likheter inte bara storleksmässigt, utan också genom likartade teman som klass och arbetets värde. Båda beskriver familjer i förfall.

Först efter sitt påkostade bröllop går det upp för den godhjärtade unga bruden Somlata att hennes makes adligt förnäma familj hänger på fallrepet efter att länge ha levt långt över sina tillgångar.

Familjens storslagna hus är beläget i en liten håla i Nordbengalen (nuvarande norra Pakistan). Här vimlar det av släktingar, alla lika arbetsskygga, som håller sig flytande genom att gradvis sälja av guld och egendomar.

Den paranoida skräcködlan Pishima är familjens överhuvud. Hon blev bortgift vid sju års ålder, med en sjuklig man, och änka redan vid tolv. Det sägs att hon ruvar på en ansenlig skatt av guldsmycken.

Det blir Somlata som till sin förfäran hittar matriarken död i sin stol. Skräckslagen lyder hon den döda Pishimas befallning att gömma guldskatten för den övriga familjens giriga fingrar. Änkan har förvandlats till ett illvilligt spöke i vit sari, som ideligen dyker upp och gör livet surt för Somlata.

Det försvunna smyckeskrinet blir ett streck i räkningen för den i det närmaste utblottade familjen. Somlata ser ingen annan råd än att ta saken i egna händer. Hon säljer de smycken hon fått i hemgift och startar – till släktens förfäran – en butik. Mot alla odds får Somlata ekonomin på fötter och blir räddningen för den gamla adelsfamiljen, som inte förstått att anpassa sig till den nya tiden. Från att ha varit en blyg och osäker ung flicka utvecklas Somlata till en klok och stark kvinna, en driftig affärskvinna, som blir familjens överhuvud.

Kvinnorollen är stadd i förändring, även ute på landsbygden, något som åskådliggörs av de tre generationerna kvinnor: Pishima, Somlata och Somlatas dotter Boshon. Till skillnad från Pishima, vars liv var helt utan glädje, går tonåriga Boshon i skolan och kör scooter. Hon älskar böcker och får viss frihet, men upplever sin mor som sträng och gammaldags.

Romanen är både besynnerlig och charmerande i sin oförutsägbarhet. Författaren är emellanåt knapphändig med information och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Slutet är lite abrupt och lämnar sin läsare en smula perplex.

Änkan som vägrade dö gavs ursprungligen ut på bengali 1993, översattes till engelska 2017 för att sedan fångas upp av Piratförlaget och publiceras 2020. Översättningen, som flyter ledigt, har vi Mikael Fant att tacka för. Han har valt att behålla de bengaliska benämningarna, vilket skapar viss förvirring, men också ger angenäm lokalfärg.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• När världen inte längre är magisk
• Sorgen har flera färger
• Rik roman om Indiens konflikter
• Arv och miljö

Huvudpersonen sitter i ett kaffehus som omvandlats till en restaurang och bar. Romanens jag får dricka sitt kaffe i två timmar utan att någon invänder. På väggarna finns fotografier av staden som den såg ut för hundra år sedan. Servitören är en person som möjligen känner sina gäster bättre än de själva gör.

Berättarjaget sitter och tänker på storfamiljen som han märkligt nog inte vill gå hem till. Det har gått bra för storfamiljen, tack vare farbrodern som verkar i kryddbranschen. Rörelsen går så bra att de andra inte behöver jobba. Det enda de behöver göra är att se till att familjens försörjare, Chikappa, mår bra:

Varje morgon vid de första tecknen på att han har vaknat sätts teet på. När man anar att han är klar i badrummet ställs dosa-pannan på spisen. Om han slänger kläderna i badrummet eller i ett hörn av sovrummet, eller var som helst i huset, dyker de snart upp igen tvättade och strukna på hans rum.

Det låter ju tryggt och trevligt men jag får en föraning om att tryggheten inte är hundra procent när jag läser följande:

”Det finns en oskriven regel om att alla medlemmar i en familj ska komma till undsättning när den är hotad.” Visst är det som Tjechovs gevär? Det kommer att hända något förenat med olycka längre fram.

Lager efter lager skalas av när jaget vandrar tillbaka i sina tankar. Lågmält och med små gester flyter historien om familjen fram. En skymt av barndomens lyckligare tider, även om det var mindre storslaget än det nuvarande. Berättarjaget och systern delade sovplats men de skrattade.

Konflikten i berättelsen är aldrig uttalad. Den syns knappt. Men hjälplösheten och underkastelsen inför att händelser bara sker är mycket framträdande. Ändå är det inte brist på iakttagelseförmåga hos berättarjaget. Han har en analytisk förmåga. Men dessvärre förmår han inte inse vilken enorm kraft självbedrägeriet har över hans potential att bli vuxen.

Den här romanen är osedvanligt kort. Inga långrandiga transportsträckor eller metaforer som blommat över sedan lång tid tillbaka. Men den har en laddning och fångar en tidsanda som har fokus på människans lockelse till det bekväma. Jagets egen personlighet tycks vara utraderad när han inte längre fylls av strävan framåt och jag vet inte om han är någon att tycka synd om. I skuggorna tycker jag mig också se hur det Tjechovska geväret kommer att plockas fram. Vem, varför och om det finns ett gevär som kommer att användas är klassiska frågor för litteraturälskare. Mitt tips är att du brygger dig en kopp te. Därefter placerar du dig i favoritläsningsläge och avnjuter berättelsen i den gyllene timmen.

Similar Posts:

• Säregen släktsaga från Bengalen
• Utköpt från bostaden
• När världen inte längre är magisk
• Långt borta eller mycket nära
• Romantiserat Indien