Vilken roll kan litteraturen och konsten spela för ett ekologiskt uppvaknande? I 10TALs nya dubbelnummer Klimatsorg undersöker vi hur ekologiska perspektiv gestaltas i dagens litteratur och konst, och om konsten kan vara en möjlig strategi för att mobilisera ett miljöengagemang och försvar för livet på jorden.

Imorgon firar Tidskriften 10TAL sitt nya nummer med en Ekofest på Nobelmuseet i Stockholm. Tillsammans med författare, debattörer och läsare vill tidskriften ställa frågan om vi ser ”ett förnyat grönt uppvaknande i samtidslitteraturen, konsten och kulturdebatten?”

Det blir musik och intressanta samtal om ekologi och litteratur och konst. Medverkar gör bland andra Helena Granström, Aase Berg, Fredrik Sjöberg, Sverker Sörlin, Helena Österlund och Helena Boberg.

Läs mer på 10TALs webb eller på evenemangets Facebook-sida!

Similar Posts:

• Grattis Helena Österlund
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Vita dikter
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Ny vecka på dagensbok.com

Åsikten fick inte stå oemotsagd, men arbetsgivarorganisationen var knappast de första att värdera humanister – historiker, filosofer, etnologer, språk- och konstvetare och annat löst folk inriktade på mänsklig verksamhet – lägre än andra utbildade grupper.

Humanister har sämre betalt än de flesta andra med lika långa utbildningar. I undersökningar av människors tilltro till olika vetenskaper ligger humaniora i botten. För humanistiska studenter får högskolor och universitet bara en bråkdel av vad de får för exempelvis en teknik- eller läkarstudent – vilket förstås i sin tur betyder att den student som väljer att ägna sig åt humanvetenskaper också får betydligt mindre undervisning och andra resurser.

I Anders Ekströms och Sverker Sörlins bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle återkommer de här erfarenheterna bland intervjuade studenter. För en läsande humanist som undertecknad, framstår de faktiskt som så allmänna att det nästan verkar fånigt att behöva göra intervjuer alls. Visst är man van att hela tiden hamna i försvarsställning. Att säga saker som “Nej, vi har kanske bara två föreläsningar i veckan, men man blir i alla fall rätt bra på att själv ta ut det viktiga i litteraturen” eller “Fast människor är ju liksom inte riktigt som mattetal eller kemiska formler”.

Kanske stämmer det att humanistiska studenter inte fått så mycket hjälp från vare sig lärare eller politiker att formulera varför det de håller på med egentligen är viktigt? Ändå måste vi ju tycka det, alla vi som på ett eller annat sätt ägnar oss åt humaniora? Att här finns värden bortom de kortsiktigt ekonomiska?

Ekström och Sörlin ger en delvis annan bild av tillståndet än den man vanligtvis möter. De båda professorerna är lätt trötta på de eviga beskrivningarna av humanvetenskaper ”i kris”. Relativt sätt har ämnesområdet kanske förlorat i både politisk uppmärksamhet och resurser, men i absoluta tal är humanisterna förmodligen fler än någonsin. De saknar kanske en stark och kollektiv självbild, men anledningen till att Svenskt Näringsliv anser att det behövs ekonomiska incitament för att få färre människor att utbilda sig inom humaniora är ju just att väldigt många människor faktiskt vill göra det. Trots allt.

Inomvetenskapligt är det också svårt att se något krisartat med de senaste decenniernas utveckling. Tvärtom har det skett en formlig explosion av nya perspektiv, teorier och samarbetsytor. Inte minst det sistnämnda betonar Ekström och Sörlin som viktigt om humaniora ska kunna spela den viktiga framtidsroll de skisserar. Svensk forskning och utbildning har en farlig tendens till revirtänkande, menar de. Det krävs breda samarbeten om vi ska ha en chans att lösa nutidens och framtidens stora problem.

Ska vi till exempel finna lösningar på den “kronologiska kolonialism” som vårt eget överuttag av jordens resurser innebär så måste naturvetenskaper, ekonomi, samhällsvetenskap och humaniora samverka. Då handlar det inte bara om att bygga solpaneler eller räkna rödlistade arter utan om att förstå och kunna förändra själva vårt sätt att tänka. Där borde humaniora vara oundgängligt som en omistlig del i en skriande välbehövlig helhetsförståelse.

Liksom exempelvis Sven-Eric Liedman innan dem har Ekström och Sörlin flera viktiga och spännande poänger. Att boken diskuteras runt omkring på humanistiska institutioner vet jag. Frågan är om den verkligen når ut där den bäst skulle behövas, till beslutsfattare utanför den närmast berörda kretsen?

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• En kärleksförklaring. Om utbildning
• Kortdistans om långdistans
• Förnuft OCH känsla
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Den svenska titeln på McDougalls bok är illa vald. McDougall varken har eller är på jakt efter löpningens själ. Originaltiteln är mycket bättre: Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen. Grabbigt sportreportage som letar upp gömda stammar, supermänniskor och världens fetaste race, det är vad det handlar om.

Murakami och Sörlin har en längdlöpares själ. De gillar den underliga sorts njutning som uppstår när man sprungit ett par timmar. Murakami menar att en del av denna njutning består i det enkla faktum att man sätter upp ett mål, anstränger sig för att nå dit, övervinner hinder och når sitt mål. Sörlin tillbringar en sommarvecka med norska längdskidåkningens landslag och har respekten att inte intervjua, han bara är där. Gemensamt för dessa bägge författare är att de försöker prata om uthållighetsidrottarens vardag.

För McDougall är ingenting vardag. Allt är häftigt, coolt och extremt. Språket knådas för att fånga vad vi får vara med om. ”Stammens löpare flög förbi Rick och Kitty med samma hastighet och närmast telepatiska precision som flyttfåglar” Det är kanske en träffande bild. Men samtidigt irriterande eftersom flyttfåglar inte har något med telepati att göra. Och så fortsätter det, man känner att McDougall vill skriva häftigt. I valet mellan det coola och det sanna får vi det coola.

McDougall säger mycket. Tanken att människans konkurrensfördel i tidernas begynnelse inte var att vi lärde oss använda redskap utan att vi var bra på att springa är intressant. Inget djur slår människan på längre distanser så om vi bara fortsätter jaga ett och samma djur så kommer det, efter 10 till 30 timmar, att falla omkull av utmattning. Och McDougall säger att vi skadar oss mindre i gamla, stumma skor jämfört med nyinköpta.

Problemet är att McDougall inte ägnar två sekunder åt att fundera på motståndarnas argument. Han inger samma känsla som man ofta får av amerikanska idrottare. En fullständig oförmåga att tvivla på sig själv och att man snart skall vinna gör att man kan höja sig till en otrolig nivå när det verkligen gäller. Men det är en inställning som, inbillar jag mig, funkar bäst på kort sikt. Det går inte att plåga sig själv i timmar utan att tvivla och utan att det uppstår en viss respekt inför motståndaren, man vet ju att de genomgår samma process. Långdistansare är ett, i förhållande till sin idrott, ödmjukt släkte. McDougalls bok är kul, men det är en kortdistansare som skriver om långdistansare.

Similar Posts:

• Målet är ingenting, vägen är ingenting, allting är …
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• Ve den stackars pendlaren
• Vem behöver humanister?
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest