En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de tre flickorna blir oskiljaktiga. För ett tag. Tills D:s riktiga mamma dyker upp och hämtar hem henne igen.

D bor annars i fosterhem, och till skillnad från de båda andra flickorna, som är hårt hållna av sina mammor och av hela gemenskapen i kvarteret, drar hon runt lite som hon vill. Hon undersöker New York. Hennes erfarenheter är rätt annorlunda än de mer stabila väninnornas.

Samtidigt är det lätt att förstås de vuxnas fixering vid skötsamhet. Att vara ung och svart är en farlig kombination, inte minst för de unga männen. Neeka har en bror som sitter i fängelse för något han inte gjort, och en annan som försöker förmana sina småbröder att alltid gå lugnt, aldrig dra uppmärksamhet till sig, väcka misstankar eller irritation.

Neeka made a face.

”You think Tash deserves to be in jail?” Jayjones asked her.

“No.”

“You think Tupac deserved to be in jail?”

“Of course not.”

“Then multiply that and then multiply what you get and keep on multiplying.”

“I read they be building more jails than schools,” I said.

Jayjones put his arm around my shoulder. It felt warm and nice there. He put his other arm around Neeka’s. She made another face but let him keep it there.

“Keep reading,” Jayjones said. “You gonna have more people than my thick-headed sister to be convincing about this stuff. It’s crazy.”

“Yeah,” I said, moving a little closer in to Jayjones. “Real crazy.”

Det är en märklig sorts vardag, Woodson beskriver, i alla fall med svenska mått mätt. En där orättvisa institutioner och rasism är något minsta barn behöver känna till och förhålla sig till. Det är förstås deppigt, men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Det allra starkaste intrycket gör nog ändå hennes gestaltning av gemenskapen i flickornas kvarter, den lågmälda vardagen och den stora värme som ändå finns där.

På sätt och vis med i denna gemenskap finns romanens andra titelperson, rapparen Tupac Shakur. Hans musik och inte minst hans erfarenheter som svart man spelar stor roll för gemenskapen kring romanens flickor. De följer hans med- och motgångar, och berättelsen ramas in av de båda gånger han blir skjuten.

It was hard to read anything about Tupac dying and not think about D. Seems D was right – you listen to Tupac’s songs and you know he’s singing about people like D, about all the kids whose mamas went away, about all the injustice. Brenda throwing away her baby, the cops beating some brother down, the hungry kids, sad kids, kids who got big dreams nobody’s listening to. Like over all that time and distance he looked right across the bridge into Queens, New York – right into Desiree’s eyes. Strange how he saw her.

He saw her.

Så kan människor beröra även om de bara snuddar i utkanten av ens liv, fast de bara är där på radion och i freestylen, eller om de kommer förbi en dag och bara stannar en stund. Bara stannar upp och ser en.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Starr har tur. Hon är en av dem som fått en chans att ta sig ifrån problemen, som har hårt arbetande föräldrar som kan ge henne den chansen. När en av hennes bästa vänner faller offer för gängvåldet och dör, bara tio år gammal, väljer de att köra Starr och hennes syskon hela vägen till den där privatskolan varje dag. Andra vänner har inte samma tur.

Hon är glad att återse Khalil, också han en barndomsvän, när hon för en gångs skull följer med på en fest i Garden Heights. Han erbjuder henne skjuts hem, men de blir stoppade av polisen och det som gång på gång hänt mellan svarta ungdomar och poliser händer: Khalil uppfattas som ett hot och skjuts till döds.

Starr är det enda vittnet, och nu ställs hennes båda världar mot varandra. Den vita skolvärlden, där de flesta utgår ifrån att Khalil var en gangster som förtjänade det, och den svarta, mättad av erfarenheter av polistrakasserier och rasism. Är det ens möjligt att balansera emellan dem längre? Och om Starr träder fram offentligt, som det enda vittnet till Khalils död, vilket blir priset hon får betala?

Titeln på Angie Thomas debutroman hämtar hon från Tupac Shakurs THUG LIFE – ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody”. Det är bara en liten aning av hela den väv av svart kultur, historia och erfarenhet Thomas väver in i sin berättelse, musiken karaktärerna lyssnar på, porträtten de sätter upp på sina väggar, utan att det någonsin verkar konstruerat.

Språket är förstås en viktig del av den där väven, av hela berättelsen om Starr och hennes två världar. Därför skulle jag verkligen inte vilja läsa den här romanen i översättning. Hur översätter man till exempel Starrs pappas teorier om Harry Potter (och ”Why don’t they shoot that nigga Voldemort?”)?

Daddy claims the Hogwarts houses are really gangs. They have their own colors, their own hideouts, and they are always riding for each other, like gangs. Harry, Ron, and Hermione never snitch on one another, just like gangbangers. Death Eaters even have matching tattoos. And look at Voldemort. They’re scared to say his name. Really, that “He Who Must Not Be Named” stuff is like giving him a street name. That’s some gangbanging shit right there.

De teman Ange Thomas behandlar i The Hate U Give är skrämmande aktuella och angelägna, javisst, men det är framför allt en skildring av dem som drabbar, som träffar i magen och sätter sig som en klump i halsen, som värmer och lockar till leenden, skratt, tårar och sträckläsning. Det här är klart en av höstens bästa böcker.

Similar Posts:

• Viktigt om rasismen i USA idag
• Att använda sin röst
• Sjutton år och farsa
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Filmiskt om familj och att vara sig själv

John Erik Rileys båda böcker Vandringshistorier (2002) och Kvarnland (2003) försöker ställa allt detta på ända. Det framgår med all tydlighet hur viktigt det är att författare vågar, ett friskt kulturliv måste ta vara på alla som har talangen att berätta historier om oss och vår samtid.

