Så långt är det mellan Marocko och Spanien, Europa och Afrika, kristendom och islam, rikedom och fattigdom. För att jämföra, det är alltså ungefär avståndet från Botkyrka till Riksdagshuset, men ändå är skillnaden så mycket… OK, kanske inte det bästa exemplet. Det är inte långt, i alla fall.

I Tanger sitter Azel och hans kompisar och röker på, dödströtta på en värld där inget händer utom när polisen får för sig att knacka lite skallar, och i Almería (arabiskt ord, som så mycket i södra Spanien; ”al-mariyat” betyder ”spegeln”) på andra sidan vattnet ligger paradiset. Vill de så gärna tro, i alla fall. Man måste bara ta sig över vattnet utan att drunkna, och in i landet utan att bli gripen av la guardia. Hur svårt kan det vara egentligen? Och om en rik spanjor erbjuder en en gratisresa, vad ställer man upp på i utbyte?

Pfffft, säger en marockansk bekant. Ben Jelloun? Den där akademikern som sitter borta i Paris och inte ens därifrån vågar kritisera marockanska regeringen annat än i förtäckta ordalag? Vad vet han om hur arbetslösa ungdomar i dagens Tanger har det?

Men å andra sidan vet ju jag inte det heller, och jag föredrar ju hursomhelst litteratur som tacklar bredare frågor än bara en specifik regering eller ett specifikt land. Och Till andra sidan havet – en riktigt finurlig översättning av titeln, f ö, som antyder mer än bara Medelhav – lovar länge något riktigt läsvärt; en roman om både politiskt, religiöst och sexuellt utanförskap, om svårigheterna att vara en människa i en tid där det sätts etiketter på alla. Azel ligger med både kvinnor och män men vägrar kalla sig homo- eller bisexuell, är muslim men baxnar över att någon skulle vilja klä kvinnor i slöja, hör varken hemma i Marocko eller Spanien… Genom Azel och de andra outsiderfigurerna han möter kan Ben Jelloun skapa en spegel av det splittrade Afrika och Europa som borde kunna bli underlag för något riktigt stort. Alla dessa motsatser måste ju ändå på något vis lära sig leva ihop eller gå under. Och ibland är det riktigt bra också – lustigt nog speciellt när han i diverse mellanspel slår sig ner hos andra i det där gränslandet och berättar deras historier. Kanske borde detta blivit en novellsamling i stället.

För tyvärr saboterar han ju sig själv lite för ofta; prosan går en balansgång mellan koncist poetisk och knastertorr som ibland är riktigt vacker men ibland (speciellt, underligt nog, i de mest kritiska delarna av handlingen) mer känns som en sammanfattning av romanen än romanen själv. Speciellt mot slutet får man nästan känslan av att Ben Jelloun, i brådskan att hinna ställa och kanske antyda svar på sina frågor, har lämnat in ett utkast som inte skrivits färdigt; karaktärer kommer och går i hast, bihandlingar rinner ut i sanden utan uppföljning, och man får egentligen aldrig någon tydlig bild – realistisk eller inte – av världen de lever i.

I slutändan är Till andra sidan havet en frustrerande bok. Frustrerande därför att den beskriver människor, och i förlängningen en värld, i en ohållbar situation och inte kan ge några tydliga svar. Vackert så; det är precis vad en bra roman ska göra. Men den är också frustrerande därför att den borde ha kunnat göra något mycket bättre med sitt upplägg, och för att den i slutändan mer eller mindre verkar ge upp på sig själv på ett sätt som gör att det trots allt smått hoppfulla slutet känns som en lögn. Och det är trist på mer än ett plan.

Similar Posts:

• Manlig vänskap och hemlängtan
• Islam i ett nötskal
• Torrt och oengagerande
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Vänskapens klasskamp

Den siste vännen handlar om två marockanska mäns trettioåriga vänskap. De lär känna varandra i Tanger i början av 60-talet, då de båda är tonåringar. De går i skolan tillsammans, de roar sig, de diskuterar politik, litteratur, film och kvinnor. De delar hemligheter och anförtror sig åt varandra. När de tvingas till en fängelsevistelse på grund av sitt politiska engagemang, sina vänstersympatier, svetsas de ännu mer samman.

