En skolskjutning sker i Umeå. En tonårspojke hittas sedan död med ett automatvapen i händerna. Gärningsmannen, antas det, men det ska snart stå klart att det inte är fullt så enkelt. Kriminalkommissarie Roland Fransson tar sig an fallet tillsammans med kollegan Lisa Bengtsson och börjar en jakt som visar sig innehålla mer än de kunnat ana. Med oväntad hjälp från Rolands dotter Anna träder en mer omfattande och komplex historia än de någonsin kunnat ana fram.

Mitt första intryck av Den som illa gör är att jag gillar den. Tempot är från början högt och karaktärerna presenteras på ett sätt som gör att man omedelbart får en känsla för dem. I kombination med språket, som bitvis är både humoristiskt och tydligt västerbottniskt, blir det genast intressant. Det påminner en del om Anders Roslunds deckare.

Men – det finns tyvärr ett stort men – ju längre jag läser desto spretigare blir det. När jag lägger ifrån mig boken är det med känslan: vad var det egentligen som hände?

Väldigt mycket, är svaret. Kanske lite för mycket. Skolskjutning, förskingring av mångmiljonbelopp inom Region Västerbotten, en läkare med spelskulder, ett barn fött ur incest och en amerikansk journalist. Det känns som att jag precis tittat klart på en hollywoodrulle extra allt. Slutet bjuder på en twist som jag gissar är viktig för uppföljaren, men som känns så osannolik att hela boken tappar lite i trovärdighet.

Mikael Andersson är helt klart en författare som varken lider brist på talang eller på idéer, men skrivandet handlar ofta lika mycket om att välja som att välja bort. Personligen skulle jag därför önska att uppföljaren blir något mer sammanhållen och att Andersson skulle våga sig på att döda fler av ursprungstankens ”darlings”.

Similar Posts:

• Spänning i Österbotten
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Girighet och galenskap
• Spanska sjukan i Arjeplog
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor

Men Vajlett väljer sin egen väg. Hon kommer inte till väckelsemötena utan fokuserar på barnen – både deras utbildning och deras väl och ve i största allmänhet. Hon ordnar med friluftsdagar och ser till att alla barnen får tillgång till kläder så att de både kan vara med på gymnastiken och gå till skolan även när det fryser på. Hon till och med ordnar med skolskjuts till de fattigaste barnen som bor längst bort, dit det nästan inte ens finns någon väg.

Så, ja, det går inte att motstå Vajlett. Miljön och tiden är också så fint beskrivna att det räcker långt för läsglädjen, även när det känns som att handlingen aldrig riktigt tar fart. För bokens titel och omslaget pekar ju på Vajlett och Rut, som om boken skulle handla om dem båda och om deras relation mer än något annat, men så är det inte.

Boken handlar om Vajlett: om Vajlett som person, om Vajletts första tid på den nya orten, och, framför allt, om Vajlett och arbetet med skolan. Med en annan titel hade jag inte väntat kapitel efter kapitel på att nämen nu ska väl Rut komma in i handlingen? och då hade nog läsupplevelsen blivit en annan.

Nåväl. För den som vill fördjupa sig en stund i norrlandsmiljö på 1950-talet ger boken ändå både fin och intressant läsning och det finns hela tiden en spänning kring hur det ska gå för Vajlett som inte alltid gör som alla andra vill, hur mycket de än försöker styra henne och arbetet i skolan.

Gång på gång glömmer jag bort att det inte är tidigt 1900-tal vi rör oss i, utan faktiskt halvvägs igenom århundradet och ett litet slag efter de båda stora krigen. Det blir en påminnelse om hur stora skillnaderna ändå kunde och kan vara mellan landsort och storstad.

Similar Posts:

• Vajlett och morfars tvillingsyster
• Deckarintrig kring läget i skolan
• Spanska sjukan i Arjeplog
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Familjen Zakrissons marknadsresa förvänds i sorg och de tar sig tillbaka hem till sin lilla gård vid Uddjaure. Snart är alla sjuka i uppkastningar och hög feber. Någon annan medicin än lite konjak med hett vatten finns inte. Döden kommer fort. Det allra yngsta barnet ligger och suger den döda moderns bröst.

Kylan är sträng. Vintern snörik. Tiderna är fattiga. De döda ligger lik i kammaren. Syskonen är utmattade av hög feber. En finns det dock som tar sig an dem; skräddaren Bernard. Han stöder dem så gott han kan och hjälper syskonen med livets nödtorft den första tiden. Även att få de döda begravda så småningom på vårkanten. ”Spanskan” har skördat över nittio offer i Arvidsjaur; ofta flera på samma gång i samma hushåll och timmerkoja. Föräldrarna och systern jordfästs på en massbegravning för fyrtioåtta döda.

Moderns ord till barnen att de ska ta hand om varandra hjälper barnen fram. Särskilt följer vi den tolvåriga Signe som minns sin mor med det långa, vackra håret och moderns ljusa sinne. Hennes ord ljuder i Signes inre: ”He är inge farligt.” Men även fadern talar i flickans drömmar: ”Sätt dej aldrig i skuld till någon!” eller ”Lita till dej själv, flicka! Där har du din största styrka …”. Den äldsta systern Safira får ställa sig i föräldrarnas ställe. Utsikterna är hopplösa: syskonen blir tvungna att lämna sitt hem, gården och ta tjänst hos bönder och de yngsta adopteras bort.

Välskriven roman med verklighetsbakgrund. Man följer även prästen, kommunalordföranden, sjuksystern inflyttad från Värmland och deras kamp för att få en läkare till kommunen. De möter förfärliga syner när de öppnar dörrarna till översnöade kojor. Replikerna är på norrländsk dialekt och stilen är träffsäkert karg och ålderdomlig.

Signe i boken hade en förlaga i Helga Renström (dog i Malå år 1988) som författaren intervjuat. Lundgren är själv uppvuxen i trakten och hört efterlevandes berättelser om vintern när spanska sjukan skördade 93 dödsoffer i Arjeplog (3 % av kommunens befolkning). I Sverige dog inalles 34 500 och i Finland omkring 30 000. 25 miljoner liv gick till spillo i hela världen. Långt flera än i första världskriget.

Min farmor (född 1905) pratade ofta om spanska sjukan. Nu förstår jag mycket mera efter att ha läst Spanskans år. Det finns även en fristående fortsättning på romanen: Storspovens sång (1991, båda böckerna har getts ut 2015 som e-böcker och fått en gemensam titel Berättelser om spanska sjukan 1 och 2 på Forum-förlag). Jag vill läsa vidare hur det gick för de föräldralösa barnen – i dag vet vi också att människor blir traumatiserade av svåra upplevelser och plötsliga dödsfall. Något som påverkar i generationer efteråt.

Nu i april 2020 hundra år senare lever vi igen i en pandemins tid. Coronapandemin skördar död i hela världen och vaccin finns inte (än). Ingen vet vart den leder och hur allt ser ut om en tid. Spanskans år är mycket läsvärd och det är lätt att se likheter med dagens prekära situation. Mänsklighetens minne är kort men vi är fortfarande lika sårbara inför katastrofer.

Similar Posts:

• Föräldraskap och förlust
• Vajlett och skolan
• Mammamammamammamammamammamamma
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Mot det nya landet