Huvudpersonen, adelsmannen Orlando, växer upp på 1500-talet, lever en period som älskare till den åldrade Elizabeth I, förälskar sig i en rysk prinsessa och får hjärtat krossat, blir ambassadör i Konstantinopel, vaknar efter ett uppror någon gång på 1600-talet upp som kvinna, lever en period som zigenerska, återvänder till England och rör sig i litterära kretsar, klär sig växelvis som man och kvinna, gifter sig under den viktorianska eran med en romantisk sjökapten, får sin diktsamling utgiven och vinner litterärt erkännande – och där är vi framme vid det datum 1928 då romanen Orlando gavs ut.

Just det där med tiden är intressant. För om Orlandos könsbyte och erfarenheter kring det debatteras romanen igenom, så framstår tidens gång som något av ett icke-problem. Tiden går bara, och Orlando är i trettioårsåldern i nästan fyrahundra år. Det bara är så. Hen är inte ensam om att vara mer eller mindre odödlig – och inte om att växla kön heller – men något majoritetsfenomen verkar det inte heller vara.

Vad Woolf åstadkommer med detta är emellertid centralt. Genom tidens abnorma gång kan hon visa att det här med könsroller bestäms av sammanhanget, av tid och kultur. Det är inte det fysiska bytet av könsorgan som gör Orlando till någon annan än den hon var som man, det är samhällets förväntningar, hur andra behandlar henne, hur klädmodet begränsar henne – eller, med de Beauvoirs berömda devis: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Så hon stod sorgsen vid fönstret i förmaket (ty så hade Bartholomew börjat kalla biblioteket), förtöjd vid krinolinen som hon helt fogligt anlagt. Den var tyngre och tråkigare än något klädesplagg hon hittills burit. Ingenting hade till den grad hindrat hennes rörelser. Nu kunde hon inte längre ströva omkring i trädgården med långa steg tillsammans med sina hundar, eller springa snabbt upp till den höga kullen och kasta sig på marken nedanför sin ek. Hennes kjolar samlade fuktiga löv och visset gräs. Hennes plymagerade hatt vrenskades i vinden. De tunna skorna blev snart genomvåta och leriga. Hennes muskler hade förlorat sin spänst.

I de här funderingarna, som idéroman, känns Orlando fortfarande mycket angelägen. Det är dock långt ifrån alla stycken i romanen som är så här sobert formulerade. Litteraturvetaren Karin Nykvist i Sydsvenskan gör mig uppmärksam på att den svenska översättningen förlorat inte bara undertiteln ”A Biography”, utan också det lika parodiska registret i slutet av boken. Sådant får man väl inte bara stryka?

I alla fall är det just en parodisk biografi, en rolig bok, kvick och bildad, med mängder av referenser och gliringar till de olika tidernas litterära storheter. En konservativ kritikertyp, som oavsett när han lever tycker att det var bättre förr, tycks till exempel svår att skaka av sig genom århundradena. Ändå blir parodin på den långrandiga biografi-stilen, tja, just lite långrandig. Hela första halvan av boken, innan könsbytet och allt som följer med det, är jag faktiskt ganska måttligt fångad. Jo, det är ofta snyggt och smart gjort, men innehållet är helt enkelt inte särskilt intressant. Andra halvan tar det sig, men det är fortfarande framför allt på ett intellektuellt plan jag blir berörd. Problemet med att allt flyter blir ju lätt att det också för läsaren kan vara svårt att liksom få fäste.

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Krossa heteronormen!
• A life less ordinary
• Att hitta sin pappa
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld

Jag älskar historien om lady Diana Cooper som spelade staty i en pjäs och inte kunde köra bil. Och den om den mindre kända Mitfordsystern Deborah, som trots att hon hävdade att hon hatade böcker var oerhört intellektuell och skrev en hel rad egna. Och Vita Sackville-West som klädde ut sig till man för att vara med sin älskarinna. Men kanske tycker jag allra bäst om historien om Edith Sitwell, poeten iklädd kaftanliknande klänning som med sina uppträdanden och offentliga strider påminner en smula om Björn Ranelid. Jag tror att alla dessa kvinnor var både provocerande, irriterande och hatade. Men i Johan Hakelius version går det inte att låta bli att älska dem. Deras livsöden som liknar skrönor fascinerar lika mycket som deras personlighet.