Till slut flyttar Mamed till Sverige, Ali stannar i Marocko och arbetar som lärare. De håller kontakten med brev och telefonsamtal och de hjälper varandra på olika sätt.

Romanen är uppbyggd på så sätt att Ali först berättar om deras vänskap och en konflikt som uppstått, därefter är det Mameds tur att göra detsamma utifrån sin synvinkel. Slutligen berättar Ramon, deras gemensamma vän.

Det är naturligtvis vackert med en sådan vänskap. Trovärdigt blir det eftersom Ben Jelloun inte undviker att berätta om den avundsjuka som ibland visar sig i vänskapen.

Det jag reagerar mot är den ofta förekommande objektifieringen av de kvinnor som finns i berättelsen. Här kantrar berättelsen och man lär inte känna kvinnorna som fullödiga personligheter. Dessutom beskrivs männens fruar som avundsjuka och svartsjuka på männens vänskap. De båda fruarna kan heller inte bli nära vänner, varför berättas inte. I ett brev till Ali skriver Mamed:

Varken din hustru eller min accepterade egentligen vår vänskap. Vi tog ifrån dem en tid som var deras. Det vi delade var andligt, med dem var det sinnligheten som tog överhanden.

Det skulle varit väldigt intressant om Ben Jelloun låtit fruarna själva berätta om hur de uppfattade sina mäns starka vänskap. Det skulle verkligen ha gjort romanen läsvärd och givit den en spännande dimension!

Nu är det mest skildringen av livet i Tanger, männens politiska engagemang och Mameds syn på Sverige och svenskarna som är behållningen av romanen. Trots det bitvis hjärtslitande i berättelsen är den på det stora hela alltför kyligt och därtill summariskt skriven.

Similar Posts:

• Dör som en vårbris i öknen bort
• Torrt och oengagerande
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Islam i ett nötskal
• Vänskapens klasskamp

Efter 9/11 2001 då muslimska självmordspiloter flög in i World Trade Center sa hans dotter att hon inte ville vara muslim längre, eftersom muslimer var grymma och elaka. Jelloun beslöt då att skriva ännu en bok, den här gången för att förklara för henne och andra barn, och även vuxna, vad islam är och vilken roll religionen spelade eller inte spelade i våldsdåden.

Boken, en tunn pocket på knappt 120 sidor, är skriven som ett tänkt samtal medan en fadersgestalt och en liten flicka i tioårsåldern (om än en ovanligt bildad flicka). Jelloun tar upp islams historia från Muhammed och framåt, går igenom religionens grundteser och hur man som äkta muslim bör förhålla sig till dem, till exempel att Koranen absolut förbjuder såväl självmord som religiöst förtryck av något slag alls. Islam har inga präster och ingen får beordra någon att leva efter tron, t o m sharia är endast rådgivande, inte ett obligatorium (som i Iran).

Den absolut största behållningen med boken är just påminnelsen om islams guldålder under några århundraden från 800-talet och framåt. Guldåldern bestod inte bara i islams stora utbredning (från Turkiet över Mellanöstern, Nordafrika och Spanien) som tyvärr hade uppnåtts med krig, utan framför allt av att konst, vetenskap och poesi blomstrade. Islam var på den tiden, på ett helt annat sätt än idag, vetgirig och öppen mot omvärlden. Litteratur översattes i stora mängder – Jelloun jämför träffande med dagens rigida USA, där få böcker översätts och få tror att de behöver veta något om andra kulturer.

Det fanns religionsfrihet, forskning och diskussioner flödade, universitet (Vishetens hus) växte upp, kalifer höll öppna diskussioner en dag i veckan, pappersbruk producerade papper för boktillverkning. Viktiga verk från den antika grekiska kulturen har bevarats via översättningar till arabiska. Begreppet noll revolutionerade räknekonsten. Arabiska lånord – amiral, almanacka, barock, bensin, dam, lack, magasin, vadd, zenit, osv – är minnen från denna tid.

