Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Det som kanske främst skiljer denna från många andra böcker där samma områdes historia berättas, är att den slovakiska delen får större plats, och det tycks vara precis vad författaren har avsett. Genom hela boken går en röd tråd av att se hur slovakerna uppfattade de tjeckiska – ofta likställt med de i praktiken styrande – infallen och besluten. Karlsson förstärker samtidigt tanken om tjeckerna som ett land av Švejk-karaktärer: anarkistiska i sin vardag, konstant på sin vakt mot den anonyma överheten.

Ett uppenbart problem – för att vara en bok utgiven på 2010-talet – är dess omfång. Det mesta fram till 1918, då Tjeckoslovakien bildades, är sådant som hittas i flera olika historieböcker och den här boken tillför inte något nytt perspektiv. Däremot är bland annat jämställdhetsframgångarna runt år 1900 nästan osynliggjorda i boken, och det skaver en aning.

Det senare 1900-talets konflikter (det vill säga de som av tradition beskrivs i historieböcker) beskriver Karlsson med bättre insyn – hans diplomatiska karriär har gjort dels att han haft kontakt med en hel del personer som haft personlig inblick i det han berättar om, dels att han både kommit åt och faktiskt letat i arkiv som akademiska forskare (framför allt de som publicerar sig på annat än tjeckiska) kanske inte har letat så mycket i. Delarna om hur Tjeckoslovakien bildades 1918 är också intressanta (med ovanstående brasklapp om kvinnlig rösträtt och liknande), liksom detaljerna kring spelet 1948, då kommunisterna (utan särskilda påtryckningar) fick ungefär var tredje röst i parlamentsvalet och kunde genomföra en kupp. När vi kommer in på modernare historia är berättelserna om de tjeckiska presidenterna Havel och (efterträdaren) Klaus mycket insatta och mer fylliga än många andra samtida historieböcker.

Men det märks att författaren är personligt och känslomässigt involverad i det han skriver, på gott och ont. Som helhet är boken också något ojämn. Kanske skulle en insatt redaktör ha kunnat balansera vissa delar bättre. En annan nackdel är att inga exakta hänvisningar finns – var författaren har fått detaljerna ifrån går sällan att avgöra. I slutet finns visserligen en litteraturlista, men den täcker allt från en reseguide om Österrike-Ungern från 1911 till akademiskt inriktade böcker från 2010-talet. Eventuella andra källor – som egna samtal, opublicerade dokument och liknande – får vi inte veta något om.

Kritiken till trots så är syftet med boken gott. Den är också över lag lättläst och väl strukturerad. Då det publiceras så få böcker på svenska om Centraleuropa kan den därför fylla en viktig funktion i svensk allmänbildning.

Similar Posts:

• Att angöra ett nytt land
• Slovakisk tragedi
• Ständigt utestängda
• Den förföriska, farliga staden
• Fiktiva fakta-personer

Egentligen ingenting, men trubbigheten kring den ena eller den andra frågan kan ändå belysa hans författarskap. Skriver han fiktion eller skriver han fakta? Eller någonting mitt emellan? Augustjuryn anser att det är skönlitteratur, han har blivit nominerad två gånger och fick priset 2009 för De fattiga i Lodz. Romaner som har en faktabaserad grund är givetvis ingenting unikt för Sem-Sandberg men när man läser honom är intrycket att han som skönlitterär författare tagit så många steg mot faktagenren att han befinner sig i ett ingenmansland mellan dessa genrer. Att han inte riktigt kan placeras på den grova skönlitterära vs fakta skalan.

För det är just balansgången mellan fakta och fiktion, hur han skapar skönlitterära porträtt av historiska personer där ett gediget researcharbete kombineras med att levandegörande personernas inre själsliv som verkligen utmärker Sem-Sandbergs författarskap. I den nyskrivna kommentaren till publiceringen av den tidigare löst sammanhängda trilogin ger också Sem-Sandberg sin syn på hur begreppen fakta och fiktion hör ihop.

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. Men lika lite som ett språk som förmår täcka eller innefatta verkligheten i sin helhet finns det någon sådan utomhistorisk ort varifrån det går att betrakta. Utgår man från befintligt material (och vilken författare gör inte det?) är inte bara materialet i förväg deformerat av alla som tidigare sysslat med det utan också de ideologiska och andra perspektiv in i materialet som erbjuds på förhand givna, själva inblicken är styrd, och man vore blind om man inte såg det.

De tre romanerna har utöver att vara faktabaserade även en hel del andra beröringspunkter. De är alla tre porträtt över historiska kvinnor som befinner sig i olika eror av Tysklands våldsamma 1900-tal. Personer som i olika utsträckning själva medverkat till den situation de hamnat i, men vars historier berättas utan att författaren fyller oss med värderingar kring. Sem-Sandberg ger oss historierna men det är vi som läsare som får ta ställning. I Theres är huvudpersonen före detta journalisten och sedemera RAF-terroristen Ulrike Meinhof, i Allt förgängligt psykoanalytikern och författaren Lou Andreas-Salomé som befinner sig i München under den Bayerska rådsrepublikens korta uppgång och hårda fall och i Ravensbrück följer vi den periodvis dekadenta tjeckiska journalisten Milena Jesenskás liv, vilket slutar i det nazistiska koncentrationsläger som namngivit romanen.

Olikheter finns också, inte minst på det berättartekniska planet där främst Theres sticker ut. Som roman är den uppbyggd av text som kommunikéer, rättegångsprotokoll och artiklar. I Allt förgängligt följer vi parallellt huvudpersonens lite undanskymda roll med de politiker som befinner sig i händelsernas centrum, det finns även en liten roll för den då obetydlige krigsveteranen Adolf Hitler som ännu inte funnit sitt parti och kall. Ravensbrück är slutligen en ganska rak biografi som sträcker sig över trettio år och kulminerar när den tidigare obetydlige krigsveteranen invaderar sina grannländer och utrotar människor i industriell skala.

Som helhet är det lite drygt 800 sidor av välskrivna karaktärsporträtt i miljöer som knyter an till 1900-talshistorien med frågor om engagemang, kamp för en bättre värld och självuppoffring. Det är också historier om krig, ondska och död vilket tyvärr knappast saknar aktualitet även under 2000-talet.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• När samhället bara vill skydda de starka
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan
• Villaförortens mörka baksida