Men varför ska man egentligen läsa en bok om en rad speciella (konstiga?) rika, brittiska kvinnor? Det kan man fråga sig. Författaren inleder sitt förord med frågan varför den skulle skrivas. Hans svar är att det beror på besatthet av England, på att hans senaste bok, Döda vita män, handlade om just män, och på att det minsann är lite roligare att vara rik än fattig. Men varför ska man då läsa boken? Kanske för att man vill smittas av Hakelius anglomani. Kanske för att den förra boken gav mersmak. Kanske för att bli inspirerad att själv våga leva livet lite mer som en engelsk lady, med lite mer spänning, lite mer självförtroende, lite mer arrogans och lite mer skoj.

Kvinnorna som beskrivs i boken är på samma gång så typiska för sin tid att de blir tidlösa och så annorlunda att de blir allmängiltiga. De är liksom lite mer. De har en något högre koncentration av livet än vanliga dödliga. Därför är det så spännande att läsa om dem.

Spännande och engagerande är språket, texten och berättarglädjen bakom. Varje mening är sprängfylld av information, och jag frågar mig själv: hur lyckas man göra en sådan text underhållande? Ja, hur man gör får jag inget svar på, men att Johan Hakelius lyckas råder det inget tvivel om. Jag sitter och skrattar för mig själv åt dessa otroliga historier som liksom svämmar över håll. Det är många snabba språng och fantastiska utvikningar åt alla håll och kanter. Ibland kan det vara svårt att hänga med, men vad gör det när texten är så underhållande och ämnet så fascinerande.

Det här är en bok fylld av onödigt (poeten Edith Sitwells första kärlek var en påfågel vid namn Peaky), men oerhört roligt (hon var då fyra år gammal, Peaky övergav henne för en fågel) vetande och massor av anekdoter (Margaret, hertiginna av Argyll, ramlade en gång ner i ett hisschakt iklädd en uniform som visade att hon tillhörde amerikanska Röda Korset). Men här finns också en hel del fina analyser av författaren som ger mig känslan av att han (och även jag som läsare) kommit verkligt nära dessa excentriska kvinnor. En bok skriven med mycket humor, stor noggrannhet och lika mycket kärlek.

Similar Posts:

• Excentrikern i sitt esse
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Rätt man på rätt plats

1954 gav hennes man, Leonard Woolf, ut av honom utvalda avsnitt ur dagboken, avsnitt som handlade om henne som författare. Boken fick titeln A Writer’s Diary. Efter hans död 1969, ärvdes de litterära rättigheterna gällande Virginia Woolfs författarskap av hennes syster Vanessa Bells barn.

Dagböckerna utgavs därefter oavkortade mellan åren 1977 och 1984, med noter och register. Eftersom detta material var så enormt, utkom 1990 en förkortning av den fem volymer stora dagboken. Denna förkortning skulle göra dagboken mer tillgänglig för allmänheten. Ungefär fyra femtedelar av det ursprungliga innehållet har alltså skurits bort av redaktören Anne Olivier Bell. Först i år har den svenska översättningen utkommit – vi är verkligen inte snabba i detta land. Elisabeth Grate Bokförlag har gjort en viktig insats.

I förordet berättar Virginia Woolfs systerson, Quentin Bell, om sin moster, att hon skrev sina dagboksanteckningar antingen i slutet av förmiddagens arbete eller mellan eftermidddagsteet och middagen. Därmed är de spontant nedtecknade och ofta skrivna i en hast.

Woolf skrev dagboken för sin egen skull, om detta berättar hon. Det var aldrig hennes mening att den skulle publiceras i sin helhet, den skulle istället tjäna som underlag för hennes kommande memoarer. Hon förstod också att hon i framtiden själv skulle vara mycket intresserad av att läsa den, vilket hon också gjorde då och då.

Virginia Woolf var en centralfigur i den så kallade Bloomsburygruppen i London (läs om den här intill), och vänskapen med dem som befann sig i denna grupp hade hon inlett långt innan hon började skriva dagbok. Om man inte känner till denna grupps medlemmar tidigare, kan det finnas vissa initialsvårigheter med att läsa dagboken, man får ständigt söka sig till bokens förklarande personregister. Och är läsaren inte på minsta vis orienterad vad gäller dåtidens författare, konstnärer och andra mer eller mindre kända personer, är registret ett måste genom hela läsningen. Virginia Woolf befann sig mitt i en stor, intressant och stimulerade umgängeskrets. Med sina vänner och närmaste kunde hon i timmar diskutera litteratur, konst, politik och frågor om livet. Alla hade likartade intressen, de flesta var författare, konstnärer, litteraturkritiker, förläggare eller forskare. En drömtillvaro med andra ord. Till hennes umgängeskrets hörde till exempel Katherine Mansfield, H.G. Wells, E.M. Forster, T.S. Eliot och Vita Sackville-West. Hennes äktenskap med Leonard Woolf var mycket lyckligt, det framgår av dagboken. Hon levde därmed ett ytterst privilegierat liv på många olika sätt, vilket hon också var mycket medveten om.

