I Pythian pratar tar sig Liv Strömquist an kulturen och miljardindustrin som går ut på att vi ska förbättra oss själva genom att leva hälsosamt, utnyttja tiden maximalt och samtidigt uppnå någon sorts harmoni (oss = främst privilegierade personer i rika länder).

Vad är det vi sysslar med och varför – och vad leder det egentligen till? Är det kanske så att det som skulle få en att må bättre och ge kontroll över tillvaron i slutänden får en att må allt sämre och ständigt ha dåligt samvete, ständigt en gnagande stress och känsla av kontrollförlust och otillräcklighet?

I sju kapitel med rubriker som är antiteserna av de förväntade, som till exempel ”tappa kontrollen över din kropp” och ”ha inga personliga mål”, får vi disparata exempel, från oraklet i Delfi till Meghan Markle, men med hjälp av filosofer och forskare visas hur de drar åt samma håll eller är delar av samma idékomplex, som är allt annat än logiskt och stringent.

Det mesta kokar i slutänden ned till marknadsekonomi och kapitalism – förbättringen på det andliga planet ska leda till högre produktivitet men för att uppnå förbättring krävs konsumtion och de onda cirklarna leder en allt längre bort från det som för de flesta gör livet meningsfullt.

Jag är inte så förtjust i Liv Strömqvists sätt att teckna människor och föremål men hennes sätt att binda ihop text och bild i slingrande resonemang är väldigt pedagogiskt och effektivt, liksom element som återkommer och skapar associationer fram och tillbaka – som morgonrutiner av olika slag.

Det är personligt och pratigt men samtidigt upplysande och förklarande. Det är underhållande med vass udd och bitvis överraskande. Ibland är det långa utvikningar som vindlar iväg men de är också en del av färden mot förståelse.

Det som kan te sig som motsatser visar sig ibland ha stora likheter, som en tro på Gud eller andra högre makter kontra eget arbete och egna insatser – men där resultatet av eget arbete och egna insatser i självhjälpslitteraturen i hög grad handlar om att tro på sig själv eller att kunna visualisera sina framgångar.

Låt oss hoppa av!

Similar Posts:

• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Satir som kunde nått längre
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Ta tag i det!
• Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

I fem noveller skildras olika delar av livet, barndomens skräck för att bli en myling, medelålderns ångest och relationsproblem, ålderdomens skräckfyllda serviceboende. Berättelserna rör sig både i tid och plats, vi besöker en festival i norra Sverige, krigsgravar i Flandern och får ta del av Maja Beskows dagboksanteckningar om ett förbjuden kärlek på järnvägsstationen i Långsele 1912. Det är en minst sagt udda blandning, men det fungerar, det fungerar alldeles utmärkt till och med.

Kattflickan är helt klart den berättelse som gör störst intryck på mig, även om en kattflicka figurerar i berättelsen är det inte alls vad berättelsen handlar om. Hon bara dyker upp, och fungerar som fantastisk poster girl för hela samlingen. För nog blir jag allt lite illa till mods av att titta på boken. Men, tillbaka till festivalen i skogen; Kattflickan handlar om ett medelålders par på festival, de är egentligen lite för stela i ryggen för att tälta, och har hamnat helt i osynk med varandra. Det är lågmält, snyggt och mycket som inte hinner bli sagt.

Min andra favorit är berättelsen om Gerd, hon är åtta år och livrädd för att bli en myling eftersom hennes föräldrar inte är religiösa. I en brytningstid där kristendomen fortfarande är norm har hennes föräldrar tagit avstånd från den och valt att inte döpa sina barn. För att säkerställa att hon inte ska bli en myling efter sin död ber Gerd i smyg till gud att ha överseende med att hon inte är döpt.

Först var det lite förvirrande att tempo och tema skilde sig åt så pass mycket mellan berättelserna så jag rekommenderar helt klart att pausa lite mellan varje nedslag. Även om berättelserna inte alls hänger ihop behandlar de alla olika delar av livet om oro, uppbrott och ofrånkomlig förändring när livet rullar vidare. Det är både roligt, dråpligt och obehagligt. Anneli Furmarks stil och berättarröst är något jag ser fram emot att upptäcka mer av.

Similar Posts:

• Hört den om moderkakan?
• Don’t play it again Sam!
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Så lätt och svårt som kärlek
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”

Den sjunde vännen är Sara Granérs sjunde bok. På ett plan är bilderna grymt kreativa. Så här skulle man vilja doodla! På ett annat plan är de mestadels stillastående och tvådimensionella, det vill säga platta.
Bildrutorna ligger där tillsammans med sina textrutor, oftast utan att vara med och driva berättandet. Så här kan det stå:

Inuti kroppen ligger organen tätt, tätt. Som rävungar i ett gryt. Dom håller värmen medan dom väntar på att nån ska komma med mat. Kolla nu sover dom:

Till denna textruta finns en bild på en person vid en diskbänk. Man kan se personens inre i genomskärning och där ligger mycket riktigt fyra rävar nära varandra med slutna ögon. Det som står i texten avbildas strax intill. Bilderna är alltid väldigt egensinniga, men som sagt stillastående. Ibland uppstår en viss laddning mellan text och bild, en slags spännande kontrastverkan, men dessvärre för sällan.

Tanken att kroppens organ är små rävungar är ju också synnerligen originell. Men, som sagt, över alltsammans vilar en känsla av att det kunde tagits längre, laddats med mer riktning.

Den inledande berättelsen, ”I begynnelsen var mordet”, handlar om Kain och Abel från Första Mosebok. Det är nog albumets vassaste kapitel. Sara Granér kan konsten att kombinera klassiker med vetenskap, populärkultur och halsbrytande associationer, ofta på ett sådant sätt att det blir träffsäker samhällssatir, främst arbetskritik. Hon har en fäbless för humoristiska ordvrängningar som ”bråte och straff” eller ”mindervärdes kom och ät kex”.

När det är som bäst är det precis så. När det är som sämst känns det planlöst och lite repetitivt.

Similar Posts:

• Recensionen, ditt as
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt
• Rått och blandat
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!