Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Valerie Kyeyune Backström debuterar med en avmätt skildring av det förlovade landets polerade yta och den bottenlösa tomhet som döljer sig under den. I centrum står en ung kvinna utan namn och med diffus bakgrund: hon har flyttat till LA från någonstans i Europa, hennes uppväxt var av någon sorts medelklasskaraktär, inte tillnärmelsevis fattig, men trots allt mil från det liv hon suktar efter.

I återhållen stilistik, men med tydlig poetisk skärpa, redogör en berättarröst för hur ”hon” lyckas med sin jakt; efter att ha betat av diverse män som inte sett henne som mer än en exotisk dröm att fly in i men sedan vakna upp ifrån, hittar hon en man som vill gifta sig med henne och göra henne till sin trofé. Hon hamnar i ett stort hus och blir accepterad i societetssalongerna – bara för att märka hur svårt det är att fylla dagarna med mening när hon inte behöver jobba, och att det finns en skillnad på människor som blir rika och människor som alltid har varit rika. Allt hon strävat efter visar sig vara bara ännu en nivå av tomhet och dörrar som för alltid kommer vara stängda för henne.

Ungefär halvvägs in i boken sker ett skifte – huvudpersonen söker sig, liksom enligt manual för det avtrubbade livet i rikedom, till ett dyrt retreat för att försöka hitta mening. Ett tag verkar det som att hon lyckas – tonen i boken skiftar från cyniskt kall till drömsk, varm; hon blir försiktigt hoppfull om livet. Såklart ska även denna verklighet visa sig vara en fasad för något annat, och sensmoralen i boken tycks vara att det enda som verkligen betyder något i den här världen är pengar, den enda man kan lita på är sin bank.

Det finns en spänning i boken mellan berättarrösten och huvudpersonen, en distans mellan dem som understryker viljan hos berättaren att generalisera. Berättelsen fungerar på ett sätt med hjälp av denna distingerade berättarröst som en sedelärande saga. Vad som berättas är i själva verket inte ett enskilt fall, det är en bild av vår samtid, en tragisk skildring av tomheten och ensamheten som gömmer sig i projiceringen av mening på ens omvärld; vare sig det handlar om att lägga den i pengar, status, eller till och med kollektivism. Den generaliserande viljan hos författaren stärks av anonymiteten hos karaktärerna i boken – vi får aldrig veta vad ”hon” heter, och egentligen inte särskilt mycket om henne som person, bortom denna drivkraft att hitta mening (eller kanske snarare att göra något av sin tillvaro trots frånvaron av mening). Inte heller de få karaktärer som omger henne får man som läsare lära känna på riktigt.

Ibland tenderar berättarrösten att bli påträngande, och författarens vilja att förmedla något större lyser igenom vilket klingar falskt mot den annars återhållna, cyniska tonen. Det finns en uppsjö av fantastiska formuleringar som tyder på en språkglädje hos författaren; tyvärr känns dessa ibland snarare som en språklig uppvisning än något som faktiskt lyfter berättelsen. Skiftet i handlingen som sker mitt i är också något förvirrande; man kan förstå att intentionen förmodligen var att utnyttja kontrasternas kraft för att understryka en poäng, men resultatet blir att boken känns splittrad, nästan som två olika berättelser. Trots det är det omöjligt att inte tjusas av Kyeyune Backströms rappa och kreativa språk, det lyfter boken och gör den väl läsvärd.

Similar Posts:

• Kvinnan och hunden
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Varmt bubbelbad om en kylig situation
• Lyckligt slut i debut
• Mer form än innehåll