Det långdragna förfallet började när den religiösa fanatismen kom och stängde dörren mot omvärlden, när barnen inte fick lära sig annat än att rabbla koranverser, när män började tolka koranen bokstavligt och strikt efter egna intressen. Enligt Jelloun beror det islamistiska våldet på trångsynthet, illvilja och framför allt okunnighet om vad islam (ordet besläktat med fred) egentligen står för. Den andra stora behållningen i boken är författarens starka ställningstagande för sekularisering – kyrkans skiljande från staten – som den enda vägen att gå för rättvisa och humanism. Det skedde i Frankrike redan 1904.

Men det är när Jelloun ska berätta om Koranen och islams grundteser som han, som alla humanister som ska tolka en patriarkalisk religion som de vill försvara, börjar slira en aning. Så bygger t ex hans tes att Koranen egentligen inte ger rum för polygami, trots att det står att en man får ha fyra hustrur, på att det också står att mannen ska älska alla lika mycket. Detta är självklart omöjligt – alltså säger Koranen att man bara får ha en hustru!

Jelloun predikar kraftfullt kvinnans likaberättigande. Han hyllar muslimska kvinnorättsorganisationer, vill att flickor ska få ordentlig utbildning och menar att ortodoxa muslimska män som förtrycker kvinnor är rena egoister, inget annat. Men i praktiken är han ändå diffus när det gäller könsperspektivet. Det finns, till exempel, i hela hans historia om islam, där många kloka mäns namn nämns, inte ett enda kvinnonamn. Ingen poet, ingen politiker, ingenting. Inte en enda. Man får inte heller veta om kvinnor deltog i Vishetens hus diskussioner eller i det politiska livet eller om någon gjorde sig känd som en framstående imam.

Svagt är också hans försvar för könsapartheid i moskén – han anser att den inte är en plats för ett möte mellan könen, som om de inte kunde vara kamrater och vänner i sin tro. Han påstår också att en kvinna som är ”utmanande klädd och har utsläppt hår” inte släpps in i vare sig kyrkan, synagogan eller moskén (!).

Dessa svagheter i boken är allvarliga och går inte att bortse från, men vill man ha en snabborientering i islams grundteser och historia och se koranverser som talar mot våld och förtryck, kan den vara en hyfsad introduktion.

Similar Posts:

• Islam i ett nötskal
• Tolkningar vs. tolkningar
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Torrt och oengagerande

Nu senast har Leopard förlag publicerat svaren på de 99 vanligaste frågorna om islam som författarna brukar möta. Redaktör är den namnkunnige islamologen Jan Hjärpe och till sin hjälp med att svara på frågorna har han en rad andra religionshistoriker från Lunds universitet. Här finns frågor som om islam verkligen föreskriver att kvinnor ska bära slöja, hur islam ser på fenomen som hedersmord, antisemitism och självmordsattentat eller alkoholkonsumtion. Här finns också frågor som beskriver bakgrunden till hur islam uppkom, splittringen i olika grenar (framförallt sunni- respektive shia-islam), liksom relationen till andra religioner.

Svaren, betonar Hjärpe i boken, kommer från sekulära religionsvetare – och inte från troende muslimer som förespråkar en viss uttolkning av islam. Det gör också att svaren är balanserade och problematiserande, snarare än enkla och solklara.

För den som vill tolka författarna och/eller islam illvilligt kan man kanske tycka att svaren är slingrande, undvikande – framförallt vid de mer känsliga frågor, som islams syn på antisemitism. Men då missförstår man det viktigaste budskapet i den här boken; hur man ser på vad islam innebär bygger på hur man väljer att tolka al-Quran (Koranen), hadith (ideal/mönster) som profeten levde efter, samt sunna (uttolknings-/rättstraditioner) som utvecklats under århundradena.

Och precis som för många andra religioner handlar det om att muslimer väljer att tolka källorna på ett sätt som passar den uppfattning de vill försvara. Vill man exempelvis försvara att kvinnor ska bära slöja går det att hitta och tolka passager i Koranen på det viset. Å andra sidan kan man också tolka dessa passager på andra sätt. Och det finns alltid någon auktoritet att hänvisa till för att hävda att just den egna uttolkningen är den rätta…

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Islam i ett nötskal
• Islams upphovsman i närbild
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Tankar om islam och terrorism

För många kan det här vara förvirrande – inte minst för små barn, som allt för lätt tar till sig av medias bilder, hur skeva de än må vara. Det är också bakgrunden till att författaren Tahar Ben Jelloun nu har sammanställt en kort introduktion till islam. Boken inleder just med en diskussion kring den 11/9, som Jelloun hade med sin dotter, där författaren försöker förklara att muslimer och fanatiker inte är samma sak.

