Västerlandets värderingar, vilka är det? Den svartvita originalversionen av Tintin i Kongo ges ut på svenska i år. Kan man sin Tintin vet man att ett antal av äventyren tecknades i svartvitt på 1930-talet för portionsvis publicering i dagspress. Det var först senare som serieskaparen Hergé började teckna sin ikoniske yngling till reporter i fyrfärg för publicering i albumformat. Vid det laget hade Hergé funnit sin form och då valde han att teckna om flera av de tidigaste äventyren.

Svenska läsare mötte Tintin i Kongo 1978 i detta omtecknade, färglagda skick. Jag har alltid undrat hur originalet såg ut. Inte minst eftersom den senare versionen anklagats för en stereotypisk, rasistisk gestaltning av kongoleserna. Hur skulle då inte den första 30-talsversionen te sig? Nu, efter en genomläsning av albumet, kan jag konstatera att skillnaderna är mindre än man kunde tro.

Det är genomgående västerländska värderingar vi ser. Tintin far fram som om han ägde Kongo. Han skjuter storvilt kors och tvärs och lämnar det att ruttna i skogen. Vid ett tillfälle spränger (!) han en noshörning. Han låter sig bli buren i bärstol av ”infödingarna”. Ofrivilligt gestaltar Hergé ganska väl hur belgarna – och övriga västerlänningar – såg på sina rättigheter att utnyttja Afrikas resurser och arbetskraft, trots att de var inkräktare.

Har vi en annorlunda syn i dag? Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder när det gäller diamanter, ädla metaller som behövs i batteritillverkning samt koppar. Här finns goda förutsättningar för jordbruk och vattenkraft. Samtidigt lever drygt 70 procent av landets befolkning i extrem fattigdom, enligt Our World in Data. Hur är det möjligt när västerländska kolonisatörer dominerat landet så länge och västerländska företag gör affärer med kongoleserna?

Alf Svensson talar om människovärdet. Dessvärre uttrycker Tintin i Kongo en ringaktning av människovärdet. Genomgående skildras kongoleserna som lata, vidskepliga, lättledda och dumma. De framstår som av naturen undergivna: de är alltid redo att underkasta sig en kolonisatör och utnämna denne till hövding. Vid ett tillfälle gör en grupp pygméer Milou till sin kung! En hund! Om och om igen begår ursprungsbefolkningen komiska misstag i sina försök att härma de överlägsna européerna.

Visuellt är Hergés afrikaner karikatyrer av typen ”blackface”. Det är samma slags stereotypiska återgivning av ett utseende som den judiska kroknäsan i den antisemitiska traditionen.

Såklart förstår jag vad Alf Svensson syftar på när han talar om ”värden som hör västerlandet till”. Han syftar på Jesu budskap och demokrati, på de bra grejerna. Men visst är industriell rovdrift på naturen, hyperkapitalistisk girighet och avhumanisering av främlingar med annan hudfärg också bärande värderingar i vår del av världen? Någon slags sanning om oss bär Tintin i Kongo på, tänker jag.

2012 hade vi en kulturdebatt om rasismen i Tintin. Upprinnelsen var att barnbiblioteket TioTretton på Stockholms Kulturhus övervägde en utrensning. Många trodde att Tintin i Kongo var i skottgluggen, men det albumet hade aldrig funnits på barnbiblioteket TioTretton. Däremot fanns titeln vägg i vägg, på Kulturhusets Serieteket, vars målgrupp är vuxna. Där hade man inga tankar på att plocka bort Tintin.

Debatten byggde alltså på grundläggande faktafel och blev således förvirrad. Jag välkomnar att originalversionen av Tintin i Kongo nu för första gången publiceras på svenska. Den är ett historiskt dokument som visar på ett kapitel i västerlandets mörkare historia – kolonialismen – som vi borde göra upp med. Den är också intressant för den som vill fördjupa sig i utvecklingen av den tecknade serien Tintin. Men jag hoppas att ingen förälder väljer den som läsning för sitt minderåriga barn. Det skulle vara att spä på de tendenser som Alf Svensson på goda grunder förfasar sig över.

Similar Posts:

• En kontroversiell åttioåring
• En angelägen historia
• Ur-Tintin
• Allt vi inte hör och ser
• Skräcken! Skräcken!

Därför är den här recensionen främst till er, om den hittills rätt uppmärksammade Kapten Haddocks ordbok av Björn Wahlberg. Det är en bok i den ganska underskattade genren ”fakta-om-sådant-jag-inte-trodde-att-jag-ville-veta”. Vem kan motstå något sådant?

Och även om min pappa inte är sjöman, utan slöjdlärare, kan jag hitta ett epitet i denna bok, han fäste på mig och mina bröder ibland på 1980-talet när vi kanske inte riktigt gjorde som han tänkt sig: ”Era kanaljer!” Min pappa som är född 1941 rörde sig alltså med ett ord som funnits i svenskan sedan 1650-talet, som har sitt ursprung i både franskans canaille, italienskans canaglia och det latinska ordet för hund. Det roade mig lite, att lära mig.

Och ordet som inleder denna bok är inte mindre charmigt det: alabasterskalle. Alabaster är tydligen en form av mjukare gips. Är man lite mjuk i huvudet, är man följaktligen rätt dum i det också. Lite som jag i Norrköping kan ropa åt en Finspångsbo på andra sidan gatan: ”Jaha, du är från äggskallestan”.

