Det är alltså inte landet med den mest harmoniska historian i världen vi talar om här. Men den första ugandiska romanen jag läser, Doreen Bainganas Tropiska fiskar, är ingen episk skildring av dessa hemskheter. Istället berättar den i småskalig novellform om tre systrar och deras tillvaro, där varje berättelse går att läsa för sig men också tillsammans nästan bildar en roman.

Det är egentligen inte en bok som handlar särskilt mycket om Uganda, dess berättelser är istället allmängiltiga. De handlar om att växa upp och förstå saker om föräldrar, syskon, förhållanden, sex. Eller bara konfronteras med dem. Men platsen, landet, finns där också hela tiden, och i förbifarten är det som om Baingana inte bara skildrar Christines och hennes systrars sökande efter identitet, utan också landets. Vilka är det ugandiska folket, med sina olika språk, sina städer och sina byar (alla har släktingar i ”byarna”, dit man åker för familjesammankomster och och lever det traditionella liv man förkastat i städerna), sina olika etniska grupper och spänningar, orsakade inte minst av de koloniala härskare som ritat landets kartor.

Detta ställs på sin spets inte minst när Christine i en av novellerna åker till USA. Där är hon plötsligt annorlunda, och hänvisas till identifikation med sitt nationella ursprung på ett sätt som gör att hon tvingas fundera över vad det egentligen innebär. Hon hänger med landsmän och diskuterar hemlandet, dit alla är säkra på att de en gång ska återvända, även om tidpunkten är ytterst ospecifierad. När hon möter amerikaner frågar de alltid varifrån hon kommer och hon svarar ”Afrika”. (Hon slutar ganska snabbt att säga ”Uganda”, eftersom hon ”inte får betalt för att ge geografilektioner”).

Men mönster finns ju också i USA, i så hög grad att Christine känner det som om hon blir barn igen och mäste lära om allting. Hur man hälsar på människor, vad man pratar om, hur man klär sig (i USA klär man inte upp utan ner sig när man går ut på barer, till exempel). När hon senare återvänder tll Uganda tvingas hon lära om igen, konfronteras med det hon längtat till och det hon glömt.

Novellerna i Tropiska fiskar är av olika karaktär. Den första, där Christine som liten i hemlighet smyger in i sina föräldrars sovrum och förundras över sin mors smycken, är mystisk, suggestiv, och fångar barndomens mytologiska blick på livet där ting laddas med magisk kraft och små händelser får stor betydelse. Några av novellerna tar upp systrarnas tillvaro på internatskolor där en av dem blir frälst och en annan funderar över magi och kärlek.

Den starkaste novellen är enligt mitt tycke den som heter ”Ett tackbrev” och berättas av Christines storasyster Rosa. Hon skriver till sin förre pojkvän David, mannen som gav henne den sjukdom hon snart ska dö i. Brevet beskriver det kroppsliga förfall som AIDS ger upphov till: tröttheten, såren, blickarna från tidigare vänner som inte längre hälsar på gatan. Men också den sorglösa, lättsinniga tillvaro som var dess upphov: de unga människorna som levde, festade, drömde, och som därför blev sjuka. Jag tänker på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar när jag läser, för det känns som samma berättelse, bara på en annan plats och i en annan tid. Inte minst där blir det så tydligt att människor trots allt är mer lika än olika varandra, världen över.

Similar Posts:

• Angels and mormons and gays, oh my!
• Till minne av de som försvann
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Befrielsen är nära?
• Det slutar inte med apartheid

Hanne-Vibeke Holst är förmodligen mest känd som skönlitterär författare, bland annat till trilogin som inleds med Thereses tillstånd, ett författarskap som renderat henne epitet som ”Danmarks svar på Marian Keyes”. Här visar hon en annan sida som goodwillambassadör för FN-organet UNFPA. Som en del i kampanjen Face-to-Face, med syfte att sätta fokus på kvinnors behov i utvecklingsländerna, har hon rest runt i världen och träffat starka kvinnor med olika förutsättningar, från olika samhällsklasser och i olika länder. Resultatet är en serie intervjuer och bekantskaper som går rakt in i hjärtat, hjärnan och adrenalinsystemet.

Vietnam, Nicaragua, Uganda, Ryssland och Egypten. Sällan har fem platser framstått som så konkreta och levande, människorna där som så nära och tydliggjorda. Det är lätt att blicka ut över världen utan att begripa sammanhangen och livsvillkoren mer än på pappret. Här träder ett antal individer fram som produkter av sina länder, sina uppväxtförhållanden, sin sociala miljö och historia, men också av sina egna viljor och ambitioner.

Det blir både mycket elände och mycket livskraft. Gemensamt har bokens kvinnor inte bara sin utsatthet och sin styrka. Nästan alla är de, i en eller annan form, organiserade. Thán Thi Nguyen samverkar med andra kvinnliga jordbrukare i Vietnam. Lilian Mworeko kämpar för att förbättra villkoren för Ugandas många hiv-smittade. Ljuba Kuznetzova motverkar brutalisering och militarism i ryska Soldatmödrarnas kommitté.

Holst fungerar bra som ledsagare på resan. Hon är medveten, inte bara om de speciella processer och urvalsmekanismer som följer rollen som goodwillambassadör, utan också om sina egna fördomar. Även om hon ibland framstår som en smula fånig är förmodligen det enda renhåriga att redogöra för dem. Hon sticker inte heller under stol med sin feministiska analys av det hon ser:

När en pakistansk kvinna får syra hälld över sig, när en jordansk flicka utsätts för hedersmord, när en dansk kvinna dör till följd av hustrumisshandel är det ett uttryck för en och samma sak: att kvinnan är föremål för en kulturell rangordning där det ena könet betraktas som lägre stående än det andra. Kort sagt, över större delen av världen betraktas kvinnan som mannens egendom. Hans vilja är hennes lag. Om hon drar i kopplet kan han straffa henne. Efter eget gottfinnande. För det är han som har makten. Både den ekonomiska och den fysiska.

Männen i sammanhangen är i allmänhet svin. Möjligen är detta, att döma av faktauppgifter i boken och annorstädes, ett statistiskt faktum. Visserligen nyanserat genom förekomsten av ett och annat hjärtehyggligt exemplar, men faktum kvarstår. Kvinnor får ta oproportionerligt mycket skit här i världen. Och Hanne-Vibeke Holst har lyckats skriva om det på ett förvånansvärt positivt sätt.

Similar Posts:

• Pseudoseriös slisklitteratur
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• Inte hennes bästa
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012