Jag har hunnit läsa 123 sidor när jag slås av att jag inte vet vad huvudpersonen heter. Men det gör inget, för jag vet vad han tänker och hur han känner. Vad som får blodet i honom att pumpa.

Insikten om att juridik inte handlar om rätt och fel utan att lära sig behärska spelreglerna i ett system som ter sig allt mer ojämlikt får honom att börja tvivla. I ett försök att känna sig levande åker han till en demonstration i Malmö.  Där möter han för första gången Max, som iklädd rånarluva sprejar orden VI HAR REPEN OCH DOLKARNA på en vägg.

Kort efter deras första möte tar Max med honom hem till sig. Hon bor i en gammal villa tillsammans med en pensionerad professor och en handfull personer. Tillsammans utgör de en tight grupp med egna regler.

Ett förfallet, vackert gammal hus som andas mystik utgör en perfekt bohemisk kuliss till det sociala spel som pågår mellan vår huvudperson och gruppen. Poeter som Baudelaire och Muhammad Al-Maghut citeras och diskuteras. Noga utvalda fraser blir till hashtags på Instagram.

Huvudpersonen introduceras till en värld där radikal ärlighet och anarki är det enda som betyder något. Det nya sammanhanget är allt han tidigare saknat. Det är spännande, oförutsägbart och förtrollande. Han dras till dem som en nattfjäril till ljuset, väl medveten om att det inte är riskfritt. Det eskalerar och han finner sig snart i en situation där han tvingas ta snabba beslut – beslut som kan komma att förändra hela hans liv.

Jag tycker väldigt mycket om den här typen av spänningsromaner. De som kännetecknas av komplexa, välskrivna karaktärer och en genomgående stämning som liksom drar in en i berättelsen. Ett litet liv av Hanya Yanagihara, En hemlig plats av Tana French och Steglitsan av Donna Tartt är andra böcker som inger liknande känsla. Det är berättelser som låter en komma nära, där man får följa med och våndas, växa och mogna tätt intill karaktärerna.

Den här berättelsen är på många sätt högaktuell. I ett samhälle där klassklyftorna ökar i en aldrig tidigare skådad takt finns också ett växande missnöje. Det är en konst att väva in samhällskritik som på sätt och vis är sedelärande utan att för den skulle skriva läsaren på näsan. I Ett ärligt liv levererar Zander kritik mot systemet vi lever i, samtidigt som han gestaltar lockelsen i att leva utanför lagen utan att för den skull vara överdrivet romantiserande eller fördömande gentemot det ena eller det andra. På samma sätt är inramningen av prolog och epilog genial – det ger boken en självbiografisk touch som bidrar med ytterligare trovärdighet.

Ett ärligt liv är en intensivt relaterbar beskrivning av ungdomens tristess och längtan efter att få känna sig levande. Jakten på magi, på kickar, och samtidigt: ett uppvaknande från ungdomens naivitet och svartvita resonemang. Om att växa upp, bli sin egen, ta ut sin egen riktning – att ifrågasätta ordningen på vilken samhället är byggt och samtidigt se sprickorna i det som målas upp som utopi.

Similar Posts:

• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Ospännande vittnesmål från privilegiebubblan
• Kunde varit större
• Girighet och galenskap
• En modern besvikelse

Först 200 sidor in – ganska exakt en tredjedel av bokens omfång – kommer så vändningen, när ett mänskligt kranium hittas inuti håligheten på en av godsets almar. Men den som tror att berättelsen äntligen kommer ta fart har väntat förgäves, för nu väntar åter hundratals sidor med Tobys idisslande av sin situation. Han försöker reda ut sin roll i mysteriet kring skallen, men efter misshandeln sviker minnet honom ständigt – eller förtränger han? Det framgår aldrig, vilket blir ett problem i förhållande till att Toby alltid kommer undan med allting. Gång på gång förfäras han av kusinernas vittnesmål från ungdomen och menar att de borde berättat för honom så hade han kunnat… ”Vi berättade. Du gjorde ingenting” är det ständiga svaret. Toby är en fullkomligt passiv figur som tillåts vara det utan konsekvenser, vilket gör honom ointressant. Fastän han misshandlas så svårt att han närapå dör känner jag ingen sympati för honom. Han är självupptagen och visar inget större engagemang för någon annan utom möjligtvis Hugo, som också är romanens enda sympatiska karaktär. Tobys flickvän Melissa hade kunnat utgöra ännu en sådan, men hon är för endimensionellt framställd – jag väntade i många sidor på att det skulle komma en vändning gällande ”en person som älskade allt som gjorde henne själv och omgivningen lyckliga”, men icke. Melissa går bara runt i sina färgglada klänningar och kommer överens med alla.

Jag har varit trogen Tana French-anhängare ända sedan hennes debut, främst tack vare hennes klassmedvetna blick på samhället. De romaner där det socioekonomiskas betydelse på människors livsval och möjligheter lyfts fram tydligast är mina favoriter. Brottsplats: Faithful Place har också en huvudperson som är svår att tycka om – den råa och cyniska Frank Mackey – men vars drag ändå går att förstå. I porträtteringen av Toby har French inte lyckats göra honom till en komplex, trovärdig person. Inte heller har hon som tidigare lyckats kombinera hög spänning med samhällskritik. Det svarta trädet handlar om en privilegierad familj som har svårt att prata ärligt med varandra. Thrillerinslaget är minimalt.

När gåtan i romanen slutligen förklaras sker det inte bit för bit, utan rakt upp och ner i en lång, närapå motståndslös dialog alltför många sidor in. Lösningen är svårköpt och historien berör mig inte trots att den på pappret är väldigt mörk. Förklaringen ligger delvis i att dialogen till stor del består av jargong; den känns inte innerlig vilket bidrar till att karaktärerna är svåra att bry sig om.

Jag hoppas att French återgår till att berätta om människor i samhällets lägre skick eftersom hon är betydligt bättre på att göra dem rättvisa. En gripande skildring av det djupt mänskliga saknas tyvärr i denna roman.

Similar Posts:

• Obekvämt om kärlek
• Bröstmjölk och dikter
• Vänskapens mörker och ljus
• Radikal ärlighet, spänning och anarki
• Från mobboffer till självständig yngling