Men Jelloun låter inte nöja sig med den korta diskussionen, utan föreställer sig hur en fortsättningen på den diskussionen skulle ha kunnat se ut. I nio följande samtal förklarar han därför på ett enkelt och pedagogiskt vis religionens världsbild, utifrån hypotetiska frågor. Vi får också följa islams utveckling från Mohammeds uppenbarelser, fram till dagens samhälle.

Det franska originalet heter egentligen L’Islam expliqué aux enfants (Islam förklarat för barn), men det svenska förlaget har valt att ta bort kopplingen till barn. Kanske gör de rätt i det, eftersom den här boken är minst lika gångbar – om inte mer – för vuxna som inte är så bekanta med en av världens största religioner. Bokens upplägg – med barnet som ställer frågor till den vuxne – får mig nämligen att tänka mer på klassiska grekiska dialoger, än en dialog mellan en vuxen och ett barn.

Boken, skriver Jelloun, är inte skriven för att värva fler anhängare till islam. Han är själv sekulär marockan numera bosatt i Frankrike, men har vuxit upp i en familj som har bekänt sig till islam. Anledningen är istället helt enkelt att utreda många av de förvecklingar, myter och fördomar som omringar religionen. Och det lyckas han också med, på ett lättillgängligt och välskrivet vis.

Similar Posts:

• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islams upphovsman i närbild
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Tankar om islam och terrorism

I Sandbarnet röks det också litet kif, men det är knappast någonting som står i centrum för berättelsen. I baksidetexten står att berättelsen är som hämtad direkt ur Tusen och en natt och det ligger närmare sanningen än en jämförelse med Bowles och Mrabet, tyvärr saknas här helt den språkkänsla man finner hos dessa. Sandbarnet är skrivet på ett torrt språk, som tycks sakna melodi och som bidrar till att man blir oengagerad som läsare, kanske är det misslyckanden i översättningen som orsakar detta, men jag skulle inte bli förvånad om Jelloun faktiskt har ett så här torrt språk.

Men ibland prickar han in sådana där små träffande liknelser och klockrena formuleringar som ändå tyder på att där finns en språklig begåvning. Sagan som berättas är i sig smått fascinerande, den handlar om en man vars fru hittills haft mage att föda honom sju döttrar, när allt han vill ha är en son. Om han inte får en son innan han dör kommer hans bröder att ärva största delen av hans kvarlåtenskap och det vill han inte. Därför bestämmer han sig för att det åttonde barnet som finns i hans frus mage skall vara en pojke, även om det inte föds som en pojke. Föga överraskande så blir det ingen pojke och flickan tvingas växa upp som man. De enda som vet om hemligheten är hennes föräldrar och barnmorskan, inte ens hennes systrar får veta.

Den här typen av historier har större chans att fungera som bok än som film, eftersom vi får skapa det visuella själva, alla ni stackare som såg Petri tårar vet hur illa det kan gå när en kvinna skall gestalta en man. Egentligen så är det språket som är den här bokens stora svaghet, dess oförmåga att hitta ett naturligt flyt som man kan följa, man kommer liksom aldrig riktigt in i historien utan blir lämnad utanför. Hade det inte varit för det hade jag nog kunna uppslukats totalt av den historia som berättas, men den får aldrig riktigt liv, precis när man tror att författaren är på väg att lyckas blåsa liv i historien och få den att andas för egen maskin så falnar livsglöden igen och den lever endast genom berättarens röst, inte genom sig själv.

Kanske är det som sagt inte Jelloun som skall beskyllas för detta utan översättaren, troligast är att båda bär del i skulden, alla som har förmånen att kunna franska har ju chans att läsa den på originalspråk, jag tror nog ändå att det i det här fallet kan vara en bra idé, jag får en känsla av att mycket gått förlorat i översättningen.

Similar Posts:

• Manlig vänskap och hemlängtan
• Dör som en vårbris i öknen bort
• Islam i ett nötskal
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Vänskapens klasskamp