Båda böckerna består av korta fragment, varvade med novelliknande texter. Ofta liknar det intervjuer som blir till monologer, eftersom Riley valt att aldrig låta oss höra frågorna och bara ana intervjuarens intentioner. På så sätt visar han hur vårt nyhetsflöde i allt för hög grad speglas av journalisternas egna behov av att synas, vara på plats, få sitt namn under en händelse, äga den, och kanske så småningom själva få ge ut böcker och säkra sin karriär. Rileys texter tvingar sina läsare att ta ställning, ställa frågor och engagera sig. Bli medskapare om du så vill.

I den första boken på svenska, Vandringshistorier, tar Riley upp olika moderna myter: mordet på Tupac, homofobi, krigsförbrytelser och humanism. Den starkaste texten tycker jag är ”Käre Ingunn” med undertiteln ”Den homofobe homofilen”. Det är ett slags relationsdrama som utspelar sig på en kortare seglats där perspektivet växlar mellan fyra personer med hjälp av utförliga fotnoter i texten. Dialogerna blir ytliga och vad de egentligen säger varandra kan bara komma fram genom Rileys smått vetenskapliga återberättande. Ett nytt och kul grepp som jag inte har stött på tidigare. Det finns också i texter i Kvarnland. Böckerna saxar i varandra.

I Kvarnland är det uteslutande vittnen till kriget i Bosnien som talar. De gör allt för att få ut den sanna historien om sig själva, sina erfarenheter och kriget. En omöjlig uppgift naturligtvis, men Riley visar hur snäv den gängse mediebilden alltid är och hur styrd den är av vem som ställer frågorna, filmar eller vill tjäna sig en hacka på sin journalistiska position. Med Kvarnland söker sig Riley bortom all subjektiv verklighetsåskådning och ger röst åt personer som finns kvar när medievargarna åkt hem. Han tvingar läsaren att ta ställning. Texterna kräver det och läsaren får en given roll vare sig man vill eller inte.

Riley skriver viktiga texter som slits mellan att vara chockerande brutala och hoppfullt konkreta. Det är en djärv prosa som inte kompromissar med vad den vill visa. Det är fängslande. Han är en kaxig samtida författare att räkna med. Han kastar sig in i samhällsdebatten och nyanserar den, som bara en verklig författare kan, med distans, ironi och stor förståelse för mänskliga drifter.

Tycker du att det verkar vara jobbigt att läsa skönlitteratur som vill något och som söker ett eget uttryck för att förmedla detta? En litteratur som gör dig involverad och kräver ditt engagemang? Läs i så fall något annat, kanske något med undertiteln ”baserat på en sann historia”. Då vet du att allt är vinklat och saknar nyanser. Du kan slappna av, bädda ner dig och somna om.

Similar Posts:

• (Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)
• Hemland under förändring
• Etisk krigföring
• I krigets fotspår
• Vart är vi på väg?

Jag kunde inte resa mig när jag hostade upp halvsmält säd. /…/ Jag sköt min älskade i huvudet och levern och mjälten medan jag hällde vin i ett vinglas. /…/ Jag blödde ur anus när solstrålarna glänste i levern

Citatet är hämtat ur John Erik Rileys tredje bok Vandringshistorier. Riley har stor potential att bli gymnasieintellektualismens nya långfinger. Till skillnad från Ellis, vars stil är en uppföljning av 1800-talets naturalism, försöker Riley inte chocka bara med ett våldsamt innehåll utan också med en våldsam stil. Vi läser på baksidan: "Genom att arbeta med samplingar, omtagningar, bortklippta fragment och text i olika lager på varandra har John Erik Riley fångat rastlösheten och våldsamheten i vår västerländska samtid." Karaktäristiken inbjuder recensenter att använda termer som "postmodernism" och "dekonstruktion", vilket de flesta som recenserat boken också gjort. Termerna passar sig bra eftersom ingen riktigt vet vad det betyder.

De fyra novellerna i Vandringshistorier utspelar sig i USA, Norge och Kosovo och handlar om så vitt skilda saker som en serbisk soldat, mordet på Tupac och en norsk kvinnas resa från frivillig sexuell förnedring i USA till tryggt medelklassliv i Norge.

Novellen om den serbiske soldaten, "Kvarnland 6" (från vilken citatet ovan är hämtad), är skriven i form av en intervju, där vi bara får ta del av svaren. Soldaten pratar om hur han mördat sin flickvän, knarkat, blivit våldtagen och begått våldtäkter. Soldaten pratar om allt detta med sådan kyla att läsaren inte reagerar, vilket naturligtvis också är medvetet gjort av Riley.

"Syndaflod" är också en kall novell. En kvinna bestämmer sig för att bli fullkomligt viljelös, men hennes liv utvecklar sig i så att säga motsatt riktning; det börjar med att hon ligger med 190 fiskare i San Fransisco och slutar med att hon lever svenssonliv med man och barn i Norge.

Riley har kanske inte lyckats med att, som baksidetexten säger, fånga rastlösheten och våldsamheten i vår samtid. Däremot lyckas han med att fånga den totala avtrubbningen och känslolösheten som drabbat västvärlden.

Litterärt intresserade gymnasieelever kommer att bli imponerade.

Similar Posts:

• En annan sida av ett krig
• Hemland under förändring
• Att vara eller inte …
• Skruvad bruksortsrealism
• Ett fall och ingen lösning