I den nya romanen, Saker vi kunde berätta, sammanförs allt det som Parsons brinner för, musiken, kärleken, politiken. Den 16:e augusti 1977, dagen då Elvis dör, befinner sig tre unga musikjournalister från The Paper i London, med tre olika uppdrag. Terry ska träffa en idol och vän, Dag Wood, som visar sig vara mer än behagligt intresserad av Terrys flickvän, Ray som fortfarande har utsvängda byxor och långt hår trots att det är "Summer of hate" (sommaren-77 nådde punken sin topp i England), måste hitta John Lennon och få en intervju för att inte förlora jobbet, Leon är politiskt engagerad och fortfarande blåslagen efter kravaller med nazister när han av en slump hamnar på ett disco och blir motvilligt imponerad av rytmerna och änglakörerna.

Det är alltså en turbulent natt, en turbulent tid. Flower Power, aggressiv punk, Bowies androgynitet, glamourös disco och ett våldsamt politiskt klimat där Thatchers popularitet redan anas, ska samsas under den natt då kungen av rock har dött och lämnat scenen fri för alla som vill träda in. En tid när man ännu inte visste vad som var framtiden. Det märks att Parsons njuter av att låta sina karaktärer säga aningslösa saker som att "alla kommer att ha glömt Beatles om några år" och "Johnny Rotten kommer inte att leva tills han blir 40".

Tiden och musiken är briljant skildrade. Punkstället Western World med sitt mörker, sönderslagna handfat och babblande langare, ställs i kontrast mot discot The Goldmine där alla ser nybadade ut med vita kläder och blänkande ytor. Alla karaktärerna är våldsamt unga, veteranen Skip på The Paper visar sig på slutet vara endast 25, de andra är långt yngre. Skildringen av en händelserik natt känns just ung, alla tre huvudkaraktärerna är förälskade, de har sex, de tar droger, deras framtid står på spel.

Så långt allt väl. Men romanen har brister. Greppet att låta merparten av handlingen utspela sig under en natt på krogen är sällan helt lyckat. Jag tänker på bland annat på Jens Ganmans Mess och Louise Boije af Gennäs Ta vad man vill ha. För att det inte ska bli för tråkigt måste karaktärerna gå på flera olika ställen, det måste vara våld, droger, kriminalitet, svartsjuka och långa tillbakablickar. Att samtliga tre huvudpersoner i Saker vi kunde berätta är unga manliga musikälskare gör också att de blir för lika varandra för att riktigt engagera som individer.

Men även om detta inte är Parsons starkaste roman blir jag ändå rörd och ja, nostalgisk trots att jag bara var ett år 1977. Besviken över att man inte var med då, när allt var nytt och osäkert, när tiotalet klassiska artister gjorde sina storverk och det fortfarande uppfanns nya musikgenrer, när "politisk musik" betydde något mer än Bonos kamp för regnskogen och Green Days Bush-kritik, när det fortfarande var möjligt att bli musikjournalist fast man bara var 15 år och hade ett brinnande intresse för musik, en tid när det kändes som att allt fortfarande kunde hända.

Similar Posts:

• Läs på båten, tåget eller flyget
• Identitetsbyten utan frihet
• ”I stop some where waiting for you”
• Fyra blir en
• Vad diskar du till för musik?

Julie Burchill är en välkänd figur inom den engelska tidningsvärlden. Att säga att hon är välkänd för sina knivskarpa intellektuella analyser av samtiden är att ta i så man nästa spricker. Hon är några steg upp från Svensk Damtidning.

Tidigare gift med Tony Parsons, fd kokainmissbrukare och enligt egen utsago ”the world’s worst mum”. En riktigt cool tjej. Bör vara förebild för alla. Även ytterligare en som vill tjäna pengar på Dianas död. Enligt uppgift var det hon som myntade uttrycket ”The people’s princess”. Kräkvarning. That’s it.