När jag först fick den här boken i min hand slogs jag av hur tunn den var, knappt hundra sidor. Mer än så hade väl Haddock svurit i Tintin-albumen, tänkte jag. Och på sätt och vis är väl denna lilla tilldragande bok, inget jag läser från pärm till pärm. Med sådan läsning blir jag efter ett tag aningen matt av Wahlbergs sätt att uttrycka sig och hur enkelt han gör det för sig. Inte minst när han alldeles för lättvindigt tar sig an de uttryck av Haddock som med dagens ögon, kan tolkas som lätt rasistiska.

Nej då är väl det här mer en bok, som man likt en stolt tupp kan haspla citat ur och skapa samtalsämnen kring när man sitter på ett fik med några vänner. ”Din krackelerade kråmgädda, kan du fylla på mitt kaffe?”

För det var ju alltid Haddock som gav de bestående intrycken, när man roade sig med att läsa alla Tintin-album.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• En kontroversiell åttioåring
• Förena nytta med nöje på latin
• Ordbok under bältet
• Hur man får pacifister intresserade av krig

Spirou är hyresgäst i en fastighet ägd av katolska kyrkan. Han känner olika präster som har helt olika syn på ockupationen, judarna och barnuppfostran. Den stora världen är obegriplig och full av motsägelser för denne yngling. Hotel Moustique totalförstörs av en blindgångare och Spirou blir av med jobbet. Den berömda piccolouniformen hamnar därmed i malpåse.

Spirous vän Nicke får samtidigt avmönstra ur belgiska armén. Tillsammans startar de en dockteater, påhejade av en av de katolska prästerna. Bryssel tycks krylla av fattiga små barn som är hänvisade till gatan och ödetomter för sina krigslekar.

Spirou har haft många olika tecknare sedan starten 1938. Grundaren Rob-Vel ersattes redan under kriget av andra. Och det kom att bli André Franquin som tog sig an serien och på allvar skapade dess särprägel samt majoriteten av färgstarka bifigurer 1946-1969. Det är främst hans Spirou som en svensk publik mött alltsedan 1950-talet. Men de senaste decennierna har nya tecknare tagit serien vidare.

André Franquin tecknade i en mjuk och fantasifull stil där formerna gärna löstes upp för att förstärka känslor, fart eller rörelse.

Fransmannen Émile Bravo, som ligger bakom Hoppets tid, tecknar huvudsakligen realistiskt där de räta linjerna på hus, möbler, cyklar och liknande inte rubbas av action. Men det finns ett påtagligt undantag: ansiktsuttrycken. Här tar han ut svängarna och experimenterar gärna. Tomma blickar, gapskratt, sorg eller vrede – här prövar Émile Bravo grepp som sällan setts förut. Ibland är de lyckade, ibland bara konstiga.

Medan tidigare Spiroutecknare gärna vandrat ut i det fantastiska och skruvade, håller Émile Bravo sig till ett verklighetstroget berättande. Här finns inga hemliga vapen eller övernaturliga uppfinningar, ej heller några superkrafter eller exotiska miljöer.

Det betyder inte att Hoppets tid är tråkig, nej, hela spänningen ligger i karaktärernas psykologi och i det outtalade i samspelet personerna emellan.

I vanliga fall är ett Spirouäventyr en fartfylld upplevelse. Men i Hoppets tid är berättartempot nedskruvat till lägsta hastighet. Så skapar Émile Bravo utrymme för gestaltning. Om till exempel en karaktär är en skurk, skrivs läsaren aldrig på näsan. Insikten får växa fram på ett naturligt sätt. Greppet är konsekvent tillämpat och imponerar.

Spirou har ofta anklagats för att vara en Tintin-kopia. Och visst finns många likheter. De båda seriernas huvudpersonernas kynne liknar varandra. I båda finns en sidekick till huvudpersonen som är mer känslostyrd och komisk – Nicke respektive kapten Haddock. Tintin har sin hund Milou och Spirou ekorren Spip (samt senare Marsupilami). Professor Kalkyl har i Spirou sin motsvarighet i greve de Champignac.

Émile Bravo leker med dessa likheter. När Spirou inte längre bär röd piccolouniform drar han på golfbyxor och ser nästan precis ut som Tintin. I övrigt tar han Spirou in i Tintins mer återhållsamt skildrade Bryssel och det fungerar häpnadsväckande väl. Färgskalorna är nedtonade. Staden på vintern går i grått och brunt. Människorna har kläder i lågmälda färger. För alla som älskar belgiska serier är detta en verklig fest.

Handlingen i de flesta Spirou-album kretsar kring ett konkret problem. Någon är försvunnen, något är stulet, en mystisk plats måste undersökas. Hoppets tid skildrar ett skede i belgisk historia då människorna ofta sveptes med, så även Spirou och Nicke. De för inte själva handlingen framåt i någon större utsträckning. Bara gradvis inser de vidden av världskriget och brotten mot mänskligheten. Hoppets tid består av fyra album, varav två hittills utkommit. Det finns anledning att läsa dessa två första och med spänning invänta del 3 och 4.

Similar Posts:

• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• ROGNTUDJUUU
• Fördömda zinksvarvare, vilken recension!
• En kontroversiell åttioåring
• Mästerverk i alla kategorier