I dagboken beskriver Virginia Woolf mycket målande och ofta på ett originellt sätt människorna i sin omgivning, ibland lite för elakt kan man tycka, men underhållande. Hon analyserar också sig själv och sitt liv, är stundom både självironisk och självkritisk. Hon kan vara nöjd med sig själv och det hon åstadkommit inom litteraturen, men också orolig inför vad kritikerna ska skriva och vad vännerna ska tycka. Hon beskriver mycket ofta sitt arbete med de olika texter hon håller på med. Lördagen den 13 december 1924 antecknar hon:

Jag galopperar nu fram genom ”Mrs Dalloway”, skriver ut den igen ända från början, en bra metod tror jag, eftersom man på så vis arbetar med våt pensel över helheten och binder ihop partier som vuxit fram separat och blivit torra.

Det svåraste i Virginia Woolfs liv var hennes återkommande depressioner. I början av andra världskriget drabbades hon av en så djup depression att hon inte längre orkade leva. Ändå är det inte helt lätt att förstå, när man läst dagboken, varför hon valde att ta livet av sig. I sina anteckningar berättar hon ständigt och mycket om alla sina glädjeämnen och att hon ändå mitt i allt elände under andra världskriget och inför hotet om en tysk invasion av England, kunde känna sig entusiastisk över skrivandet och hade planer på kommande böcker.

Efter att ha läst dagboken och på så vis lärt känna författaren och hennes privata tankar, hennes omgivning med människor, djur, natur, hus och städer, längtar jag efter att läsa hennes böcker. Inspirerad blir jag verkligen av en person med så höga ambitioner och mål för sitt skrivande, med en sådan arbetskapacitet, så fantasifull och fylld med ständigt nya idéer om vad hon ville skriva.

Similar Posts:

• Dansa med vargen!
• A life less ordinary
• En hen-roman
• Intervju med Nicola Lagioia
• Idyll att stillsamt sukta efter?

Denna min tanke och min önskan om att Manguels bok skulle vara det den inte är och inte kan vara, alltså den imaginära bok jag önskar mig (eller TV-serie), kunde ingå i hans kanske mest fascinerande kapitel: "Biblioteket som fantasi". Där skriver han bl. a. om imaginära bibliotek med imaginära böcker. Om böcker som man önskar eller kan fantisera om att de finns, fast de inte gör det eller omöjligtvis kan göra det. Skämtsamt skrev t. ex. François Rabelais i sin bok Pantagruel, de törstigas konung från 1532, om ett bibliotek fullt av de mest underbara böcker; på fem sidor listade han titlarna som fanns där, bl. a. "Botfärdighetens senapsburk", "De goda tankarnas grytring", "Rompilgrimernas glasögon", "Apotekarnas lavemangspruta" och "Presidenternas isterbuk". Ett annat exempel är det om Charles Dickens, som i biblioteket i sitt hus Gad's Hill, för sitt nöjes skull lät prägla in påhittade titlar på falska bokryggar.

Under ett halvt sekel har Alberto Manguel samlat böcker och nu finns de i en lada av sten på hans tomt, där han bor, på franska landsbygden. En mur i ladan byggdes redan på 1400-talet. Så fort Manguel såg denna gamla stenmur, visste han att där skulle han låta bygga rummet för sina böcker. Och muren skulle bli en del av ladan. Han ville att rummet skulle se ut som en korsning mellan den långa bibliotekssalen på Vita Sackville-Wests slott Sissinghurst i Kent, som han nyligen hade besökt och biblioteket i hans gamla gymnasium, Colegio Nacional de Buenos Aires.