Boken hon knåpat ihop om Diana är inte särskilt genomarbetad och består mest av ändlösa försök till skämt på familjen Windsors bekostnad. Av skämtet faller c:a 90 % rakt ned, platt fall på näsan. Resterande 10% är bara pinsamt dåliga. På innerpärmen beskrivs Julie Burchill som ”en av världens roligaste människor”. Det är helt uppenbart ett eget påhitt av någon på förlaget, kanske för att rättfärdiga denna nyutgivning av en ganska kass bok från 1998.

De andra titlarna är Carin Holmbergs pinsamt ovetenskapliga och pretentiösa C-uppsats Det kallas manshat, även den tidigare utgiven, samt Joy Nicholsons väldigt interna Klanerna i Palos Verdes. Inte mycket att hurra för, med andra ord.

Eftersom Feminista då ska saluföra feministiska titlar bör man väl angripa Diana från en feministisk synvinkel. Fast det vill man inte. Det blir väldigt svårt då, eftersom det finns väldigt lite feminism i Burchills bok. Lady Di framställs som ett totalt offer, ett obildat våp utan större ambitioner än att jobba som barnflicka och titta på Crossroads (engelsk motsvarighet till Vita lögner, ungefär). Sedan träffar hon helt plötsligt Prince Charming, i form av Charles, prins av Wales, och blir genast tokkär i denne mer än tio år äldre, tråkiga typ med öron som vingmuttrar som dessutom tidigare haft ihop det med Dianas syster Jane. Låter ju som en dröm.

Men han var ju kronprins. Det hade varit väldigt befriande om Burchill åtminstone antytt det uppenbara, att det kanske var hans ställning snarare än charm och utseende som gjorde att Diana drogs till Charles. Men nej. Diana är enligt Burchill ett offer för en komplott bland hennes egna släktingar, understödd av drottningmodern, för att skaffa prinsen ett lämpligt avelssto samt skänka extra glans åt familjen Spencer. Familjen tillhör de äldsta i England, och Diana själv hade anor från Englands siste ”riktige” kung, Alfred.

Alla som läst eller sett Ivanhoe vet vad jag menar. Striden mellan saxare och normander. Lady Rowena som är Alfreds arvinge är den som ska återupprätta det saxiska riket. Nog kan man dra fler paralleller mellan den fåraktiga Rowena och Diana (som kallades Dumskallen Spencer när hon gick i skolan och endast lyckades ta betyg i typ hushållslära). Båda utsattes för påtryckningar att äkta en man med de finaste anor men slött intellekt (minns den ädle Athelstane) och båda fick de leva med att deras äkta mäns hjärtan tillhörde en annan dam. Jag blir lika besviken varje gång Ivanhoe väljer korkskallen Rowena istället för den vackra Rebecca. Iallafall. Diana är egentligen ”finare” än huset Windsor, kungafamiljen. Detta underrättas vi om.

Åskådliggörandet av det cyniska spelet i överklassen, där flickor betraktas som äggkläckningsmaskiner snarare än individer och producerandet av en arvinge är livets viktigaste projekt är det intressantaste i boken, och även det enda som med god vilja kan sägas ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Men det räcker ju inte.

Så får vi även en beskrivning av prinsessans ätstörningar och hennes flirt med New Age. OK för att ätstörningarna är väldokumenterade, men det känns ändå som en väldigt stort intrång i den personliga integriteten. Burchill säger sig vara en stor beundrarinna av prinsessan, och lyckas även klämma in att Diana faktiskt beundrade henne också. Så det så. Suck.

Den ofrånkomliga jämförelsen med Jackie Kennedy-Onassis dyker såklart även upp. Även det en jämförelse som haltar å det grövsta. Jackie var alltid smakfull. Hennes kläder var ett under av elegans och värdighet. Diana hade en olycklig fäbless för pastellfärger, sminkade sig alldeles för mycket och hade ingen hållning. Jackie var dessutom utomordentligt intelligent och bildad, talade flera språk flytande och arbetade under många år som redaktör för ett bokförlag. Diana var, som tidigare sagts, inte direkt den bildade typen. Burchills förhållningssätt är tyvärr typisk för glorifieringen av Diana i England.

Varför den är nödvändig har jag aldrig förstått. En klok tänkare (min mamma) har sagt att det är bara bra om kungligheter är lite tjockskalliga, normalbegåvade människor skulle aldrig stå ut.