Som en förklaring till bokens titel berättar Manguel att han särskilt trivs i sitt bibliotek på natten och hur stämningen då förändras. På natten känns det han sysslar med där hemligt, han känner sig förvandlad som till något av en vålnad och rör sig omedvetet smygande, fri från vardagens tvång:

En bok ropar helt oväntat på en annan och skapar allianser tvärsöver olika kulturer och århundraden. En halvt ihågkommen rad tas upp av en annan av skäl som är oklara i dagsljus. Om biblioteket på morgonen ter sig som ett eko av den ganska stränga ordning som världen önskar sig, tycks biblioteket på natten stortrivas i den glada röra som är världens egentliga väsen.

I kapitlet "Biblioteket som utrymme" beskrivs ett av problemen för bibliotek, både vad gäller de offentliga biblioteken och de privata boksamlarnas bibliotek: samlingarna växer ständigt och därmed minskar utrymmet för böckerna. I sin bostad i Toronto satte Manguel upp bokhyllor överallt – i sovrum, kök, korridorer, badrum och på verandan. Hans barn klagade över "att det kändes som om de måste ha ett lånekort för att få komma in i sitt eget hem." Han varnar också för att samlandet kan bli direkt farligt:

Kort efter jul 2003 måste den fyrtiotreårige Patrice Moore i New York räddas av brandmän ur sin lägenhet efter att ha legat fastnaglad i två dygn under en lavin av tidskrifter och böcker som han envist hade ackumulerat i över tio år. Grannarna hörde honom ropa och stöna genom dörren som hade blockerats av allt papperet. Inte förrän låset bröts upp med kofot och brandmännen började gräva sig ner i högarna av publikationer påträffades Moore i ett litet hörn av lägenheten, bokstavligen begravd i böcker. Det tog över en timme att få loss honom. Femtio säckar med tryck måste släpas ut innan denne ständige läsare kunde nås.

Den spränglärde Alberto Manguel har skrivit en faktaspäckad bibliotekshistoria med poetiska och en del humoristiska och tragikomiska inslag. Om dock, som sagt, alltför välfylld. Den är också en personlig kärleksförklaring till böcker och bibliotek, inte minst till hans egen gigantiska boksamling.

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary

Nå, detta är säkert på sin plats när stora författare går ur tiden. En omfattande summering kan fungera såväl som källa som måttstock för efterföljare. Men stora författarskap behöver inte betyda tjocka biografier med anspråk på att bli standardverk. Se bara på vår egen Olof Lagerkrantz många biografier där han enkelt nålar upp viktiga händelser från både verklighet och fiktion och drar självklara streck däremellan, utan att för den saken skull bli långrandig.

Lagerkrantz kände dessutom en del av sina biografiämnen, en likhet han har gemensamt med Nigel Nicolson och fallet Virginia Woolf. Nicolsons mor, författarinnan Vita Sackville-West, inledde under tjugotalet ett intimt förhållande med Woolf, såväl i kärlek som vänskap. Medan det förra dog ut efter några år, hölls det senare vid liv fram till Virginia Woolfs självmord 1941. Nigel Nicolson kom på så vis att träffa Virginia Woolf när hon stod på randen till sin storhetstid som författare.

Nicolson fördelar sitt material jämt över tiden; hennes kamp med nyckelromaner som Mot fyren och Mrs Dalloway ges i stort samma utrymme som något annat. Därav förstår man att det här är en bok som inte viger måna sidor åt litteraturanalyser och kritik. Den redogör kort och gott för Virginia Woolfs liv och i vilken ordning böckerna utgavs och i alla korthet hur det togs emot.

Några myter vill boken dock avliva, bl.a. att Virginia Woolfs huvuddrag skulle vara den deprimerades (som gestaltningen den aktuella filmen Timmarna fått ta emot kritik för). Tvärtom hävdar Nicolson att när Virginia Woolf väl fick vara frisk från sina depressioner, vilka inföll före 1915, var hon oftast en ganska glad, arbetsam och rolig person. Om än dödligt giftig med såväl tunga som penna.

Denna instinkt att bita tillbaka eller såra för sin förödmjukelses skull finns väl bevarad i den ofantliga brevskörd hon lämnade efter sig. Där finns också den ljusa sidan av Virginia Woolf. Det är hennes dagböcker som redovisar den andra; mörkret och närheten till depression. Med detta att luta sig mot och i sällskap med andra levnadstecknare samt personliga erfarenheter får vi här en väl avvägd biografi som aldrig blir tråkig, främst beroende på det annorlunda liv en av romankonstens förnyare tillät sig leva.

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• En hen-roman
• Dansa med vargen!
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Renässans för en annorlunda modernism