Bara för att manssläktet, representerat av Charles, Hewitt, Charles Spencer och resten av överklassen blir måltavlor för extremt onyanserad (fast säkert välförtjänt) kritik blir en bok inte feministisk. Det känns som om man vill provocera, vill undvika att vara sådär trist PK som bokförlag oftast är.

Men. Det finns andra, bättre, okonventionella böcker att återutge. (Just det. Återutge. Tveksamt om behovet verkligen finns.) Dirty Weekend, till exempel. Eller, om det nu ska vara något för oss som lusläst alla nummer av Svensk Damtidning från 1985 och framåt vid besök hos mormor, varför inte böckerna om Angelique?

Similar Posts:

• Den perfekta bröllopspresenten
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Boken var precis som den första, ärlig och rak och den inleds med mycket kärlek. Kärleken till sonen och till den nya hustrun. I Mannen och pojken undrar Harry om pojken verkligen är världens vackraste barn eller om han själv bara är omtöcknad av sitt föräldraskap. Tycker alla föräldrar att de fått världens vackraste barn eller är just hans son speciell? Samma funderingar går genom Harrys huvud på vägen till hans andra bröllop. Är alla blivande hustrur lika vackra, glittrar de alla på samma vis, är det trolldom, känner alla så, även de med halvfula brudar? Eller är det han som är lyckligt lottad som har hittat en sådan skönhet?

Efter glädjen i början om drömmar om kärlek och den perfekta lyckliga familjen så blir jag ledsen. Jag blir besviken, först på boken och sen på det manliga könet, på förhållanden och på verkligheten. Är det verkligen så illa? Jag vill inte det, jag vill fortsätta tro på ärlighet och lycka.

När Harry, trots att det var otrohet som förstörde hans första äktenskap, vill vara otrogen igen hugger det till i mitt hjärta. Hur tänker han? Visserligen är han bara en litterär figur och tänker förmodligen inte. Men faktum är att hans handlande säkerligen är baserat på vår verklighet. Så även om Harry är på låtsas, så händer liknande saker i verkligheten. Och om en man som drömmer om den perfekta familjen kan tänka sig att vara otrogen, hur fungerar då resten av världen? Jag vägrar gå med på att alla män vill vara otrogna.

Tyvärr känner jag igen mig. Jag kommer ihåg pojken som sa att det inte kunde fortsätta, trots att han älskade mig. Han älskade mig så mycket att han glömde det dagen därpå och genast testade sin nyvunna frihet på en ny flicka. Besvikelsen var enormt stor. Inte bara på att orden var luft utan på att luftord används på personer som borde vara viktiga. Harry gör precis det, han använder luftord på de viktiga. Självklart blir jag arg.

Boken berör mig alltså, jag känner för den sårade exfrun som blev bortbytt för en natt. Jag känner för pappan, Harry, när han saknar och vill vara med sin son. Jag ser sorgen i sonens ögon och jag känner hans kärlek till Stjärnornas krig, den kärlek man kan lita på, den som inte tar ut skilsmässa. Och jag vet hur det är med en farmor som har bröstcancer. Förmodligen är vi många som kan känna igen oss i de här situationerna och fler än jag som berörs.

Parsons språk är enkelt, rakt och utan krusiduller. Ibland känns det enkla bra, det är skönt att bara läsa, att inte gå så djupt. Bara ta in. Jag plöjde igenom boken på båten medan andra såg film. Boken var min film som spelades upp och jag antar att det är Hugh Grant som får spela rollen som Harry om boken blir en riktig film. Det kommer bli en storsäljare både som bok och som film för det här ligger i tiden.

Mannen och hustrun kommer säkert, precis som den första boken, att sälja, den kommer dock aldrig att hamna på listan över litterära mästerverk. Det gör inte att du ska strunta i att läsa den. För det är en bra underhållande bok som du kan läsa på tåget, bussen eller båten eller den dag då du tröttnat på tv:n.

Similar Posts:

• Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair
• ”Denna fantastiska debut är fullständigt övertygande i sin tonsäkerhet [...]”
• Inte särskilt magiskt alls
• Löjligt lycklig läsning
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats